biologisk mångfald

Skogen, miljörörelsens nya vargfråga?
Skogen, miljörörelsens nya vargfråga? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Naturskyddsföreningen driver just nu en kampanj för ett skogsbruk som tar större hänsyn till en biologiska mångfalden. Kampanjen har fått många att skriva på organisationens upprop att ställa krav på statligt ägda Sveaskog. Men den har också väckt mycket protester.

Diskussionerna kring skogen blir allt hetare. I ena ringhörnan finns miljörörelsen och naturvården som anklagar skogsägarna för att de ägnar sig åt plantage i stället för skogsskötsel. I den andra finns skogsbolagen och skogsägarna som anser att beskyllningarna är grundlösa och att staten, ivrigt påhejade av miljörörelsen, i stället vill konfiskera deras mark.

Sällan pratar man om det som är grunden till problemet, nämligen det skogsbruk som vi har byggt upp i Sverige för att skogsindustrin ska få billig råvara. Sedan 1950-talet har ersättningen för virke mer än halverats, enligt Skogsstyrelsen. Då fick man 700 kronor per kubikmeter, idag får skogsägaren 300 kronor, räknat i 2016 års penningvärde. Vi känner igen det från jordbruket där bonden fick cirka 5 kronor för en liter mjölk för 50 år sedan, medan ersättningen i dag pendlar mellan 3 och 3,50 kronor.

Prispressen har precis som inom jordbruket lett till en industrialisering av skogsbruket – täta plantage av barrträd, kalhyggen och stor förlust av biologisk mångfald. Skogsindustrin brukar försvara sig med att det inte på mycket länge har funnits så mycket träd som det finns i dag i de svenska skogarna och det är sant, men många träd är inte detsamma som en rik och varierad skog. Igenväxning och igenplantering är fortfarande de främsta hoten mot den biologiska mångfalden.

Precis som inom jordbruket gör också industrialiseringen det mycket svårt för den enskilda skogsägaren att sköta sin skog på ett alternativt sätt, i alla fall om man inte vill betala för att avverka skogen. Jag ser det mycket tydligt på vår egen lilla gård. Här har vi 40 hektar skog och en stor del av beståndet är träd som är över hundra år gamla. Det är en varierad och vacker skog att ströva i, rik på växter, djur och fåglar och så vill vi också att den ska fortsätta att vara. Men precis som vi brukar jorden, vill vi också göra det samma med skogen. Med andra ord så vill vi kunna hugga lite träd och få betalt för detta. Det har visat sig vara en svår ekvation att förena naturvård med skogsbruk.

Dagens industriella skogsskötsel bygger på stordrift och enorma maskiner. Först kommer skördaren som kapar och kvistar stora träd som om de vore tändstickor. Den klarar av att avverka hela 2 000 träd på en dag, om de inte är alltför grova. Sen kommer skotaren, stor långtradare med kran och vinsch som släpar ut virket till högar och slutligen är det dags för lastbilarna med släp att lasta allting. Maskinerna sköts av entreprenörer som alla jobbar järnet, dag som natt. Prispressen och arbetstempot är högt.

Vi tillämpar det som kallas för hyggesfritt skogsbruk. Det innebär att man gör kalhyggen utan i stället väljer ut enskilda träd som man anser mogna för avverkning. För två år sedan bestämde vi oss för att avverka lite skog. Vi märkte ut träden men anlitade sedan ett skogsbolag. Och även om skogsbolaget gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar, så såg vi mycket tydligt att de stora maskinerna verkligen inte fungerar med det skogsbruk som vi vill bedriva. Körskadorna blir så stora att vi tvingades avbryta.

I år provar vi i stället en ny metod och anlitar en mycket duktig skogshuggare med motorsåg som också kör ut virket med en liten skogstraktor. Resultatet är naturvårdsmässigt fantastiskt och skadorna är i princip obefintliga. Det är bara en hake, ersättningen vi får från virket äts upp av ersättningen vi betalar skogshuggaren, trots att han är mycket snabb och effektiv. För oavsett hur snabb och skicklig han är, några 2000 träd per dag, det fäller han inte.

Det förs sällan några diskussioner utifrån de här ekonomiska förutsättningarna. I Naturskyddsföreningens rapport om läget i skogen tar man inte heller upp ekonomin. Man nämner inte med ett ord att en stor del av Sveriges rikedom och välfärd är byggd av billig skogsråvara. Vi har gjort precis samma sak som vi nu kritiserar länder som Indonesien och Malaysia för, vi har skövlat våra skogar och ersatt dem med plantage. I vårt fall handlar det om gran. För Indonesien och Malaysia är det förstås fråga om oljepalmen.

Jag delar också uppfattningen om det svenska skogsbruket måste förändras radikalt så att vi främjar den biologiska mångfalden, men miljörörelsen kan inte låtsas att ekonomin inte spelar roll. Det gör den alltid. Och vill man på allvar förändra skogsbruket, måste man också förändra de ekonomiska förutsättningarna. Billig skogsråvara och billig jordbruksråvara har hittills varit viktiga förutsättningar för vårt överflöd. Om vi ändrar på detta, så kommer det att innebära stora förändringar av vårt samhälle, det behöver inte vara ett sämre samhälle, men det kommer vara annorlunda.

Att föra den typen av resonemang är naturligtvis lite jobbigare än att skälla på skogsbolagen och skogsägarna, men det är nödvändigt om man verkligen vill åstadkomma en förändring av hur skogarna sköts.

Replik på EAT-kommissionens globala diet
Replik på EAT-kommissionens globala diet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi är 14 som kritiserar EAT-kommissionens rapport i en replik på DN Debatt:

”En global diet skulle leda till katastrof”

REPLIK DN DEBATT 18/1. En global diet vore en katastrof för både den biologiska och gastronomiska mångfalden och skulle dessutom öka inte bara jordbrukets sårbarhet, utan även hela samhällets, skriver 14 debattörer.

Vi delar debattörernas åsikt att livsmedelssystemet måste förändras och bli mer hållbart, men däremot inte metoden för att nå målet. Vårt inlägg handlar om jordbrukets och livsmedelsproduktionens påverkan på miljö, klimat och social hållbarhet. Diskussionen om hälsa överlåter vi till andra experter.

Det här är våra främsta invändningar:

  • En global diet ger förödande konsekvenser. En global diet är motsatsen till en hållbar och resilient livsmedelsförsörjning som i stället bygger på att använda och hushålla med platsens resurser. Klimat och jordar skiljer sig åt världen över och har sin tur format olika matkulturer. Därför ska vi i Sverige heller inte äta samma mat som man gör vid Medelhavet, i Indien eller i Peru. Det är globaliseringen av livsmedelsproduktionen som har trasat sönder dessa lokala sammanhang.
  • Produktionssättet ifrågasätts inte. Ska maten bli uthållig är det framför allt sättet att producera maten som behöver förändras. Det är stor skillnad i påverkan när det gäller hur vi odlar och föder upp vår mat. Att utgå från att alla grönsaker och nötter alltid är bra, oavsett produktionsmetod, men att animalier och potatis alltid är negativt, är en förhastad slutsats. Överhuvudtaget är de förslag som rör förändringar av produktionen svepande och i flera fall motstridiga. Det är tydligt att man tror att själva dieten är nyckeln till lösningen.
  • Frånvaron av koldioxid. Skribenterna vet givetvis att jordbrukets största påverkan på klimatet kommer från användningen av fossila bränslen. Trots detta väljer rapporten att inte räkna in utsläpp av koldioxid utan enbart metan och lustgas. Med deras sätt att räkna kommer alla vegetabilier utom ris att ha mycket låga utsläpp medan idisslares utsläpp av metan och lustgas räknas fullt ut. Det är ett märkligt räknesätt som rimmar illa med seriös forskning.
  • Analysen saknas. Vi håller med författarna om att man bör styra om jordbruksstödet och hela livsmedelssystemet från volym till hälsa. Vi tycker också att det är beklagligt att antalet arter som vi odlar och äter blir allt färre, men en global diet förstärker bara den negativa utvecklingen. Vi ser heller inte några egentliga förslag hur detta ska förändras. Tvärtom saknar vi analys och ifrågasättande av den globala marknaden som har lett fram till denna enfald och ohållbara produktion. En allt mer globaliserad och industrialiserad livsmedelsproduktion föredrar nämligen så få och så billiga stapelgrödor som möjligt. Det är också därför som vete, ris, majs, soja, palmolja och socker är så dominerande grödor.
  • Fel lösning för att minska matsvinnet. Självklart håller vi med skribenterna om att matsvinnet måste minska och det finns mycket aktörerna i hela kedjan kan göra för att minska det. Svinnet beror också på att mat är för billig samt att det ligger i de viktigaste aktörernas intressen att producera och sälja mer. En orsak till att mat är så billig är att många av effekterna för miljön, hälsan och samhället inte är inkluderade i priset för maten vi köper.

Vi har i dag ett livsmedelssystem som använder alldeles för mycket resurser för att producera alldeles för mycket mat som både gör oss och planeten sjuka. Den viktigaste åtgärden bör därför vara att fokusera på att förändra hur maten produceras och livsmedelssystemet fungerar, inte vad som produceras. En global diet är fel svar på denna svåra fråga.

Stefan Edman, biolog och författare Maria Gardfjell, riksdagsledamot (MP) och vice ordf i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott Artur Granstedt, docent och författare till boken Morgondagens jordbruk Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-demokraten Olle Göransson, grönsaksodlare, VD Torfolk Gård AB Stefan Hellstrand, teknologie Doktor och husdjursagronom Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och ledamot av Kålrotsakademien Patrik Ohlsson, lantbrukare och ordförande LRF Värmland Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien Stefan Sundström, musiker och tomatodlare Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert i framtidsmatkultur Pella Thiel, ekolog och ordförande Omställningsnätverket Jonas Wangsten, grönsaksodlare och ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC och ordförande Circular Sweden

Förenklingens apostlar
Förenklingens apostlar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj ”One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

”Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja ”bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom ”mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

”Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: ”djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de ”till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill ”rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i. Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

”Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs ”matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : ”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter, transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade ”salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5 kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen ”det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage – därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att ”nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett ”antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött. WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött. Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.) Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 

Good cow, bad cow
Good cow, bad cow 150 150 Ann-Helen von Bremen

Är kossan roten till allt klimat-ont eller är hon en av människans viktigaste följeslagare? I senaste numret av den nya tidningen Grön skriver jag reportaget ”Good cow, bad cow”

Bad Cow skövlar regnskog, överhettar klimatet med sitt metan och äter dessutom upp maten för svältande barn. Good Cow vårdar den biologiska mångfalden och landskapet, binder kol i betesmarken och är resurseffektiv. Hur kan bilden av kossan vara så motsägelsefull?

Uppdraget är att skriva om kor, frågan är bara – vilka? Bilden i media är alltmer polariserad mellan å ena sidan betesfanatiker som menar att kossan är lösningen på allt och å andra sidan den grupp som verkar ha förväxlat kossan med en helt annan varelse med horn, svans och klövar. Så vilken ko handlar det om? Kanske alla, eller åtminstone några som jag har träffat på.

Montana, USA

Plötsligt förstår jag varför Montana ibland kallas för Big Sky Country. Himlen är nog lite större här, eller i varje fall mer intensivt blå, och med bergen i bakgrunden, det grönskande gräset med små slingrande bäckar och alla tusentals kor och kalvar är det ett vykort. I Montana finns det 2,5 gånger mer boskap än människor. Jag ser fram emot kvällens måltid och hoppas på en god gräsuppfödd biff.

Det blir ingen Montanabiff. Faktum är att de flesta av de betande kalvarna kommer att fraktas söderut, till stater som Colorado, Nebraska och Texas. Där tar gräset och de öppna vidderna slut. På enorma feed lots slutgöds djuren med främst majs. Det ger ett mört, men lite smaklöst kött och det är vad de flesta amerikaner gillar. Några av de största slutgödningsanläggningarna kan ha över 80 000 djur. Den höga djurtätheten och inte särskilt goda djurmiljön gör att det används mycket antibiotika, för att förebygga sjukdomar. Djuren får också tillväxthormoner för att kunna omvandla fodret så snabbt som möjligt till muskler.

I slutgödningen finns ingen positiv koppling kvar mellan djuren och landskapet. Här finns ingen betad biologisk mångfald, inget vackert öppet landskap. Snarare är en feed lot ett fult ingrepp i landskapet. Korna står på söndertrampad, hård mark och äter och äter. Köttproduktionen i USA har förvandlats till vilken komponentindustri som helst. Vissa stater, som Montana, levererar kalvar, medan andra stater slutgöder och slaktar dem och ytterligare andra stater odlar den enorma mängd majs och soja som behövs.

Mato Grosso, Brasilien

Vi har åkt till landet där korna äter regnskog, närmare bestämt till Mato Grosso där den största skövlingen av skogen och savannen har skett. Två femtedelar av all skog och hälften av savannen är i dag borta och omvandlad till jordbruksmark. Bakom expansionen av åkrar och betesmark, ligger en kraftig befolkningsökning (befolkningen ökade fyra gånger mellan 1950 och 2011), aktiv fattigdomsbekämpning från regeringen, ekonomisk tillväxt och export. Brasilien är världens största exportör av kaffe, socker, apelsinjuice, tobak, etanol och kyckling och ligger på delad förstaplats med Indien när det gäller nötköttsexporten.

Samtidigt har Mato Gross mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av naturreservat, vilket är mycket mer än vad Sverige och andra länder har. Gårdar som är större än 100 hektar, vilket många är, måste bevara mellan 50 och 80 procent av sin skog, beroende på om det räknas som regnskog eller inte. Och för det bevarandet får man inte en krona. Skövlandet av regnskog har också stannat av sedan 1990-talet då betesmarkerna minskar.

Vilken roll har kossan spelat i skövlingen?

Tittar man på vad marken används till så framstår kossan som boven i dramat – 8 procent av Amazonas i Brasilien har omvandlats till betesmark och endast 1 procent till åkermark. Men givetvis har avverkningen även drivits av skogsbolagen, som velat lägga beslag på det värdefulla virket.

Regnskogsskövlingen är en miljömässig och social tragedi, eftersom man ofta tränger undan även de människor som bor och livnär sig på skogen, men det är en förenkling att skylla på korna. Kaffe, kakao, palmolja, sockerrör och gummi är bara några exempel på grödor som odlas där det tidigare växte regnskog , men som sällan kritiseras för skövling eller klimatpåverkan. För även om vi vet att regnskogen är ovärderlig för oss alla, så väger alltid värdet av regnskog som kan förvandlas till varor och säljas för pengar, betydligt tyngre. I Mato Grosso tjänar en ranchägare futtiga 500 kronor per hektar på sin uppfödning av kor. Det är ingenting mot vad regnskogen är värd, inte bara för skogsägaren utan för oss alla.

När man pratar om nötköttets höga klimatbelastning, räknas alltid den skövlade regnskogen in, men faktum är att köttet från Brasiliens regnskogar står bara för att mindre än 1 procent av den samlade mängden nötkött i världen.

Sunnansjö, Sverige

Om skogsavverkning för att ge plats åt boskap är ett miljöproblem i vissa delar av världen, så brottas Sverige med det helt motsatta – igen-

växning av det öppna landskapet när de betande djuren försvinner. I Sverige uppskattas fyra femtedelar av hagmarkerna, vår mest artrika naturtyp, ha försvunnit under de senaste 150 åren. Därför får lantbrukare pengar från staten om de i stället röjer sly och har djur som betar hagmarker. Vår lilla gård i Uppland är en av dessa gårdar som får miljöstöd för att avverka skog och restaurera betesmarker, i det här fallet gamla strandängar. När våra fem kor betar markerna anses det som naturvård.

Det är inte bara hagmarkerna i sig som anses värdefulla även utan även det mosaiklandskap som bestod av små åkrar, ängar, betesmarker och skogar som tidigare fanns i södra och mellersta och även till viss del i norra delarna. Det var en blandning av olika naturtyper och på gårdarna fanns också en större blandning av djur och växtodling. I dag har vi ett allt mer specialiserat lantbruk där vissa gårdar enbart föder upp särskilda djurslag och andra gårdar enbart odlar spannmål och andra vegetabilier. Åkrarna har blivit allt större med allt färre sorters grödor som växer på dem. Samma sak gäller för gårdarna. För 40 år sedan fanns det 80 000 mjölkgårdar. I dag är de bara 3 700.

Även djuren har specialiserats. Kossan är i dag uppdelad i två linjer, en mjölkkossa och en köttkossa, som har ganska olika liv. Mer än hälften av köttet kommer från mjölkgårdar. Mjölkkossan ska producera så mycket mjölk som möjligt och är därför inte ute och betar hagmarker, utan äter i stället allt mindre gräs och allt mer energirikt foder som spannmål och soja. I stället är det oftast köttdjuren, dom unga djuren och mjölkor som har paus i mjölknadet som vårdar hagmarkerna och landskapet i större utsträckning.

Gujarat, Indien

I världens största vegetariska nation är kossan helig och det gäller i allra högsta grad för Gujarat, där det är förbjudet att slakta kor och sälja nötkött. Det hindrar dock inte Indien från att samtidigt vara världens största exportör av nötkött, tillsammans med Brasilien. Att det kan vara så har dels att göra med att buffeln, vars kött räknas som nötkött, inte är helig i Indien. Men samtidigt är det något av en förenkling. Det är oerhört känsligt med slakt och export av kor i Indien och nya lagar förbjuder export av kokött och icke-urbenat buffelkött samtidigt som en del delstater upphävt det nya förbudet. Läget i Indien angående nötexport är alltså otroligt splittrat.

Kon är central i Indiens lantbruk och kost. Kon fungerar som dragdjur, hennes gödsel ger byggmaterial, bränsle och gödning. För att inte tala om mjölken. Indierna är världens största mjölkproducenter och konsumerar också stora mängder mejeriprodukter. En så tätbefolkad riskultur är inte gjord för en hög köttkonsumtion och inte heller en omfattande foderproduktion. Den indiska kon ger inte särskilt mycket mjölk, men hon är tålig mot hetta och sjukdomar och kan leva på nästan vad som helst, sopor om det kniper. Att inte äta upp kossan direkt, utan i stället använda henne på en rad andra sätt, är en ekologisk anpassning till Indiens förhållanden.

Arhkangai, Mongoliet

Världens största köttkonsumenter finns i Mongoliet. Här äter en genomsnittlig nomad 200 kilo kött och 800 kilo mjölk per person och år. (Hälften av befolkningen är nomader). Detta är inget frosseri utan även detta en ekologisk anpassning av kosten. Landet är ett av många områden i världen där det antingen är för torrt, för blött, för magert eller som i Mongoliet, för kallt för att odla vegetabilier utan stora insatser av energi. Däremot växer det gräs och därmed finns förutsättningen för betande djur och för människor att överleva. Här bor tre miljoner människor och 56 miljoner får, getter, kor, jakar, hästar och kameler

Nomadernas existens bygger helt på djuren och här i Mongoliet förstår man också varför ordet kapital kommer ur samma rot som det engelska ordet för boskap, cattle. Inget går till spillo. Här kan man verkligen snacka om ett nose-to-tail-samhälle för precis allt som är ätligt på djuren, äts också. Fettet är oerhört viktigt eftersom man nästan inte använder någon vegetabilisk olja. Alla djurens mjölk används och förädlas på olika sätt, främst som torkad färskost, men också i form av alkoholhaltiga drycker som fermenterad jakmjölk eller den högt värderade stomjölken airag. Ull från getter, jakar och får blir allt från mjukaste cashmere till tovade tältdukar för jurtorna, precis som hudar och päls och tagel blir kläder, skor, rep och mycket annat. Djurens muskelkraft, främst hästarnas och boskapens, används för att transportera, resa, fösa och vakta de övriga djuren. Och precis som i Indien så används gödseln som värme. Intressant nog anser man i de båda länderna, trots den stora skillnaden i gastronomin, att vissa maträtter blir bäst om de sjuds på den temperatur som just glödande gödsel ger.

Huvudorsaken till kossans dåliga klimatrykte är att hon, precis som alla andra idisslare, släpper ut metan. Metan är en betydligt kraftigare växthusgas men bryts ner mycket snabbare än koldioxid. Metan och koldioxid är alltså två helt olika växthusgaser som beter sig på olika sätt och ändå så brukar man försöka räkna om metan till koldioxid. Men det är då som det uppstår missuppfattningar. Man brukar säga att metan är 28 gånger starkare än koldioxid i ett hundraårsperspektiv, men det är inte det samma som att minskning av ett kilo metan motsvarar 28 kilo koldioxid. Koldioxid är flera hundra gånger mer långlivad än metan i atmosfären. Den uppvärmande effekten finns kvar och ökar under tusentals år och det är därför det är så viktigt att få ner utsläppen av koldioxid till noll. Det här innebär att om vi skulle slakta alla kor och därmed ta bort deras metanutsläpp, skulle vi få en kortvarig avkylande effekt som skulle försvinna på sikt. Skulle vi sluta utvinna fossila bränslen, skulle man minska metanutsläppen lika mycket som om vi slaktade alla kor och dessutom minska utsläppen av koldioxid. Bråket om kornas klimatpåverkan handlar både om olika värderingar, men också om att det är svårt att skilja på metan och koldioxid.

Kor och andra idisslare släpper inte bara ut växthusgaser, deras betesmarker binder också växthusgaser i form av kol. Exakt hur stor och hur länge bindningen av kol pågår, vet man inte, men på senare tid har det kommit en del internationella studier som menar att det kan röra sig om stora mängder under lång tid. Sverige är fortfarande rätt outforskat på det här området och vi kommer troligen att få se fler studier, både här och utomlands, som tittar på kolets kretslopp när det gäller gräsmarkerna och de betande djuren.

Vilken kossa, eller snarare, vilket matsystem ska man välja? Det beror på vad vi själva tycker är viktigt. Värderar vi enbart låga växthusgasutsläpp per kilo kött, då är det den industriella modellen som gäller. En så snabb uppfödning av en så stor kossa som möjligt på så mycket spannmål som möjligt. Eller så väljer man helt enkelt kyckling där den industriella köttuppfödningen har kommit längst.

Men om man i stället tycker att det är viktigt med hög djuromsorg, vård av biologisk mångfald och av landskapet och oftast även en mindre miljöpåverkan, då är det betesdjur som är det självklara valet.

I klimatsammanhang har inte den indiska eller den mongoliska kossan särskilt mycket att hämta. Det är djur som växer långsamt, ger lite mjölk och kött och därför släpper ut mer växthusgaser per kilo kött. Däremot är de båda korna ekologiskt anpassade utifrån sina respektive geografiska och sociala förutsättningar. Det här gäller även till viss del den betande svenska köttkossan, även om hon skulle kunna integreras ännu mer i vårt lantbruk och i vår kost. (I dag tar vi exempelvis inte vara på kossans fett, förutom mjölkfettet, det blir i stället drivmedel.)De betande djurens ekologiska nisch är framför allt att omvandla sådant som vi människor inte kan äta, gräs och sly, till animalier och göra det främst på marker som inte duger något vidare till att odla på. Det är då hon blir resurseffektiv, inte när hon tuggar i sig samma mat som kan mätta människor – som spannmål.

Köttet blir ofta en fråga om global rättvisa – ”alla kan inte äta lika mycket kött som vi svenskar.” Och det är helt sant, alla kan inte det, men frågan är om alla verkligen ska äta likadant? Vissa områden passar bra för att odla vissa grödor, andra trakter är bättre lämpade för gräs och animalier. Bor man vid kusten så passar det bra att äta fisk. Det är när vi börjar frikoppla maten från de geografiska och klimatmässiga förutsättningarna som vi ofta får miljömässiga problem, antingen i vårt eget land eller i andra. Och i takt med att världens anonyma volymprodukter som vete, soja, palmolja, ris, majs och socker breder ut sig allt mer, desto tristare blir världens gastronomier.

Vilken sorts ko det är frågan om, beror på vilket livsmedelssystem som det är frågan om. Och kanske är det just det vi borde granska närmare, om vi verkligen har ett vettigt livsmedelssystem som fungerar för både folk, fä och natur.

Vi har länge hört att vi äter alldeles för mycket kött, men hur mycket äter vi egentligen? Ofta blandas olika typer av siffror, vilket gör det hela rätt förvirrande. Det brukar påstås att vi äter drygt 87 kilo kött per person och år, men det stämmer inte. De 87 kilona bygger på hur många djur som slaktas i Sverige, samt importeras. Siffran utgår från slaktvikten och omfattar en hel del kilon i form av ben och annat som vi inte äter. Nästan 24 kilo är dessutom fågel, främst kyckling. Jordbruksverket och Livsmedelsverket uppskattar att vi i tillagad form äter cirka 32 kilo rött kött (nöt, gris och lamm) eller 42 kilo i rå form. Det är fortfarande mycket kött, men inte så långt ifrån Livsmedelsverkets rekommendation på 26 kilo rött kött per person och år. I praktiken skulle vi kunna skippa en 120- grammare i veckan och plötsligt befinnas oss på rätt nivå. Nu är det ju sällan så enkelt, vi äter inte enligt genomsnittet, en del äter mindre kött, andra mer, men det ger ändå ett visst perspektiv.

Köttkonsumtionen ökade kraftigt när Sverige förändrade sin jordbrukspolitik radikalt i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Tidigare fanns det knappt något importerat kött i Sverige, men när man tog bort eller sänkte tullar för kött från andra länder och vi gick med i EU, strömmade det in billigt utländskt kött som dessutom pressade ner de svenska priserna. Oxfilé var lika billigt som falukorv!

Tittar man i ett lite längre tidsperspektiv, de senaste 50 åren, och på den direkta köttkonsumtionen i form av helt nötkött, så har den inte ökat anmärkningsvärt. Nötköttet har stigit från 10 kilo till drygt 13 kilo. Kycklingen har däremot gått från 2 kilo till 22 kilo , en ökning på 1 100 procent!

I vårt dagliga kaloriintag står animalierna (kött, mjölk, ägg) för lika mycket som för 50 år sedan, dvs runt 1000 kalorier. Eftersom vi i dag äter betydligt mera, så har andelen kalorier från animalier minskat, från 36 till 32 procent. Under samma tid har vi ökat vår grönsakskonsumtion med 300 procent och vår konsumtion av exotiska frukter med hela 600 procent. Det är inga siffror som dock leder till några hetsiga debatter.

När kossan själv får välja
När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter.

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.