Close
Enter your
text here

lantbruk

Dags att gräva ner stridsyxorna
 Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Rapport från en brittisk landskapsskötare
 Rapport från en brittisk landskapsskötare 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det gamla kontraktet mellan lantbrukare och det övriga samhället håller på att brytas. Vi behöver en ny överenskommelse, en ny förståelse, ett nytt system som för samman lantbruk och ekologi.” Så skriver den brittiska lantbrukaren James Rebanks i en av de bättre skildringarna av lantbrukets förändring som jag har lst. Och det är dessutom en ren njutning att läsa hans bok.

Det är lätt att se omvandlingen av regnskogar till betesmarker eller oljepalmsplantager i länder som Brasilien och Indonesien eftersom den utvecklingen har gått så snabbt och vi dessutom kan betrakta skeendet på distans. Förändringen av landskapen i Europa har varit en betydligt långsammare process och inte lika lätt att upptäcka. Den brittiska lantbrukaren James Rebanks beskriver den här förändringen i sin bok English Pastoral – An  Inheritance och pekar just på svårigheten att se den stegvisa förändringen. Det är en bok om ett allvarligt ämne, men som ändå fyller mig med glädje och hopp och den är dessutom vackert skriven och tankeväckande. Som när han skildrar hur alla års flygfoton över gården visar hur murarna, häckarna och dikena försvinner och därmed också livsplatser för många andra varelser, samtidigt som åkrarna blir allt större. Specialiseringen syns tydligt i landskapet. När gårdarnas tidigare blandning av hästar, grisar, höns, får och kor försvinner och det kanske bara är spannmålsodling eller ett enda djurslag kvar, då minskar också antalet grödor som man odlade till de olika djuren och ofta även betesmarkerna.  Kvar blir ett produktivt, effektivt och specialiserat landskap där det inte finns plats för så mycket annat än just produktion.

James Rebanks visar hur flera saker samverkar och förstärker varandra, små steg som först kan tyckas oskyldiga eller rent av fantastiska innovationer, men som i efterhand visar sig ge ett livsmedelssystem som förskräcker. Han pekar också på hur all teknik har minskat det tunga kroppsarbetet, men samtidigt också har en baksida, som att fjärma bonden från att verkligen känna sin mark, sina djur och sina grödor. Han tar som exempel traktorn som visserligen är ett fantastiskt hjälpmedel men som samtidigt gör att när bonden kliver upp i traktorn så tappar hen den sensoriska kontakten med marken. Bonden kan vare sig lukta på den, känna jorden under sina fötter, röra vid den med handen eller ens se den ordentligt på nära håll. Ännu tydligare blir detta inom djuruppfödningen när maskiner utfodrar, skrapar dynga, mjölkar, plockar ägg osv. Tekniken sparar arbete, men förändrar samtidigt bondens förhållande till djuren, naturen och till livet självt. Rebanks menar att i takt med maten har producerats i allt större volymer, allt billigare så förlorar den också sitt värde. Samma sak händer med människorna som jobbar med maten, djuren, jorden, grödorna och själva naturen – allt devalveras när de enbart prissätts i pengar. Han skriver: ”De nuvarande ekonomiska förhållandena inom lantbruket gör det omöjligt att bedriva ett verkligt hållbart jordbruk. Att bruka jorden med hänsyn till naturen är ekonomiskt självmord.”

James Rebanks har ingen universallösning på problemet men han är övertygad om att bönderna återigen måste se sig som långsiktiga förvaltare av landskapet och naturen med allt vad det innebär av närvaro och ofta ett hårt arbete, snarare än att fokusera på den kortsiktiga lönsamheten. Det är dessutom något som behöver ske i samarbete med det övriga samhället, inte minst oss konsumenter. ”Vi ska inte vara främmande för de landskap som föder oss”, säger han. Och det är en uppmaning som gäller oss alla.

Istället för att lägga ner jordbruket
 Istället för att lägga ner jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vid det här laget borde det stå klart för mina läsare att jag inte tror att livsmedelsstrategin kommer att vare sig utveckla eller ens rädda lantbruket. Livsmedelsstrategin är egentligen bara en fortsättning på samma gamla jordbrukspolitik som gällt under mycket lång tid. Vad ska man då göra i stället? Hur skulle en annan politik kunna se ut? Till att börja med så tror jag att det är möjligt att göra en hel del förändringar, bara intresset och viljan finns, men jag tror att man ska vara medveten om att även små förändringar kan få stora effekter.

Vill man se en utveckling som innebär att det odlas, föds upp och produceras mat på många ställen och över hela landet, då kommer detta också innebära förändringar på en rad olika områden som även sträcker sig utanför livsmedelsområdet. I den här texten tänker jag inte gå in på vad detta kommer att innebära på områden som handel, EU, miljön, energiområdet, näringspolitik osv, utan nöjer mig med att konstatera att ja, det kommer att bli förändringar på alla dessa områden också och fler därtill.

Jag och Gunnar Rundgren har tidigare skrivit ett alternativ till en annan livsmedelsstrategi. Ni hittar länken här: Där skrev vi bland annat att det övergripande målet för livsmedelsproduktionen skulle kunna vara:

En livskraftig matproduktion som försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Okej, det låter väl fint, kanske ni tänker, men vad ska man då göra? Jag tänkte denna gång gå in på några konkreta, korta punkter om åtgärder som skulle kunna göras redan i dag.

Låt oss börja med de enkla grejerna.

  • Sätt som mål att Sverige ska producera god och hälsosam mat.
  • Öka grundavdraget till 150 000 kronor för den som etablerar lantbruk eller annan matproduktion på landsbygden. Vi behöver bli fler människor, inte färre i lantbruket och på landsbygden.
  • Utnyttja de stöd som finns inom EUs jordbrukspolitik och som är tänkta för små gårdar och sluta att som nu, försöka mygla undan dem. Vill man ha fler nya gårdar måste man börja någonstans.
  • Stimulera utveckling och etablering av slakterier, mejerier, kvarnar, bagerier och andra livsmedelsföretag i HELA landet.
  • Ta en del av de pengar som satsas på innovation av nya produkter och teknik till att i stället utveckla och etablera alternativa sätt att sälja och distribuera livsmedel.
  • Kommuner, regioner och stat – ta ansvar för den mark ni äger och bruka den på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Var lysande exempel! Använd era marker för att lära upp och vidareutbilda nya bönder. Och bygg inte på åkermark!
  • Kommuner och regioner – välj i största möjliga utsträckning att köpa er mat inom närområdet och som är producerat på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt.
  • Sätt mål för fler antal gårdar i hela Sverige.
  • Ge livsmedelsverket i uppdraget att främja svensk matproduktion och gastronomi.
  • Integrera naturvård och brukande av marken på ett bättre sätt än i dag. Ett enkelt sätt är att satsa på betande djur som betar fler platser i landet.

Sedan går vi in på de lite svårare sakerna:

  • Sätt som övergripande mål:.
  • Kommuner och regioner – börja bygga regionala livsmedelskedjor. Det är ett omfattande arbete som kommer kräva förändringar på många områden och är långt ifrån enbart en fråga om hur själva upphandlingen av mat ska gå till.
  • Regionala livsmedelskedjor kommer att innebära att stad och land måste kopplas ihop. Det handlar om att återcirkulera matavfallet tillbaka till åkrarna. Det kommer bland annat krävas en dyrbar investering i ett annat avloppssystem som gör det möjligt att få fram ett mindre förorenat rötslam.
  • Satsa på praktisk folkbildning på bred front när det gäller odling, matlagning och livsmedelsberedning – för alla åldrar! Teori och information i all ära, men det är i det praktiska arbete som vi verkligen förstår det biologiska systemet som ändå matproduktionen är. Att kunna laga god och hälsosam mat är dessutom bra för folkhälsan, både den kroppsliga och den mentala.

Självklart kan man göra betydligt mera, men jag tror att om man åtminstone kom igång med de här punkterna, så skulle utvecklingen börja gå åt ett annat håll. Du kanske vill komplettera listan med egna förslag?

Kobojsjournalistik
 Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.

Kolla aldrig en bra historia
 Kolla aldrig en bra historia 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under förra året gjorde Uppdrag Granskning två program om ”Arlagården”, en stor mjölkgård i Hälsingland med 600 kor. Programmet visade filmer och foton som visade mycket magra djur, djur som stod i flytande gödsel, djur med skador och döda djur som låg slängda utanför lagården. Vinkeln var solklar, det har var ett typiskt fall av omfattande djurplågeri. Men personligen tyckte jag att det var svårt att förstå hur stora bristerna egentligen var. Det fanns nämligen några saker som skavde i de båda programmen, men förutom några kommentarer på sociala medier, bestämde jag mig för att lämna frågan därhän. Jag tyckte att den sammantagna bilden tydde på att djurägaren i fråga hade tappat kontrollen på sin verksamhet och varför ska jag försvara någon som inte sköter sitt jobb, även om hen inte är riktigt den stora skurk som Uppdrag Granskning ville få det till? Och jag ska också erkänna att jag ville vara lite bekväm av mig. Det är nästan omöjligt att föra ett vettigt samtal i den här typen av frågor.

Men under julhelgen lyssnar jag på Lantbrukspodden och journalisten Göran Berglunds intervju med journalisten Ali Fegan och blir återigen påmind om de där sakerna som jag tyckte skavde. Ali Fegan bekräftar nämligen det som jag och många med kännedom om lantbruk såg i filmsekvensen som visade djur som stod i gödsel, nämligen att detta var ett tillfälligt fel, utgödslingen hade gått sönder. Hur kan man se det? Jo, trots dyngan på golvet var djuren inte särskilt skitiga. Maskineriet behöver inte stå still särskilt länge många timmar innan skiten börjar bygga pansar på korna. Det är ingen rolig situation, vare sig för bonden eller för djuren, men det är trots allt sådant som kan hända och inget uttryck för vanvård.

Men det här förstod inte redaktionen på Uppdrag Granskning och Ali Fegan menar att man inte kan ta ansvar för detta heller. ”Det hade varit väldigt väldigt bra ifall någon, Arla, djurägaren, LRF, som visste att det var på det sättet, hade förklarat det för oss”, säger han.

Göran Berglund undrar om man trots allt inte borde ha förstått att utgödslingen gått sönder, att man borde ha skaffat sig den kunskapen, men gång på gång försvarar sig Ali Fegan med att ”Vi kan inte spekulera i vad som har hänt.”

Det är ett märkligt resonemang för det är ju precis detta som Uppdrag Granskning gör, spekulerar. Filmen på korna som står med klövarna i en decimeter flytande dynga är ett av de starkaste inslagen i programmen och det är också väldigt mycket detta som Uppdrag Granskning bygger sin story på.

En annan sak som stör programmets trovärdighet är att alla filmer och en del foton i programmen, oklart hur många, är tagna av djurrättsaktivister. Det kan ibland vara befogat att filma/fotografera i smyg och även att ta sig in olovligen i byggnader och på områden för att kunna skildra missförhållanden i lagårdar, på arbetsplatser, skolor osv. Som journalist använder man sig också av information och tips från olika källor och en del av de källorna kan ha egna intressen som kanske inte direkt är opartiska eller objektiva. Då är det extra viktigt att man hanterar den typen av material med försiktighet och kritisk granskning. I det här fallet handlade det om djurrättsaktivister som anser att alla mjölkgårdar och all djurhållning ska upphöra, oavsett hur god djuromsorgen är. Som redaktion kan man som sagt ändå bestämma sig för att använda material från en källa som har en egen agenda, men man bör alltså vara kritisk till innehållet och även tydligt upplysa tittarna om att filmerna kommer från djurrättsaktivister.

När Göran Berglund tar upp frågan ifall det var rätt att använda, som han säger, ”illegala” filmer, så blir det mycket tydligt att Uppdrag Granskning använder sig av olika måttstockar. Ali Fegan reagerar kraftigt mot att Göran Berglund påstår att filmerna är illegala, trots att djurrättsaktivisterna har erkänt att de tagit sig in olovligen i lagården på kvällen/natten. Ali Fegan är då mycket noga med att påpeka att polisundersökningen mot kvinnorna har lagts ner. Han är också ganska raljant mot LRF och lantbrukares påstående om omfattande trakasserier från djurrättsaktivister och påpekar även där att få har blivit dömda. Men samma synsätt gäller inte alls för den aktuelle mjölkbonden.

Jag tycker Göran Berglund gör ett mycket bra jobb. I sitt lugna samtal med Ali Fegan pekar han tydligt på att Uppdrag Granskning inte alls hade ett så starkt fall som man ville göra gällande. Det hade varit intressant om Berglund också hade borrat lite mera i frågan om de magra korna. Holsteinrasen ser ofta ganska mager och snudd på eländig ut. Vad var en fråga om ras och vad var undernäring? När var fotona tagna? Åtminstone några av bilderna på de utmärglade korna är tagna sommaren 2018. Det finns givetvis inget försvar för detta, men just den sommaren var exceptionell. Torkan gjorde att det då var en del kor i Sverige som inte fick tillräckligt med mat.

Så hur eländigt var det egentligen på ”skandalgården”, som den kom att kallas i media? Om man läser artiklar i lantbrukspressen som istället tar parti för bonden och är djupt kritiska till Uppdrag Granskning och de grannar som ligger bakom merparten av anmälningarna till länsstyrelsen, så får åtminstone jag uppfattningen att gården trots allt har haft en del problem, framför allt ekonomiska. Redan för tio år sedan tycker banken att lantbrukaren bör sälja, något som också lantbrukare överväger, för att sedan i stället expandera och satsa. På bara fyra år går gården från 190 till över 600 djur, med en ansökan om att utöka till 800 kor och ett mål på 1 200 kor. Arbetsbördan växer, det blir skilsmässa och mjölkbonden verkar ha problem med att få bra personal till gården.

Det sammantagna intrycket är att djurägaren har tappat kontrollen. Döda djurkroppar utanför lagården behöver inte vara ett bevis för vanvård, men det är ett tydligt tecken på att skötseln är eftersatt. De exempel på skadade djur som visas upp på bild är också ett tydligt bevis på att de som jobbar i lagården inte hinner se till varje djur och inte sköter sitt jobb. Allt detta är allvarligt och ska givetvis åtgärdas.

I samband med att programmet sänts, startar rekonstruktionen av företaget och gården säljs senare. En veterinär bestämmer att ett 90-tal djur ska slaktas, främst därför att det varit för trångt. Länsstyrelsen skriver på sin hemsida att man har sett betydande brister på gården som man anmodat djurägaren att åtgärda, men säger samtidigt att den bild man har av djurhållningen stämmer inte överens med filmmaterialet i Uppdrag Granskning. ”Man kan efter att ha sett programmet ha fått en bild av att djurhållningen på den gård som granskas har sett ut som i bildmaterialet i tio år, så är naturligtvis inte fallet.”

Uppdrag Granskning gör en uppföljning som till största delen består av en repetition av första programmet och sedan kompletteras med de förelägganden som landets länsstyrelser har utfärdat under ett år. Det är 210 stycken gårdar det handlar om, varav de flesta har dikor, inte mjölkkor. Varje djur som inte sköts på ett bra sätt, är ett djur för mycket, men handlar det om drygt en procent av landets 15 500 gårdar med nötkreatur i landet. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om hur allvarliga problemen är. Av den lista som Uppdrag Granskning presenterar över länsstyrelsernas anmärkningar, framstår många som allvarliga, medan andra är mer svårtolkade och ger intrycket av att handla om lindrigare problem, men det är svårt att veta. Har problemen ute på gårdarna minskat eller ökat? Inte heller det får vi veta. Däremot ges vi tittare intrycket att dessa 210 gårdar bara är en upprepning av ”skandalgården” i Hälsingland, gården där korna stod i decimeterhög skit. Men hur dålig var djuromsorgen egentligen på den gården? Och hade Uppdrag Granskning haft något case överhuvudtaget, ifall någon på redaktionen hade insett att utgödslingen hade gått sönder?