Arla

Hur modernt är det med instängda kor?
Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

“Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några “mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

Revansch för mjölken?
Revansch för mjölken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag köper min mjölk från grannen och betalar 42 kronor litern, förutsatt att jag har med returglaset. Annars kostar den 52 kronor. Det är ungefär tre gånger mer än vad en liter ekologisk mjölk med full fetthalt kostar i butik. Ändå är grannens mjölk värd varenda krona.

Egentligen är det inget speciellt med den här mjölken. Den ger sig inte ut för att rädda världen, den är inte smaksatt med vanilj eller jordgubbe, berikad med extra kalcium, protein eller vilket näringsämne som för tillfället är mest populärt. Det är egentligen bara vanlig mjölk. Fast ändå inte.

Grannens mjölk kommer från fjällkor som får vara ute och bete under lång säsong. De äter bara gräs och de får ha sina kalvar hos sig under 3-4 månader. Mjölken är helfet, ohomogeniserad, lågpastöriserad och jag kan även köpa opastöriserad. Mjölken är helt enkelt ganska lite processad, och det märks, inte minst på smaken.

Egentligen är det bara helt vanlig mjölk som det är fråga om, men den är ändå mycket ovanlig. Det ironiska är nämligen att trots att Arla har drygt 60 olika sorters mjölk och mjölkdrycker i sitt sortiment, så klarar man inte av att sälja den här typen av mjölk. Här finns mjölk i olika fettklasser, ekologisk och konventionell, med smak av jordgubb eller choklad, blandad med havredryck eller proteinberikad. Men ingen sådan mjölk som min granne har. Och även om jag vet att det finns fler mjölkbönder som levererar precis en sådan mjölk Arla, så försvinner den mjölkskvätten och blandas upp med den övriga mjölken. Det är inte alltid som den stora skalan är till en fördel.

Nu kan man tycka att det är strunt samma att de stora mejeriföretagen inte klarar av att sälja den här typen av mjölk som jag och andra efterfrågar, eftersom jag kan köpa den från grannen. Men samtidigt vet jag vilket oerhört tungt arbete det är att packa och distribuera för de enskilda bönderna. Ett högt literpris kompenserar ändå inte riktigt detta merarbete. Så vad är då lösningen? Jag vet inte. Kanske någon form av nykooperation, gårdar som går samman till små mejeriföreningar, men jag vet gott och väl att inte heller det är en enkel väg. En sak är dock säker, med nuvarande mejeristruktur är det inte helt lätt att kunna köpa alldeles vanlig, god mjölk.

Läs gärna mitt reportage i White Guide om den ”nya” mjölken. Artikeln citerades också i senaste numret av Land.

Den nya mjölken är varken gjord på havre, ärtor eller soja. Den är inte framlabbad av en foodtech-startup, inte smaksatt med hallon eller vanilj och inte blandad med läsk. Nej, istället är det den hela, oförfalskade helmjölken man är ute efter. The full monty. Och många gånger kommer den inte ens via ett mejeri.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen

Mjölkproduktionen handlar mycket om att ta fram en så standardiserad och jämn produkt som möjligt som smakar likadant oavsett säsong, koraser, fetthalter, region eller gård.
      Sista skriket är att intressera sig för motsatsen, att ta vara på variationerna och karaktären. Idealet är att mjölken ska vara så lite behandlad som möjligt. Den ska hålla full fetthalt, givetvis vara ohomogeniserad, gärna lågpastöriserad och även, till Livsmedelsverkets stora fasa, opastöriserad!
      Mjölkkvalitet är något som startar innan mjölken kommer ut ur spenarna. I vurmen för den naturliga, hela mjölken finns också en stark önskan om god djuromsorg, ekologisk uppfödning, bara gräs som foder och full fetthalt – även om det handlar om en jerseykossa som naturligt ger mjölk med 6–7 procents fetthalt. Raser som jersey, fjällko och rödkulla står högt i kurs rent smakmässigt. Ett starkt plus är också om kalvarna får dia sina kor under ett antal månader.

Mjölkens stjärna har länge dalat. Under de senaste 60 åren har vi mer än halverat vårt mjölkdrickande, från 158 liter till drygt 70 liter per person. Mjölk är mesigt och otrendigt i jämförelse med läsk, smaksatt vatten och juicer. Vem bryr sig i dag om att Fantomen alltid dricker mjölk när han går till en bar? Vem bryr sig om Fantomen överhuvudtaget? Som om inte det räckt har också mjölken på senare tid beskyllts för att vara farlig, både för vår egen hälsa och planetens överlevnad. När Arla så lanserade en dryck som till hälften består av laktosfri mjölk, till hälften av havredryck, sågs det av vissa som ett smart drag på marknaden. Andra menade att det var spiken i kistan för mjölken.
      För 60 år sedan såldes en fjärdedel av all dryckesmjölk direkt från gårdarna eller dracks upp av bönderna själva. På 1970-talet var jag ett av många barn som gick till grannen och köpte mjölk, varannan eller var tredje dag. I dag är det nästan ingen mjölk som säljs på det sättet. Mjölkbönderna själva är nästan borta de också. Av 1960-talets 185 000 gårdar med mjölkkor, finns det i dag cirka 3 200 kvar.
      Men någonting håller på att hända, om inte i stort, så i smått. I mitt kylskåp finns nu återigen mjölk från grannen. Skillnaden är att det numera är snygga glasflaskor i stället för den anskrämliga mjölkhinken i orange plast som fanns i barndomens kylskåp. Och priset. Jag betalar 40 kronor litern för min mjölk, 30 kronor om jag kommer ihåg att lämna tillbaka glasflaskan. Puttersjaus mjölk kostar 59 kronor litern hos butiken ROT i Stockholm. Andra har betydligt mer modesta priser, men oavsett prislapp så är det ingen som tjänar några pengar. Det är dyrt att vara liten i en stor värld.

Man är sällan så unik som man tror. Jag märker hur det börjar tappas mjölk lite här och var. Enskilda bönder säljer mjölk på glasflaskor via REKO-ringar, i sina gårdsbutiker, installerar mjölkautomater för självbetjäning och säljer direkt till krogar och caféer.
       Min granne, Resta gård i Örsundsbro, är på flera sätt rätt representativ för trenden. De har nio mjölkande kor av raserna fjällko, SRB och jersey och de ska bli betydligt fler. Tanken är att separera mjölken från de olika raserna och utnyttja mjölkens olika kapacitet. Korna äter redan enbart gräs, de är KRAV-certifierade och kalvarna får dia sina mammor under minst fyra månader. De har med andra ord satt kryss i alla rutor.
      När jag frågar Malin Jansson, som basar för gårdens mejeriproduktion, vad som egentligen är grejen med deras mjölk, så svarar hon:

”Att den smakar mjölk!”

Och det kan nog vara själva hemligheten.
      Elin Rydströms mjölkgård ligger bara ett stenkast från Drottningholm. Hon har fått en ökad direktförsäljning, både till privatpersoner, men också till krogar.

”Det har blivit som en undergroundtrend, framför allt att köpa opastöriserad mjölk. ’Nu ska vi ge dem som bara dricker Stockholmsmjölk’, är det flera kunder som säger.”

Stockholmsmjölk?

”Ja havredryck och så”, förklarar Elin Rydström.

Det är framförallt unga män med hälsoproblem, varav en del avhoppade veganer, som åker ut till Lovö Prästgård och handlar mjölk i 10-liters dunkar. Men också krogar och caféer som Lux, Oaxen, Rosenhill Trädgård och Frantzén har handlat.
        Molly-yoghurt har blivit ett begrepp i Norrtälje med omgivning. Snart blir det kanske också single cow milk från Molly. Det är Anette Gustawsons jerseyko som ger en särskilt god och fet yoghurt. På Billinge gård i Norrtälje finns ytterligare 135 kor. Sedan några år tillbaka säljer man den ekologiska mjölken inte bara till Arla utan även direkt till konsumenter, krögare och bagare. Tusen liter i veckan blir det, varav hälften är dryckesmjölk.
      ”Det är väldigt bra, för vi bor rätt avsides”, säger hon.
Bagarna och kockarna som gör sig besväret att få tag på mjölken pratar om en rad olika mervärden som identitet, kunskapsöverföring, naturligt, närproducerat, ekologiskt, oprocessat och äkta men de är framför allt överens om en sak – att den är så god!
      ”Mjölken smakar mycket mer. Allt man gör med den blir mycket godare”, säger Fredrik Johnsson på Volt.
Volt hör till de krogar som anstränger sig för att få tag på mjölk direkt från gård, bland annat från Ösvreta Gård utanför Nyköping och Järna Mejeri.
      ”Fjällkomjölken är sötare. SRB-mjölken är mer bonnig i smaken. Den smakar som mjölk gjorde förr.”
Lägg märke till att ”bonnig” i den här bemärkelsen är något positivt. Men förutom smaken och själva livsmedelskvaliteten, är det också andra egenskaper som Volt är ute efter. Fredrik pratar om helheten, att mjölken har en identitet och en tydlig avsändare, om säsongsvariationerna.
      ”Att ha kontakten med bonden direkt i stället för att köpa en tetra från Arla, den kommunikationen är kalas. Den är guld värd!”

Jacob Holmström på Gastrologik betonar också kontakten och därmed också kunskapsöverföringen.
       ”Vi tycker om att jobba med producenter som brinner oerhört mycket för en råvara. Man ska inte undervärdera möjligheten att lära sig från en producent. Den kunskapen får du ju aldrig om du ringer en inköpare på Martin & Servera och köper mjölk från Arla. Sedan är ju mjölken väldigt god också!” säger han.

Gastrologik köper sin mjölk från Järna Mejeri, från Puttersjaus på Gotland och från Löfsta Herrgårdsmejeri. Den nya mjölken är också allt annat än Arla-tetror.
       ”Mjölken som säljs i affären är inte mjölk. Det är mjölkprodukter. Man ställer egentligen inga kvalitetskrav utan justerar det efteråt genom att ta bort eller sätta till. Det är en så hårt processad produkt”, säger Sebastien Boudet.

Han ryser i hela kroppen bara han tänker på lättmjölk.

Precis som Boudet håller fanan högt när det gäller gamla spannmålssorter, är han också en av ambassadörerna för helmjölken och handlar även han från Järna och Ösvreta. För honom är hela mjölkens historia viktig, allt från hur kornas foder är odlat (gräs är det som gäller) till själva mjölkens kvalitet. Han vill gynna ekologiska kretsloppsjordbruk och inte jordbruk som ”bygger på konstgödsel och kemikalier”. Djuromsorgen är minst lika viktig som att mjölken ska vara så lite processad som möjligt. Han vill också att mjölken ska göra en positiv skillnad i landskapet och väljer därför ekologisk mjölk eftersom det är krav på att de korna ska äta en viss mängd gräs varje dag och inte bara vara ute på motionsbete.
       ”De flesta mjölkkor öppnar inte landskapen, de är bara parkerade utanför lagården. Så vill inte jag ha det.”
För Sebastien är det alla de här delarna som tillsammans ger mjölkens kvalitet.
       ”Det är ju jag som livsmedelsproducent som frontar produkterna och jag måste också kunna stå för dem.”
Men han menar också att mjölken i sig skiljer sig från annan mjölk, framför allt den opastöriserade som han använder vid jäsningen av surdegar och som han anser ger bröden och bakverken djupare smaker.
       ”Jag vill ha mångfald i min jäsning!”
Han är även imponerad av den lågpastöriserade grädden.
        ”Sebastian Gibrand, som vann silver i Bocuse d’Or, var här en dag och vi vispade grädde. Han var helt i chocktillstånd. Fettet och proteinet är något helt annat när grädden inte har blivit lika hårt processad. Det blir en krämighet som är helt magisk.”

Som med alla råvaror som inte är standardiserade, så kräver de också mer kunskap av bagaren eller kocken.
    ”Det blir en svårare råvara att jobba med eftersom den varierar, precis som naturen.”

Det är en samtidigt en utmaning som flera verkar gilla. Mattias Dernelid är produktchef på Smakriket, som är Martin & Serveras portfölj av livsmedel med tydligt ursprung och hög kvalitet, ofta mathantverk. Han har sett hur intresset för mjölk har växt under de senaste åren. Smakriket jobbar med ett 40-tal småskaliga mejerier och har ett kontinuerligt flöde på ett par tusen liter i veckan som främst går till storstäderna. Och det ökar.
      ”Mjölken har varit så illa behandlad, men allt som är längst ner har bara en väg att gå”, säger Mattias Dernelid.
Han ser också en stor förändring på bagerisidan där kreativiteten och nyfikenheten flödar som aldrig tidigare. Bagarna är heller inte livrädda för stalldoft, som många konditorier har varit och fortfarande är. För bagerierna ser han att opastöriserad mjölk är ett ”solklart val”, men även bland kockar med hög kunskap ökar intresset.
      Just det, där kom den igen, den opastöriserade mjölken. Det var den varianten som jag hämtade som barn, helt ovetande om att det var något kontroversiellt. Jag tänker inte i den här artikeln gräva djupare i pastöriseringens skyttegrav. Jag nöjer mig med att konstatera att Livsmedelsverket anser att opastöriserad mjölk innebär hälsorisker – men det är samtidigt inte så livsfarligt att den är förbjuden, bara omgärdad av viss byråkrati.
       En gård får i dag sälja 70 liter opastöriserad mjölk per vecka, den ska vara registrerad hos länsstyrelsen som kontrollerar mjölken och köparen måste informeras om att den opastöriserade mjölken kan innehålla farliga bakterier och att mjölken bör upphettas om den ska drickas.
       ”Livsmedelsverket har gjort allt för att sätta käppar i hjulet för den här utvecklingen”, säger Mattias Dernelid.

Det är inte enkelt att vara liten när den övriga strukturen och byråkratin är anpassad för de stora. Förpackningar, transporter, kontroller – allt blir dyrt när det handlar om små mjölkskvättar vid sidan om de stora flödena. Den lilla gården har också ofta högre kostnader. Mindre åkrar och mindre betesmarker som inte är så rationella att sköta. Även om de kan ha en rikare biologisk mångfald är de dyrare att bruka. Skalfördelarna är så enorma inom jordbruket – och det är därför som det ser ut som det gör med allt färre och större gårdar som är specialiserade på enbart ett fåtal grödor eller djur. En amerikansk studie visar att en mjölkgård med färre än 50 kor har tre gånger högre produktionskostnader än en gård som har 2 000 kor.

Det är också ett tungt arbete ute på gårdarna. Malin Skeare på Skeen Gårdsmejeri i Falköping berättar att hennes mjölk och syrade produkter sålde så bra att det helt enkelt blev för mycket. Det blev för tungt att hantera 150 liter mjölk för hand varje dag och det ekonomiska steget till en förpackningsmaskin är för stort. Istället valde hon att minska de nio fjällkorna till tre och är väldigt nöjd med det.

Anna Brodén på Ösvreta gård har tillsammans med Mats Larsson 45 SRB-kor och några rödkullor och säljer 500 liter mjölk i veckan. Hon skulle kunna sälja betydligt mer, men även hon säger att det är tungt att pastörisera och fylla alla glasflaskor.
      ”Nästa steg är en förpackningsmaskin, men det är dyrt och då kommer man också lite ifrån den ursprungliga produkten. Transporten till butiken är också svår”, säger hon.

Många av de mjölkbönder som hemmatappar mjölk är småskaliga, men det är inte säkert att det är lättare bara för att man är större. Har man 300 kor som ska mjölkas, blir en liten konsumentskvätt i form av direktförsäljning snarare ett besvär som det inte finns tid och plats för.
      Visst förekommer det att bönder satsar på att sälja en större del av sin mjölk genom att starta eget mejeri, men då ska de konkurrera med de stora mejerierna och göra affärer med butikskedjorna som mer är intresserade av pris än alla de andra mervärdena.
      Mattias Dernelid är medveten om problemen och tror att hans företag kommer att behöva kliva in på den här marknaden på allvar, både för att coacha och hjälpa små producenter att ta sig över stora trösklar, men också för att lösa logistiken. Kanske kommer man i framtiden rentav att packa mjölk.

Forslundska Villan i Östhammar är en av flera krogar som skulle vilja köpa mer mjölk direkt från bonden, i det här fallet Elin Torstensson i Österbybruk, om logistiken var enklare.
      ”Det är stor skillnad på mjölken. Elins mjölk smakar mer och man får med sig gräddkronan. När vi gör glass på hennes råmjölk blir den så god och krämig! Den behöver inte smaksättas”, säger Michaela Puls Eriksson.

Men det är 40 minuters resväg, enkel resa. Elins mamma kommer ibland med leveranser, eller så åker någon från krogen dit.

Elin Torstenssons gård med 25 mjölkande ekologiska kor, ligger ute i skogen. Trots detta reser människor till gården för att köpa i hennes automat, ”den första med kortbetalning som såldes i Europa”. Hon säljer i snitt 300 liter mjölk i veckan på det viset och det är inget oviktigt tillskott i kassan. Hon är optimistisk.
        ”Om det funkar hos mig som bor ute i skogen, borde det funka på fler ställen. Det finns många mjölkbönder som har guldlägen”, säger hon.
      Elin är envis och går sin egen väg, egenskaper som hon delar med alla andra bönder som tappar själva. Kanske har hon rätt. Kanske är det fler som är redo för ”en mjölk som smakar mjölk”, som min granne sa.

Jag hade glömt bort hur gott det kunde vara. Med riktig mjölk.

Reportaget har publicerats i White PAPER #2 2019.

Mångfaldens småskalighet
Mångfaldens småskalighet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Länge trodde jag att de små kunde leva vid sidan om de stora, men jag tvivlar alltmer på det. I vårt nuvarande jordbrukssystem är skalfördelarna så enorma att det gör det väldigt svårt för de små att klara sig. Det spelar ingen roll att det småskaliga jordbruket har ovärderliga värden, som biologisk och gastronomisk mångfald.

Denna text skrivs under samma vecka som det har varit biologiska mångfaldens dag. Den dagen borde egentligen vara en enda stor hyllningskör till det småskaliga jordbruket, men så är det inte. Istället brukar larmrapporterna om massutrotningen av arter utmynna i att vi uppmanas att köpa insektshotell och inte klippa gräsmattorna för hårt. Missförstå mig nu inte, insektshotell och villa-ängar är trevliga, pedagogiska inslag som även kan göra viss nytta, men de löser på inga sätt det stora problemet, nämligen att vi har förändrat landskapet så radikalt att det är allt färre arter som får plats. Det är likadant med lantbrukets svar på insektshotell och blommande gräsmattor – lärkrutorna och blomsterremsorna på åkrarna– absolut trevliga inslag, men inget som löser grundproblemet, det monotona landskapet.

Det verkar inte spela någon roll att forskningsrapport efter forskningsrapport kommer fram till att mångfalden bor i det varierade småskaliga jordbrukslandskapet med gott om ängar, betesmarker och andra oplöjda marker. Det är detta landskap som vi har låtit försvinna och ersättas av ett ”antingen-eller-landskap”, som Artdatabanken uttrycker det. Ett landskap där det antingen bedrivs intensiv odling av ett fåtal grödor eller av barrskog. Skövlandet av det mångsidiga landskapet är samtidigt det som har byggt vårt ekonomiska välstånd och det är också förklaringen till att inget egentligen händer för att vända den förödande utvecklingen. Det skulle i grunden innebära ett annat samhälle.

Det är uppenbart att mosaiklandskapet inte kan byggas av storleksrationalisering inom jord- och skogsbruk, utan av många småskaliga bönder. Men kan inte de små alternativen leva vid sidan av de stora? Om bönderna bara är lite mer ”entreprenörer” och ”tar vara på sina marknadsmöjligheter”, så borde det väl gå alldeles utmärkt? Jag stöter ofta på den åsikten inom andra branscher, inte minst bland kockar som vill det småskaliga jordbruket allt väl. De förstår dock inte att det är svårt att vara liten i en värld där allt annat är stort.

Det blir så tydligt varje gång man tittar lite närmare på en gren inom jordbruket. Nyligen skrev jag ett långt reportage om företeelsen att en del bönder har börjat tappa dryckesmjölk själva direkt till konsument, via egna mjölkautomater, gårdsbutiker, REKO-ringar eller liknande. I en tid när till och med Arla-chefen Peder Tuborgh tycker att det är mycket att dricka tre glas mjölk om dagen, anser allt fler konsumenter, flera av de spetsigaste kockarna och bagarna att ”riktig” mjölk, lågprocessad, med full fetthalt och direkt från bonden, är en fantastisk råvara. De gör sig alla omaket att köpa mjölken, för det är nämligen ett omak. Gårdarna ligger inte där många av krogarna och konsumenterna finns, inne i storstädernas stadskärnor, och att leverera de här små mjölkskvättarna som det trots allt handlar om, blir därför dyrt. En del kockar som är särskilt mjölkfrälsta, åker själva och hämtar mjölken, men konstaterar också att det är något som de inte kan göra varje vecka. Förpackningarna är ett annat problem. En del av bönderna har mjölkautomater där konsumenterna själva hämtar mjölken, men många säljer mjölken i glasflaskor som visserligen är vackra, men också dyra och tunga. Tar bonden flaskorna i retur så innebär det också ytterligare en hantering när de ska diskas och steriliseras.

Under arbetet med reportaget så pratar jag med flera mjölkbönder som visserligen är glada över intresset för deras mjölk, men som samtidigt säger att det är en fysiskt tung hantering eftersom så mycket är manuellt arbete. Nästa steg skulle vara att köpa en förpackningsmaskin, men det steget är alltför stort för många. ”Det skulle dessutom innebära att vi kom lite ifrån den ursprungliga produkten”, säger flera av producenterna. Ett av de viktigaste argumenten för gårdsmjölken är ju nämligen att den är så lite processad som möjligt.

Nej, det är inte enkelt att vara liten i en struktur som uppbyggd för de stora. Och även om en del av producenterna förmår att ta ordentligt betalt för mjölken, så är det svårt att matcha det merarbete som direktförsäljningen ändå innebär.

Skalfördelarna är så enorma inom jord- och skogsbruket. En studie från amerikansk mjölkproduktion visar att en mjölkgård med färre än 50 kor har mer än tre gånger större produktionskostnader per liter mjölk än en gård med 2 000 kor. Studien ”Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk-och nötköttsproduktion” av Christel Cederberg med flera, visar också tydligt på det lilla lantbrukets ekonomiska nackdelar. Kostnaden för att odla vall på små skiften (1 hektar) är nästan dubbelt så hög som att odla på ett medelstort skifte (5 hektar). Kostnaden för att odla spannmål på liten åker är mer än 1,5 gånger högre. Studien kom också fram till att det skulle behövas ett stöd på cirka 6 000 kronor per hektar om man skulle vilja bevara naturbetesmarkerna, eftersom det kostar mindre att odla foder till djuren.

Ibland behöver man inte läsa några vetenskapliga artiklar. Det räcker med att titta ut genom det egna fönstret och på vårt lilla småbruk. På 14 hektar betar 10 kor. På drygt en hektar odlar vi lite grönsaker, frukt- och bärbuskar, främst för egen del men också för avsalu. Det är givetvis en alldeles för liten odling för att vara konkurrenskraftig, fast det värsta är att vi odlar cirka 100 olika saker, vilket är ingenting annat än ekonomisk idioti. Det borde givetvis vara tvärtom, vi borde odla en sak, kanske morötter, på åtminstone 100 hektar. Med näsan nere i trädgårdslanden blir det också så tydligt varför det är så mycket enklare att så, rensa ogräs, skörda och sälja en enda gröda, till skillnad mot att odla hundra olika grödor som alla har sina speciella krav och inte ens växer i raka rader.

Den biologiska och gastronomiska mångfalden trivs på vår lilla gård och på alla andra småbrukares gårdar och vi har också en oerhört rik mångfald i vårt arbete. Men mångfalden har svårt att överleva i de stora strukturer som vi har format och den specialisering som detta medför. Vi har skapat ett samhälle som är oerhört sårbart och där det ovärderliga inte är värt något. Det är detta som vi måste förändra.

Artikeln har publicerats i Småbrukarnas tidning.

Felpass, Arla!
Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag hoppades att Arlas “sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken?
Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Oavsett hur mycket mjölkbönderna satsar på avel, utfodring, skötsel, stallbyggnader, ny teknik, management så kommer fler än hälften av dem att vara borta om tio år. Oavsett hur många kor de skaffar och hur mycket de här korna mjölkar, så har hälften av mjölkstallarna stängts för gott. Det enda som kan ändra på den stenhårda strukturrationaliseringen är en förändrad politik.

För några veckor sedan var jag inbjuden att delta i en debatt hos SLU i Uppsala och det mjölksymposium som man anordnade. Det handlade om framtiden för mjölken. Den är inte särskilt ljus. Nu heller. För det är en gammal sanning inom mjölkvärlden att vart tionde år så halveras antalet mjölkbönder.

Om tio år kommer det finnas knappt 1 500 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Kanske är de rent av ännu färre. Någonstans går trots allt gränsen för den kritiska massan, när det är för få gårdar för att upprätthålla all den infrastruktur som finns kring mjölken i form av rådgivning, veterinärer, avel, mejerier osv. Hämtningplikten, dvs att alla medlemmar i en mejeriförening har rätt att få sin mjölk hämtad, har med stor sannolikhet upphört. Det blir för dyrt att köra långa sträcker till mejerierna.

Ännu färre mjölkkor kommer att synas ute i landskapet. I dag saknar 80 av landets kommuner mjölkkor. År 2030 kommer de ko-lösa kommunerna att vara ännu flera. De befintliga gårdarna kommer i ännu större grad ligga i slättlandskapen och vara ännu större än i dag. Korna själva kommer att mjölka ännu mera och kanske leva ännu kortare liv än i dag. Frågan är om deras tjurkalvar kommer att födas upp, eller om man helt enkelt gör som på Nya Zeeland, slår ihjäl dem vid födseln eftersom det inte är lönsamt att föda upp dem.

Mejeriföretagen har blivit ännu färre. Arla har med all sannolikhet följt spelets regler och slukat ännu en mejeriförening. Mjölkkonsumtionen har fortsatt sjunka och kritiken mot mjölken har bara ökat.

Det är ingen positiv framtidsbild men allt tyder på att det är precis så här det kommer att bli oavsett vilka framsteg man gör inom aveln och utfodringen, oavsett vilken ny teknik man investerar i, oavsett om man får lite rabatt från staten i form av sänkt dieselskatt eller slipper släppa ut korna på bete under sommaren. Oavsett vilken ny satsning på export som man hoppas på.

Det är naturligtvis en katastrof för de enskilda bönderna, men det är ett ännu större problem för alla oss andra. För ännu färre mjölkgårdar innebär inte bara färre betade marker, mindre biologisk mångfald utan också ett ännu större avstånd mellan oss konsumenter, mjölkbönderna och deras kor.

Och ett ännu större kunskapsglapp som det ökade avståndet trots allt innebär.

Så här har nämligen utvecklingen inom mjölkproduktionen och lantbruket sett ut under flera decennier och det enda som kan ändra på detta är en rejält omlagd politik och ny ekonomisk spelplan.

När jag fick ordet i debatten om framtiden hos SLU, så valde jag att utgå från att det hade skett en radikal politisk förändring som hade ritat om den svenska mjölkkartan:

Om tio år har svenska politiker äntligen insett att lantbruket är det viktigaste verktyget för att sköta om vår del av världen, att det är en förutsättning för vår mat, vår gastronomi, våra kulturlandskap och därmed också en av de viktigaste byggstenarna i vår kultur. Det är också en viktig nyckel i ett klimat- och miljöarbete. Därför har man förändrat de ekonomiska förutsättningarna radikalt. Man har på en rad olika sätt, inte minst ekonomiskt, satsat på ett vall- och betesbaserat jordbruk i större utsträckning eftersom det ger många positiva effekter på en gång. Vall och betesmarker minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, minskar utsläpp av kväve i olika former och binder dessutom kol i markerna. När kulturlandskapet utvecklas och variationen frodas, ökar också den biologiska mångfalden som är en förutsättning för en rad viktiga funktioner ekosystemtjänster, själva livets väv. Kor som i princip bara äter gräs ger hälsosammare mjölk. De ger visserligen inte lika mycket mjölk, men kostnaderna för foder minskar och framför allt är korna friskare och lever längre.

Integrationen mellan djur och växtodling är också viktig för att få en bättre balans mellan näringsämnena. Eftersom gräs växer bra i hela Sverige, så kan man också etablera gårdar i hela landet under parollen – hela landet ska mjölka! Många små gårdar startas, men också fler mindre mejerier. Sverige håller på att bli ett fantastiskt mejeriland att resa genom. Tidigare fanns de många gårdsostarna, men nu finns en uppsjö av olika sorters gårdsmjölk och andra mejeriprodukter. Många av konsumenterna köper sin mjölk direkt från gården. Och mjölken kostar äntligen mer än vatten på flaska, men det är den också värd, tycker många konsumenter.

Är det här en utopi?

Nej, men det är ett helt annat samhälle än dagens.

Men mer om det i en kommande text.

 

 

  • 1
  • 2