Close
Enter your
text here

Skånemejerier

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
 Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Dumskallarnas sammansvärjning
 Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som ”no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: ”Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken ”frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så ”djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 

När mejeriföretaget tystnar
 När mejeriföretaget tystnar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Skånemejerier har tystnat. Den nya kommunikationspolicyn är att inte säga någonting alls som har med företaget att göra. En strategi som ligger helt i linje med den nya ägaren, Lactalis, det franska företaget som gjort sig känt för sin mycket tystlåtna hållning.

Under de senaste åren har Skånemejerier marknadsfört sig som det transparenta mejeriföretaget. Konsumenterna har kunnat se vilken gård som har levererat deras mjölk och till och med ringa och prata med bonden själv. På företagets facebook-sida har det pågått en stundtals livlig diskussion, det har bloggats flitigt och gentemot media har ledningen varit minst sagt frispråkig. Ibland har man fått äta upp denna frispråkighet, inte minst när VD har varit på krigsstigen mot Arla och gjort rubriksättarnas arbete lite väl enkelt.

Men nu är det som sagt helt andra vindar som blåser. När jag ringer runt till mejeriföretagen för att höra hur de ser på marknaden för ekologisk mjölk framöver blir svaret från Skånemejerier att man numera inte uttalar sig om någonting som har med företaget att göra.

VDn själv är belagd med munkavle. Det är helt klart en ny sheriff i stan för den nya ägaren, Lactalis, är inte bara ett av världens största mejeriföretag, det har också gjort sig känt för att vara extremt hemlighetsfullt. Nu kan man ju tycka att det är strunt samma om inte några nyfikna journalister får svar på sina frågor, men tystnaden gäller över hela linjen och kommer inte minst att drabba Skånemejeriers egna mjölkbönder. De som tidigare ägde sitt mejeriföretag men numera bara är leverantörer.

Och det är betydligt allvarligare än att en journalist inte får svar på några enkla frågor.

Mjölk – nu med extra allt!
 Mjölk – nu med extra allt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det fanns en tid när det räckte med att mjölk var mjölk. Mjölk var inte bara ett naturligt livsmedel, det var också nyttigt. Budskapet om att ”mjölk innehåller 18 av de 22 näringsämnen som människan behöver”, har inte bara trumpetats ut, det har satt sig i våra medvetanden.

Men det var då. På senare tid har både Skånemejerier och Arla lanserat mjölk som företagen påstår ska vara extra hälsosamma, vilket bland annat Sydsvenskan skriver om i sin artikel. Både Arla och Skånemejerier lanserar mjölk med extra mycket protein och Arla har dessutom en mjölk som är kalciumberikad. Ja, ni läste rätt, protein och kalcium, två ämnen som mjölk inte direkt lider någon brist på, snarare tvärtom. Men slogans med innebörden ”nu med extra mycket av allt” är som bekant ett välkänt trix för att öka försäljningen och kanske fungerar det även denna gång.

Däremot kan man fundera på hur detta påverkar för vår syn på mjölk som en nyttigt livsmedel. Om inte mejerierna själva anser att proteinhalten eller kalciumhalten räcker till, eller för den delen vitaminerna (Arla har också kommit med en mjölk som är berikad med vitaminer och bakterier) så kanske vi också börja tvivla? Det kan rent av vara så att detta ger mer ammunition åt de grupper som i grunden är kritiska till mjölk som ett hälsosamt livsmedel.

Personligen kan jag inte heller låta bli att fnissa lite åt de tramsiga namnen på de nya mjölksorterna. Arlas ”Bone health” och ”Immune”, känns inte det väldigt daterat? Och Skånemejeriers ”Starkmjölk”, har man tänkt att ta upp kampen vid bardiskerna?

 

 

Att inte veta vad man är
 Att inte veta vad man är 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ekologiska Hjordnära Mejeri utanför Hjo ska nu även börja tillverka konventionella produkter, på order av ägaren Skånemejerier. Därmed mister det lilla mejeriet en viktig byggsten i sitt varumärke och sin marknadsföring, nämligen att man vid sidan om Järna Mejeri är det enda ekologiska mejeriet i Sverige.

ATL har nyheten i sitt senaste nummer och där framgår att grundaren, Ulla Kjellander, som även sitter i Hjordnäras styrelse, är rejält besviken, vilket man kan förstå. Men det handlar om betydligt mer än besvikelse, det handlar om att Skånemejerier schabblar bort ett litet, men framgångsrikt varumärke. Hjordnära är inte bara ekologisk utan också ”nära”, som Kjellander påpekar, och hämtar sin mjölk från Hjotrakten, men den nya legoproduktionen åt Skånemejerier bygger på konventionell mjölk från Skåne. Visserligen kommer den ekologiska och den konventionella mjölken att särhållas, men själva fundamentet i Hjordnäras varumärke som ett litet, helt ekologiskt och närproducerat mejeri, är borta.

Hjordnära Mejeri startades av en grupp bönder 2009. Något år senare klev Skånemejerier in som ägare och till skillnad mot rätt många andra av Skånemejeriers vidlyftiga satsningar, så har Hjordnära varit lyckat. Försäljningen har gått bra, inte minst på Stockholmsmarknaden, och mejeriet har byggt ut och ökat sin kapacitet. Konsumenterna har tyckt att Hjordnäras produkter smakar gott, men även gillat det ekologiska och det nära. Nu plockar alltså Skånemejerier bort två av tre viktiga grundstenar i varumärket Hjordnära.

Det är inte utan att man kommer att tänka på talesättet ”en omvänd kung Midas”, där allt man rör vid inte direkt förvandlas till guld.

 

Hjordnära Mejeri st

  • 1
  • 2