Feb 24 2017

En strategi för den goda maten

Hur skulle en alternativ livsmedelsstrategi kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren har kritiserat regeringens livsmedelsstrategi. Här presenterar vi ett annat sätt att se på saken, En strategi för den goda maten.

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

 

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

 

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

 

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

 

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare.

 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

 

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

 

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.

 

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

 

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.


Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

 

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

 

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.

 

 

Strategiska områden

 

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

 

 

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

 

 

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

 

 

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

 

 

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

 

 

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

 

Exempel på inriktning:

 

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

 

 

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

2017-02-24

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

 


Nov 21 2012

Konsumentmakt räcker inte

Läser en utmärkt krönika i  Land Lantbruk. Krönikören Pelle Agorelius är livsmedelsproducent och uppfylld av dagliga möten med konsumenterna och betonar vikten av att ständigt vara lyhörd för konsumenternas önskningar. Det gör han helt rätt i, utan tvekan finns det fortfarande många företag i Livsmedelssverige som fortfarande inte har lärt sig den läxan.

Däremot tror jag att det är bara i den bästa av världar som konsumenten verkligen har makt. Och nu lever vi inte i den.  Konsumenten är tyvärr vare sig kung eller president i Matlandet Sverige. För vad händer den dagen då Coop eller någon annan kedja bestämmer sig för att Agorelius produkter är för dyra eller av någon annan anledning inte passar in i sortimentet? Jo, då får hans produkter vackert maka på sig, oavsett vad konsumenterna tycker.

Visst spelar det roll vilka val som vi konsumenter gör i butiken och visst finns det många exempel när konsumentmakten har fungerat, men vi ska ändå vara realistiska och inse att konsumentmakten, i alla fall som vi utövar den i dag, är ett rätt svagt verktyg för förändring. Den verkliga makten finns hos handeln och de riktigt stora livsmedelsföretagen, inte hos bönderna, politikerna eller hos konsumenterna.

Handeln brukar alltid påstå att man låter konsumenterna välja. Men vem har egentligen valt att handelns egna varumärken ska växa med sådan kraft som har skett under de senaste åren? Med några få undantag har merparten av dessa varumärken inget annat värde än att ge handeln mera makt över livsmedelskedjan. Särskilt tydligt blir det nu när både Ica och Coop ska börja sälja egen mjölk. Vem tycker att mjölk är dyrt? Och vem tror att handeln kommer att tillföra några värden för att utveckla mjölksegmentet?

Jag önskar att det vore konsumenten som verkligen var kung i Matsverige, men tyvärr är står vi fortfarande kvar i folkhopen som beundrande tittar på Kejsaren utan kläder. Och det verkar inte finnas ett enda barn som skriker att kejsaren är naken.

Och egentligen borde Agorelius  flirta med inköpscheferna i stället. Men jag är glad för att han väljer att ha konsumenterna i fokus.


Nov 15 2012

En doft av brunt

LRF och dess VD Anders Källström har hamnat i rejält blåsväder. LRF Ungdomen i Norrbotten kräver hans avgång. Och de är inte ensamma. Anledningen är att LRF, Livsmedelsföretagen och Landsbygdsdepartementet har delat ut livsmedelspriset, Årets Uppstickare, till Quibbla Halal.

I den bästa av världar skulle detta givetvis inte vara något problem. Köttföretaget Quibbla Halal har växt kraftigt under de senaste åren genom att de har jobbat med en växande kundgrupp som många andra inom köttbranschen har negligerat, nämligen de konsumenter som vill ha halal-slaktat kött och charkråvara. Att se förändringar på marknaden och nya kundsegment brukar applåderas som en framgångsväg och beskrivas som precis det som svensk livsmedelsindustri behöver. Inte minst kött- och charkindustrin.

Men nu är det annat ljud i skällan. Kritikerstormen, som främst verkar ha drabbat LRFs Källström, handlar om att Quibbla Halal, som visserligen köper svenskt nötkött för 50 miljoner kronor per år, också importerar kött. Orsaken, enligt företaget, är att det råder brist på halal-slaktat kött i Sverige, främst när det gäller kyckling och lamm.

Låt mig säga det en gång för alla – jag tycker att det är viktigt med ett svenskt lantbruk, inte för att det alltid är bäst, för det är det inte, men för att det är här jag bor. Jag vill ha en levande landsbygd och jag vill se svenskt lantbruk utnyttja sin fulla potential som producent av goda livsmedel men också som vårdare av vår miljö, natur och kultur.

Likaså kan jag ha förståelse för de som är upprörda över att ett svenskt livsmedelspris, med böndernas egen organisation som avsändare, premierar ett företag som delvis importerar kött.

Men om det nu är den blågula färgen som gäller till hundra procent för detta pris, kan man fråga sig varför ingen protestkör hördes när Saltå Kvarn fick priset 2008, ett företag som baserar en stor del av sin verksamhet på just import? Eller varför det inte var någon som gnällde 2005, när Jakobsdals Chark fick ta emot priset, ett företag som också importerar köttråvara. I en  konsumentartikel i GP 2007, kritiserades charkföretaget för att det bakom en av deras svenskklingade varumärken dolde sig tyska grisar. I dag är just de skinkorna gjorda av svenskt kött, men fortfarande importerar företaget köttråvara från utlandet.

Det hördes heller inte minst knyst när Hallands Fruktindustrier tilldelades priset, pristagare 2006, som enligt egen uppgift importerar 20-25 procent av sin råvara.

Varför klagades det inte då?Jag vill inte tro att det beror på att att ägarna till Quibbla Halal inte direkt är så ljushyllta. Jag hoppas, innerligt att det beror på att några köttföretag är sura på att de har missat chansen att förse den svenska marknaden med svenskt halal-slaktat kött och att det helt enkelt handlar om avundsjuka.

Men säker är jag inte.

 


Oct 18 2012

Mjölk – nu med extra allt!

Det fanns en tid när det räckte med att mjölk var mjölk. Mjölk var inte bara ett naturligt livsmedel, det var också nyttigt.  Budskapet om att “mjölk innehåller 18 av de 22 näringsämnen som människan behöver”, har inte bara trumpetats ut, det har satt sig i våra medvetanden.

Men det var då. På senare tid har både Skånemejerier och Arla lanserat mjölk som företagen påstår ska vara extra hälsosamma, vilket bland annat Sydsvenskan skriver om i sin  artikel. Både Arla och Skånemejerier lanserar mjölk med extra mycket protein och Arla har dessutom en mjölk som är kalciumberikad. Ja, ni läste rätt, protein och kalcium, två ämnen som mjölk inte direkt lider någon brist på, snarare tvärtom. Men slogans med innebörden “nu med extra mycket av allt” är som bekant ett välkänt trix för att öka försäljningen och kanske fungerar det även denna gång.

Däremot kan man fundera på hur detta påverkar för vår syn på mjölk som en nyttigt livsmedel. Om inte mejerierna själva anser att proteinhalten eller kalciumhalten räcker till, eller för den delen vitaminerna (Arla har också kommit med en mjölk som är berikad med vitaminer och bakterier) så kanske vi också börja tvivla? Det kan rent av vara så att detta ger mer ammunition åt de grupper som i grunden är kritiska till mjölk som ett hälsosamt livsmedel.

Personligen kan jag inte heller låta bli att fnissa lite åt de tramsiga namnen på de nya mjölksorterna. Arlas “Bone health” och “Immune”, känns inte det väldigt daterat? Och Skånemejeriers “Starkmjölk”, har man tänkt att ta upp kampen vid bardiskerna?

 

 


Nov 15 2011

När plånboken styr

Svenskheten är något av lantbrukets och livsmedelsindustrins teddybjörn. Det gäller att värna det svenska – att äta svenskt kött, dricka svensk mjölk, se till de svenska bönderna, djuren och landskapet. Och visst, jag gör det gärna. Jag tycker det är värdefullt på många sätt att ha en matproduktion som inte ligger allt för långt bort,inte minst för att det ger oss en större möjlighet till insyn och kontroll. Men med jämna mellanrum ser vi att företagen själva har lite svårt att hålla kvar vid sin teddybjörn, när de upptäcker en ny, roligare leksak.

Senaste exemplet är Skånemejerier som under flera år har skällt på Den Store Elake Dansken, dvs Arla, och i stället lyft fram sig själva som det svenskaste av det svenska. Inte minst har de tongångarna hörts under Arlas övertagande av Milko. Men bara ett andetag senare kom beskedet förra veckan – Skånemejerier är beredda att sälja sig till franska Lactalis.

Mejeriföretaget är inte vilket som helst, det är efter uppköpet av italienska Parmalat, världens största mejeriföretag. Det är dessutom privatägt, till skillnad mot våra kooperativa mejeriföretag där varje medlem har en röst. Inget fel i det, men det är nog lite väl naivt av Skånemejerier att tro att en affär med Lactalis kommer att borga för att Skånemejeriers varumärken bevaras, det kommer helt att avgöras av vilken affärsstrategi Lactalis väljer och hur lönsamheten ser ut för de olika varumärkena. Vad Skånemejeriers bönder tycker kommer inte spela den minsta roll.

Det är mycket möjligt att Skånemejerier inte har något annat att välja på. Efter att ha sålt ut sitt verkliga kapital, guldkalven Pro Viva, och därefter gjort en rad vildvuxna satsningar på allt från diverse lokala mjölklinjer till att investera i Lindahls Mejeri, så är pengarna snart slut. Det är bara ironiskt att detta företag som så hårt har poängterat sin svenskhet, alldeles snart ingår i världens största globala mejeriföretag.

Vi konsumenter brukar anklagas för att vara styrda av plånboken när vi väljer något annat än svenskt. Vi kanske kan slippa det gnället nu?


Nov 8 2011

Tristare än konspirationsidéer

Nej, det är ingen stor komplott som ligger bakom Arlas fusion med Milko. Det finns ingen konspiration, regisserad av Arla och Konkurrensverket, som Gunnar Lindstedt låter antyda i dagens  Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Sanningen är betydligt värre än så. Orsaken till att Milko med snaran kring halsen tvingades be Arla att ta över verksamheten, är att Milkos ledning och ägare under lång tid inte har klarat av att sköta ekonomin. Snabba byten i strategier, liksom ett antal VD-byten skvallrar bara något om att Milko har haft problem under lång tid.

Milko-land har heller inte varit något lättskött pastorat. Vi pratar om ett område fyra gånger större än Danmark, med en mjölkvolym på 300 miljoner kg mjölk (hundra miljoner kg mindre än Skånemejerier som ändå verkar inom ett betydligt mer begränsat område) och med en överkapacitet på industrisidan med minst 25 procent.

Eller för att uttrycka det som en dansk Arlabonde sa förra gången som fusionsplanerna mellan Arla och Milko var på tapeten för några år sedan:

–          Hur intressant är det med ett område där det bor fler vargar än människor?

Det kan låta bryskt, men det säger något om svårigheten att få lönsamhet i ett så stort geografiskt område med så lite mjölkvolym som det ändå handlar om. Kanske är det helt enkelt inte möjligt.

För även om det sedan EU-inträdet och den stegvisa avregleringen av mejerimarknaden har rått en alltmer hårdnande konkurrens, inte bara från Arlas sida utan mellan alla mejeriföreningar, går det ändå inte att bortse från faktum: Milkos problem är Milkos egna och det går inte att skylla på Stora Stygga Arla.

Självklart kan man tycka att det är utomordentligt trist att se den pågående utvecklingen med allt färre och större företag, både inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Men för att vända den utvecklingen krävs det en helt annan politik än den som förs i dag och en återreglering av marknaden och det är en åsikt som är politiskt omöjlig i dagens läge.  Frågan är om vi ens önskar oss den gamla tiden tillbaka, om vi tänker efter.


Sep 2 2011

“Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”

Senaste Veckans Affärer pryds av en argsint frustande Arla-ko. “Den köpgalna kon”. Maktspel, fiffel och hot” är några av rubrikerna. Artikeln beskriver den pågående fusionen mellan Milko och Arla som ett riktigt tjyv- och rackarspel. där Arlas och Milkos ledningar har kommit överens om att köra Milko i botten för att Konkurrensverket ska godkänna fusionen. Det finns nämligen en risk att Konkurrensverket säger nej, eftersom Arla då får en alltför stor marknadsandel, men om alternativet är att Milko helt går i kvav, gäller inte den regeln. En marknadsledare får köpa en konkurrent om konkurrenten riskerar att gå i konkurs.

Och vilket är då Milkos motiv? Jo, feta avgångsvederlag för ledningen, enligt artikeln.

Det har förekommit och förekommer intrikata affärsuppgörelser inom mejerivärlden, inget snack om det, men att en VDs längtan efter fetare fallskärm skulle vara det drivande skälet till att fusionera med Arla, känns lite långsökt, för att använda ett understatement. Det är mycket möjligt att det finns pikanta detaljer i överläggningarna mellan Milko och Arla, men det är samtidigt oerhört svårt att förstå vilken substans det finns i alla påståendena, eftersom de kommer från källor som alla har sina personliga skäl att hata Arla. Eller Milko för den delen.

Och oavsett hur svängarna har sett ut under fusionsförhandlingarna går det inte att komma ifrån det faktum att skälet till att förhandlingarna överhuvudtaget har inletts är att Milko tyvärr har drivit sig själva mot ruinens brant. Milkos fall är ännu ett exempel på att jordbruket och deras kooperativa företag inte har klarat av att leva på en mindre reglerad marknad. Nästa mejeri på tur är troligen Skånemejerier som dras med samma problem.

Det finns ett gammalt talesätt inom jordbrukskooperation som lyder: “Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”. Och det säger kanske något om hur svårt det är för dessa företag att klara sig på en friare spelplan, trots att det nu är rätt många år sedan deras marknad var totalt reglerad.

Och visst har Arla konkurrerat på marknaden och visst vill Arla växa sig större och visst har företaget större muskler än de andra, men att måla ut företaget som en maktgalen bov är att inte inse hur marknadsekonomin fungerar. Alla mejeriföretagen har konkurrerat med varandra, med mer eller mindre fina metoder och det är okej, så länge man inte själv drar det kortaste strået. Då blir det annat liv i skällan.

Och utvecklingen är inte svensk, i hela Europa och övriga världen pågår precis samma utveckling, det fusioneras i rask takt. Inom tio år är det inte säkert att vi längre säger Arla Foods, då kanske det heter Arla-Campina, Parmalat eller Danone. Det är en utveckling som inte går att hejda. Samtidigt ger detta utrymme för lokala, regionala uppstickare, men då är det bra om affärsidén inte bygger på hämnd och bitterhet, som så ofta inom denna världen, utan på en genomtänkt idé och affärsintresse.


May 13 2011

Hitte-på-märkningar

Ett grönt löv med texten ”Bara mat och inget annat”, pryder numera Findus livsmedel. Jag lägger märke till det i samband med ett jobb. Vi ska shoppa ekologiska matkassar och jämföra priserna för tidningen Sveriges Natur. Tidningens praktikant ser märkningen först, reagerar på att det är ett grönt löv och tror först att det är ett nytt eko-märke. Men Findus gröna löv har inget med eko eller miljö att göra. Om sanningen ska fram så betyder det här märket absolut ingenting.

Det är inte ens en märkning. Det finns inga regelverk som är kontrollerade av en tredje part. Det här är bara något som Findus har hittat på alldeles själv, ett led marknadsföringen för att framstå som ett bättre företag än vad man faktiskt är.

Förra året fick Findus backning av Livsmedelsverket när man körde med märkningar av typen: ”Utan onödiga tillsatser”. Nu har man alltså hittat på sitt gröna löv i stället.

Men inte ett företag få tala om när de har gjort något bra, som i Findus fall, tagit bort sina tillsatser och nu enbart jobbar med ”bara mat”?

Jovisst, om det vore sant. För jag vet inte hur ni brukar göra, men när jag gör schnitzel är den inte en pressad produkt bestående av mald skinka och nötkött som läggs i min stekpanna. Jag brukar inte heller krydda den med kryddextrakt eller citronarom och min bearnaisesås klarar sig utan två sorters förtjockningsmedel.

”Bara mat och inget annat”? Nej, skulle inte riktigt tro det.

Vi översköljs av ”hitte-på-märkningar” och ”nästan- bra-koncept. Ett exempel på det sistnämnda är  Terra Vitis, en sammanslutning av 400 franska vinproducenter. I början av året anordnades i Stockholm en vinprovardag tillsammans med Franska Ambassaden. Budskapet som trumpetades ut var att Terra Vitis tar ett större miljöansvar än de ekologiska producenterna.

Rent nys. Vad det handlar om är konventionella odlare som ägnar sig åt det som brukar kallas för integrerad produktion, IP. Det innebär att odlarna håller koll på hur mycket de sprutar och gödslar och att de också förbinder sig att inte använda kemikalier förrän det är risk för skadeangrepp. Det handlar alltså om konventionell odling, men med en viss kontroll och återhållsamhet. Alla producenterna kontrolleras också av en tredje part. (Den svenska IP-märkningen heter Svensk Sigill, den finns visserligen inte på vin men på en rad andra livsmedel.)

Det här är naturligtvis bra, men ekologiskt, det är det inte. Och mer uthålligt än ekologiskt är det heller inte. Det har Svenskt Sigill förstått, som hederligt nog väljer att inte marknadsföra sig som ”nästan-eko”, men den insikten saknas hos Terra Vitis. En annan skillnad är att Svenskt Sigill redovisar sitt regelverk på sin hemsida, till skillnad mot Terra Vitis, trots att fransoserna propagerar för öppenhet och transparens.

Upp flyga orden, tanken stilla stå.


Jun 3 2010

Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset

Jag önskar att Djurrättsalliansen hade besökt Anders och Maria Engvalls smågrisuppfödning på Forsa Gård i Säter. Även om djurrättsorganisationen principiellt tycker all djuruppfödning är fel, så tror jag ändå att man hade sänkt kameran och i stället sett sig förundrad omkring.

Nej, Engvalls grisuppfödning är inget Astrid Lindgren-land eller månskenssysselsättning, det här är handlar om företagsekonomiska kalkyler och en produktion av drygt 3 000 smågrisar per år, men det är samtidigt ett bevis för att modern grisproduktion också kan ta hänsyn till grisen själv. Engvalls har nämligen valt att föda upp KRAV-grisar, inte för att det gör arbetet enklare, utan för att det helt enkelt blir roligare, både för dem och för grisarna.

Det är ett nämligen ett visst bestyr att låta grisarna gå utomhus året runt. Grisar rymmer, betet tar slut, det regnar för mycket, det regnar för lite och grisar måste flyttas och fångas in.

Men detta vet inte alla de 10 000 människor som varje år besöker Forsa Gård (som numera är Säters största turistattraktion). De ser bara grisar som leker, badar i gyttjepölar, ligger och slöar eller bökar efter maskar och tro mig – det är en syn som skulle kunna få den mest svårmodiga djurskyddsaktivist att dra på munnen. Och det borde vara en reklampelare för hela Sveriges grisproduktion som skulle slå all Bregottsfabriksreklam med hästlängder. Och dessutom – den är totalt sann.

I dag vann Engvalls Coops Änglamarkspris för god djuromsorg. Det var de sannerligen värda!

Grattis!

Att så visst handlar det om grisproduktion, men samtidigt är deras gård ett levande bevis för att det går att


May 24 2010

Bonden utprisad på marknaden

Böndernas priser har sjunkit under de senaste åren, men inte matpriserna ute i butik. Så vem tar egentligen hand om pengarna i livsmedelskedjan?

Det undrar jordbruksministern, Eskil Erlandsson, som nu ska tillsätta en utredning för att titta på detta. Han är inte ensam om att ställa sig den frågan. På EU-nivå är detta också ett ämne som diskuteras flitig.  Blanda annat efterlyser man mer “transparens”, ni vet det där fina ordet som betyder att företagen ska redovisa vad de håller på med och hur pengaflödet ser ut.

Men kan man tvinga företag som Arla, Scan, Ica och Coop att öppet redovisa vilka affärer de gör? Jag är rätt tvivlande till det.  Min teori, och den är inte särskilt unik, är nämligen att då skulle vi få se att handeln spelar skjortan av den bondeägda livsmedelsindustrin, samt att det även försvinner en del pengar inom bondekooperationen som bl a har att göra med ineffektivitet och överkapacitet. Jag tror vare sig handeln eller lantbrukskooperationen är så intresserade av att detta kommer fram i ljuset, även om rätt många redan har denna insikt. Och vilka andra branscher skulle man kunna ställa likadana krav på, att öppet redovisa vilka affärer man gör med underleverantörer och kunder?

Men säg att man ändå lyckas med detta, vad ska då politiken göra? Lagstifta om “rättvisa” affärer? Kräva att bönderna ska få “tillräckligt” betalt? För även om vi ömmar för bönderna och tycker att det är viktigt att de får betalt för sitt arbete så handlar detta trots allt om affärer, inte om någonvälgörenhet. Och den som gör bäst affärer – vinner! Så ser marknadsekonomin ut och gillar vi inte den så får vi införa ett annat system.

Jag tycker visserligen att det är bra att strålkastaren riktas mot vilka som är vinnare och vilka som är förlorare inom livsmedelskedjan, men jag undrar samtidigt om inte lantbrukarna, som ägare till sina industrier, borde ställa mer krav på affärsmässighet.

Och helt enkelt skaffa sig duktigare säljare.