klimat

Nej, det står tyvärr inte i facit
Nej, det står tyvärr inte i facit 150 150 Ann-Helen von Bremen

Många av de vetenskapliga modeller som försöker räkna ut ur ett hållbart livsmedelssystem ska se ut och vad vi ska äta för kost för att maten ska räcka till alla/klimatpåverkan ska minska/markanvändningen ska minska osv, är utan tvekan intellektuellt stimulerade. När beräkningarna är bra gjorda, kan de också synliggöra vissa problem eller intressanta samband. Problemet är dock att de sällan presenteras som de tankeexperiment som de i själva verket är, utan snarare som facit över vad vi ska äta och odla och det är då man går vilse.

I början av sommaren satt jag och lyssnade på ett seminarium mellan forskare där man diskuterade djurens roll i ett framtida, mer hållbart livsmedelssystem. Flera av de scenarier som presenterades var intressanta och väl värda att diskutera, men jag märkte samtidigt att jag blev allt mer irriterad, inte över just de aktuella modellerna, utan av något annat. En av de medverkande forskarna, Imke de Boer från universitetet i Wageningen, satte plötsligt fingret på källan till min irritation när hon sa: ”Vi får inte glömma att modeller är tankeexperiment och att det är svårt att få med alla aspekter i en modell.” Och det precis detta som jag ofta tycker att man glömmer bort och istället presenterar resultaten från sina modelleringar som sanningar.

Ett av de mest avskräckande exemplen är EAT Lancet-rapporten , vars globala kost fick ett så stort genomslag, inte minst i media, men även hos Livsmedelsverket, dietister, offentliga kök med flera. Det är ingen överdrift att påstå att rapporten har blivit normbildande. Jag har kritiserat rapporten tidigare, bland annat här. Att det sedan kommit ett antal vetenskapliga artiklar som har kritiserat EAT Lancet-rapporten ur en rad olika perspektiv, har inte uppmärksammats på samma sätt. Ett av de senaste exemplen är det arbete som Imke de Boer har deltagit i. Där jämfördes tre varianter av cirkulära livsmedelssystem med animalier (djuren åt enbart rester från vegetabilier och gräs i olika former) med EAT-Lancet-kosten och kom fram till att de cirkulära varianterna gav lägre utsläpp av växthusgaser och mindre markanvändning. En annan slutsats var att kor och grisar är bättre lämpade i cirkulära system än kyckling, vilket är stor skillnad mot EAT Lancet-kosten som istället lyfter fram kycklingen som bättre än fläsk och framförallt nöt.

EAT-Lancet är långt ifrån ett ensamt exempel. Det har gjorts och görs ett otal olika beräkningar av vilken mat vi ska äta för att vara hälsosamma, minska klimatpåverkan, markanvändningen, avskogningen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar osv osv. Ett grundläggande problem med den här typen av beräkningar är att de aldrig klarar av att täcka in hela det komplexa livsmedelssystemet, men det är en insikt som inte alltid verkar ha nått fram till beräknarna själva.  Många av siffrorna som matas in, bygger också ofta på schabloner och antaganden och skillnaden mellan schablonvärde och verklig siffra kan vara oerhört stort. Särskilt tydligt blir det när det handlar om matens klimatpåverkan. Ofta saknas en djupare förståelse för hur livsmedelsystemet fungerar och man tar i princip aldrig hänsyn till marknad, ekonomi och politik när man gör sina modeller, vilket är en stor brist eftersom ekonomi och politik har stort inflytande över livsmedelssystemet. Det finns få verksamheter som är så genompolitiserade som just jordbruk.

Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige har det under flera år diskuterats hur man ska öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion. Detta har stötts och blötts på otaliga seminarier och i vetenskapliga artiklar. Det finns flera starka skäl till att öka odlingen, men det finns ett ännu starkare skäl till att det inte sker och det bottnar i ekonomin. Att odla baljväxter är att ta en ekonomisk risk, man vet inte om grödan hinner att bli skördeklar och därmed kommer att duga för humankonsumtion. Det är bland annat därför som de flesta bönor för humankonsumtion odlas på Öland eftersom de har långa och torra höstar. För det mesta. Ibland misslyckas skörden även där. Det finns dock ett enkelt sätt att uppmuntra fler lantbrukare att odla baljväxter, nämligen att minska risken för ekonomisk förlust. Sverige har under olika perioder gett bidrag till odling av baljväxter och under dessa perioder har också arealerna tydligt ökat. Svårare än så är det alltså inte. Merparten av dessa baljväxter har använts som foder och det lyfts ibland fram som ett problem bland de grupper som vill se mer bönor på tallrikarna, men då har man återigen inte riktigt förstått sambanden. Ska man få fler bönder att odla bönor som mat, då behöver det även finnas en marknad för baljväxter som foder för om skörden inte duger som människomat, kan den alltid bli djurmat och då blir vare sig den ekonomiska förlusten eller svinnet lika stort. Dessutom är det också en viktig insats att ersätta sojan i djurfodret med inhemska baljväxter.  Det här är ett av många exempel där animalier och vegetabilier inte står i någon konflikt med varandra, utan tvärtom kan främja varandra.

Många av de vetenskapliga scenarierna utgår ofta från att det ska sparas mark på olika sätt, antingen för att det ska kunna odlas mer mat för en växande befolkning, för energiproduktion eller för att ”ge tillbaka marken till naturen”. I mitt tycke så är detta ett konstigt sätt att se på det hela och bygger på en tanke om en totalitär stat med en planekonomi som kan bestämma vad ”sparad” mark ska användas till. I dagens samhälle fungerar det inte så här. Om det slutar att skördas foder/gå kor på marken, kommer marken att användas till något annat som ger inkomster som skogsplantering/igenväxning, solcellsparker, vindkraftverk, bostäder, vägar eller något annat. Man kan se detta tydligt i den svenska skogen som tidigare betades av kor i betydligt större utsträckning och där det i dag odlas gran eller tall.

Att ”spara” mark innebär i princip alltid att marken inte ska användas för animalieproduktion, oavsett om det handlar om att odla foder eller betesmark. Det är väldigt sällan som man hör argument för att spara mark när det gäller kaffeplantage, vinodlingar, teplantage, spannmål för alkoholdestillat, kakao, snittblommor, tulpaner, sockerbetor eller sockerrör – produkter som i och för sig är mycket trevliga, men som nog får anses vara en lyxproduktion som ligger ett par pinnhål över animaliska livsmedel. För att inte tala om all foderproduktion som går till nöjesdjur som inte vi äter upp – jag tänker på alla hundar, katter, marsvin, kaniner och hästar. Själv kånkar jag hem oanade mängder solrosfrön, hampafrön, och jordnötter till våra vilda fåglar, råvaror som odlats någonstans, tagit mark i anspråk och som dessutom kan ätas av människor.

Om marken verkligen ska ”sparas” skulle den behöva lösas in av staten och förvandlas till naturreservat som inte får röras. Det finns absolut behov av sådana områden, men att generellt se på naturen som något som ska ”lämnas i fred” av människan, är att placera människan utanför naturen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Självklart behöver människan minska sin enorma förbrukning av naturresurser, framför allt vi i den rika delen av världen, men det är något helt annat än att överge naturen. Vi är en del av den och det finns i princip ingen mark längre som inte är påverkad av människan på något sätt.

För att spara mark till naturen och/eller för att föda upp en växande befolkning argumenteras det ofta för att det vore bättre att använda marken enbart för att odla vegetabilier till människor än att de ska ta omvägen via djuren.  Att använda mark för att föda upp djur, ses som ett stort slöseri.  Eftersom man ändå inte tror att alla människor vill bli veganer och även ser vissa poänger med lite djur i jordbrukssystemet och animalier i kosten, finns det flera scenarier som försöker räkna ut hur mycket djur man kan föda upp på enbart matrester, svinn, restprodukter från jordbruket och livsmedelsindustrin, enbart gräsmarker osv. Återigen, allt det här är intressanta tankeövningar, men det är samtidigt teorier som är långt ifrån verkligheten. Låt oss anta att befolkningen i världen ökar kraftigt och därmed också efterfrågan på mat, vad kommer då att hända? Ja en inte alltför kvalificerad gissning är att en större del av dagens spannmål, soja, ris, potatis osv kommer att användas för humankonsumtion, medan foderdelen minskar. Varför det? Jo därför att vegetabilier för människor är betydligt bättre betalda än foder och den bonde är inte född som fortsätter att odla fodergrödor om hen kan få bättre betalt för att sälja spannmålen som mat. Skälet till att en så stor del av dagens åkerareal används till foder beror på att det odlas för mycket spannmål/soja osv. Det finns ett överskott och det måste ta vägen någonstans. Ändras spelreglerna och det plötsligt blir ett ökat behov av spannmål som livsmedel, ja då kommer med stor sannolikhet uppfödningen av främst kyckling, men även gris att minska. Även andelen spannmål och proteinfoder kommer att sjunka i kornas foderstater.

Ett annat resonemang handlar om global rättvisa, att maten ska räcka även till människor i fattiga länder. Ofta handlar det också då om att använda marken mer effektivt för att ”föda världen”, men då ska man komma ihåg att vare sig svenska bönder eller några andra bönder ägnar sig åt att just detta, att föda världen. Antingen gör man som många småskaliga bönder gör världen över, odlar för sin familjs eget behov och säljer ett litet överskott på den lokala marknaden ibland, eller så säljer man hela sina produktion på en betydligt större marknad, ibland till och med världsmarknaden. Oavsett vilken marknad det är frågan om så bygger det på att den som köper maten ska kunna betala för den. Riktigt fattiga människor är hungriga därför att de saknar pengar, inte för att det är brist på mat. Personligen tycker jag att rika länder som Sverige har skyldighet att dela med sig till fattigare länder, men det kan bara ske ge en aktiv fördelningspolitik, det som brukar kallas bistånd.  Jag tycker även att ett land som Sverige behöver ta ett större ansvar i exempelvis klimatfrågan som också är en global rättvisefråga och där borde vi gå före genom att radikalt minska våra utsläpp och därmed ge åtminstone ett litet utrymme för den fattiga delen av världen. På samma sätt så bör vi kraftigt minska vår resursförbrukning, framför allt när det handlar om att förbruka andra länders resurser som mineraler, metaller, bränsle osv. Utvecklingen verkar dock fortsätta gå åt helt fel håll, men mer om detta i en kommande text.

Av samma skäl brukar man rätt ofta höra att vi svenskar som äter mer kött/fisk/proteiner eller vad som diskuteras för tillfället än vad vi näringsmässigt behöver, borde dra ner på vår konsumtion så att människor i andra länder som kan öka sin andel av kött/fisk/proteiner. Återigen, en bra tanke, men det skulle kräva globala skolbespisningstanter som talar om för alla att det är max fyra köttbullar som gäller per person och lunchtallrik. Annars blir det inte mer fisk eller kött per portion för befolkningen i Tanzania bara för att svenskarna drar ner på sin konsumtion av proteiner. Det är som sagt en fråga om pengar.

Energifrågan lämnas också ofta därhän, trots att dagens livsmedelssystem bygger på billig fossil energi. Ibland tar man hänsyn till energin, utan att egentligen förstå vilken stor påverkan som den har. Ett sådant tydligt exempel är återigen EAT- Lancet-rapporten som utgår från att den fossila energin är ersatt med energislag som inte ger utsläpp av koldioxid. Det här innebär att animalierna hamnar i ännu sämre dager än tidigare när det gäller växthusgasutsläppen eftersom koldioxiden trollades bort. Självklart kan man rita upp ett framtidsscenario där man utgår från att de fossila bränslena är borta (ett hållbart matsystem värt namnet bygger på att de fossila bränslena i princip är borta), men då måste man samtidigt inse att det här kommer att innebära oerhört stora förändringar i ett livsmedelssystem som så starkt bygger på billig fossil energi. För oavsett vilka energikällor som man satsar på, så är en sak säker, energin kommer att bli betydligt dyrare och det kommer att få stor påverkan på maten. Vi ser redan en försmak av detta nu när stigande energipriser drar upp matpriserna, men i ett helt omställt energisystem kommer priserna att vara ännu högre. Exempelvis kommer transporterna att bli så dyra att den globala världshandeln av livsmedel kommer att minska radikalt och vi kommer se en återlokalisering av maten på alla nivåer. Konstgödseln, som bygger på naturgas, blir avsevärt dyrare vilket kommer att leda till ett mindre spannmålsöverskott och därmed också en betydligt lägre produktion av kyckling och gris. Det kommer att öka intresset för att odla mer kvävefixerande växter, integrera djur- och växtodling, ställa om avloppssystemet för att återföra näringen till åkrarna osv. Men de 37 forskarna bakom rapporten tog ingen hänsyn till detta. Där utgick man från att ingenting än växthusgasutsläppen skulle förändras när man plockade bort den fossila energin. Återigen ett exempel på att man inte förstår vare sig jordbrukssystemet eller ekonomin bakom.

Som jag ser det så är det en felaktig tanke att tro att man kan äta sig till en bättre värld och det bygger också på en övertro på konsumenternas makt. Självklart har vi alla konsumenter ett ansvar för vad vi väljer att äta, men vi har samtidigt mycket små möjligheter att påverka hur livsmedelssystemet ser ut. Vi kan välja mellan ekologiskt och konventionellt odlad/uppfödd mat och även mellan import eller svenskt eller lokalt. Men ungefär där tar valmöjligheterna slut. Det är inte konsumenten som tar de stora besluten, det sker i stället på en rad andra ställen i kedjan. Vill man på allvar förändra något, då är det bönderna, livsmedelsindustrierna, grossisterna och butikskedjorna som man bör vända sig till. Samtidigt som många av den här typen av scenarierna verkar ha en mycket stark tro på konsumenternas makt och även marknadens roll, så finns det samtidigt en mycket statisk syn på det biologiska systemet som ändå matproduktionen är och en stark dröm om en global planekonomi som ska göra rättvis matfördelning möjlig. Det är två synsätt som inte går ihop och för mig personligen har jag svårt att säga vilken av dessa två ideologiska övertygelser som jag tycker allra sämst om.

Att göra en gris av en ko
Att göra en gris av en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Coop slår på trumman att man nu lanserar ”världens första metanreducerade kött” . Köttet kommer från tjurar som har fötts upp inomhus och som har fått fodertillskott av rödalg som ska minska metanproduktionen hos korna. I en debattartikel i Aftonbladet propagerar också Coop tillsammans med forskaren Stefan Wirsenius (som bland annat gjort sig känd för att kritisera kor som ineffektiva), Emma Wiesner,(centerpolitiker), Volta Greentech (företaget som producerar rödalgen) och ett antal andra personer. Man uppmanar både konsumenter, livsmedelshandeln men även staten att på olika sätt stödja den här typen av uppfödning.

I våras publicerade tidningen Husdjur en artikel som jag skrev om just metanreducerande fodertillskott. Den bild jag fick av forskarna var att det fortfarande finns stora frågetecken kring rödalgerna och personligen måste jag säga att att jag är förvånad över att Coop vågar lansera det här köttet med tanke på detta.

För den som inte har tidningen Husdjur (nr 2 i år) så kan man läsa min artikel här. Annars kan jag tipsa om att prenumerera på tidningen.

Drömmen om universallösning är stark när det gäller att minska kornas metanutsläpp. Men många frågetecken återstår – inte minst vem som ska betala för de kosttillskott som lyfts fram som en tänkbar lösning.

SEDAN ETT ANTAL år tillbaka pågår det intensiv forskning som syftar till att minska kornas metanutsläpp. Det handlar om allt från avel och foder till vaccin och metanfilter på stallar eller på korna direkt. Men den stora hypen handlar om fodertillskott och en del företag satsar stora pengar. Oregano, vitlök, kärringtand, yuccapalm och olika fetter är några av de ämnen som har testats, men effekten har ofta varit liten och dessutom försvunnit efter ett tag när vomfloran har anpassat sig.I Sverige har mycket av uppmärksamheten handlat om den tropiska rödalgen Asparagopsis taxiformis. Försök i främst USA och Australien har visat att algen kan minska metanproduktionen kraftigt, upp till hela 98 procent. Den innehåller brom, jod och klor där framför allt bromoform blockar metanbildningen.Det svenska företaget Volta greentech byggde under förra året en pilotanläggning för algproduktion i Lysekil, vilken värms upp med restvärme från Preem. De tog även in 17 miljoner kronor i nytt kapital från ägare som bland annat Claes Dinkenspiel från Nordnet och Northvolts Peter Carlsson. Lantmännen, Coop, Skånemejerier, Ica, KLS Ugglarps – alla har de velat samarbeta med den unga trion bakom företaget – Leo Wezelius, Fredrik Åkerman och Angelo Demeter.I en gedigen sammanställning från SLU över forskningsläget framgår det dock att det fortfarande finns många frågetecken när det gäller rödalgen som fodertillskott. Det handlar till exempel om dess långsiktiga förmåga att minska metanproduktionen, vilken foderstat den fungerar bäst med och om det finns risk för resthalter av brom och jod i kött och mjölk. En annan avgörande fråga är hur algen ska kunna odlas i stor skala och till ett rimligt pris.

Er rapport ger mer frågor än svar kring rödalgerna?

– Ja, det kan jag hålla med om. Studierna har pågått under väldigt kort tid och inte under förhållanden som påminner om de som gäller inom svensk mjölkproduktion, säger Mikaela Jardstedt på Institutionen för husdjurens miljö och hälsa på SLU i Skara.

Det är hon som, tillsammans med doktoranden Kristina Holmström, har gjort rapporten och även kostnadsberäkningarna för att utfodra korna med rödalg. Hennes slutsats är att den största potentialen finns för mjölkrastjurarna som föds upp på stall, vilket gör utfodringen möjlig. De lever dessutom inte så länge, vilket gör att eventuella hälsorisker spelar mindre roll. Bromoform har nämligen i försök på möss visat sig vara cancerogent och det finns delade meningar bland forskarna om detta är en risk även för kor.Lantmännen har ett samarbetsavtal med Volta greentech och under 2020 genomfördes ett utfodringsförsök. Testet gjordes på 24 kor fördelade på två grupper, där ena gruppen under fyra veckor fick 25 gram alger per dag. Det gjordes ingen metanmätning eftersom den utrustningen ännu inte finns på försöksgården Viken. Det positiva var att korna inte minskade sitt foderintag, trots att en del tidigare studier har visat att tillskottet är osmakligt. Avkastningen på cirka 35 kilo per ko och dag skiljde sig inte heller mellan grupperna. Däremot såg forskarna att bromid och jod från algen gick över i mjölken, joden hamnade över det rekommenderade gränsvärdet för vad barn får dricka

– Så det finns saker att lösa innan man kan släppa det på marknaden. Volta greentech har sedan dess utvecklat sin odlingsmetod och har nu en ny variant av algen med mycket lägre jodhalt som vi kommer att testa, säger Cecilia Lindahl, produktutvecklare på Lantmännen, som var ansvarig för försöket.

Hon berättar att Lantmännen följer utvecklingen av olika metanreducerande tillskott och har kontakt med flera företag. Hon anser att tillskotten är intressanta om de inte påverkar djurvälfärd och fodereffektivitet negativt. Samtidigt konstaterar hon att de är så pass dyra att det även är en fråga om vad marknaden är beredd att betala.

– Med friska djur, bra foderråvaror och hållbara foderstater då har vi nog redan kommit ganska långt i klimatarbetet. Tillskottet blir då mer en bonus för att ta nästa steg mot metanreducering, säger hon.

SLU i Umeå kommer i år att göra ett åtta veckor långt test med rödalgen. Där ska de bland annat mäta metanproduktion, avkastning och halterna av jod, bromoform och bromid.

– Det finns ett stort glapp mellan önskan och kunskap när det gäller tillsatser. Det har varit så många preparat som har provats och när man ser en effekt så haussas den upp, sedan svalnar det ofta efter ett tag när den metanhämmande effekten avtar i kons vom. Både rödalg och den kemiska produkten Bovaer (se nästa sida) blockerar metanbildningen. Det har inget av de andra medlen gjort tidigare och därför är det intressant att studera dessa, säger forskaren och försöksledaren Rebecca Danielsson.

En del i projektet är att också studera om det även finns svenska alger som kan vara intressanta. Sophie Krizsan, docent i husdjursvetenskap på SLU i Umeå, är ansvarig för att mäta metanhalten från olika alger, till att börja med i en konstgjord komage. Hon menar att eftersom odlingen och bearbetningen av rödalg är energikrävande finns det en risk att klimatnyttan går förlorad i den änden och att det därför kan vara intressant att titta på alternativ som finns naturligt i Sverige.

– Vi har forskat kring detta under lång tid, men vi har fortfarande inget tillskott som vi kan använda. Även om svenska alger skulle visa sig vara effektiva, så kommer det att ta tid att utveckla en kommersiell produkt, säger Sophie Krizsan.

Fredrik Åkerman på Volta Greentech medger att det finns stora problem att lösa, framför allt när det gäller själva odlingen. Samtidigt så har företaget bråttom med att få ut både mejeriprodukter och kött på marknaden från kor som ätit algerna, redan under 2022.

– För många låter det här för bra för att vara sant. Därför är det viktigt att få ut produkterna för då tror jag att hela mjölk och köttbranschen förstår hur viktigt det här är för att minska klimatpåverkan. Vi jobbar redan nu med företag som vi kommer att lansera produkter tillsammans med, säger Fredrik Åkerman.

Han vill dock inte i nuläget berätta vilka företag det är frågan om.En storskalig fabrik är tänkt att byggas under året. Då hoppas företaget också att det höga priset på tillskottet ska sjunka. Enligt kostnadsberäkningar från SLU krävs det för närvarande en merbetalning på 13 till 24,50 kronor per kilo kött för ungdjur för att täcka kostnaden hos producent

– Det ska inte bli en kostnad för bönderna utan mera en fråga för varumärket. Vi tror att konsumenterna kommer att vara beredda att betala mer för mjölk och kött som är bättre för klimatet. Men alla konsumenter kommer inte vara beredda att betala premium. Det behövs politiska incitament också, säger Fredrik Åkerman.

Norrmejerier är ett av de mejerier som följer utvecklingen. Än så länge förhåller de sig avvaktande.

– Klart det är intressant att titta på olika tillskott för att sänka metanhalten men det finns många frågetecken när det gäller djurvälfärden, ekonomin, om konsumenterna accepterar detta osv. För vår del känns det mer intressant att få bort sojan, minska de fossila bränslena, öka grovfoderandelen och kolinlagringen, säger Anna-Karin Karlsson, hållbarhetschef på Norrmejerier.

Arla är involverat i ett forskningsprojekt i Danmark som undersöker ett preparat som med hjälp av olika bakterier och enzym ska minska metanproduktionen. Hållbarhetschef Victoria Olsson pekar även hon på de många obesvarade frågorna – allt från hur stor metanminskningen blir i praktiken, till konsumenternas reaktion på priset och ordet fodertillskott.

– Jag tycker också att fokus ska ligga på att minska de fossila utsläppen av koldioxid och tycker det är positivt att FN:s klimatpanel IPCC tar upp skillnaderna mellan fossila utsläpp och biogent metan, säger Victoria Olsson.

Pekka Huhtanen, professor vid Institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap vid SLU i Umeå, har forskat mycket kring metan och olika foderstater. Han tycker att det har blivit ett olyckligt fokus på metanet, när man mer borde intressera sig för fodereffektivitet. En studie som han deltog i visade bland annat att det finns ett positivt samband mellan hög fodereffektivitet och mindre metanproduktion. Men om man selekterar utifrån låg metanproduktion kan man i stället riskera att få kor som inte är så bra på att tillgodogöra sig fodret.

– Ett problem med alla tillsatser är att de kostar pengar och det finns sällan något för bönderna att tjäna på detta. Det är också i princip omöjligt att ute på gårdarna kontrollera att metanet verkligen sjunker, säger Pekka Huhtanen.

Om tillskotten ger den effekt som företagen påstår, passar de främst en intensiv uppfödning på stall. Då är det praktiskt möjligt att utfodra och de flesta tillskotten verkar ha bäst effekt i foderstater med hög kraftfoderandel. Eller som en av de intervjuade säger: ”Vi håller på att göra en gris av en ko.”

– Det är en etiskt intressant fråga om hur mycket vi ska gå in och mixtra i kons magar. Min känsla är att vi ska använda idisslarna för det som de är gjorda för och att vi i dag skulle kunna utfodra dem med mer gräs än vi gör. Samtidigt måste alla bidra för att minska utsläppen av växthusgaser. Det är svårt att komma helt rätt här, säger Rebecca Danielsson.

Faktaruta: Under nästa år förväntas Bovaer från nederländska DSM bli godkänt av EU:s livsmedelsverk Efsa. Det aktiva ämnet är 3-nitrooxypropanol som hämmar bildandet av metan. Förväntningarna är stora från delar av branschen. Preparatet är redan godkänt i Brasilien och Chile. Valio och Fonterra har inlett praktiska utfodringsförsök. Den enda långtidsstudien av Bovaer till högavkastande mjölkkor, visade 2021 att en foderstat med låg grovfoderandel i kombination med tillskottet, minskar metanet mest. Hos de kor som fick en foderstat med hög grovfoderandel, minskade tillskottets metanreducerande effekt efter åtta veckor för att sedan helt försvinna. För de kor som fick en foderstat med högre andel kraftfoder, blev resultatet i stället försökets magraste mjölk. Volymen ECM minskade med 3,5 kilo per dygn jämfört med kontrollgruppen.

Skyll inte klimatet på Bosse!
Skyll inte klimatet på Bosse! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan publicerade Svenska Dagbladet en artikel om biogas från en mjölkgård. Artikeln var ganska bra, med både för och emot biogasen. Längst ner fanns en faktaruta över jordbrukets utsläpp av växthusgaser som, givetvis, illustrerades med en ko. Redan det var fel bildval men inte nog med det, det var inte vilken ko som helst som var fotograferad, det var Bosse! Sanningen är dock att Bosse och de övriga korna på Sunnansjö inte alls bidrar till den globala uppvärmningen, tvärtom.

Uppfödningen av kor ger tre sorters växthusgaser: koldioxid, lustgas och metan och de genomsnittliga utsläppen från svensk nötköttsproduktion ser ut så här:

Vad gäller då för Bosse? Jo, Sunnasjökorna orsakar koldioxidutsläpp genom dieselförbrukningen vid skörden som sköts av våra goda grannar på Ribbingebäcks gård, plasten på balarna och att vi använder grävlastaren var tredje dag för att köra ut en ny höbal foder. Våra maskiner orsakade koldioxidutsläpp när de tillverkades för 40-50 år sedan. Vi har också en elektrisk 200W doppvärmare i dammen under den kallaste tiden så att vattnet inte fryser och korna kan dricka själva. Vi betalar för ”grön el”, men om man är lite mer kritiskt inställd kan man säga att den också delvis drivs av kärnkraft och kolkraft eftersom de nordeuropeiska elnäten är ihopkopplade. Våra kors koldioxidutsläpp är helt och hållet en funktion av att vi lever i ett samhälle som är marinerat i olja. Minskningen kan ske genom att samhället i stort ställer om till fossilfritt eller att vi gör enskilda åtgärder på vår gård för att minska våra utsläpp. Vi driver ju redan gården ekologiskt vilket är ett stort steg eftersom att vi inte använder konstgödsel. Om vi skulle följa konstgödseltillverkaren Yaras gödslingsrekommendationer skulle vi orsaka ungefär ett ton koldioxidutsläpp per hektar bara för att gödsla vallarna. Till det skall läggas ungefär lika stora utsläpp i form av lustgas.

Hur mycket lustgas som vår mark och vår lilla hjord verkligen släpper ut är omöjligt att veta utan noggranna mätningar under flera år. Men sannolikt är utsläppen väldigt låga. Vi tillför inget kväve till systemet, vare sig som konstgödsel eller som foder, tvärtom så för vi bort en del i form av gödsel till grönsakerna och djuren som går till slakt.  All mark som används för odling av foder och bete är ständigt beväxt vilket också minskar utsläppen. Det mest osäkra kortet är marken och att den i stor utsträckning är vattensjuk, men det har samtidigt inte mycket med korna att göra. Marken finns ju där oavsett om det går kor där eller inte. Större delen av gödseln används till grönsakerna och eventuella lustgasutsläpp från gödseln bör rimligtvis belasta grönsakerna och inte korna. Hade vi inte haft kor hade vi fått köpa konstgödsel eller odlat gröngödslingsväxter för att få det nödvändiga kvävet och på så sätt orsakat motsvarande, eller högre utsläpp. eftersom vi inte använder konstgödsel och inte köper in foder.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning.  För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte skall bidra till fortsatt temperaturökning.  Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte temperaturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka. Det är alltså bara om metanutsläppen ökar som de ökar den globala uppvärmningen. Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor . I dag finns det en halv vuxna miljon kor.  Astrid Kander, professor på Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet, har beräknat de historiska och nuvarande metanutsläppen och uppskattade 1930-talets utsläppen från svenska nötkreatur till 130 000 ton metan, medan svenska kor vid detta århundradets början släppte ut 93 000 ton metan.  I dag är utsläppen ännu lägre.  Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning. Globalt är det lite annorlunda eftersom metanutsläppen från korna fortsatt ökar. De ökar dock betydligt långsammare än befolkningen.  De senast 20 åren står metanutsläppen från energi och industrisektorerna för i princip hela ökningen.   De så kallade livscykelanalyserna som ligger till grund för påståendena om att en viss matvara släpper ut si eller så mycket växthusgaser kan inte hantera den här skillnaden mellan metan och koldioxid, utan räknar alla utsläpp av metan från kor som att utsläppen är nya och adderas till de existerande. Michelle Cain, forskare på växthusgaser vid Oxfords universitet liknar en kobesättning som ligger på samma antal djur med ett stängt kolkraftverk.

–  Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen, skriver Michelle Cain på den brittiska siten Carbon Brief.

På Sunnansjö vet vi att det har betat kor under hundratals år och att det har rört sig om ungefär lika många, eller fler, som i dag. Någon ytterligare uppvärmning orsakar inte Sunnansjökornas metan, vare sig i dag eller i framtiden.

På plussidan har vi kolbindning i mark. En årlig kolinlagring av 500-1 000 kilo kol per hektar och år kan vara möjlig på våra åkrar, vilket motsvarar 1 800-3 600 kilo koldioxid. Betesmarker kan också binda avsevärda mängder kol, globala uppskattningar går från några hundra kilo till flera ton koldioxid per hektar och år. Siffror från Sverige är i det lägre spannet, vilket är märkvärdigt eftersom klimatförhållandena i Sverige är mycket gynnsamma för kolbindning i mark.

Lågt räknat borde våra åtta hektar vall och våra tolv hektar betesmarker kunna binda mer än 20 ton koldioxid per år. Utslaget på de beräknade 1 000 kg kött som vi kan producera årligen skulle det motsvara ungefär 20 kilo per kg kött, vilket är mer än de utsläpp som våra kor rimligen orsakar, och långt mycket mer om vi inte räknar med metanutsläppen. Bosse, eller någon av de andra korna på Sunnansjö, kan alltså inte anklagas för att orsaka den globala uppvärmningen och detsamma gäller för många andra kor, både i Sverige och i världen.

Det vackra fotot på Bosse är taget av Robin Lorentz-Allard i samband med att han och Jon Hansson gjorde ett mycket fint reportage hos oss. Ingen skugga ska falla över dem. Fotot har helt enkelt gått in i den gemensamma bildbanken för Aftonbladet och Svenska Dagbladet och när redigeraren till Svenskan-artikeln om biogas ska välja en foto som ska illustrera jordbrukets utsläpp, väljer hen, lite fördomsfullt, en ko. Vi kan visserligen förstå att redigeraren valde Bosse. Han var en väldigt fin ko och fotot är fantastiskt! Men som sagt, någon symbol för växthusgasutsläppen i jordbruket är han inte!

Här är länken till det fina jobbet i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/rAk7za/hart-ifragasatta-men-kolossalt-viktiga

Och här är Robin Lorentz-Allards vackra foto på Bosse, där man även ser mamma Bossa i bakgrunden:

En del av den här texten är hämtad ur min och Gunnar Rundgrens bok ”Kornas planet”.

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

En dålig fastares bekännelse
En dålig fastares bekännelse 150 150 Ann-Helen von Bremen

Drick upp kaffet. Gå med i en REKO-ring och handla din mat lokalt. Plantera något som du kan skörda i sommar och äta upp. Se där, tre mycket handfasta och riktigt bra klimat-tips när det gäller maten. Avsändaren förvånar mig, det är Equmeniakyrkan.

Igår, askonsdagen, startade fastan. De flesta av oss var mer intresserade av förrgår, dvs fettisdagen och semmelätandet, vårt svar på katolikernas karnevalsyra. Det gäller även mig själv. Trots att jag kallar mig för troende och även under långa perioder har varit aktiv i kyrkan, så är jag dålig på att fasta. Jag kan skylla på att jag inte har den traditionen. Min barndoms och ungdoms fasta bestod av att spara pengar i Lutherhjälpens sparbössa av kartong som vi, jag och mamma, sedan tog med till kyrkan på Palmsöndagen.

Men om jag ska vara ärlig så är det nog för att jag är som folk är mest – dålig på att avstå. Och det är bland annat detta som fastan handlar om, att avstå från något för att lägga mer tid på sin relation med Gud och ägna sig åt reflektion och eftertanke. Det handlar också om att hjälpa andra människor. Den klassiska fastan är att avstå från kött – karneval betyder just farväl till köttet – och även att äta mindre. De mer moderna varianterna som har blivit populära under de senaste cirka 20 åren kan vara att skippa godis, sociala medier, alkohol, filmtittande, konsumtion osv. I fastandet kan det också ingå att skänka pengar till de som behöver. Ja, det finns de som är betydligt bättre än jag att reda ut hur fastandet kan gå till, så här uppfattar jag det hela i alla fall.

Även om jag varit dålig på att praktisera fastan så har jag alltid tilltalats av idén. Redan när jag för första gången reste i ett muslimskt land under ramadan och kyrkan i Sverige inte ännu hade börjat återupptäcka fastan, tyckte jag att det var en fin handling. Att avstå från något för att ägna sig åt något betydligt viktigare.

Men som sagt, jag är barn av vår tid och har svårt att avstå. Och samtidigt är det just den egenskapen, att vilja ha allt nu, hela tiden, som vi inte behöver om vi vill åstadkomma ett mer hållbart samhälle. Det är inte omättliga kravmaskiner som har framtiden för sig.

Det är lätt att tänka att hela det här året har varit ett fasteår och många har verkligen fått avstå mycket, framför allt samvaro med andra människor. Men själv kan jag inte skylla på det. Jag har haft turen att i princip kunna leva som tidigare, frånsett utlandsresorna och live-föredragen. De har jag visserligen saknat men kan ändå se dem som en stor uppoffring.

Det är när jag surfar runt på nätet för att få lite vägledning i fastandet som jag kommer in på Equmeniakyrkan (tidigare Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Frälsningsarmén) som jag hittar deras tips om klimatfasta. Under rubriken ”mat” hittar jag följande resonemang: ”Under fastan väljer vi därför det som i Sverige är en klimatvänlig och hållbar kost som är framtagen med omsorg om naturen, djuren och odlingslandskapet. Det betyder en inriktning på mer vegetariskt, ekologiskt hållbart, svenskt och närproducerat.” Det är imponerande att på så få meningar lyckas få fram ett betydligt mer holistiskt förhållningssätt än vad som brukar vara vanligt när det ska pratas klimatsmart mat.

Och de tre tipsen – REKO-ringen, dricka upp kaffet och att så ett frö – är också geniala i sin enkelhet. Att inte slänga kaffeskvätten är en påminnelse om vårt matsvinn. REKO-ringen är ett sätt att bygga ett alternativt matsystem som utgår från platsens resurser. Att så ett frö är att öka sin förståelse för hur mat blir till och hur kretslopp fungerar. Tre enkla tips som samtidigt rymmer så mycket! Imponerande.

Jag inser att jag redan är med i en REKO-ring. Alldeles strax drar odlingssäsongen igång i vår lilla grönsaksodling så jag lär nog hinna så ett frö eller två som jag kommer kunna skörda och äta upp i sommar. Kanske kan jag lära mig att dricka upp kaffet också?