Skånemejerier

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som ”no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: ”Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken ”frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så ”djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.