Close
Enter your
text here

LRF

Monsantos traktorförare
 Monsantos traktorförare 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Livsmedelsförsörjningen är beroende av glyfosat”, säger man inom LRF, men ingen verkar fundera på om detta verkligen är bra. Oavsett vad man tycker om kemiska bekämpningsmedel borde ett så starkt beroende och därmed också sårbarhet, ses som ett bekymmersamt problem.

”Bonden förlorare när fyra jättar dominerar”

Så lyder rubriken på en intressant artikel i förra veckans Land Lantbruk, skriven av den initierade Gunilla Ander. Artikeln handlar om den fortsatta koncentrationen av de globala kemi- och utsädesföretagen. Under nästa år kommer åtta av de stora företagen att bli enbart fyra och då kontrollerar dessa fyra företag 64 procent av försäljningen av kemiska bekämpningsmedel och 60 procent av utsädet.

Kjell Ivarsson, LRFs växtodlingsexpert, håller med om att det är en negativ utveckling när marknaden börjar närma sig oligopol och att detta kan särskilt drabba små länder i Europas periferi, som Sverige. Han pratar också om vikten av att stärka den europeiska växtförädlingen.

Utvecklingen är inte ny. Den har pågått länge. Redan för 20 år sedan varnade dåvarande LRF-ordföranden, Hans Jonsson, för att svenska bönder skulle komma att ”bli traktorförare åt Monsanto” om man valde att börja använda de GMO-grödor som var kopplade till glyfosat. Jonsson såg att det handlade om en fråga om makt, där bonden skulle bli alltmer beroende av stora multinationella företag.

Men den här insikten verkar som bortblåst när det gäller de senaste dagarnas hetsiga diskussion om glyfosat. Bakgrunden är EU-kommissionens förslag om ett förnyat användande av glyfosat under tio år som blev nerröstat. Det hela sågs som ett rutinärende ända tills WHOs cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC, för något år sedan sa att glyfosat sannolikt kan orsaka cancer. Beskedet ledde till viss uppståndelse, framför allt i övriga Europa. Därefter har europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA och europeiska livsmedelsverket, Efsa, sagt att glyfosat troligen inte alls orsakar cancer. De motstridiga uppgifterna har orsakat turbulens och Sverige bestämde i sista stund att vända kappan efter vinden och ansluta sig till majoriteten av de länder som inte godkände EU-kommissionens förslag. Nu väntar en ny omröstning den 9 november och ett nytt förslag på fem år.

Värt att notera är att det hittills inte har yttrats en stavelse från kommissionens sida om något förbud. (EU-parlamentet har däremot röstat för att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men det är inget beslut som någon behöver följa utan får mer ses som en opinionsyttring. ) Trots detta har Sveriges agerande lett till ett ramaskri bland bönderna, kanske lite förvånande med tanke på att den förra LRF-ordföranden,Helena Jonsson, lanserade begreppet ”Den nya miljörörelsen”.

Svenska bönder brukar ofta säga att de är miljövänligast i världen. De brukar också, med viss rätt, klaga över att kraven på hög djuromsorg och miljöhänsyn försämrar det svenska jordbrukets konkurrenskraft, eftersom det innebär högre kostnader. Även om kommissionen som sagt inte har talat om förbud, så skulle en eventuell framtida utfasning, gälla hela EU. För en gångs skull, skulle svenska bönder få samma konkurrensvillkor och man kanske till och med skulle få en fördel, eftersom man, enligt egen utsago, använder mindre bekämpningsmedel än andra länder.

Men nu låter det som sagt helt annorlunda, nu är budskapet att Sveriges bönder skulle drabbas hårdare vid ett eventuellt förbud, än de sydeuropeiska kollegorna, helt enkelt för att svenskt lantbruk är ”mer beroende” av glyfosat.

Det är en hård karamell att smälta. Vi har ju fått lära oss att det är sydeuropéerna som är de värsta miljöbovarna, inte de svenska bönderna.

Nu stormas det ordentligt mot regeringen och miljöministern. Moderaten Jonas Jacobsson Gjörtler har till och med KU-anmält Karolina Skog. Ett antal kommunikationsansvariga på LRF och bondeägda företag som Arla, Scan och Lantmännen sitter förmodligen och småsvettas och hoppas att bilden av glyfosatälskande bönder, inte når utanför den egna kretsen. Det vore inte så bra för imagen.

Oavsett var man står i frågan om kemikalier, så borde påståendena om att svensk livsmedelsförsörjning är beroende av glyfosat, ge företrädarna för svenskt lantbruk en ordentlig tankeställare. Är detta en bra modell för en hållbar matproduktion, att vara så beroende av en kemikalie och av ett fåtal kemiföretag?

Det här är en fråga om makt som borde intressera Sveriges bönder. Och den borde även intressera Sveriges regering och de fem partier i riksdagen som fattade beslut om en nationell livsmedelsstrategi där det finns ett enda skarpt krav – ”sårbarheten ska minska.”

Och vad är förlorad makt, om inte sårbarhet?

 

Låt korna äta gräs!
 Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: ”Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk ”sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 

Bregott-retorik
 Bregott-retorik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter, inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag. De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag. Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 

Fel strid
 Fel strid 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns mycket som tål att kritiseras i regeringens livsmedelsstrategi, men det som delar av lantbruksetablissemanget väljer att sikta in sig på är det enda hittills konkreta resultatet som kan innebära klirr i kassan för bönderna – ekomålen. Snacka om att välja fel strid.

Man kan tycka att lantbruksetablissemanget borde rasa över att det vare sig blev något mål för självförsörjningen eller att sårbarheten bara lämnades därhän. Det skulle också varit förståeligt om man kritiserat regeringen och övriga inblandade riksdagspartier för att inte på allvar vilja stödja en utveckling av fler livskraftiga lantbruk i hela Sverige, i stället för som nu, en ständigt krympande skara företag. Inte ens de mest produktionslystna borde vara särskilt nöjda, för hur fjäderlätt väger inte löftet om en ökad produktion när man samtidigt i nästa andetag skriver: ”Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan”?

Det kan med andra ord gå lite hur som helst med den produktionsökningen. Nej, jag tänker inte falla in i kören som anklaga konsumenterna för att vara vindflöjlar, för ärligt talat, vi vet ju att konsumenterna har en marginell påverkan på utbudet. De som på allvar styr efterfrågan är inköparna inom dagligvaruhandeln, livsmedelsindustrin och kroggrossisterna och även om det just nu blåser svensk-vänliga vindar, så vet vi att det kan komma att ändra sig förr än vi anar. Vi har sett alldeles för många exempel på detta.

Men icke klagar man på detta. Det första, och hittills enda, som LRFs ordförande Helena Jonsson har gått ut och kritiserat är ekomålen, dvs regeringens mål om att 30 procent av den odlade arealen och 60 procent av konsumtionen inom offentlig sektor ska vara ekologisk 2030. Fler har sedan följt efter i kritiken. Det är intressant eftersom detta än så länge är det enda förslag som kan innebära klirr i kassan för lantbrukarna. Det är också intressant eftersom fler än var femte lantbrukare i dag odlar ekologiskt och många av dessa ekobönder är också medlemmar i LRF (Helena Jonsson är själv en av dem). Att då ändå Jonsson går ut och beklagar att regeringen tänker stötta åtminstone en del lantbrukare, känns ju som ett väldigt märkligt beteende. Det är ju ungefär som att organisationen skulle klaga på att det var orättvist för övriga produktionsnäringar när grisproducenterna fick sin suggpeng , som var ett sätt att ge en krisande grisnäring lite mera pengar. Eller att man skulle rasa mot grönsaksodlarna när statliga myndigheter som Livsmedelsverket och Naturvårdsverket, tycker att vi ska äta mer grönsaker för hälsans och miljöns skull. Men då hörs inget gnäll.

Ett argument mot ekomålen är att staten inte ska gå in och styra vilken mat som ska produceras. Och framför allt inte vilken som ska konsumeras. Men det där är ett argument som bara gäller ibland. Det finns många exempel på motsatsen. Under flera år har LRF anklagat kommuner och landsting för att vara hycklare när de köper in mat som inte följer samma regelverk som de svenska. Så här skriver man bland annat på sin hemsida : ”Att politiker inte ställer samma krav på djurskydd och miljöhänsyn vid offentlig upphandling som man ställer på svenska bönders produktion är politisk dubbelmoral.” I det läget tycker man alltså att det är viktigt att staten styr konsumtionen, men inte när det gäller eko alltså.

I samma andetag brukar man propagera för att ”marknaden ska styra”. (Här är ett exempel på det, debattartikel från LRF Ungdomen.) Men det är givetvis också något som man bara säger, för det är inte särskilt sannolikt att LRF tycker att det vore en särskilt lyckad idé att låta den så kallade ”marknaden” sätta sig i förarsätet. Det skulle innebära slutet på de årliga cirka 11 miljarder kronorna i jordbruksstöd från EU som svenska bönder får, vilket motsvarar en femtedel av deras intäkter. Det skulle också innebära ett slut på de tullskydd som EU har mot omvärlden som exempelvis cirka 2 kronor tull per liter mjölk och 30 kronor per kilo nötkött, ett tullskydd som utan tvekan spelar en stor roll, inte minst för svenska bönder.

Nej, givetvis vill inte LRF se en sån utveckling. Men precis den utvecklingen vill de flesta politiska partier ha. Sverige har sedan EU-inträdet tillsammans med främst Storbritannien och Danmark stått i den ringhörna som vill avreglera och avveckla EUs gemensamma jordbrukspolitik och stöd.

Det är det här som borde bekymra LRF på allvar, detta i kombination med en tandlös strategi. Inte att man har lyckats fatta någon form av konkret beslut som i alla fall kan vara bra för en del av medlemmarna.

Nästa blogg ska vi titta lite närmare på myten att det är ekologiskt som driver livsmedelsimporten.

 

 

Matpolitiken som kom bort
 Matpolitiken som kom bort 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Äntligen verkar ilskan över den uteblivna livsmedelsstrategin ha väckts i Lantbrukssverige. I en kort men utmärkt kärnfull artikel i Land Lantbruk utgjuter två av näringens tungviktare, Arlas Hantoft och Lantmännens Gunnarsson, sin ilska över regeringens fummel.

Det är både uppfriskande och på tiden. För en utomstående betraktare har det varit oförståeligt varför lantbruket med LRF i spetsen under så lång tid har varit så tandlösa gentemot landsbygdsministern. Först hade man åtta år med en visserligen jovialisk minister som åt sig land och rike kring och lovade göra svensk gastronomi världsledande. Plus skaffa fram 20 000 nya jobb. Därefter fick man dagens Bucht, klassisk industri-sosse som med passande retorik har lovat att göra maten till det nya stålet. Och givetvis också skapa nya jobb.

Men först och främst var löftet en nationell livsmedelsstrategi – en svensk långsiktig politik för jordbruket och maten, något som vi faktiskt saknat sedan EU-inträdet.

Och efter storstilade möten över hela Sverige har allting gått i stå och vårens utlovade strategi har ännu inte dykt upp, trots att nya datum för lansering har presenterats gång på gång. Nu senast har det hetat – ”innan nyår”.

Det hela börjar få ett löjets skimmer över sig och frågan är vilket annat departement som skulle kunna hantera en fråga på detta sätt, utan att ansvariga skulle få se sig om efter ett nytt jobb?

Och genom hela processen har LRF varit märkvärdigt nedtonade i sin kritik, trots att det alltid är mer okomplicerat att kritisera ett socialdemokratiskt statsråd än c-märkt minister. Inser man att även om strategin en dag presenteras så kommer den med stor sannolikhet inte att innehålla något av betydelse?

Oavsett så är det ändå uppfriskande att det nu pyr lite här och var. Ett ökat tryck på regeringen att på allvar börja bry sig om matpolitiken vore på sin plats.