klimat

En klimatskröna
En klimatskröna 150 150 Ann-Helen von Bremen

-Så det här kosttillskottet ska alltså vara lösningen, påstår ni?

Ordförande i Miljömålsberedningen höll upp provröret med det bruna pulvret och skakade det fram och tillbaka, samtidigt som han tänkte att det skulle i så fall vara en skänk från ovan. Tänk att få slippa allt käbbel som hade präglat utredningens arbete, för att inte tala om den kakafoni av kritik som skulle komma när man väl presenterade sina resultat. Fördröja avverkning av skog med 5-20 år för att rent teoretiskt binda in mer kol, i relation till det tusenårsperspektiv som nedbrytningen av koldioxid handlar om, Herregud var det någon i Sverige som skulle gå på det? Och det var ändå ett av de skarpaste förslag som de hade att komma med.

Det var klimatministern som hade samlat dem under mellandagarna i det alldeles för lilla konferensrummet för att träffa på den här besynnerliga, kortväxta grå mannen som satt mitt emot dem. Hon var desperat. Alla siffror pekade åt helt jävla fel håll och alla skällde på henne. Inte hade hennes utspel om att stoppa kinesiska lågpriskläder fullproppade med kemikalier, fått den positiva effekt som hon hade hoppats. De övriga partierna var än så länge milt sagt svala till hennes förslag och menade att det var upp till EU att besluta sådant. Men allra värst var att hon hade blivit åthutad av sina egna.

-Ska du starta en kemikaliehysteri!!! Är du galen! Det kommer sprida sig som en löpeld till andra områden också. Vi har ju redan PFAS som ligger där och bubblar hela tiden, tänk om media börjar dra i detta med kemikalierna i jordbruket igen, tänk om E-ORDET BÖRJAR ANVÄNDAS IGEN!!!

Hennes partiledare hade frustat fram det där sista på sitt valrossmannamässiga sätt. Att ens andas om ekologisk mat var nämligen helt förbjudet och inte bara inom hennes eget parti. Det var marknaden som skulle sköta om det, brukade det heta. Klimatministern hade inget emot marknad, men just lantbruk var ju inte direkt känt för att vara särskilt marknadsanpassat och varför då en viss gren av lantbruket skulle vara det, begrep hon helt enkelt inte.

Men det var ingen diskussion hon tänkte ta, vare sig internt eller offentligt.

Däremot insåg hon att hennes ständigt flåsande partiledare hade en liten poäng, även om han nog inte insåg det själv. Det fanns en risk att de skulle få se början till en kemikaliehysteri. Hon var visserligen en varm anhängare av köttskatt, även om hon insett rätt tidigt att det inte skulle bli något sådant inom en överskådlig framtid eftersom det fanns alldeles för många köttfrossare inom regeringen och sd, men nu hade det hela tagit en ny vändning. En kemisk sådan. Under en längre tid hade det gjorts framstötar från olika håll om att man på kemisk väg skulle förvandla korna till grisar genom att utfodra dem med något som minskade deras metanrapande. Detta något hade visat sig heta Bovaer och användes nu i flera länder. Danska staten hade till och med lovat att gå in och sponsra fodertillskottet för det var inte direkt billigt. Men nu hade det kommit smolk mjölkbägaren eller fodertråget, beroende på hur man såg på saken. Hösten hade inneburit högljudda protester i Storbritannien när mejeriprodukter från Arlas kemikaliematade kor nådde brittiska mejerihyllor. Uppretade britter hällde ut Arlas mjölk i vasken och konspirationsteorierna stod som spön i backen. För klimatministern blev det tydligt vilken skitstorm som sannolikt var i annalkande om Sverige också slog in på kemivägen och den skulle ha sitt epicentrum kring henne.

Hon orkade bara inte med det också.

När hon så hade blivit uppringd av den lågmälda mannen, hade hon gripit efter det sista halmstrået och direkt börjat ringa runt till strategiskt utvalda. Hon började med honom som var lättast – landsbygdsministern.

Först hörde hon inte vad han svarade, för han hade munnen full med mat, som alltid. Säkert en massa kött, kött, kött, han var förbanne mig galen i kött, den mannen. Till slut lyckades hon urskilja:

– Gôrbra!

Jo, han skulle vara på plats i morgon. Och lovade i sin tur ringa näringslivsministern, som ju påpassligt nog kom från hans eget parti och finansministern. Statsministern gick inte att nå. Han hade tidigt deklarerat att enbart ett världskrig skulle få honom att lämna styrketräningsrummet och löpbandet. Vaderna behövde få sig en uppryckning! Klimatministern lyckades dock trumma ihop några andra lämpliga. Nu satt de alla där i konferensrummet och trängdes och svettades.

– Det stämmer, svarade den lille mannen med det långa grå skägget på frågan från Miljövårdsberedningens ordförande. Det här kan lösa klimatkrisen.

Inte något färgglad jultröja där inte, tänkte landsbygdsministern. Otroligt grå figur det här, fortsatte han för sig själv.

– Nu finns det ju redan en tillskott som kommer att bidra till en lösning på klimatfrågan, sa han. Men det ska ju ges till kor, inte till människor, fortsatte ministern. Och det här är alltså tänkt att ges till människor?

– Det stämmer, sa mannen igen.

– Det vore ju i och för sig väldigt skönt att slippa den där högljudda gruppen av bakåtsträvande gnällspikar bland bönderna. Det blir alltid så trist publicitet, sa landsbygdsministern.

-Ska det ges till människor, då behöver vi testa det, sa generaldirektören från Livsmedelsverket.

– Jag kan försäkra att det inte på något sätt är skadligt för hälsan. Innehållet består av ett välkänt livsmedel som ätits under många hundra år, sa den gråe mannen.

– Bara för att något är naturligt så behöver det inte vara ofarligt, tvärtom. Industriellt processade produkter borgar oftast för en högre säkerhet. Naturen däremot, den är lite lurig den. Nej vad jag tänkte på var mera nutritionen och om det är gluten- och laktosfritt och…

Klimatministern avbröt generaldirektören, väl medveten om att detta extrainkallade möte annars aldrig skulle ta slut.

– Kan du dra det hela en gång till. Om jag förstod det hela rätt skulle det här pulvret få befolkningen att frivilligt dra ner på sin konsumtion och på det viset minska klimatpåverkan. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt fasa ut fossila bränslen utan att gula västar skulle gå bazookas.

Alla hajade till och tittade på klimatministern. Bazookas? Hade hon redan börjat tulla på nyårscavan?

Hon fortsatte:

– Vi, eller snarare befolkningen, skulle resa mindre, köpa mindre prylar för att det här pulvret skulle göra dem… mer harmoniska? De skulle inte behöva köpa sig lyckliga?

– Ja det stämmer. Gladare. Och snällare, sa den grå mannen.

– Och då skulle vi inte ha behov av allt det där andra?

– Nej just det, sa den grå.

Näringsministern var högröd i ansiktet och hade inte sagt något på hela tiden men utbrast nu:

– Hur ska det då gå med tillväxten och näringslivet? Va!? Har du tittat för mycket på Karl Bertil Johnsson eller vad är det frågan?

Ingen sa någonting. Inte ens mannen med det långa skägget.

– Bettan, häng med här nu och sluta netflixa. Det kommer bli mindre skatteintäkter, för-i-helvete Bettan!

Näringsministern la till den där svordomen på slutet för då visste hon att finansministern äntligen skulle vakna till och släppa det eviga skärmtittandet. Lite svavel och helveteseder, det var så man fick fart på de frireligiösa!

-Va, inga skatter!? Nej det går ju inte. Det är vi på Finansen helt emot. Vi är dessutom för arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta och då måste man ju också göra av med pengarna man jobbat ihop på något, sa finansministern.

Sedan tillade hon och log sitt allra illmarigaste leende:

-Vems ärenden går du egentligen?

-Jag är hitskickad av dem i stallet, sa mannen och sträckte över sitt visitkort.

Där stod det T. Omtén.

-I stallet? Ekade landsbygdsministern, som kände att det här var nog något som låg nära hans ansvarsområde.

-Ja, sa mannen.

Näringsministern tog ny sats:

-Tala ur skägget, människa. Vilket stall då?

-Alla stall. Jag jobbar med dem som finns i stallen. Jag ser till dem. Och nu har de skickat mig hit för att be er att göra något åt grundproblemet i stället för att ge korna dem kemikalier.

-Jag fattar ingenting, sa finansministern. Vad är det vi pratar om?

Klimatministern insåg att hon var tvungen att rycka in. Hon förklarade snabbt det som mannen fåordigt hade sagt på telefon, nämligen att korna inte var särskilt pigga på att få kosttillskott med kemikalier. De tyckte att man i stället kunde utfodra människorna med något som gjorde dem mindre benägna att hela tiden skaffa nya grejer. Att bromsa uttaget av råvaror från naturen.

– Om man nu på allvar verkligen VILL göra något åt klimatpåverkan.

-Jaha, korna har skickat dig alltså. Är du en sån där cow-whisperer, eller vad det kan tänkas heta? Näringsministern log sitt mest djävulska leende, så kd hon än var.

– Ja det kan man säga, sa mannen.

– Så det här kosttillskottet skulle alltså rent av kunna skapa fred på jorden, det vore väl fint så här i juletid? Fortsatte näringsminstern.

– Jo tror man bara tillräckligt, så kan det det, sa mannen.

-Tro, det gör man i kyrkan det, gnäggade näringsministern.

– Jaha det är någon slags placebo alltså, sa generaldirektören för Läkemedelsverket, som också var på plats.

Livsmedelsverkets chef flikade in:

-Om det är så himla naturligt, det här kosttillskottet för människor. Varför är det i pulverform och inte i sin livsmedelsform?

-För att ni verkar ha lättare att acceptera näring i form av tabletter eller pulver, snarare än i form av mat, svarade mannen.

Nu hade både finansministern och näringsministern börjat flippra med sina telefoner. Finansminstern smsade till klimatministern:

VARFÖR HAR DU TAGIT HIT OSS FÖR ATT TRÄFFA EN GALNING!!!???

Näringsministern sa i stället rakt ut:

-Jag vet inte hur det är för er andra, men jag har faktiskt lite shopping som behöver göras inför nyåret så vi kanske kan avrunda det här nu.

Alla reste sig upp och började diskutera öppettider på systembolaget, var den billigaste löjrommen fanns, om det skulle bli någon fyrverkeritårta eller inte och finansministern tipsade om årets bästa Netflix-serier (för vilken gång i ordningen var det ingen som längre kom ihåg.) Klimatministern försökte överrösta sorlet men insåg att loppet var kört. Den grå mannen hade obemärkt slunkit ut genom dörren.

Miljömålsberedningens ordförande skruvade av locket på plaströret och hällde ut lite av det bruna pulvret i handen.

-Ha, det smakar ju precis som pepparkakor, sa han.

Blev det pyton till middag?
Blev det pyton till middag? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så var det dags igen. Efter quorn, sojaisolat, inomhusodlingar i höghus, labb-kött, skörderester som rapskaka, insekter och diverse fermenterat protein är det nu äntligen dags för pytonormen att lanseras som vår klimaträddning på tallriken. Som vi har väntat!

Pytonormen – framtidens klimatvänliga proteinkälla, är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladets pappersupplaga. (På nätet heter det istället, Forskare: Pytonorm en överlägsen proteinkälla.) Och jag fattar grejen, det är naturligtvis kittlande för media att få skriva om lite udda livsmedel. Man kan höra hur det fnittras förtjust och lätt chockerat bakom tangenterna varenda gång som det skrivs ytterligare några spaltmeter om att äta gräshoppor, myror, mjölmaskar, fjärilar eller vilken insekt som råkar vara på tapeten för tillfället.  Och nu – pytonorm! Vem kan motstå det?

Artikeln är till stora delar en kopia av en artikel från brittiska the Guardian. Det är en tidning som har publicerat ett antal texter som tar en mycket stark ställning mot animaliska livsmedel i synnerhet och lantbruk i allmänhet, dvs den där gamla idén att producera mat med jord, fotosyntes, fröer, växter och djur.  Istället propagerar Guardian för allt annat som kan uppfattas som ett alternativ, inte minst genom författaren och journalisten George Monbiots regelbundna skrivande. Det är också en tidning som läses flitigt av svenska journalister. Som jag själv.

När det gäller artikeln i the Guardian om pytonormen så rymmer den lite fler invändningar mot pytonköttets klimatöverlägsenhet, jämfört med Svenskans.  I den svenska versionen handlar förbehållen om risken med ormrymningar och så det gamla vanliga som alltid tas fram när det gäller livsmedel som inte hör till vår dagliga föda – att konsumenterna kanske inte är beredda att servera pytonorm/mjölkmaskar, underförstått att konsumenterna helt enkelt är tröga.  Och där någonstans brukar det fnittras lite chockerat igen, orm på tallriken, men hu då!

Den stora frågan är dock hur klimatsmart det egentligen är att äta farmad pytonorm, som det handlar om. I forskningsrapporten från Australien, som artiklarna baseras på, lyfts pytonormen fram som en mycket mer effektiv foderomvandlare än varmblodiga djur och därmed också låg klimatpåverkan. Men precis som med insekter så är det inte så enkelt att föda upp pytonormar i stor skala. Ormarna kräver värme, 25-30 grader, vilket i sin tur gör uppfödningen dyr och också bättre lämpad för länder som både har klimat och matkultur som bättre passar reptilen. Det behöver också finnas områden i ormfabriken som har olika temperaturer, vilket gör anläggningarna ännu dyrare. Lin Schwarzkopf, professor i biologi på James Cook universitetet i Townsville, Australien, är därför skeptisk till om detta verkligen är så klimatsmart. Hon säger i slutet av artikeln – ”Det finns ett grundläggande problem med att mata människor med rovdjur”. Pytonormar käkar nämligen inte vegetabilier, de äter andra djur och på de pytonfarmer som forskarna har studerat utfodrar man ormarna med gnagare (möss och råttor) gris, kyckling och fisk. Om man tycker att det är ett problem att äta djur som äter vegetabilier så borde det vara uppenbart att det är ännu mer problematiskt att äta djur som äter djur.

Varför hetsar jag upp mig då? Är det för att jag inte kan tänka mig en bit grillad pyton på tallriken? Tvärtom. Jag skulle gärna testa. Nej, problemet med den här typen av artiklar (och forskningsrapporter med för den delen) är att de alltid pekar mot att lösningen på vårt resurskrävande livsmedelssystem finns någon annanstans, på Mars, i basilikaodlingar i skyskrapor, i laboratorier, form av fermenterade proteiner eller som insekter och pytonormar. Lösningarna finns aldrig på marken, där vår mat produceras idag och de sk alternativ som presenteras kräver alltid större resurser, inte minst i form av energi, än det där gamla jordbruket.  

Vi vet sedan länge hur vi behöver förändra vårt matsystem. Det krävs ingen AI, inga rymdresor, faktiskt ingen mer avancerad teknik och inga nya råvaror för detta. (Sedan kan vi alltid välja att äta pyton eller insekter för att det är gott eller intressant, men det är en annan diskussion.) Problemet är att vi inte vill göra det. Vi har limmat fast oss i en samhällsstruktur som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Och hur skönt är det då inte när journalister och forskare i skön förening i stället säger att vi lugnt kan sitta fast eftersom lösningen finns i en skiva grillad pyton.

Tillägg: Anders Engström på Agfo kommenterar den här texten genom att tipsa om Marion Nestles blogg om ämnet. Där framgår det att det finns en del invändningar mot vetenskapligheten i pytonstudien, men framför allt att den har finansierats av ett företag som arbetar med ormskinn. Som ett sätt att göra pytonuppfödning för skinnets skull, lite mera ”smaklig” om man också kan påstå att köttet är klimatvänligt. Tänk ändå vilka kreativa entreprenörer det finns!

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Branschen missar öppet metan-mål
Branschen missar öppet metan-mål 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenska kors metanutsläpp bidrar inte till någon uppvärmning av klimatet. Jo du läste rätt. Det här beror inte på att svenska kor är av någon unik ras eller äter något magiskt foder, utan på att de under de senaste hundra åren har blivit hälften så många och att deras sammanlagda metanutsläpp har minskat med 35 procent. Det borde vara ett fantastiskt argument för mjölk- och nötköttsbranschen, men så är det inte. 

För ett tag sedan skrev jag om mjölkbranschens forskningsseminarium om den hållbara mjölken i ett inlägg. Flera av föredragshållarna lyfte bekymret att man hittills fokuserat alltför mycket på mjölkens klimatpåverkan och då missat en rad andra viktiga aspekter när det gäller hållbarhet. Eftersom drygt hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan utgörs av metan om man använder sig av livscykelanalys som metod, så har mycket av klimatdiskussionerna handlat just om metanet. Det är heller ingen avancerad gissning att kornas metan kommer att diskuteras en hel del under det kommande året. Det är en sk lågt hängande frukt som många intressen bekvämt kan enas kring, istället för att göra något åt det verkliga problemet, användningen av fossila bränslen och inte minst den metan som läcker vid utvinningen av naturgas.

Jag har tidigare skrivit i flera sammanhang att just kornas metan inte borde vara något problem ur ett svenskt perspektiv. Jag har bland annat skrivit om det här. Jag och Gunnar Rundgren skrev om det i vår bok Kornas planet. För tidningen Husdjurs räkning gjorde jag en serie om kornas klimatpåverkan och intervjuade bland annat Astrid Kander, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, som var en av de första att räkna historiska kor och metanutsläpp och jämföra dem med dagens. Så här sa hon i intervjun:

– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.

Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.

– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning. För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte ska bidra till fortsatt temperaturökning. Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte tempe­raturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka.

Astrid Kanders beräkningar visade på att metanutsläppen hade minskat med 39 procent. Det innebär att metanutsläppen från dagens hjord av svenska kor, inte bidrar till uppvärmningen.

I somras kom en studie som styrker Astrid Kanders resonemang. Rebecca Danielsson, forskare vid institutionen för husdjurens utfodring och vård på SLU, jämförde antalet kor och metanutsläpp mellan 1937 och 2019 i en rapport gjord på uppdrag åt WWF. Hon kommer precis som Astrid Kander fram till att dagens metanutsläpp ligger på samma nivå som på 1870-talet. Jämfört med 1937 har utsläppen minskat med 35 procent, enligt Danielsson.

Antalet kor (både mjölkkor och köttdjur) har minskat dramatiskt. Under det senaste århundrandet har varannan kossa försvunnit. Man får gå tillbaka till 1700-talet för att hitta en lika liten population kor som vi har i dag. Samtidigt har den totala mjölkproduktionen i Sverige nästan halverats (från 4,9 miljoner ton 1937 till 2,7 miljoner ton 2019).

Tjugohundratalets högmjölkande kossa kräver förstås betydligt mer energi och insatsmedel. Dagens ensilage är mellan 30-65 procent mer energirikt än det hö som kossan åt 1937. Då fick de flesta kor inte heller särskilt mycket kraftfoder jämfört med idag. Bara i kossans mat finns det mycket fossila bränslen inbäddat, inte bara som drivmedel för att skörda fodret, utan främst som konstgödsel. Lägg sedan till alla byggnader i stål och betong, all teknik, de alltmer långväga transporterna när oerhört många mejerier har försvunnit och summan av energi, mycket i form av fossila bränslen, blir rätt stor.

Det finns alltså mycket för mjölk- och köttbranschen att åtgärda om man vill göra sin produktion mer klimatvänlig och hållbar ur fler aspekter. Men kossans metan borde inte vara ett av huvudspåren. Ändå verkar inte branschen själv ha förstått detta. Går man in på LRF Mjölk och söker på ”metan och kor”, får man tvärtom intrycket att metanet fortfarande är ett stort problem och under rubriken ”Går det att minska mängden metan som bildas i kon?” handlar tre av fyra punkter om fodertillskott som ska minska kossans metanbildning. Ingenstans står det att metanet från svenska kor inte bidrar till någon uppvärmning av klimatet.

I nästa inlägg tänker jag tjejgissa lite kring varför mjölkbranschen är så ointresserade av att rulla in bollen i öppet mål när det gäller den här frågan.

Under tiden kan du också läsa Gunnar Rundgrens debattartikel som han skrev innan jul (om du inte redan har gjort det) om metankampanjen av Greenpeace här.

Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då?
Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kycklingen har länge varit målbilden för svenskt lantbruk. Ett fåtal företag med många djur som kan stängas in på liten yta, som växer så det dånar, äter en stor del av överskottet på spannmål och dessutom är billig mat och anses klimatsmart. Alla har älskat kycklingen, från miljörörelsen till handeln. Men nu har det kommit grus i maskineriet. Igen.

När den tyske jordbruksministern uttrycker stark oro över att tolv procent av jordbruken har lagts ner under de senaste tio åren, så hörs inte alls samma tongångar i Sverige, inte ens från lantbrukets företrädare själva. Och då har vi under samma period blivit av med procentuellt fler gårdar, dvs 18 procent.  Budskapet är nästan alltid detsamma när nedläggningen av gårdar diskuteras i Sverige, som när ATL senast skrev om saken: ”I många fall är storleksrationaliseringen en förutsättning för att skapa ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara företag.” Nedläggningen av gårdar beskrivs ofta som något av en naturlag, omöjlig att ändra på. Det är nödvändigt att växa för att ”hänga med” och för att öka lönsamheten. Baksidan av gårdsdöden vill man inte diskutera och absolut inte göra något åt. För till skillnad mot Tyskland, som utnyttjat hela potentialen att styra om en del av jordbruksstödet från stora till mindre och mellanstora gårdar, så har Sverige, med LRF som stark påskyndare, gjort sitt yttersta för att förhindra en sådan omfördelning. Här räcker det med att enbart knysta om att det vore bra om det gick att etablera fler gårdar, för att någon direkt ska anse att etablering av lantbruk är det samma som kritik mot de stora lantbruksföretagen. 

När LRF Ungdomen efterfrågar en utredning om hur ägarskiften och generationsskiften ska underlättas, blir det nej från landsbygdsministern Peter Kullgren. Han hänvisar i stället till en uppdaterad livsmedelsstrategi och minskat regelkrångel, ett så upprepat omkväde att det vid det här laget börjar kännas lite pinsamt. 

Samtidigt har två stora skandaler inom fjäderfäbranschen skakat om lantbruket ordentligt. Det gäller dels kycklingskandalen där Uppdrag Granskning dokumenterar olaglig avlivning av djur, men också en del av det lidande som dagens kycklingavel innebär, något som länge varit känt för den som vet något om kycklingbranschen. Dels att Sveriges största äggföretag CA Cedergren i Mönsterås, efter ett års tid inte får bukt på salmonellasmittan och nu tvingas slakta ut alla hönsen och därmed försvinner nästan 20 procent av alla ägg i Sverige.

Mig veterligen är det första gången som lantbruksmedia inte ryggradsmässigt har gått i försvarsposition när en ”skandal” briserar. Framför allt på ledarplats har man uttryckt en stark oro för sårbarheten som detta innebär. ATL går till och med så långt att man skriver: ” Det vore fint för säkerheten i livsmedelskedjan och även för livet på landsbygden om den snabba strukturförändringen kunde hejdas.” Och tillägger att regelverket hos myndigheter och livsmedelsindustrin inte kan fortsätta straffa ut de mindre producenterna.

I en annan ledare ,apropå kycklingskandalen, pekar man på det vansinniga när enbart lågt pris styr utvecklingen inom lantbruket. ”Men aldrig ställs frågan om inte det här är baksidan av myntet när konsumenterna uppmanas att jaga lågpris.”

Nu skulle jag vilja hävda att vi är flera stycken som under lång tid har ifrågasätt just detta, lantbrukets enorma fokus på lågt pris. För det är trots allt inte bara handeln som har lågprisfokus, det har även lantbruket självt. Volym premieras alltid framför kvalitet oavsett om det gäller svällande muskler på slaktkroppar, högmjölkare eller ton vete per hektar. De som försöker erbjuda någon annan kvalitet blir i bästa fall lite lätt klappade på huvudet, i många fall anklagade för att vilja orsaka världssvält när man väljer att inte prioritera hög volym. Det är i ljuset av detta som bland annat den högljudda kritiken från vissa delar av lantbruket gentemot den ekologiska produktionen ska ses. Tittar man på vad som pågår inom mjölkproduktionen, uppfödningen av köttdjur och lamm, så ser man att det är kycklingen som står som modell, helt enkelt för att den har kommit allra längst i industrialiseringsprocessen. Kan man stänga in djuren, ge dem alltmer spannmål, få dem att mjölka och växa allt snabbare och dessutom ständigt öka djurantalet – ja då är man en framgångsrik lantbruksentreprenör som gör alla rätt, i alla fall enligt den egna branschen.

Strukturrationaliseringen är av de största megatrenderna inom maten som det sällan pratas om. Jag har skrivit om det i många olika sammanhang, bland annat  här.  För tidningen Filter skrev jag om just värphönsen här. Om de senaste tidens skandaler är en början på en omsvängning i synen på att störst alltid är bäst, återstår förstås att se. Men störst är bäst, är kanske inte längre riktigt så självklart som det var tidigare.

Nästa gång ska jag skriva om mjölkbranschens strävan att förvandla kossan till en kyckling.