Close
Enter your
text here

beteskrav

Elefanter är större än kor
 Elefanter är större än kor 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kor är stora djur, men elefanter är ännu större. Trots det så är det sällan som elefanterna nämns i den annars så heta diskussionen om korna ska få beta eller inte, trots att de står där mitt i rummet, fullt synliga. För det är inte kornas bete som gör att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Det är inte kornas grundläggande behov, att i all anspråkslöshet få beta gräset när det växer. Det är politiken i sällskap med marknaden som driver på för fortsatt konkurrens och utslagning. Men på detta är det ingen som klagar. Alla sjunger den internationella konkurrensens lovsång.           

Det har varit många turer kring kornas rätt att gå ut och beta och det är svårt att påstå att det alltid har rört sig om en intellektuellt hederlig debatt. Några av bottennappen har handlat om att kor har det bättre inomhus, att fler kor skulle komma ut på bete om lagen tas bort, att det blir lättare att ta betalt för mervärdet betande kor om lagen tas bort eller att allt egentligen handlar om att konsumenterna inte fattar att Emil i Lönneberga inte bor här längre.

En del argumenterar för en mer flexibel lagstiftning, som Joakim Borgs, mjölkbonde och styrelseledamot i LRF, i SVTs inslag. Precis som Borgs säger så låter det ju vettigt att bonden själv ska få avgöra om en ko ska få stanna inne om det är storm eller regnar, men riktigt så stelbent är inte beteslagen. Mjölkbonden får bland annat hålla sina djur inomhus om det är allvarliga insektsangrepp, fara för rovdjursangrepp, för att skydda djur och mark från skador om det exempelvis kommer skyfall eller andra onormala väderleksförhållandena, om djuren måste skötas, vårdas eller behandlas på ett sätt som inte är lämpligt utomhus, om kvigor ska semineras eller om djur ska slaktas innan 15 juni. Allt enligt Greppa Näringens information. Det finns med andra ord redan flexibilitet.

En av de få som har tagit bladet från munnen och sagt vad det egentligen handlar om är Anders Birgersson på gården Vikingstad utanför Linköping och det ska han ha all heder för. Han är mjölkproducent och har 1 000 mjölkande kor och ett antal hundra kvigor, så kallad ”rekrytering”. Det här är alltså en av de allra största mjölkgårdarna i Sverige och Birgersson har tidigare sagt att han vill bli ännu större. Han siktar på 2 000 mjölkande kor framöver.  Han säger rent ut att det inte går att följa lagen om bete om man har så många kor som han har och han menar att det gäller för alla de större gårdarna

– Jag vet att jag sticker ut hakan där. Men i min värld är det så att alla vet beteskravet är något som inte fungerar för oss. Det betyder inte att jag är för ett betesförbud, men kravet är svårt att förena med en rationell och effektiv mjölkproduktion, säger han till tidningen ATL.

Och detta har han förmodligen alldeles rätt i.

Ett skäl till att det i debatten ofta framhålls att korna har det lika bra när de kan gå fritt inne i de stora stallarna och bli mjölkade av robotarna, är att flera av de större gårdarna har rationaliserat bort betet till att bli ett ”motionsbete”, dvs en plätt i närheten av stallet där det knappt finns något gräs kvar att beta. Visserligen definierar Jordbruksverkets föreskrifter bete som att ”växterna ska finnas i sådan mängd och ha sådan kvalitet att det är möjligt för alla djuren att kunna beta samtidigt på ett naturligt sätt.” Det handlar alltså inte om att de ska kunna gå ut och lufta sig lite. Korna ska kunna beta gräs.  (KRAVs regler går ännu längre och anger hur stor del av kossans dagliga mat som ska bestå av gräs som hon betat själv.)

Därmed inte sagt att det är enkelt att sköta betet så att alla blir nöjda. Även om vi på vår lilla gård Sunnansjö har dikor och inte högavkastande mjölkkor som kräver stora mängder energirikt foder, så är det även för oss ett visst pyssel att se till att korna har gott om mat, att inte parasittrycket blir för stort och att korna samtidigt betar och naturvårdar även de områden av naturbetesmarken där de inte tycker att gräset är så smakligt och att de samtidigt inte betar andra områden där de gillar gräset extra mycket, alldeles för hårt. Eftersom vi också har blöta marker, vilket innebär att vi på våren och hösten får jobba en del med att stängsla tillfälliga beten på torrare områden, så blir det ett visst jobb. Och då pratar vi om endast 13 djur, inklusive kalvar och låne-tjuren från granngården.

Utifrån den egna erfarenheten vet jag alltså att betet inte är gratis. Själva gräset är ju visserligen det, men det är flyttandet  och stängslandet som tar tid och alltså kostar pengar. Och även om korna enbart skulle beta åkerbeten, vilket ofta är betydligt mer rationellt och tidsbesparande, så tar det också tid. Och för en gård med flera hundra kor, eller dryga tusen som På Vikingstad, blir det en väldigt stor apparat, inte minst att överhuvudtaget ha tillgång till betesmarker i närheten av stallet (korna ska ju ett par gånger om dagen gå in och bli mjölkade i mjölkningsroboten). För att inte tala om det jobb som behöver läggas ner på ordentliga drivgångar som håller för både regnväder och klövtramp av tusen kor. Därtill kommer också att se till att de får i sig tillräckligt näringsrikt foder så att de inte tappar i produktion. Vikingstads kor mjölkar i snitt hela 13 000 kg per år.

– När det handlar om holstein och mjölkproduktion är det mikromanagement som gäller. Jag säger inte att det skulle vara helt omöjligt att få det att fungera men det skulle innebära djävulska kostnader. Och vem ska ta dem? Konsumenterna? Knappast! säger Anders Birgersson till ATL. 

Det är svårt att veta hur det är med konsumenterna och deras betalningsvilja eftersom det trots allt inte är de som sätter priserna. Det gör istället Arla som i sin tur påverkar de andra mejeriernas pris, i egenskap av marknadsledare. Arla, som har verksamhet i flera andra länder, styrs i sin tur av världsmarknadspriset och jobbar inte med något särskilt ”svenskt” pris till bönderna. Det spelar alltså ingen som helst roll ifall svenska bönder och svenska konsumenter är världsbäst. Det är ändå världsmarknadspriset som styr. (Enskilda gårdar kan givetvis nischa in sig gentemot vissa konsumentgrupper, men då jobbar man också på en helt annan marknad.)

Anders Birgersson och de andra mjölkbönderna som har bestämt sig för att konkurrera på den internationella marknaden, de vet vad som gäller där. Då handlar det enbart om att producera så mycket mjölk som möjligt till lägsta möjliga pris. Inget annat. Det är den industriella logiken och det är samma logik som gör att amerikanska mjölkbönder använder tillväxthormoner för att få korna att mjölka mer och som får danska mjölkbönder att slå ihjäl tjurkalvarna direkt vid födseln. Och som nu får en del svenska mjölkbönder att vilja ta bort det kanske allra mest grundläggande behovet för korna, nämligen detta att gå ut och beta.

Det märkliga är att ingenstans i debatten om kornas bete har jag hört någon argumentera mot det egentliga problemet, den internationella konkurrensen som oundvikligen leder till allt färre och större gårdar, eller snarare mjölkindustrier. Jag hör ingen som efterlyser en annan politik som i stället för utslagning, främjar framväxten av fler mjölkgårdar. Inte ens nu när det diskuteras livsmedelsberedskap och där nog mjölken får sägas ha en mycket viktig roll som allsidigt livsmedel, förs detta fram.  Inte heller har jag i samband med betesdiskussionen hört någon kritisera Arlas affärsidé och prispolitik, inte heller det faktum att en stor andel av mejeriimporten kommer från danska Arla. Däremot har jag hört många bönder klaga på de svenska konsumenterna, att de inte köper svenskt i tillräckligt stor utsträckning. Att sälja danska mejerivaror går alltså bra, men inte att köpa? I stället fortsätter man att ordinera mer av samma medicin – nämligen ökad konkurrenskraft. Det var ju också detta som var anledningen till att regeringen startade utredningen om djurskyddsbestämmelserna och dess påverkan på konkurrenskraften, vilket snurrade igång den här omgångens debatt om betet.

Kommer svensk mjölkproduktion att räddas kvar och växa ifall beteslagen tas bort, vilket LRF hävdar? Knappast. Snarare kommer det att få strukturrationaliseringen att rulla på ännu snabbare. Om korna får stängas in på heltid, kommer de stora gårdarna att bli ännu mer konkurrenskraftiga gentemot de små gårdarna, mjölkpriset kommer att sjunka, nya gårdar slås ut och så kommer det fortsätta. Det ingen bortre gräns. Det slutar inte förrän den sista svenska mjölkgården ligger i Danmark.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

När kons betande målas upp som djurplågeri
 När kons betande målas upp som djurplågeri 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”På gränsen till djurplågeri.” Så beskriver mjölkbonden Hans Cederlöf kornas möjlighet att gå ut och beta under sommaren. Djurskyddslagen som ger korna rätt till detta är ”en lögn som pågått under 20-30 år”, anser han.

Det är en märklig och lätt bisarr upplevelse att lyssna på Lantbrukspodden och höra en mjölkbonde argumentera på det här sättet för att mjölkkorna inte ska släppas ut på bete. För honom är det inte bara en fråga om att jordbruket förvandlas till ett ”Skansen”, det är rent av farligt för korna att gå ut. Därute finns en massa otrevliga saker för en ko, som sol, värme, parasiter och enbart det faktum att hon behöver ”stå på benen” och gå omkring under en längre tid när hon är ute och betar, jämfört med om hon hade stått inomhus och bara tuggat i sig det serverade fodret.

” Det finns inget som säger att det är fysiologiskt bättre för kon, utan man hänvisar till att det är ett gammalt beteende som vi ska behålla och då är vi på Skansen-nivå”, säger Hans Cederlöf i programmet.

Jag förstår att det kan vara praktiskt svårt att lösa betet för en stor besättning, Cederlöf planerar att bygga för 1 500 kor, och att det även kan vara tufft att se till att en högavkastande ko får den mängd foder och den näring som hon behöver. Men frågan är om inte detta snarare är ett av flera argument mot så stora gårdar och mot så högavkastande kor? Jag förstår att den pressade lönsamheten gör att många mjölkbönder bara ser en enda möjlighet – att mjölka allt mera från allt fler kor och då blir sommarbete bara en kostnad, ett onödigt ont. Men det är samtidigt obegripligt att ingen av näringens företrädare ifrågasätter den politik som har lett fram till detta och ställer krav på ändrade spelregler. I stället har LRF och husdjursföreningen Växa anammat den grupp högröstade mjölkbönder som kräver ”flexibel” beteslagstiftning, trots att den blev just flexibel för bara några år sedan. Utifrån Cederlöfs argumentation är det dock väldigt tydligt att det inte handlar om någon flexibilitet alls, i alla fall inte för korna. De ska vara inne. Där har de det bäst.

Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter som har jobbat länge med djuromsorgsfrågor inom LRF, Slakteriförbundet och Svenskt Sigill, gör sitt bästa i programmet för att försvara kornas rätt till att få gå ute och beta om sommaren. Men hon har en tuff uppgift.  Debattledaren och journalisten Göran Berglund känns tyvärr inte helt neutral i frågan utan snarare som att han har tagit ställning för de lantbrukare som vill slopa betesrätten. Det är Ståhle som får de tuffa frågorna, inte Cederlöf. Det hade exempelvis varit intressant om Berglund hade frågat Hans Cederlöf varför han anser att ett så grundläggande beteende som att beta gräs, är dåligt för en ko? Och om nu hans kor är så känsliga att de inte tål att gå utomhus, borde han inte skaffa sig lite tåligare kor? Behöver Sverige verkligen den här typen av intensiv och överkänslig mjölkproduktion, särskilt om vi vill minska den svenska livsmedelskedjans sårbarhet?

Gunnela Ståhle argumenterar för att det inte vore särskilt lyckat att plocka bort det kanske starkaste mervärdet och symbolen för god djuromsorg som mjölken och det svenska lantbruket har, framför allt inte i en tid när mjölken attackeras från olika håll. Men Hans Cederlöf är väldigt tydlig med att han inte tänker släppa ut korna på bete bara för att konsumenterna vill det. ” Det är ingen cirkus vi bedriver.” Det är ett uttalande som borde få rätt många tjänstemän inom LRF och mejerierna att vrida sig av olust. Här har man under åtminstone 30 år jobbat för att förmå bondekåren att inse att det är gentemot ”marknaden” och konsumenterna som man jobbar. Och så får man höra detta eko av 70- och 80-talens regleringsekonomi.

Om man inte bryr sig om vad konsumenterna tycker och tänker, vilka har man egentligen då tänkt att sälja sina mejeriprodukter till? Och vilka är det egentligen som utgör den allmänna opinionen och som i slutändan är med och påverkar om korna ska få gå ut om somrarna eller inte?

Hur modernt är det med instängda kor?
 Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

”Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några ”mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

Den omoderna betande kon
 Den omoderna betande kon 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Mjölkproducenternas representanter har bråda tider med att försöka göra sig av med svenska mervärden. Först var det förbudet mot GMO-soja till korna som man ville ta bort. I samma andetag som man kom på att detta inte var en särskilt bra idé, vill man nu försöka att skrota en av de viktigaste symbolfrågorna i djurskyddslagen – att alla kor ska få möjlighet att beta på somrarna.

Om man ska våga sig på att skämta kan man säga att den delen av djurskyddslagen som innebär att alla kor ska få beta har varit något av en helig ko. Men icke så längre. Mjölkproducenterna är hårt pressade ekonomiskt och kämpar för att klara av konkurrensen från omvärlden. Under flera år har mjölkbönderna, liksom hela bondekollektivet, klagat på att man inte får konkurrera på samma villkor som övriga länder. Och det man framför allt har kritiserat har varit de strängare miljö- och djurskyddsregler.

I princip har man förstås rätt. Att släppa ut korna på bete, att ha större yta för grisar och kor, att se till att grisarna får ha knorren kvar och halm att böka i – allt detta kostar givetvis pengar och gör att man inte kan producera lika billig mat som många andra länder.

Under förra året började man diskutera möjligheten att tillåta genmodifierad soja till kornas foder. Den GMO-fria sojan kostar ett öre mera per kg mjölk, löjligt lite, kan man tycka, men på en marknad där bara volym och pris värderas så räknas varje öre. Nyligen kom dock beslutet om att man håller kvar vid den GMO-fria sojan, helt enkelt för att man tror att det skulle bli visst liv på konsumenter.

Men nu är det alltså dags för kornas beten. LRF Mjölks Mjölkdelegation vill nu att reglerna för betet ska förenklas. Bland annat föreslår man att korna i södra Sverige bara ska få gå ute två månader i stället för fyra månader. Men den allra största förändringen är att kor som går i lösdrift, dvs går fritt omkring inne i lagården och mjölkas med robot, inte ska behöva gå ut alls, förutsatt att de uppfyller vissa krav i ett kontrollprogram som ska skrivas.

Och här finns den andra orsaken till lobbyarbetet mot kornas bete, nämligen att strukturomvandlingen har drivit fram allt större gårdar som har svårt att klara av att släppa ut korna. Gårdar med ett antal hundra kor som ska ut och beta och sedan kunna gå in i gen ett par gånger om dagen och mjölkas av roboten, är nämligen en rätt klurig ekvation.

Bakom argumentationen finns ett synsätt att kornas betande främst handlar om motion. Att det är resurssmart att låta korna gå ute och hämta sin egen mat, att kornas betande är ett fantastiskt verktyg för biologisk mångfald och att kon själv är gjord för att gå ute och äta gräs, det är argument som just nu verkar väga lätt.

Den stora frågan är givetvis vad konsumenterna kommer att säga. I Danmark, där bara de ekologiska korna går ute och betar, försökte Arla med ”betesmjölk”, att sälja mjölk lite dyrare som kom från konventionella kor som gick på bete. Det blev ingen hit och mjölken försvann från hyllorna. Frågan är hur vi detta land ser på saken? Och om vi är beredda att betala för det?

Skärp er och tänk positivt!
 Skärp er och tänk positivt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – ”Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 

  • 1
  • 2