Close
Enter your
text here

LRF

Tomteparaden
 Tomteparaden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen. Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som ”Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – ”Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket. Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.

Fria fabuleringar
 Fria fabuleringar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det finns fôlk till allt”, brukar vi säga i Värmland. Och lite grann tänker jag på det när jag läser om Annika Svensson i Aktuell Hållbarhet. Hon beskriver sig som en ”eldsjäl” som ”brinner” för att stoppa det ekologiska lantbruket.

Annika Svensson har titeln molekylärbiolog, men det är drygt tio år sedan hon jobbade som det, då med genteknik hos Syngenta. När luften gick ur GMO i Sverige, fick också Svensson sluta sitt jobb. Med jämna mellanrum dyker hon dock upp i media, alltid beredd att gå till storms mot ekologiskt lantbruk.

Annika Svensson gör en rad olika påståenden som inte stämmer och som antingen beror på att hon faktiskt inte riktigt förstår hur lantbruk fungerar, vare sig det ekologiska eller det konventionella. Eller att hon väljer att blunda för fakta.

Låt oss titta på ett av alla de märkliga påståenden som Svensson gör, nämligen bekämpningsmedel:

Annika Svensson hävdar att användningen av kemiska bekämpningsmedel inte är något problem. ”Ingen lantbrukare vill använda för mycket av det, det är dyrt och tar tid att bespruta”, säger hon bland annat.

Bara den meningen visar att hon inte förstår sig på vilka förutsättningar som gäller för lantbruket. Anledningen till att lantbrukare använder kemiska bekämpningsmedel är det motsatta mot vad Svensson påstår, nämligen att kemikalierna minskar arbetstiden och kostnaderna. Anledningen till att exempelvis lökodlare protesterade högljutt i våras för att de inte fick fortsatt dispens för att använda bekämpningsmedlet Stomp, var just detta, att de då tvingas rensa ogräs för hand, vilket kostar pengar och gör att deras lök kanske blir dyrare än importerad lök från andra länder.

Tittar man på användningen av bekämpningsmedel i Sverige ser man dessutom att den inte minskar, utan tvärtom ökar, enligt SCB. Här är ett diagram från Kemikalieinspektionen som visar ökningen samt även två olika riskindex, en för hälsa och en för miljö: Bildresultat för ökning användning bekämpningsmedel hektardoser

Och på den här länken kan man läsa mer om Kemikalieinspektionens riskbedömning.

Svensson menar också att dagens bekämpningsmedel inte är särskilt farliga när hon i artikeln säger: ”Dessutom så bryts de moderna bekämpningsmedlen ner snabbt. Det som man hittar rester av idag är sådant som användes på 1970-talet och som idag är förbjudet.”

Den här typen brukar de företag som säljer kemikalierna göra. Glyfosat, som ingår i världens mest använda ogräsmedel, Roundup, har av kemiföretagen påståtts vara helt ofarligt och dessutom brytas ner direkt. Idag vet vi att glyfosat hittas i grundvattnet, främst i södra Sverige och att det dessutom har klassats av WHO som troligen cancerogent. Glyfosat var också uppe till diskussion inom EU under våren för ett eventuellt förbud och man beslöt att begränsa användningen tills vidare. Frågan kommer dock upp snart igen och Nederländerna har bland annat beslutat att helt förbjuda glyfosat,

Ett annat exempel är nämnda Stomp, som används för att bekämpa ogräs inom främst lök- och bönodling. Medlet har varit förbjudet fem år inom EU, men enskilda länder har gett dispens för fortsatt användning. Sverige är ett av dem. I år blev det slut på dispenserna och snart förväntas EU inte tillåta att medlemsstaterna ger dispens. Anledningen till förbudet av Stomp är att det innehåller ämnet pendimetalin som inte bara kan skada fisk, alger och andra organismer som lever i vatten, utan även fåglar och andra djur högre upp i näringskedjan.

Ett annan kemikalie som diskuterats är neonikotinoider som används i raps och rybs. Kemikalien förbjöds av EU 2013 därför att den misstänks döda bina. Kemikalieinspektionen har även här valt att inte ge dispens, väl medveten om att det är svårt att odla oljeväxterna utan kemikalierna, men anser att fortsatt bidöd och därmed ett stort hot mot vår fortsatta matproduktion, är något som väger tyngre.

Det här är bara tre exempel på kemikalier som har varit aktuella under det senaste året, men Svensson väljer som sagt att nonchalera detta. Man får intrycket att hon har inställningen att ”lite kemikalier rensar magen”, när hon pekar på att det även finns ”naturliga” gifter i linfrö och ris, vilket i och för sig är sant, men som saknar relevans i diskussionen. Hon betonar också att ekologiska vinodlare tillåts använda koppar i sin odling, vilket jag tycker att man verkligen kan kritisera och att den ekologiska vinodlingen borde plocka bort snarast. Men att i ena andetaget bagatellisera kemikalieanvändningen i det konventionella lantbruk och inte ens vilja låtsas om den kraftiga användningen inom just vinodling, men i andra andetaget kritisera kopparanvändningen i ekoodling, blir snarast löjeväckande. Vin hör trots allt till en av de mest besprutade produkterna och är en av de produkter som ger utslag när man testar innehållet av kemikalier i människors kroppar. Detta gäller inte för koppar.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill här i världen, men lite pinsamt är det att ett magasin med namnet ”Aktuell Hållbarhet” upplåter redaktionell plats till den här typen av fritt tyckande, i stället för att hänvisa vederbörande till debattsidorna. Kan vi vänta oss en klimatförnekare i nästa nummer?

Det handlar om pengar
 Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att ”lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa ”mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. ”Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en ”tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.

Ljuset kommer från norr!
 Ljuset kommer från norr! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ännu en lokal livsmedelsstrategi har sett dagens ljus. Igår var det Norrbotten som gjorde det som regeringen inte förmår – att presentera en strategi för att det ska bli mer nära mat i Norrbotten.

Det var imponerande att se uppslutningen, att höra hur representanter för landsting, högskola, länsstyrelse, kommuner, LRF, Hushållningssällskap, Handelskammare med flera på olika sätt sa sig vara beredda för att öka den norrbottniska matproduktionen.

– Det här skulle inte vara något LRF-projekt, sa Håkan Stenmark inledningsvis, som jobbar just på LRF Norrbotten.

Och det verkar det heller inte ha varit. Styrgruppen för arbetet har förutom Stenmark bestått av folk från länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Dialogen har varit bred och inkluderat hela livsmedelskedjan, politiker, offentlig sektor, rådgivning , ja till och med det röda skynket för många bönder – Naturskyddsföreningen! Likaså har man involverat rennäringen och fisket i arbetet.

Resultatet är uppfriskande fritt från traditionella LRF-klyschor. Här gnälls det inte på beteslagen eller andra mervärden i djurskyddslagen eller miljölagstiftningen som fördyrar. Däremot oroar man sig med rätta för konkurrensen. På 20 år har länets självförsörjningsgrad gått från 50 till 25 procent. Det finns all anledning att oroa sig för Norrbotten som har den lägsta matproduktionen i landet, men samtidigt några av Sveriges mest imponerande råvaror som Kalix löjrom, ren, röding, öring och sik, bären och mandelpotatisen. För att nämna något.

Likaså undviker man ett annat typiskt LRF-argument, nämligen att inte propagera för tt man ska vara med och föda världen. I stället frågar man sig om det inte vore klokare att försöka mätta en större andel av de norrbottniska magarna. Det är klokt att fokusera på rätt saker om man vill åstadkomma förändringar.

Jag hade förmånen att få vara gästföreläsare och det var imponerande att se att det viktigaste redan hade hänt – nämligen en bred insikt om att Norrbottens framtida matproduktion är en fråga för alla som äter mat i Norrbotten, inte en utpräglad bondefråga. Och att maten griper in i så många av samhällets stora frågor som stad-land, miljö, klimat, naturvård, gastronomi, hälsa, landskap, ett gott liv osv.

Det är givetvis nu som arbetet på allvar börjar. Men det känns hoppfullt att alla involverade verkar ha bestämt sig för att det är ett brett folkbildningsarbete som det är frågan om.

Lyckas man dessutom ingjuta mod i sina lokala politiker att våga ta beslut som gynnar den egna maten, kan detta bli hur bra som helst.

Grattis Norrbotten!

 

 

 

 

Ekognället
 Ekognället 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.” Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade ”På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är ”den nya miljörörelsen”. I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen ”Svenskt Sigill” som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för ”spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem? Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.