Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Export – ingen räddningsplanka för jordbruket
Export – ingen räddningsplanka för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Exporten ska rädda svenskt lantbruk och livsmedelsindustri. Det är den enda politiska idé som Sverige har för sin matproduktion, men export är ingen räddningsplanka för lantbruket.

I förra bloggen skrev jag om varför den nationella Livsmedelsstrategin inte kommer att betyda någonting för att lyfta svensk matproduktion, av det enkla skälet att livsmedelsstrategin inte ger några som helst löften. Tvärtom så är det ”mer av samma”, dvs en fortsättning på den politik som bygger på att EUs bönder ska konkurrera med varandra så att maten ska bli så billig som möjligt. Det finns heller ingen politisk vilja att bromsa eller rent av vända strukturrationaliseringen (färre och större företag), tvärtom ses detta som en nödvändighet för att öka konkurrenskraften bland de allt färre företagen som blir kvar.

Livsmedelsstrategin betonar framför allt tre saker i sina handlingsplaner – export, innovation (som hänger ihop med exporten) och minskat byråkratiskt krångel. Det sistnämnda av de tre åtgärderna skulle vara välkommet, men där verkar man ha ohyggligt svårt att åstadkomma några förbättringar, trots att livsmedelsstrategin inneburit ytterligare ett antal miljoner för att jordbruksverket och livsmedelsverket ska kunna minska sin egen byråkrati. Hörde jag någon säga något om bocken till trädgårdsmästare? Kunde man inte istället ha skickat berörda tjänstemän från de båda myndigheterna på en omskolningskurs hos skatteverket? Det är en myndighet som trots sitt osexiga uppdrag lyckas vara både pedagogisk, serviceinriktad och vänlig.

Satsningen på innovation är direkt kopplad till exporten. Tanken är att det måste tas fram nnya produkter för att få till exportsuccéer.  Den våta drömmen är ett nytt Oatly, vilket är lätt att förstå. Oatly omsatte förra året cirka 5,5 miljarder kronor och planerar att snart öppna fabrik även i Kina. Flera företag har följt efter Oatly och tillverkar också havredryck, även den tidigare antagonisten Arla. Med tanke på att råvarukostnaden för havredrycken är så låg så finns det pengar att tjäna – för livsmedelsföretagen men inte direkt för lantbruket. Och det gäller generellt för den här typen av produkter där det sk mervärdet snarare finns i storytelling och marknadsföring, än i själva råvaran.

Det finns flera problem med livsmedelsexport. Vi kan börja med de två viktigaste invändningarna, etiken och miljön, eftersom det ändå inte är någon som bryr sig om detta. Om vi tycker att det är ett problem med import av matvaror som vi lika gärna kan producera i Sverige och som konkurrerar ut vårt eget lantbruk, varför blir det då rätt när Sverige gör samma sak gentemot andra länder? Särskilt allvarligt blir det ju när vår export av exempelvis mjölkpulver bidrar till att sabotera uppbyggnad av inhemsk livsmedelsproduktion i utvecklingsländer. Och hur miljösmart är det egentligen att bedriva en politik som ökar transporterna av livsmedel i världen?

Ett mer konkret problem för branschen är att det alltid är dyrare att erövra en utländsk marknad än att jobba på hemmamarknaden. Därför är det främst stora företag som har musklerna för att jobba med export, även om det finns exempel på mindre företag som har hittat en särskild nisch eller har en mycket exklusiv produkt. Det är vanligt att livsmedelsföretag ser på exportmarknaden som en kanal där man reglerar eventuella överskott, men då bygger man sällan några långsiktiga eller lönsamma affärer. Överskott på export innebär alltid lägre priser.  Export är också i princip alltid kopplad till import.. Ökar den svenska matexporten, då ökar också importen av mat, något som vi sett tydligt i Sverige. Man kan ju tänka sig att åkermarken skulle kunna öka eftersom vi trots allt har lagt ner närmare en miljon hektar under 1900-talet, men det ser inte ut att hända. En annan effekt av ökad export är att vi får allt mer ensidiga åkrar. Vi verkar vara konkurrenskraftiga på vete, maltkorn och grynhavre och ökar exporten av dessa grödor, kommer också den odlingen att öka, på bekostnad av något annat. Sverige har exempelvis ökat sin export av mjölkpulver och cirka 20-25 procent av mjölken exporteras som pulver. Samtidigt har Sverige kraftigt tappat mark på det område som tidigare var en av de starkaste grenarna, hårdosten. I dag är mer än 60 procent av all hårdost importerad. Det är en dålig affär för bönderna för mjölkpulver är en lågprisprodukt medan hårdost ger betydligt bättre betalt

Även om man ”lyckas” på exportmarknaden så är det långt ifrån säkert att de pengarna kommer lantbruket till godo. Tittar man på vilka produkter som Livsmedelsföretagen listar som ”exportsuccéer” så är det snus, kaffe, godis, cider, sportdrycker, frysta tårtor, skorpor och kex. Det är inte direkt produkter som har bäring på det svenska lantbruket, vilket inte heller den norska laxen har, som är en av de absolut största ”svenska” exportvarorna inom livsmedel. När det gäller export av råvaror från jordbruket är det främst spannmål, i både fast och flytande form (vodka), som har några volymer. På animaliesidan handlar det främst om detaljer som vi har nästan obefintlig konsumtion av i Sverige, som kycklingfötter, öron och knorrar av gris, klövar av kor osv. Där kan man ju säga att exporten fyller en funktion, samtidigt som detta är på marginalen eftersom det är produkter med lågt värde. På mjölksidan handlar det främst om mjölkpulver, också en produkt med lågt värde. Ett lysande undantag där är Västerbottensosten.

De allt mer globala livsmedelsföretagen komplicerar saker ytterligare. Det är inte alls någon självklarhet att svenska livsmedel vare sig tillverkas i Sverige eller hämtar sina råvaror härifrån.  Staten finansierar sedan 2019 en exportsatsning gentemot Singapore. Ett av resultatet är ett samarbete med digitala kedjan RedMart. Under rubriken ”Try Swedish” hittar vi knäckebröd, mejeriprodukter, bebismat, buteljerat vatten från Åre (!), alkohol, havreprodukter, bars, tårtor med mera. En förvånansvärt stor andel av produkter är inte tillverkade i Sverige, vilket ju ter sig lite märkligt med tanke på  rubriken – Try Swedish! De flesta av Arlas mejeriprodukter kommer från Danmark eller Storbritannien, Finn Crisp är från Finland, Nick´s proteinbars är från Makedonien, cidern från Somersby kommer från Malaysia, Healthy&Co säljer proteinberikade nutellaprodukter som tillverkas i Tyskland. Osv.

Export innebär också en ökad sårbarhet. Just nu diskuteras självförsörjningsgraden extra intensivt, men exporten innebär också en sårbarhet på fler sätt. Att jobba mycket på en världsmarknad innebär också att man påverkas kraftigt av vad som händer i omvärlden i form av krig, ekonomiska konjunkturer, skördeläget i andra länder osv. Att vara starkt exponerad på en världsmarknad innebär också att priserna hålls nere och även kan åka berg- och dalbana, vilket syns på mjölkpriserna och spannmålspriserna. Däremot har priserna för svenskt griskött och även nötkött ofta legat högre än världsmarknadspriserna eller EU-priserna, just för att den svenska köttbranschen aktivt har jobbat med den inhemska marknaden i första hand.

Det är svårt att inse varför svenska politiker tycker att export är en bra strategi för den svenska matproduktionen, annat än att det förstås gör att man inte behöver befatta sig med det verkliga problemet, nämligen det konkurrenstryck som den inre marknaden har på EUs bönder och som resulterar i utslagning. Sedan är det förstås alltid lite tufft med export också. Det låter alltid tjusigare att sälja utomlands än hemmavid och det blir möjlighet till lite skojiga affärsresor också. Varför lantbruket däremot har köpt den här strategin, är däremot obegripligt.

Nästa gång blir det lite förslag på en annan politisk idé.

Full fart i verkstan!
Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

r står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.

Plocka hem matpolitiken!
Plocka hem matpolitiken! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ingen gillar den och väldigt få begriper den, så varför inte göra om den i grunden? Det handlar om EUs jordbrukspolitik, CAP, som det borde vara hög tid för medlemsländerna att ta ansvar för själva. Det är dessutom en utveckling som EU redan har påbörjat när man nu låter medlemsländerna i högre grad fatta beslut om och finansiera själva. Snöbollen är satt i rullning. Det är bara att öka takten.

Det är få frågor som är så viktiga för oss människor som maten. Vi kan skala bort det mesta här i livet om vi skulle bli tvungna, men inte maten. Den måste vi äta för att överleva och helst varje dag. Maten är överlevnad och även något mycket intimt. Vi stoppar in den i våra kroppar och den blir en del av oss och vi vill därför inte att livsmedlen ska vara skadliga. Jordbruket är dessutom vårt viktigaste verktyg för att sköta om planeten, samtidigt som det också, tillsammans med skogsbruket, är den verksamhet som sätter störst avtryck.

Det finns alltså många skäl till att engagera sig i frågan och det finns också ett stort matintresse som tar sig en rad olika uttryck, allt från kokböcker och matlagningsprogram, olika dieter och olika typer av mataktivism. Men när det gäller matpolitiken så är detta främst en angelägenhet för ett fåtal experter inom EU-kommission, departement och lantbruks- och livsmedelsbransch. Där har alla vi som äter mat i princip ingenting att säga till om och följaktligen så har de flesta heller ingen aning om vad politiken handlar om. Det här gäller både EUs jordbrukspolitik, CAP, och Sveriges livsmedelsstrategi som ska vara vår matpolitik fram till 2030. Det är till och med så att det är mycket få av de folkvalda politikerna, om ens någon, som har total kännedom om politiken och alla dess konsekvenser. De får i stället förlita sig på sina tjänstemän som i praktiken blir de som utformar politiken.

Redan detta borde vara tillräckligt för att inse att så här kan vi inte ha det. Även om vårt livsmedelssystem påverkas av en rad andra faktorer förutom politiken, så kan det ändå inte vara rimligt att den politiska makten befinner sig så långt bort från människor i allmänhet. Särskilt i ett läge när allt fler börjar inse att jordbruket är en nyckelfråga för framtiden.

Som om detta inte vore nog så är också EUs jordbrukspolitik så komplicerad att ansvarig myndighet, jordbruksverket, inte klarar av att sköta den. Jordbruksverket har under många år inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Administrationen är så pass omständlig och dyr att hela en miljard kronor av de cirka 10-11 miljarder som varje år betalas ut i ersättningar till bönderna, försvinner just i administration hos jordbruksverket och länsstyrelserna. De flesta bönder tvingas dessutom köpa in konsulttjänster för att överhuvudtaget klara av att ansöka om sina ersättningar, bara det en orimlighet, vilket innebär att ytterligare stora summor försvinner bort från lantbruket.

En talande bild av komplexiteten är den ”strategiska planen” där Sverige beskriver hur man tänker genomföra EUs jordbrukspolitik för perioden 2023-2027. Planen ska sedan godkännas av EU-kommissionen. Det är en lunta på hela 700 sidor som trots sitt omfång inte beskyllas för att vara klar som korvspad.

I Sveriges matpolitik, den nationella livsmedelsstrategin, är en av ambitionerna att förenkla byråkratin inom jordbruket, och man har pumpat in ett antal miljoner kronor för detta, framför allt till jordbruksverket. Effekterna av detta verkar hittills i princip osynliga.

Mycket av kritiken gentemot EUs jordbrukspolitik brukar handla om att den går till fel bönder som stora godsägare, Kungen och Prins Charles i Storbritannien eller att den går till fel saker som intensiv animalieuppfödning, livsmedelsexport som kraschar matmarknader i fattiga länder osv. Lösningen brukar då oftast heta att om man bara ändrar lite på politiken och tar bort några ersättningar här och lägger till några ersättningar där, så kommer det hela att lösa sig. Men detta är inget som löser grundproblemet, nämligen att EUs jordbrukspolitik är ett byråkratiskt monster som i princip saknar demokratisk förankring. Ett starkt skäl till det är förstås att det handlar om 27 länder med olika klimat, olika odlingsförhållande, olika struktur och inriktning på sitt jordbruk för att bara nämna några av de skillnader som finns och som innebär att man CAP försöker att hantera alla dessa skillnader på olika sätt.

Men varför ska egentligen matpolitiken ligga på EU-nivå? Regeringen är ju negativ till en gemensam skogspolitik, just för att man anser att det skulle innebära detaljreglering och centralstyrning, kanske för att man har sett vad som hänt inom jordbruket. Vore det inte rimligare att varje land också tog ansvar för sin jordbrukspolitik? I nuläget är det ju i princip ingen som är nöjd med lösningen, inte ens bönderna själva.  Inte nog med att olika intressenter anser att pengarna går till fel saker, det finns också en stark kritik mot att hela 40 procent av EUs budget används just till jordbruket. Oavsett hur man ser på EU-medlemskapet behöver inte det samarbetet upphöra bara för att man plockar bort jordbruket. Tvärtom finns det då möjlighet för EU att utvidga samarbetet på andra områden, om man så önskar.

Naturligtvis blir det jobbigt för de svenska politikerna att återigen ta ansvar för jordbruket och maten, när man under snart 30 år väldigt behändigt kunnat skylla på ”Bryssel”. Särskilt arbetsamt blir det förstås nu när jordbruket kommer spela en allt viktigare roll för många av de stora framtidsfrågorna. Det kommer att kräva skarpa hjärnor som har förmåga att tänka nya tankar och som har någon form av kunskap, gärna praktisk, från jordbruket och matsektorn. En viktig början måste vara att öka medborgarnas demokratiska inflytande över maten och därmed behöver matpolitiken göras om i grunden.

När kons betande målas upp som djurplågeri
När kons betande målas upp som djurplågeri 150 150 Ann-Helen von Bremen

”På gränsen till djurplågeri.” Så beskriver mjölkbonden Hans Cederlöf kornas möjlighet att gå ut och beta under sommaren. Djurskyddslagen som ger korna rätt till detta är ”en lögn som pågått under 20-30 år”, anser han.

Det är en märklig och lätt bisarr upplevelse att lyssna på Lantbrukspodden och höra en mjölkbonde argumentera på det här sättet för att mjölkkorna inte ska släppas ut på bete. För honom är det inte bara en fråga om att jordbruket förvandlas till ett ”Skansen”, det är rent av farligt för korna att gå ut. Därute finns en massa otrevliga saker för en ko, som sol, värme, parasiter och enbart det faktum att hon behöver ”stå på benen” och gå omkring under en längre tid när hon är ute och betar, jämfört med om hon hade stått inomhus och bara tuggat i sig det serverade fodret.

” Det finns inget som säger att det är fysiologiskt bättre för kon, utan man hänvisar till att det är ett gammalt beteende som vi ska behålla och då är vi på Skansen-nivå”, säger Hans Cederlöf i programmet.

Jag förstår att det kan vara praktiskt svårt att lösa betet för en stor besättning, Cederlöf planerar att bygga för 1 500 kor, och att det även kan vara tufft att se till att en högavkastande ko får den mängd foder och den näring som hon behöver. Men frågan är om inte detta snarare är ett av flera argument mot så stora gårdar och mot så högavkastande kor? Jag förstår att den pressade lönsamheten gör att många mjölkbönder bara ser en enda möjlighet – att mjölka allt mera från allt fler kor och då blir sommarbete bara en kostnad, ett onödigt ont. Men det är samtidigt obegripligt att ingen av näringens företrädare ifrågasätter den politik som har lett fram till detta och ställer krav på ändrade spelregler. I stället har LRF och husdjursföreningen Växa anammat den grupp högröstade mjölkbönder som kräver ”flexibel” beteslagstiftning, trots att den blev just flexibel för bara några år sedan. Utifrån Cederlöfs argumentation är det dock väldigt tydligt att det inte handlar om någon flexibilitet alls, i alla fall inte för korna. De ska vara inne. Där har de det bäst.

Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter som har jobbat länge med djuromsorgsfrågor inom LRF, Slakteriförbundet och Svenskt Sigill, gör sitt bästa i programmet för att försvara kornas rätt till att få gå ute och beta om sommaren. Men hon har en tuff uppgift.  Debattledaren och journalisten Göran Berglund känns tyvärr inte helt neutral i frågan utan snarare som att han har tagit ställning för de lantbrukare som vill slopa betesrätten. Det är Ståhle som får de tuffa frågorna, inte Cederlöf. Det hade exempelvis varit intressant om Berglund hade frågat Hans Cederlöf varför han anser att ett så grundläggande beteende som att beta gräs, är dåligt för en ko? Och om nu hans kor är så känsliga att de inte tål att gå utomhus, borde han inte skaffa sig lite tåligare kor? Behöver Sverige verkligen den här typen av intensiv och överkänslig mjölkproduktion, särskilt om vi vill minska den svenska livsmedelskedjans sårbarhet?

Gunnela Ståhle argumenterar för att det inte vore särskilt lyckat att plocka bort det kanske starkaste mervärdet och symbolen för god djuromsorg som mjölken och det svenska lantbruket har, framför allt inte i en tid när mjölken attackeras från olika håll. Men Hans Cederlöf är väldigt tydlig med att han inte tänker släppa ut korna på bete bara för att konsumenterna vill det. ” Det är ingen cirkus vi bedriver.” Det är ett uttalande som borde få rätt många tjänstemän inom LRF och mejerierna att vrida sig av olust. Här har man under åtminstone 30 år jobbat för att förmå bondekåren att inse att det är gentemot ”marknaden” och konsumenterna som man jobbar. Och så får man höra detta eko av 70- och 80-talens regleringsekonomi.

Om man inte bryr sig om vad konsumenterna tycker och tänker, vilka har man egentligen då tänkt att sälja sina mejeriprodukter till? Och vilka är det egentligen som utgör den allmänna opinionen och som i slutändan är med och påverkar om korna ska få gå ut om somrarna eller inte?

Skyll inte klimatet på Bosse!
Skyll inte klimatet på Bosse! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan publicerade Svenska Dagbladet en artikel om biogas från en mjölkgård. Artikeln var ganska bra, med både för och emot biogasen. Längst ner fanns en faktaruta över jordbrukets utsläpp av växthusgaser som, givetvis, illustrerades med en ko. Redan det var fel bildval men inte nog med det, det var inte vilken ko som helst som var fotograferad, det var Bosse! Sanningen är dock att Bosse och de övriga korna på Sunnansjö inte alls bidrar till den globala uppvärmningen, tvärtom.

Uppfödningen av kor ger tre sorters växthusgaser: koldioxid, lustgas och metan och de genomsnittliga utsläppen från svensk nötköttsproduktion ser ut så här:

Vad gäller då för Bosse? Jo, Sunnasjökorna orsakar koldioxidutsläpp genom dieselförbrukningen vid skörden som sköts av våra goda grannar på Ribbingebäcks gård, plasten på balarna och att vi använder grävlastaren var tredje dag för att köra ut en ny höbal foder. Våra maskiner orsakade koldioxidutsläpp när de tillverkades för 40-50 år sedan. Vi har också en elektrisk 200W doppvärmare i dammen under den kallaste tiden så att vattnet inte fryser och korna kan dricka själva. Vi betalar för ”grön el”, men om man är lite mer kritiskt inställd kan man säga att den också delvis drivs av kärnkraft och kolkraft eftersom de nordeuropeiska elnäten är ihopkopplade. Våra kors koldioxidutsläpp är helt och hållet en funktion av att vi lever i ett samhälle som är marinerat i olja. Minskningen kan ske genom att samhället i stort ställer om till fossilfritt eller att vi gör enskilda åtgärder på vår gård för att minska våra utsläpp. Vi driver ju redan gården ekologiskt vilket är ett stort steg eftersom att vi inte använder konstgödsel. Om vi skulle följa konstgödseltillverkaren Yaras gödslingsrekommendationer skulle vi orsaka ungefär ett ton koldioxidutsläpp per hektar bara för att gödsla vallarna. Till det skall läggas ungefär lika stora utsläpp i form av lustgas.

Hur mycket lustgas som vår mark och vår lilla hjord verkligen släpper ut är omöjligt att veta utan noggranna mätningar under flera år. Men sannolikt är utsläppen väldigt låga. Vi tillför inget kväve till systemet, vare sig som konstgödsel eller som foder, tvärtom så för vi bort en del i form av gödsel till grönsakerna och djuren som går till slakt.  All mark som används för odling av foder och bete är ständigt beväxt vilket också minskar utsläppen. Det mest osäkra kortet är marken och att den i stor utsträckning är vattensjuk, men det har samtidigt inte mycket med korna att göra. Marken finns ju där oavsett om det går kor där eller inte. Större delen av gödseln används till grönsakerna och eventuella lustgasutsläpp från gödseln bör rimligtvis belasta grönsakerna och inte korna. Hade vi inte haft kor hade vi fått köpa konstgödsel eller odlat gröngödslingsväxter för att få det nödvändiga kvävet och på så sätt orsakat motsvarande, eller högre utsläpp. eftersom vi inte använder konstgödsel och inte köper in foder.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning.  För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte skall bidra till fortsatt temperaturökning.  Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte temperaturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka. Det är alltså bara om metanutsläppen ökar som de ökar den globala uppvärmningen. Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor . I dag finns det en halv vuxna miljon kor.  Astrid Kander, professor på Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet, har beräknat de historiska och nuvarande metanutsläppen och uppskattade 1930-talets utsläppen från svenska nötkreatur till 130 000 ton metan, medan svenska kor vid detta århundradets början släppte ut 93 000 ton metan.  I dag är utsläppen ännu lägre.  Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning. Globalt är det lite annorlunda eftersom metanutsläppen från korna fortsatt ökar. De ökar dock betydligt långsammare än befolkningen.  De senast 20 åren står metanutsläppen från energi och industrisektorerna för i princip hela ökningen.   De så kallade livscykelanalyserna som ligger till grund för påståendena om att en viss matvara släpper ut si eller så mycket växthusgaser kan inte hantera den här skillnaden mellan metan och koldioxid, utan räknar alla utsläpp av metan från kor som att utsläppen är nya och adderas till de existerande. Michelle Cain, forskare på växthusgaser vid Oxfords universitet liknar en kobesättning som ligger på samma antal djur med ett stängt kolkraftverk.

–  Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen, skriver Michelle Cain på den brittiska siten Carbon Brief.

På Sunnansjö vet vi att det har betat kor under hundratals år och att det har rört sig om ungefär lika många, eller fler, som i dag. Någon ytterligare uppvärmning orsakar inte Sunnansjökornas metan, vare sig i dag eller i framtiden.

På plussidan har vi kolbindning i mark. En årlig kolinlagring av 500-1 000 kilo kol per hektar och år kan vara möjlig på våra åkrar, vilket motsvarar 1 800-3 600 kilo koldioxid. Betesmarker kan också binda avsevärda mängder kol, globala uppskattningar går från några hundra kilo till flera ton koldioxid per hektar och år. Siffror från Sverige är i det lägre spannet, vilket är märkvärdigt eftersom klimatförhållandena i Sverige är mycket gynnsamma för kolbindning i mark.

Lågt räknat borde våra åtta hektar vall och våra tolv hektar betesmarker kunna binda mer än 20 ton koldioxid per år. Utslaget på de beräknade 1 000 kg kött som vi kan producera årligen skulle det motsvara ungefär 20 kilo per kg kött, vilket är mer än de utsläpp som våra kor rimligen orsakar, och långt mycket mer om vi inte räknar med metanutsläppen. Bosse, eller någon av de andra korna på Sunnansjö, kan alltså inte anklagas för att orsaka den globala uppvärmningen och detsamma gäller för många andra kor, både i Sverige och i världen.

Det vackra fotot på Bosse är taget av Robin Lorentz-Allard i samband med att han och Jon Hansson gjorde ett mycket fint reportage hos oss. Ingen skugga ska falla över dem. Fotot har helt enkelt gått in i den gemensamma bildbanken för Aftonbladet och Svenska Dagbladet och när redigeraren till Svenskan-artikeln om biogas ska välja en foto som ska illustrera jordbrukets utsläpp, väljer hen, lite fördomsfullt, en ko. Vi kan visserligen förstå att redigeraren valde Bosse. Han var en väldigt fin ko och fotot är fantastiskt! Men som sagt, någon symbol för växthusgasutsläppen i jordbruket är han inte!

Här är länken till det fina jobbet i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/rAk7za/hart-ifragasatta-men-kolossalt-viktiga

Och här är Robin Lorentz-Allards vackra foto på Bosse, där man även ser mamma Bossa i bakgrunden:

En del av den här texten är hämtad ur min och Gunnar Rundgrens bok ”Kornas planet”.