Close
Enter your
text here

LRF

Ekognället
 Ekognället 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.” Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade ”På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är ”den nya miljörörelsen”. I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen ”Svenskt Sigill” som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för ”spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem? Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.

 

Den nya miljörörelsen
 Den nya miljörörelsen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den gångna veckans mest humoristiska händelse måste vara LRFs ordförande Helena Jonssons utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen. Inspirationen hämtade hon från moderaterna och deras remake när de utropade sig till de ”nya”. Tja, det funkade alldeles utmärkt under några år men i dag känns moderaterna äldre än någonsin.

Helena Jonsson och LRFs spinndoktorer glömde också en viktig detalj – moderaterna ägnade sig inte bara åt retorik, de förändrade också innehållet i sin politik och gick mera åt mitten än vad man hade gjort tidigare. Bland annat tog man tydlig ställning för kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning och betonade styrkan i att både arbetstagare och arbetsgivare var välorganiserade och starka. LRF har inte gjort någon sådan förändring eller analys av sin samtid. Man lyckas inte ens retoriskt framstå som att man på något vis har blivit ”nya” och framför allt inte någon miljörörelse.

I sitt öppningstal på LRF-stämman var nämligen Helena Jonsson, och därmed LRFs ledning, tydligare än vad man har varit på länge, när hon sa att livsmedelsproduktionen ska väga tyngre än andra samhällsmål, särskilt miljömålen. Organisationen har länge velat både äta kakan och ha den kvar, det vill säga, man har gärna pratat om att Sverige har världens renaste och djurvänligaste jordbruk, samtidigt som man har propagerat för att alla de regler som gör just svenskt jordbruk unikt på dessa områden, ska tas bort. Då kallas detta för ”konkurrenshämmande särregler” och kornas självklara sommarbete förvandlas till ”betestvång” , eftersom de fördyrar produktionen. Helena Jonsson sa också att ”alla krav och åtagande som går utöver EU-nivån bör ligga på branschen att leverera”. Tydligare än så kan det inte bli, LRF vill helt enkelt att all lagstiftning som ligger utöver EUs ska tas bort. Hon underströk det hela med att lyfta fram att det är böndernas skötsel som garanterar djurvälfärden, inte lagstiftningen,vilket måste vara något av de mer populistiska som en LRF-ordförande har sagt sedan Dockereds dagar. Visst är det bönderna som i det dagliga arbetet ser till att verkställa djurvälfärden, men om vår lagstiftning och våra djurskyddsföreskrifter såg ut på ett annat sätt, eller rent av saknades som i USA, så skulle också djurskötseln se annorlunda ut. Det är bara att se sig om i världen, eller att titta bakåt i tiden i Sverige, innan vi fick den gällande djurskyddslagen.

Om vi tar bort de delar av lagstiftningen som har högre krav än EUs lagstiftning, varför skulle då inte svenska bönder göra precis som sina europeiska kollegor för att spara pengar och kunna konkurrera? Varför skulle de inte stänga in korna i lagårdarna under somrarna, klippa knorrar av grisar och näbbar av fjäderfän och låsa in suggor i burar under stora delar av deras liv?

Förutom att ta bort den svenska lagstiftningen som rör miljö- och djurskydd, vad kan mer ”den nya miljörörelsen” tänkas ta strid för? Jonsson påminde om detta genom att nämna en av LRFs stridsfrågor under våren, Kemikalieinspektionen stopp för bekämpningsmedlet stomp i lökodling. Medlet skadar vattenlevande organismer och efter fem års dispenser, ansåg myndigheten att det fick räcka, vilket fått LRF att rasa. Bondeorganisationen LRF har även kämpat emot Kemikalieinspektionens beslut om att stoppa att neonikotinoider , ett bekämpningsmedel som används i vårraps och som dödar vilda bin. Organisationen ska nog vara evigt tacksam för att inte media har blåst upp den mediala mumsbiten – Stora Stygga Bönder som vill spruta GIFT som dödar vår just nu mest mediaomhuldade insekt – biet – vore inte så bra publicitet. Framför allt vore det en tråkig start för en spirande miljörörelse.

Det hela vore enbart skrattretande om inte läget för svenska bönder vore så allvarligt. I sitt tal sätter Helena Jonsson fingret på den viktigaste frågan när hon säger: ”Grundfrågan i (livsmedels-)strategin måste vara hur vi ska forma den svenska modellen. Och samtidigt göra den lönsam så att vi inte tappar mer marknadsandelar.” Precis detta borde vara den stora frågan idag, för LRF och för näringsdepartementets arbete med livsmedelsstrategin, inte att slänga den svenska modellen överbord.

Hon har delvis svaret på frågan själv när hon avslutningsvis säger att ”närproducerade svenska morötter av högsta kvalitet – inte piskor – som kommer att ta Sverige in i framtiden”. Se där är en verklig miljöfråga som LRF skulle kunna driva, en utveckling som vänder det stora beroendet av långväga insatsmedel i form av foder, diesel, konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial osv. och på allvar gör svensk mat mer närproducerad. Det skulle innebära att man i större utsträckning tog vara på de lokala och regionala förutsättningarna och på det viset också minskade sin miljöpåverkan. En sådan utveckling skulle visserligen kräva att Sverige höjde sin ribba när det gäller importen av mat och ställde samma krav på djurskydd och miljö som gäller för den svenska maten, men verkar det inte viktigare att lägga politiskt lobbyarbete på att utveckla den svenska modellen än att avveckla den?

Då skulle man också kunna bli den ”nya miljörörelse” som Helena Jonsson efterlyser, precis som Sveriges bönder lyfte sig när man i slutet av 1980-talet startade sitt arbete ”på väg mot världens renaste jordbruk”. Bo Dockered, som då höll i LRFs roder, var en citat-maskin av Guds nåde, men även han visste också att man kommer ingenstans om det inte också finns något innehåll bakom pratet.

Allt för många kejsare med nya kläder inom lantbruket
 Allt för många kejsare med nya kläder inom lantbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kollegan Sven-Olov Lööv skriver initierat i ledaren i dagens ÖP om turerna kring centerpolitikern Per Åsling och hans engagemang i det statliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation. För fyra år sedan satsade regeringen med dåvarande näringsministern Maud Olofsson i spetsen, ett par miljarder på att starta Inlandsinnovation. Nu skulle det bli fart på Norrlands inland!

Dagens Industri har nu granskat det statliga riskkapitalbolaget och kommit fram till att det inte har har satsats på unga, innovativa företag, vilket var tanken. Tvärtom ligger det en doft av vänskapskorruption över det hela. DI beskriver hur riksdagsmannen Per Åsling både fick Inlandsinnovation att köpa ett av hans egna rikskapitalbolag samt hur han utfört diverse olika konsulttjänster åt bolaget. Det intryck man får av de olika skriverierna är egentligen den gamla vanliga visan, en politiker som inte riktigt har klarat av att hålla sig borta från köttgrytorna och fokusera på sitt egentliga jobb – som riksdagspolitiker, något som han också kritiserats för tidigare.

Men personligen tycker jag att Löövs ledare också är intressant ur ett annat perspektiv, nämligen att han nämner Åslings tid som ordförande för Milko och även Leif Zetterberg. ordförande för Inlandsinnovation, som under många år var VD för LRF. Två bondeledare alltså som båda gjorde sig kända som för mindre lyckade affärer. Leif Zetterbergs äventyr med Spira, den bondeägda livsmedelskoncernen, kostade bönderna tre miljarder kronor, precis som Sven-Olov Lööv skriver och det finns nog tyvärr rätt många före detta Milko-bönder som anser att Åslings tid vid rodret mer stjälpte än hjälpte.

Det har tyvärr varit gott om mediokra eller rent inkompetenta ledare inom bondekooperationen under de senaste decennierna. Förutom nämnda företag ska vi inte glömma Skånemejerier, ett företag som hade allt – starka varumärken, en säck full med gullpengar och en fantastiskt stor hemmamarknad – men där ändå ledningen lyckades klanta till det så grovt att det idag är franskägt. Eller föreningsslakten, som fortsätter att gå total kräftgång med beskedet i dagens lantbrukstidningar om att Scan lägger ner grisslakten i Skara.

Hur länge ska det egentligen dröja innan bönderna börjar att engagera sig i en av de allra viktigaste frågorna – nämligen hur deras företag leds och drivs? I stället för att ägna sig åt pseudofrågor som om man ska satsa på GMO-fritt foder för att spara någon ettöring hit eller dit?

Skärp er och tänk positivt!
 Skärp er och tänk positivt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – ”Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 

En doft av brunt
 En doft av brunt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF och dess VD Anders Källström har hamnat i rejält blåsväder. LRF Ungdomen i Norrbotten kräver hans avgång. Och de är inte ensamma. Anledningen är att LRF, Livsmedelsföretagen och Landsbygdsdepartementet har delat ut livsmedelspriset, Årets Uppstickare, till Quibbla Halal.

I den bästa av världar skulle detta givetvis inte vara något problem. Köttföretaget Quibbla Halal har växt kraftigt under de senaste åren genom att de har jobbat med en växande kundgrupp som många andra inom köttbranschen har negligerat, nämligen de konsumenter som vill ha halal-slaktat kött och charkråvara. Att se förändringar på marknaden och nya kundsegment brukar applåderas som en framgångsväg och beskrivas som precis det som svensk livsmedelsindustri behöver. Inte minst kött- och charkindustrin.

Men nu är det annat ljud i skällan. Kritikerstormen, som främst verkar ha drabbat LRFs Källström, handlar om att Quibbla Halal, som visserligen köper svenskt nötkött för 50 miljoner kronor per år, också importerar kött. Orsaken, enligt företaget, är att det råder brist på halal-slaktat kött i Sverige, främst när det gäller kyckling och lamm.

Låt mig säga det en gång för alla – jag tycker att det är viktigt med ett svenskt lantbruk, inte för att det alltid är bäst, för det är det inte, men för att det är här jag bor. Jag vill ha en levande landsbygd och jag vill se svenskt lantbruk utnyttja sin fulla potential som producent av goda livsmedel men också som vårdare av vår miljö, natur och kultur.

Likaså kan jag ha förståelse för de som är upprörda över att ett svenskt livsmedelspris, med böndernas egen organisation som avsändare, premierar ett företag som delvis importerar kött.

Men om det nu är den blågula färgen som gäller till hundra procent för detta pris, kan man fråga sig varför ingen protestkör hördes när Saltå Kvarn fick priset 2008, ett företag som baserar en stor del av sin verksamhet på just import? Eller varför det inte var någon som gnällde 2005, när Jakobsdals Chark fick ta emot priset, ett företag som också importerar köttråvara. I en konsumentartikel i GP 2007, kritiserades charkföretaget för att det bakom en av deras svenskklingade varumärken dolde sig tyska grisar. I dag är just de skinkorna gjorda av svenskt kött, men fortfarande importerar företaget köttråvara från utlandet.

Det hördes heller inte minst knyst när Hallands Fruktindustrier tilldelades priset, pristagare 2006, som enligt egen uppgift importerar 20-25 procent av sin råvara.

Varför klagades det inte då?Jag vill inte tro att det beror på att att ägarna till Quibbla Halal inte direkt är så ljushyllta. Jag hoppas, innerligt att det beror på att några köttföretag är sura på att de har missat chansen att förse den svenska marknaden med svenskt halal-slaktat kött och att det helt enkelt handlar om avundsjuka.

Men säker är jag inte.