Close
Enter your
text here

eko

Ekognället
 Ekognället 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.” Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade ”På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är ”den nya miljörörelsen”. I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen ”Svenskt Sigill” som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för ”spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem? Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.

 

Vem kan man lita på?
 Vem kan man lita på? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på. Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

– Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?

Att köpa grisen i den färdiga matkassen
 Att köpa grisen i den färdiga matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det brukar kallas för greenwashing men är bara ett finare namn för lurendrejeri med gröna förtecken. Fenomenet märks tydligt inom den glödheta matkassebranschen. Här används ekologi flitigt som lockrop men vad som verkligen hamnar i kassen är en helt annan femma.

På kort tid har näthandeln seglat upp som en mindre variant av IT-bubblan. Riskkapitalisterna har klivit in på scenen, media har skrivit spaltmeter och matkasseföretagen har växt som svampar. Det finns nu ett 50-tal matkasseföretag.

Fortfarande rör det sig dock om mycket skrik för lite ull. Näthandeln av mat motsvarade under förra året mindre än en halv procent av den totala dagligvaruhandeln, enligt Svensk Handel. Försäljningen ökade dock 40 procent och prognosen är att ökningstakten håller i sig även under detta år.

Tidsbesparing, gott och näringsriktigt är givetvis huvudargumenten i marknadsföringen men ekologi i är ett ord som förekommer överraskande ofta, ja överraskande eftersom det är lite si och så med hur mycket eko som verkligen kassen rymmer när den landar utanför dörren.

”Middagsfrid”, Sveriges näststörsta matkasseföretag med en omsättning på 100 miljoner kronor, säger i sin marknadsföring att de har ”ett starkt ekologiskt fokus”. I praktiken innebär det 25 procent eko i kassarna.

Företaget Matkassen.se skriver på sin hemsida: ”Vår mat är naturlig, ekologisk när det är möjligt och rakt igenom bra för hälsan.” Det innebär i verkligheten en ”ambition” att ligga på 50 procent eko, men ännu har man inte nått upp dit.

Just den här typen av formuleringar som att välja eko ”när det är möjligt” används flitigt. Men med tanke på hur snabbt utbudet har växt i de vanliga livsmedelsbutikerna och att vi vanliga dödliga klarar av att proppa kassarna fulla med eko, om vi verkligen vill, framstår det som lite märkligt att dessa professionella matshoppare har så svårt för det.

”Middagskorgen strävar efter att handla så ekologiskt som möjligt men vi styrs så klart också av tillgång och pris.” Så står det på Middagskorgens hemsida och det innebär 30 procent ekologiskt i kassen.

Framtidens Mat arbetar för att ”ge naturliga smaker i maten. En annan aspekt till varför vi väljer många ekologiska livsmedel är den näring som närodlade varor ger ”. Här är halva kassen ekologisk.

Ännu mer absurt blir det när företag eller deras produkter heter eko-någonting, men sedan inte är det. Coops Ekokasse skulle man kunna tro är 100 procent eko och inget annat, men den innehåller bara 78 procent, enligt dem själva.

Ecoviva, som har fått en rad olika utmärkelser, ”levererar prima ekologisk mat till din dörr”. Fast det gäller inte allt i kassen. Målet är ”minst 75 procent” även om man under det senaste halvåret har kommit upp i 90 procent, enligt företaget.

Man skulle önska att fler företag gjorde som exempelvis Gomiddag.nu, helt enkelt talade om hur stor andel eko som finns i påsen, utan att försöka göra sig grönare än vad man är.

  • 1
  • 2