Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Spargris
Spargris 150 150 Ann-Helen von Bremen

Idag är det julafton och vi går in i en helg där grisen under lång tid har spelat huvudrollen på många av landets julbord, även om det funnits en del regionala undantag. Och fortfarande är framför allt skinka, men även en del andra rätter från djuret, viktiga inslag på jultallriken. Julen var ett av få tillfällen som man unnade sig lyxen att äta färskt kött i det gamla bondesamhället. Julgrisen brukade slaktas vid Lucia, då bonden fick gå upp i svinottan, därav uttrycket, för att förbereda slakten.

Grisen var också ett sätt att spara. En av de första grisformade spar­bössorna lär vara från 1100-talets Java. Kopplingen mellan pengar och gris är ingen slump. Att lagra vegetabilier och matavfall för att göda en gris, är ett sätt att spara. Fläsket som det ger, blir till mat längre fram. Det var också så grisen kom att bli en populär förebild för sparbössor världen över. Spar­grisen göds med pengar tills det är dags att ”slakta” den. Och den riktiga grisen, i vår kultur, till jul.

Sin storhetstid hade spargrisarna i Europa under 1800- och 1900-talet. Då var också kopplingen till de riktiga grisarna tydlig för de flesta. För 50 år sedan hade nästan varannan gård en eller ett par ”hushållsgrisar” som ­föddes upp på matavfall, rester från livsmedels­industrin som drav, drank, vassle, press­rester från rapsolja och spannmål och andra vegetabilier som inte dög som människomat, och ­matavfall. Under tiden som grisen lade på hullet var den avfallskvarn och kompost i ett.

Det finns fler djur som har kopplingar till pengar. Ordet kapital ­kommer till exempel från latinets caput som betyder huvud, och an­­spelar på antalet djur i en boskapsflock. Det latinska ordet för pengar, pecunia, kommer från boskap. Kor var, och är fortfarande i många kulturer, liktydigt med att ha pengar på banken.

En grundförutsättning för vår domesticering av djuren har varit att de kan utnyttja vissa ekologiska nischer. De kan, om vi låter dem, nämligen äta sådant som inte kon­kurrerar med det vi själva kan äta. Kor, får och getter kan äta gräs, ofta på marker som ändå inte lämpar sig för odling. Höns äter, precis som grisar, matavfall och rester från åkern. Rest­produkter från bagerier, bryggerier, ysterier, oljepressning och annan ­livsmedelsförädling används som djurfoder, vilket är minst sagt smart resursanvändning.

Att hålla djur är också ett sätt att sprida riskerna i lantbruket. Slår ­skörden fel, finns djuren att falla tillbaka på. Torkan 2018 var ett tydligt exempel på det. Även om nyhets­rapporteringen i början av sommaren handlade om förtvivlade bönder som inte visste hur de skulle få mat till sina kor, blev facit under hösten något helt annat. Regnet kom och gav goda skördar av hö och ensilage, för spannmålen och baljväxterna var det dock för sent. Skördarna blev inte bara mycket lägre än vanligt, de höll också sämre kvalitet och en större andel dög inte för humankonsumtion utan fick bli djurfoder. Utan djuren hade odlarna med andra ord förlorat ännu mer pengar. Det finns därför ingen anledning att ställa djur och vegetabilier mot varandra. Tvärtom kompletterar de varandra utmärkt i lantbrukssystemet.

Vilken är då grisens roll i ett mer hållbart livsmedelssystem? Ungefär densamma som gjorde att den en gång tämjdes av människan – för­mågan att kunna skapa högkvalitativa livsmedel av avfall, rester och sekunda vegetabilier. Grisen har fortfarande en viktig uppgift att fylla, om den får möjlighet att utnyttja sin ekologiska nisch.

Jag önskar er alla en riktig God Jul. Våra grisinslag på julbordet blir i år nürnbergare och julskinka från grannen Kristofer Franzéns Linderödssvin samt revbensspjäll från närskjutet vildsvin. Och självklart dopp i grytan på kokspadet från skinkan och en ko-tunga.

(En variant av texten har tidigare publicerats i Ekolådans nyhetsbrev.)

Hårda paket
Hårda paket 150 150 Ann-Helen von Bremen

En god jul kräver också några goda böcker. Den här gången tänker jag inte tipsa om en viss bok om vissa kor. Jag utgår nämligen från att ni redan har köpt på er ett par lådor av Kornas planet för att ge bort till vänner och bekanta.

Nej, nu handlar det om att tipsa om andras böcker. Jag insåg nämligen att jag har turen att ha ett antal vänner och bekanta som också har kommit ut med böcker i år. Förlåt mig om jag har glömt någon, i så fall är det inte med mening. Lägg i så fall gärna en kommentar, så nämner jag förstås din bok också, om du vill.

Sju systrar av Maria Elena Bergman

Sju systrar - Maria Elena Bergman - kartonnage (9789189217225) | Adlibris  Bokhandel

Maria har ingått i min bekantskapskrets under flera år, men jag inser vid läsningen att jag aldrig på allvar har frågat henne om livet i Chile. Om barndomen, ungdomen och de första vuxna åren, samtidigt som Chile genomgick en omvälvande period, vilket också resulterade att Maria och hennes familj flydde till Sverige. Vilket misstag, av mig! Men jag får en ny chans i denna bok och det är en rik berättelse där jag anar att det bara är en bråkdel på ytan som skummas av. Många fler historier återstår att berättas, både från livet i Chile och i Sverige och jag ser mycket fram emot att få läsa dem. I botten på historien om familjen med de sju döttrarna, pumpar en urstark ilska över övergrepp i barndomen, vilket präglar bokens språk på ett sätt som imponerar på mig. De såriga och komplicerade relationerna till familjen finns fortfarande kvar, trots flykten över mer än halva jordklotet. Men där finns också mycket humor, vilket inte minst märks på de burleska öknamnen som de sju har fått. Jag vill läsa mer av Maria, snart!

Indiens heliga ko av Pär Jansson

Indiens heliga ko av Pär Jansson.

Pär träffade jag första gången just i Indien! Jag var där för att skriva om att landet med sina heliga kor precis hade blivit världens största mjölkproducent. Pär hade redan rapporterat och även periodvis levt i Indien under flera år. Det har han fortsatt med och han är oerhört produktiv. I hans senaste bok utgår han just från den indiska kon för att beskriva hindunationalismen och hur den påverkar landet just nu. Det är en intressant bok för alla som antingen är intresserade av Indien och dess kultur eller som har minsta intresse för vad det är som styr våra mattallrikar. Denna gång handlar det återigen om – politik. När hindunationalismen framväxt har gjort det allt svårare att äta och slakta kor, även för daliter, muslimer och kristna, då har en teoretisk idé slagit sönder en tidigare smart, ekologisk tillämpning. Utifrån Indiens stora befolkning och geografi har det nämligen varit smart att propagera för att använda kon på en rad olika sätt, men inte äta upp den i första taget. Samtidigt blir korna äldre och tjurkalvar föds, så att helt stoppa slakten i flera delstater, får enorma ekologiska konsekvenser. Pär skriver i sin bok att den här utvecklingen handlar snarare om att hetsa mot muslimer, kristna och daliter – de ”icke-hinduiska” – än att propagera för vegetarianism. Jag och Gunnar Rundgren skriver också om de indiska korna i Kornas planet, men Pär går på djupet på ett annat sätt. Tragikomiskt är också den delen i boken som handlar om forskare som krampartat vetenskapligt försöker bevisa den hälsobringande nyttan av kossornas pink och bajs. Ja, det gäller ju att kunna hitta på något nytt att sälja, om bönderna får allt svårare att få någon form av avsättning för sitt kött.

Underbara kålrötter av Kålrotsakademien

Jag är stolt medlem av Kålrotsakademien, men kan på inget sätt ta på mig äran för den här boken. Det arbetet har i stället gjorts av mina kollegor, med vackra foton från främst Patrik Arneke. Det här är en perfekt julklapp till alla som är det minsta intresserade av antingen mat eller trädgård. Boken var en av tio som nominerades till Årets Trädgårdsbok av Svenska Gartnersällskapet och jag lånar deras motivering:

Det regnar, jippe! Då tar vi en... - Bonden & Bananen | Facebook

Tio författare har på Kålrotsakademiens uppdrag grävt i kålrotens historia – denna svenska spontankorsning av rova och kål som spreds i världen och kom att kallas Swede eller Rutabaga. Läs om odling, test av 50 kålrotssorter som odlas i Sverige, och recept från många länder i denna innehållsrika bok. Det handlar om våra förfäders mat- och odlingshistoria, men även kul kålrotskuriosa. Det är en vackert illustrerad bok och en charmig hyllning till människors erfarenhet av kålroten. Kålrotsakademien har dokumenterat värdefull kunskap med fokus på ”framtida matupplevelser” och vi hoppas på kålrotens comeback i både grönsaksland och på menyn!

Levande landskap av Mats Ahlberg
Levande landskap : en resa till framtidens jordbruk - Mats Ahlberg -  klotband (9789198332230) | Adlibris Bokhandel

Många sörjde när eldsvådan slukade Notre Dame i Paris för något år sedan och även jag tyckte att det kändes oerhört sorgligt. Förlusten av ett av våra viktigaste kulturarv, kulturlandskapet, sker betydligt långsammare och kanske är det också därför som inte reaktionerna blir så starka. I boken ”Levande landskap” av Mats Ahlberg ställer frågan om hur vi vi har kunnat sälja ut våra levande landskap på det sätt som vi har gjort. I boken finns också möten och reportage med bönder som försöker gå emot strömmen. Här finns bland annat Marianne Schönning, Elin och Karel Rydström, Job Michielsen och Cecile ’s Jongers. Även Sunnansjö Gårds kor och Gunnar Rundgren finns med. Fotona är fantastiskt fina och det blir extra vackert i svartvitt.

Aitta av Per Huvva

Aitta - Ájtte museum

Det finns receptsamlingar och så finns det matlagningsböcker, böcker som visserligen innehåller recept men som har ett språk och en form som gör att det vattnas i munnen och man knappt kan vänta på att få sätta igång och laga till några av rätterna. Det är liksom lätt att komma igång, allt är möjligt och inget är för krångligt. Precis den känslan förmedlar Per Huvva. När jag läser hans bok vill jag direkt ut och isfiska lake, stoppa blodkorv, baka tunnbröd, bygga en rökkåta (trots att jag inte behöver någon, vi har ju redan en stor och bra rök) och fermentera en tunna med rakfisk. Och frågan är om man inte skulle prova på att koka sig ett par renklövar? Det har jag aldrig ätit. Men den allra mesta maten är inte alls så här exotisk. Det är för det mesta rejäl, hederlig matlagning med en stor respekt för råvaran och rötterna i samisk och tornedalsk matkultur. Jag gillar verkligen tonen i boken. Per Huvva vet vad han pratar om, men han gör det på ett anspråkslöst och inbjudande sätt, för att få oss alla att våga prova på.

Och sedan blir jag väldigt väldigt hungrig.

Sist kommer två böcker som jag ännu inte läst. Mats-Eric Nilssons ”Nyfiken på naturvin” och Jens Linders Frankensteins köttkvarn. Nilssons bok ligger på bordet och väntar på att läsas. Linders bok har jag inte köpt än, men Tomten kanske tänker på mig också?

Nyfiken på naturvin av Mats-Eric Nilsson

Boken är ännu oläst, men mitt intryck, efter lite bläddrande, är att det här är en snygg och trevlig guide till vinets värld och då framför allt naturvinerna. Här finns mycket nice-to-know, blandat med reportage från intressanta vinmakare. Vackert foto av Lena Granefelt. Följande text är hämtad från förlaget: ”I Château vadå avslöjade Mats-Eric Nilsson hur lätt det är att bli lurad av vinbranschens vackra slott och fagra löften. Nu kommer den fristående uppföljaren Nyfiken på naturvin, om industrivinets raka motsats.

.Här finns allt du behöver veta om de viner som framställs utan skadliga gifter och onödiga tillsatser: rött, vitt, rosé, bubbel och orange! Visste du att den första årgången gjordes redan för 8000 år sedan?

För alla som blivit nyfikna på detta småskaligt framställda vin är detta den första riktiga guiden på svenska. ”

Frankensteins köttkvarn av Jens Linder

Den här boken är också oläst. Än så länge. Men Jens Linder har ju alltid en förmåga att skriva intressant om mat i alla dess former. Här väljer han att skriva om tingen runt maten och hur de har påverkat vårt ätande – allt från köttkvarnen till glasspinnar. Köttkvarnen la ju tillsammans med järnspisen grunden för välkända rätter som pannbiff och köttbullar. Innan kvarnen var kötthackandet tidsödande och något som bara de rika med kökspersonal kunde kosta på sig.

Förlaget skriver: ” I Frankensteins köttkvarn gör Jens Linder ett antal nedslag i vår gemensamma mathistoria. Han berättar om hur allt från eld och is till krukor, knivar och klimatförändringar har påverkat vårt ätande. Boken innehåller också ett dussin recept med historisk anknytning. ”

Franska bondeoffer
Franska bondeoffer 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nämn EUs jordbrukspolitik och det tar inte särskilt lång stund innan någon drar det franska bonde-kortet – bilden av den välmående, mustaschprydde storbidragstagaren med ett magnifikt gods i bakgrunden. Men i Frankrike är det inte de stora ersättningarna till jordbruket som man pratar om, även om landet är den största mottagaren av CAP-pengarna, utan om ett fenomen som tidigare mest förknippades med Indien – förtvivlade bönder som begår självmord. Varje dag begår en lantbrukare i Frankrike självmord. Det är ofta en liten gård, ett familjejordbruk med mjölkkor. Franska mjölkbönder har mer än 50 procent större risk att avsluta sina liv i förtid än fransmän i allmänhet.

Om merparten av svenskt lantbruk redan är nerlagt – på 30 år har nio av tio mjölkgårdar försvunnit – så har stålbadet kommit senare till Frankrike. Även om nästan hälften av landets gårdar försvunnit under de senaste 20 åren, så är utslagningen långt ifrån över. Till och med ledande företrädare för bondeorganisationen Coop de France anser att franska bönder inte har förstått att de måste vara mer entreprenörer och mindre bönder och att de framför allt måste producera maten billigare.  

De som har svårast att klara detta är de små gårdarna som slås ut i rasande takt. Familjejordbruken ersätts av allt större och specialiserade jordbruksföretag. Samma utveckling pågår i hela världen.

Filmen ”Jorden vi ärvde” handlar just om en jordbrukarfamilj som kämpar för att överleva. Den hade premiär i Frankrike förra året och blev en oväntad publiksuccé. Nyligen kom den till Sverige och går för närvarande på någon enstaka biograf. Regissören Edouard Bergeons pappa var en av de bönder som inte såg någon annan utväg än självmord.

Den franska författaren Michel Houellebecq tar upp ämnet i sin bok, Serotonin. Romanens huvudperson Florent-Claude är en före detta jordbruksbyråkrat. Han besöker en vän som han inte haft kontakt med på länge. Vännen är mjölkbonde, har 300-400 kor och bor faktiskt på ett gods, men får det ändå inte att gå runt. Hans kollegor försöker demonstrera mot importerad billig mjölk. Eller tar livet av sig. Florent-Claude konstaterar att antalet jordbrukare minskat enormt i Frankrike, men det har ännu inte ”minskat tillräckligt” för att ha en chans att konkurrera med mjölkbönderna i Danmark eller Holland. Men det kommer inte att sluta med det, ”striden om världsproduktionen kommer vi inte vinna”, säger Florent-Claude. Något hopp om att politikerna ska gripa in, har han inte. Tvärtom har han i sitt arbete mött ”människor som var beredda att dö för frihandeln.”

Varför uppmärksammar då Bergeon och Houellebecq detta bondedrama, som visserligen är en tragedi men trots allt berör en mycket liten del av den franska befolkningen? Kanske för att det trots allt påverkar oss alla. Eller som Houellebecq skriver: ”Det som händer i det franska jordbruket idag är kort sagt en enorm social förändring, den största sociala förändringen som pågår för närvarande…”

Texten har varit publicerad som krönika i Ekolådans nyhetsbrev.

Sir David går i solpanelsfällan
Sir David går i solpanelsfällan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är med kluvna känslor som jag ser David Attenboroughs film Ett liv på vår planet. Filmen är precis som det mesta som Attenborough har medverkat i – fascinerande, intressant och storslagen. Det är en mycket vacker hyllning till världen och alla dess vidunderliga arter och han lyckas få mig att bli precis lika förtrollad i dag som jag blev när jag som barn såg hans program och filmer på TV. Tänk att djur kan se så olika ut, att de kan vara så hemska, vackra, märkliga, roliga, exotiska men samtidigt ofta så lika oss, på det ena eller andra sättet.

David Attenborough har varit upptäcktsresande i djur och natur under större delen av sitt liv och vi är många som har njutit av att följa med på hans resor. Därför blir det extra gripande att se denna man, i dag 93 år, sörja över hur vi samtidigt under hans livstid har gjort vårt yttersta för att utrota detta fantastiska djurliv. Och hade filmen stannat vid detta, så hade jag inte haft några som helst invändningar.  Men tyvärr går Attenborough eller hans producent/regissör i solpanelsfällan, det vill säga att ge oss tittare hopp om att vi kan bromsa den annalkande undergången och att det heller inte är särskilt svårt. Typ köpa lite solpaneler. Och det är då filmen spårar ur.

Min poäng är egentligen inte att klanka på denna ikon, utan mera på företeelsen i sig. Han är ju långt ifrån ensam om att säga att vi kan köra på som vanligt bara vi köper lite solpaneler/elbilar/biokol/häller i biobränsle i flygplanen osv. Vi hör den här typen av resonemang nästan dagligen – ragnarök väntar, men kan enkelt avhjälpas genom en Tesla eller som sagt, några solpaneler.  

Attenborough ansluter sig till dén att människan måste dra sig tillbaka och låta de övriga arterna få större spelrum. Det är inte svårt att hålla med om det resonemanget, men däremot betydligt svårare att svälja Sir Davids slutsatser och det är här som solpanelsfällan kommer in i bilden. För i nästa sekund sveper kameran över en gigantisk matta av solpaneler i Marockos öken. Just det exemplet brukar vara populärt att lyfta fram i media när man ska ingjuta hopp i klimatfrågan, men det är lite förvånade att även Attenborough väljer att visa detta. Han om någon borde väl vara medveten om att även öken är natur? Och när kameran panorerar över detta artificiella landskap av solpaneler så ger det mig en helt annan känsla än hopp. Det blir i stället väldigt tydligt att vi ingenting har lärt oss. Vi har bara ersatt ett sätt att exploatera naturen med ett annat sätt att göra samma sak. Allt vårt uttag av energi, oavsett energikälla, sätter mycket stora avtryck i naturen. Att blunda för det är att lura sig själv.

En stund senare sveper kameran över ett annat konstgjort landskap, nämligen växthuslandskapet i regionen Westland i Nederländerna, som då ska representera ett hållbart sätt att producera mat. Den intensiva odlingen som kräver 20-30 gånger mer energi än vad de odlade grönsaker innehåller, lyfts fram som ett föredöme. Men filmteamet verkar vare sig ha förstått att den höga energiåtgången är ett problem för hållbarheten eller det faktum att växthusen inte odlar mat som ”föder världen” utan lyxprodukter som sallat, tomat, gurka, paprika, örter osv. Och inte ens Attenborough kan hålla sig ifrån att ta det hela ett steg till, nämligen att propagera för inomhusodlingar i städerna, trots att dessa är ännu större energislukare.

En annan tankevurpa i filmen är när man blandar ihop rovdjur med människor. Det påstås att det går 100 bytesdjur på varje rovdjur i Serengeti, vilket är mycket möjligt, och det här blir ett bevis för att planeten inte kan föda miljarder stora köttätare. I stället ska vi gå över till en växtbaserad kost. Men filmen missar att människan inte är något rovdjur och redan idag äter i huvudsak mat som kommer från växtriket. Ännu mer ironiskt blir detta när det hela illustreras med bilder från en elegant restaurang där det tillagas vegetarisk mat i form av bordssvetsade tomater, grillad sparris, rotfruktschips osv – mycket tjusigt och säkert mycket gott, men det har inget att göra med att föda världen på ett hållbart sätt. Visst är kött, om vi pratar just kött och inte broiler, ett resurskrävande och därför dyrt livsmedel för många människor i världen och det är också därför som det är kolhydrater som ris, spannmål, majs och potatis som står för en stor del av kalorierna. Men detta gäller i ännu högre grad för många grönsaker som dessutom inte innehåller särskilt mycket näring och energi, till skillnad mot köttet.

”Tricket är att höja levnadsstandarden för hela världen utan att öka påverkan på samma värld”, säger David Attenborough. Och visst är det ett trick, ett trolleritrick, en illusion. För det är ju precis utnyttjandet av naturen som ligger till grund för den ökade levnadsstandarden och den stora frågan är ju egentligen, hur mycket kan vi i den rika världen tänka oss att sänka vår levnadsstandard för att även andra människor ska få det bättre och för att andra varelser ska kunna fortsätta leva? Det är ju detta som är vår stora ödesfråga, men så länge alla bara går i solpanelsfällan så lär vi inte ens börja diskutera den.

I en av slutscenerna säger Attenborough – ”Om vi tar hand om naturen, så tar naturen hand om oss.” Samtidigt visas vackra bilder på människor som njuter och förundras av vårens blommande körsbärsträd, och som oavbrutet fotograferar dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att om vi ska ta hand om naturen kanske vi får närma oss den på ett annat sätt, än genom ett oändligt antal mobiltelefoner.

Livskraft eller konkurrenskraft?
Livskraft eller konkurrenskraft? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Stora delar av den här texten kommer från ett kort föredrag som jag höll under förra veckan när jag deltog i slutdiskussionen under SLUs ekologiska forskningsdagar. I panelen ingick också Sofia Sollén-Norrlin från Ekologiska Lantbrukarna, Henrik Smith från Lunds universitet och Rebecka Milestad från KTH.

Låt oss prata om ett livskraftigt ekologiskt lantbruk och inte ett konkurrenskraftigt. Det är viktigt att inte förväxla de två sakerna, livskraft och konkurrenskraft är två helt olika saker som leder till två helt olika matsystem och jordbruk.

Det mesta konkurrenskraftiga lantbruket hittar man exempelvis i Indonesiens oljepalmsodlingar, i Brasiliens gigantiska sojafält, i de amerikanska slutgödningsstationerna, feedlotsen,  där ett företag kan slutgöda 250 000 kor per år, i det spanska plasthavet där mer än 30 000 hektar är täckt av växthus som odlar våra grönsaker eller i de ryska mjölkanläggningarna med 3 000 mjölkande kor där korna äter, skiter, mjölkar, men aldrig sätter sin klöv ute på grönbete.

Vill man se vart konkurrensen leder, ska man besöka de här lantbruket och landskapen. Jag har gjort det och det är en deprimerande syn. Eller så kan man fundera på alla granplanteringer, alla igenväxta betesmarker, alla nedlagda gårdar och frånvaron av kor i Sverige som är en annan sida av samma mynt.

De konkurrenskraftiga lantbruken är bra på en sak – att producera mycket till lågt pris., men de är dåliga på i princip allt annat. Här finns vare sig livskraft eller ens särskilt mycket liv. Det är ont om några andra arter i de gigantiska monokulturerna som det är frågan om. Även människan är en allt mer sällsynt art i dessa produktionslandskap, där gårdarna redan har blivit allt färre och större och förvandlats till jordbruksindustrier där besluten ofta fattas långt borta från platsen där grödan växer. Det är en produktion som tär på natur, djur och människor och som kräver mycket stora insatser av fossila bränslen.

Ändå är det just konkurrenskraften, inte livskraften som betonas i den svenska jordbrukspolitiken.

 Så vad behöver ekologiskt lantbruk för att bli livskraftigt? Samma sak som allt jordbruk behöver – en annan politik som inte bygger på konkurrenskraft, utan på livskraft. En politik som inte bygger på att Europas bönder ska konkurrera ihjäl varandra, för att maten ska bli så billig som möjligt. Det här borde vara den viktigaste frågan för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. För om utvecklingen fortsätter, vilket allt tyder på, så kommer vår mat i allt större utsträckning att komma just från dessa konkurrenskraftiga jordbrukslandskap som jag tidigare nämnde.

 Den som är stor i dag, kommer att vara liten i morgon.

Vad är då livskraft? Och hur skulle en annan matpolitik kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren gjorde ett försök att formulera en alternativ livsmedelsstrategi för några år sedan. Då skrev vi att målet för jordbrukspolitiken borde vara:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Ekologiskt lantbruk föddes ur en stark vilja att förändra matproduktionen, men också världen, eftersom man insåg att en matproduktion som vill vara alternativ, också innebära ett alternativt samhälle. Jag undrar hur stark den tanken är i dagens ekolantbruk? Jag tycker mig se att ekolantbruket till stora delar börjat imitera det konventionella jordbruket när det gäller inköp av insatsmedel, specialisering och strukturrationalisering. Man har också börjar köpa delar av det konventionella lantbrukets problemformuleringar och dess svar. Det är ett allvarligt misstag för ingen är bättre på konventionellt lantbruk än just det konventionella lantbruket.

Om ekolantbruket bara ser sig som en marginell marknadsnisch så kan fortsätta så. Vill man fortfarande förändra världen, så kommer det krävas annat. Det kommer inte räcka med att fortsätta krama marknaden, som ekolantbruket varit så bra på. Marknaden är en otrogen älskare som går dit vinden blåser för tillfället. Det handlar heller inte om att skriva ännu en ny regel för ekologisk produktion. Det är inte så världen förändras.

Livskraft är motsatsen till sårbarhet. Det är resiliens, flera ben att stå på, riskspridning, att inte leva över sina tillgångar.

Vart ska då ekolantbruket gå för att bli mer livskraftigt?

  • Bli generalister, sluta vara specialister. En resilient bonde är en tusenkonstnär som kan odla, skruva, bygga, reparera, förlösa kalvar, räkna, snyta ungar osv.
  • Sprid riskerna. Blanda olika verksamhetsgrenar, integrera djur och växter i större omfattning.
  • Utgå från platsens resurser i största möjliga mån och minska därmed inköpen av insatsmedel. Odla de grödor och föd upp de djur som passar platsen.
  • Inse att skalan spelar roll. Störst är ofta bäst när det gäller konkurrenskraft, men sällan när det gäller livskraft. Mosaiklandskapet där mångfalden bor, kräver många fler gårdar än vi har i dag, inte bara få och stora.
  • Skydda ekolantbruket från konkurrens och marknad. Sälj i alternativa kanaler och saknas dessa, starta dem! Utför mer av arbetet själv. Byt tjänster med andra.
  • Starta egen förädling, själv eller tillsammans. Det behövs fler mejerier, kvarnar, slakterier/styckerier mm.

För att detta ska bli möjligt, behövs det också en politik som främjar detta men det är ingen politik som kommer att hända av sig självt, om ingen ställer de kraven. Och de behöver ställas så högt så att det hörs till regering och riksdag.

För när allt kommer omkring så är det inte konsumenterna eller ens forskarna som styr jordbrukets utveckling, det är politiska och ekonomiska beslut som formar ramarna.