Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om “möjligheter”. Jordbruksverkets blogg “Den svenska maten” sammanfattade det hela med: “…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man “göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om “möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?

Kobojsjournalistik
Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.

Kolla aldrig en bra historia
Kolla aldrig en bra historia 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under förra året gjorde Uppdrag Granskning två program om “Arlagården”, en stor mjölkgård i Hälsingland med 600 kor. Programmet visade filmer och foton som visade mycket magra djur, djur som stod i flytande gödsel, djur med skador och döda djur som låg slängda utanför lagården. Vinkeln var solklar, det har var ett typiskt fall av omfattande djurplågeri. Men personligen tyckte jag att det var svårt att förstå hur stora bristerna egentligen var. Det fanns nämligen några saker som skavde i de båda programmen, men förutom några kommentarer på sociala medier, bestämde jag mig för att lämna frågan därhän. Jag tyckte att den sammantagna bilden tydde på att djurägaren i fråga hade tappat kontrollen på sin verksamhet och varför ska jag försvara någon som inte sköter sitt jobb, även om hen inte är riktigt den stora skurk som Uppdrag Granskning ville få det till? Och jag ska också erkänna att jag ville vara lite bekväm av mig. Det är nästan omöjligt att föra ett vettigt samtal i den här typen av frågor.

Men under julhelgen lyssnar jag på Lantbrukspodden och journalisten Göran Berglunds intervju med journalisten Ali Fegan och blir återigen påmind om de där sakerna som jag tyckte skavde. Ali Fegan bekräftar nämligen det som jag och många med kännedom om lantbruk såg i filmsekvensen som visade djur som stod i gödsel, nämligen att detta var ett tillfälligt fel, utgödslingen hade gått sönder. Hur kan man se det? Jo, trots dyngan på golvet var djuren inte särskilt skitiga. Maskineriet behöver inte stå still särskilt länge många timmar innan skiten börjar bygga pansar på korna. Det är ingen rolig situation, vare sig för bonden eller för djuren, men det är trots allt sådant som kan hända och inget uttryck för vanvård.

Men det här förstod inte redaktionen på Uppdrag Granskning och Ali Fegan menar att man inte kan ta ansvar för detta heller. “Det hade varit väldigt väldigt bra ifall någon, Arla, djurägaren, LRF, som visste att det var på det sättet, hade förklarat det för oss”, säger han.

Göran Berglund undrar om man trots allt inte borde ha förstått att utgödslingen gått sönder, att man borde ha skaffat sig den kunskapen, men gång på gång försvarar sig Ali Fegan med att “Vi kan inte spekulera i vad som har hänt.”

Det är ett märkligt resonemang för det är ju precis detta som Uppdrag Granskning gör, spekulerar. Filmen på korna som står med klövarna i en decimeter flytande dynga är ett av de starkaste inslagen i programmen och det är också väldigt mycket detta som Uppdrag Granskning bygger sin story på.

En annan sak som stör programmets trovärdighet är att alla filmer och en del foton i programmen, oklart hur många, är tagna av djurrättsaktivister. Det kan ibland vara befogat att filma/fotografera i smyg och även att ta sig in olovligen i byggnader och på områden för att kunna skildra missförhållanden i lagårdar, på arbetsplatser, skolor osv. Som journalist använder man sig också av information och tips från olika källor och en del av de källorna kan ha egna intressen som kanske inte direkt är opartiska eller objektiva. Då är det extra viktigt att man hanterar den typen av material med försiktighet och kritisk granskning. I det här fallet handlade det om djurrättsaktivister som anser att alla mjölkgårdar och all djurhållning ska upphöra, oavsett hur god djuromsorgen är. Som redaktion kan man som sagt ändå bestämma sig för att använda material från en källa som har en egen agenda, men man bör alltså vara kritisk till innehållet och även tydligt upplysa tittarna om att filmerna kommer från djurrättsaktivister.

När Göran Berglund tar upp frågan ifall det var rätt att använda, som han säger, “illegala” filmer, så blir det mycket tydligt att Uppdrag Granskning använder sig av olika måttstockar. Ali Fegan reagerar kraftigt mot att Göran Berglund påstår att filmerna är illegala, trots att djurrättsaktivisterna har erkänt att de tagit sig in olovligen i lagården på kvällen/natten. Ali Fegan är då mycket noga med att påpeka att polisundersökningen mot kvinnorna har lagts ner. Han är också ganska raljant mot LRF och lantbrukares påstående om omfattande trakasserier från djurrättsaktivister och påpekar även där att få har blivit dömda. Men samma synsätt gäller inte alls för den aktuelle mjölkbonden.

Jag tycker Göran Berglund gör ett mycket bra jobb. I sitt lugna samtal med Ali Fegan pekar han tydligt på att Uppdrag Granskning inte alls hade ett så starkt fall som man ville göra gällande. Det hade varit intressant om Berglund också hade borrat lite mera i frågan om de magra korna. Holsteinrasen ser ofta ganska mager och snudd på eländig ut. Vad var en fråga om ras och vad var undernäring? När var fotona tagna? Åtminstone några av bilderna på de utmärglade korna är tagna sommaren 2018. Det finns givetvis inget försvar för detta, men just den sommaren var exceptionell. Torkan gjorde att det då var en del kor i Sverige som inte fick tillräckligt med mat.

Så hur eländigt var det egentligen på “skandalgården”, som den kom att kallas i media? Om man läser artiklar i lantbrukspressen som istället tar parti för bonden och är djupt kritiska till Uppdrag Granskning och de grannar som ligger bakom merparten av anmälningarna till länsstyrelsen, så får åtminstone jag uppfattningen att gården trots allt har haft en del problem, framför allt ekonomiska. Redan för tio år sedan tycker banken att lantbrukaren bör sälja, något som också lantbrukare överväger, för att sedan i stället expandera och satsa. På bara fyra år går gården från 190 till över 600 djur, med en ansökan om att utöka till 800 kor och ett mål på 1 200 kor. Arbetsbördan växer, det blir skilsmässa och mjölkbonden verkar ha problem med att få bra personal till gården.

Det sammantagna intrycket är att djurägaren har tappat kontrollen. Döda djurkroppar utanför lagården behöver inte vara ett bevis för vanvård, men det är ett tydligt tecken på att skötseln är eftersatt. De exempel på skadade djur som visas upp på bild är också ett tydligt bevis på att de som jobbar i lagården inte hinner se till varje djur och inte sköter sitt jobb. Allt detta är allvarligt och ska givetvis åtgärdas.

I samband med att programmet sänts, startar rekonstruktionen av företaget och gården säljs senare. En veterinär bestämmer att ett 90-tal djur ska slaktas, främst därför att det varit för trångt. Länsstyrelsen skriver på sin hemsida att man har sett betydande brister på gården som man anmodat djurägaren att åtgärda, men säger samtidigt att den bild man har av djurhållningen stämmer inte överens med filmmaterialet i Uppdrag Granskning. “Man kan efter att ha sett programmet ha fått en bild av att djurhållningen på den gård som granskas har sett ut som i bildmaterialet i tio år, så är naturligtvis inte fallet.”

Uppdrag Granskning gör en uppföljning som till största delen består av en repetition av första programmet och sedan kompletteras med de förelägganden som landets länsstyrelser har utfärdat under ett år. Det är 210 stycken gårdar det handlar om, varav de flesta har dikor, inte mjölkkor. Varje djur som inte sköts på ett bra sätt, är ett djur för mycket, men handlar det om drygt en procent av landets 15 500 gårdar med nötkreatur i landet. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om hur allvarliga problemen är. Av den lista som Uppdrag Granskning presenterar över länsstyrelsernas anmärkningar, framstår många som allvarliga, medan andra är mer svårtolkade och ger intrycket av att handla om lindrigare problem, men det är svårt att veta. Har problemen ute på gårdarna minskat eller ökat? Inte heller det får vi veta. Däremot ges vi tittare intrycket att dessa 210 gårdar bara är en upprepning av “skandalgården” i Hälsingland, gården där korna stod i decimeterhög skit. Men hur dålig var djuromsorgen egentligen på den gården? Och hade Uppdrag Granskning haft något case överhuvudtaget, ifall någon på redaktionen hade insett att utgödslingen hade gått sönder?

Spargris
Spargris 150 150 Ann-Helen von Bremen

Idag är det julafton och vi går in i en helg där grisen under lång tid har spelat huvudrollen på många av landets julbord, även om det funnits en del regionala undantag. Och fortfarande är framför allt skinka, men även en del andra rätter från djuret, viktiga inslag på jultallriken. Julen var ett av få tillfällen som man unnade sig lyxen att äta färskt kött i det gamla bondesamhället. Julgrisen brukade slaktas vid Lucia, då bonden fick gå upp i svinottan, därav uttrycket, för att förbereda slakten.

Grisen var också ett sätt att spara. En av de första grisformade spar­bössorna lär vara från 1100-talets Java. Kopplingen mellan pengar och gris är ingen slump. Att lagra vegetabilier och matavfall för att göda en gris, är ett sätt att spara. Fläsket som det ger, blir till mat längre fram. Det var också så grisen kom att bli en populär förebild för sparbössor världen över. Spar­grisen göds med pengar tills det är dags att ”slakta” den. Och den riktiga grisen, i vår kultur, till jul.

Sin storhetstid hade spargrisarna i Europa under 1800- och 1900-talet. Då var också kopplingen till de riktiga grisarna tydlig för de flesta. För 50 år sedan hade nästan varannan gård en eller ett par ”hushållsgrisar” som ­föddes upp på matavfall, rester från livsmedels­industrin som drav, drank, vassle, press­rester från rapsolja och spannmål och andra vegetabilier som inte dög som människomat, och ­matavfall. Under tiden som grisen lade på hullet var den avfallskvarn och kompost i ett.

Det finns fler djur som har kopplingar till pengar. Ordet kapital ­kommer till exempel från latinets caput som betyder huvud, och an­­spelar på antalet djur i en boskapsflock. Det latinska ordet för pengar, pecunia, kommer från boskap. Kor var, och är fortfarande i många kulturer, liktydigt med att ha pengar på banken.

En grundförutsättning för vår domesticering av djuren har varit att de kan utnyttja vissa ekologiska nischer. De kan, om vi låter dem, nämligen äta sådant som inte kon­kurrerar med det vi själva kan äta. Kor, får och getter kan äta gräs, ofta på marker som ändå inte lämpar sig för odling. Höns äter, precis som grisar, matavfall och rester från åkern. Rest­produkter från bagerier, bryggerier, ysterier, oljepressning och annan ­livsmedelsförädling används som djurfoder, vilket är minst sagt smart resursanvändning.

Att hålla djur är också ett sätt att sprida riskerna i lantbruket. Slår ­skörden fel, finns djuren att falla tillbaka på. Torkan 2018 var ett tydligt exempel på det. Även om nyhets­rapporteringen i början av sommaren handlade om förtvivlade bönder som inte visste hur de skulle få mat till sina kor, blev facit under hösten något helt annat. Regnet kom och gav goda skördar av hö och ensilage, för spannmålen och baljväxterna var det dock för sent. Skördarna blev inte bara mycket lägre än vanligt, de höll också sämre kvalitet och en större andel dög inte för humankonsumtion utan fick bli djurfoder. Utan djuren hade odlarna med andra ord förlorat ännu mer pengar. Det finns därför ingen anledning att ställa djur och vegetabilier mot varandra. Tvärtom kompletterar de varandra utmärkt i lantbrukssystemet.

Vilken är då grisens roll i ett mer hållbart livsmedelssystem? Ungefär densamma som gjorde att den en gång tämjdes av människan – för­mågan att kunna skapa högkvalitativa livsmedel av avfall, rester och sekunda vegetabilier. Grisen har fortfarande en viktig uppgift att fylla, om den får möjlighet att utnyttja sin ekologiska nisch.

Jag önskar er alla en riktig God Jul. Våra grisinslag på julbordet blir i år nürnbergare och julskinka från grannen Kristofer Franzéns Linderödssvin samt revbensspjäll från närskjutet vildsvin. Och självklart dopp i grytan på kokspadet från skinkan och en ko-tunga.

(En variant av texten har tidigare publicerats i Ekolådans nyhetsbrev.)

Hårda paket
Hårda paket 150 150 Ann-Helen von Bremen

En god jul kräver också några goda böcker. Den här gången tänker jag inte tipsa om en viss bok om vissa kor. Jag utgår nämligen från att ni redan har köpt på er ett par lådor av Kornas planet för att ge bort till vänner och bekanta.

Nej, nu handlar det om att tipsa om andras böcker. Jag insåg nämligen att jag har turen att ha ett antal vänner och bekanta som också har kommit ut med böcker i år. Förlåt mig om jag har glömt någon, i så fall är det inte med mening. Lägg i så fall gärna en kommentar, så nämner jag förstås din bok också, om du vill.

Sju systrar av Maria Elena Bergman

Sju systrar - Maria Elena Bergman - kartonnage (9789189217225) | Adlibris  Bokhandel

Maria har ingått i min bekantskapskrets under flera år, men jag inser vid läsningen att jag aldrig på allvar har frågat henne om livet i Chile. Om barndomen, ungdomen och de första vuxna åren, samtidigt som Chile genomgick en omvälvande period, vilket också resulterade att Maria och hennes familj flydde till Sverige. Vilket misstag, av mig! Men jag får en ny chans i denna bok och det är en rik berättelse där jag anar att det bara är en bråkdel på ytan som skummas av. Många fler historier återstår att berättas, både från livet i Chile och i Sverige och jag ser mycket fram emot att få läsa dem. I botten på historien om familjen med de sju döttrarna, pumpar en urstark ilska över övergrepp i barndomen, vilket präglar bokens språk på ett sätt som imponerar på mig. De såriga och komplicerade relationerna till familjen finns fortfarande kvar, trots flykten över mer än halva jordklotet. Men där finns också mycket humor, vilket inte minst märks på de burleska öknamnen som de sju har fått. Jag vill läsa mer av Maria, snart!

Indiens heliga ko av Pär Jansson

Indiens heliga ko av Pär Jansson.

Pär träffade jag första gången just i Indien! Jag var där för att skriva om att landet med sina heliga kor precis hade blivit världens största mjölkproducent. Pär hade redan rapporterat och även periodvis levt i Indien under flera år. Det har han fortsatt med och han är oerhört produktiv. I hans senaste bok utgår han just från den indiska kon för att beskriva hindunationalismen och hur den påverkar landet just nu. Det är en intressant bok för alla som antingen är intresserade av Indien och dess kultur eller som har minsta intresse för vad det är som styr våra mattallrikar. Denna gång handlar det återigen om – politik. När hindunationalismen framväxt har gjort det allt svårare att äta och slakta kor, även för daliter, muslimer och kristna, då har en teoretisk idé slagit sönder en tidigare smart, ekologisk tillämpning. Utifrån Indiens stora befolkning och geografi har det nämligen varit smart att propagera för att använda kon på en rad olika sätt, men inte äta upp den i första taget. Samtidigt blir korna äldre och tjurkalvar föds, så att helt stoppa slakten i flera delstater, får enorma ekologiska konsekvenser. Pär skriver i sin bok att den här utvecklingen handlar snarare om att hetsa mot muslimer, kristna och daliter – de “icke-hinduiska” – än att propagera för vegetarianism. Jag och Gunnar Rundgren skriver också om de indiska korna i Kornas planet, men Pär går på djupet på ett annat sätt. Tragikomiskt är också den delen i boken som handlar om forskare som krampartat vetenskapligt försöker bevisa den hälsobringande nyttan av kossornas pink och bajs. Ja, det gäller ju att kunna hitta på något nytt att sälja, om bönderna får allt svårare att få någon form av avsättning för sitt kött.

Underbara kålrötter av Kålrotsakademien

Jag är stolt medlem av Kålrotsakademien, men kan på inget sätt ta på mig äran för den här boken. Det arbetet har i stället gjorts av mina kollegor, med vackra foton från främst Patrik Arneke. Det här är en perfekt julklapp till alla som är det minsta intresserade av antingen mat eller trädgård. Boken var en av tio som nominerades till Årets Trädgårdsbok av Svenska Gartnersällskapet och jag lånar deras motivering:

Det regnar, jippe! Då tar vi en... - Bonden & Bananen | Facebook

Tio författare har på Kålrotsakademiens uppdrag grävt i kålrotens historia – denna svenska spontankorsning av rova och kål som spreds i världen och kom att kallas Swede eller Rutabaga. Läs om odling, test av 50 kålrotssorter som odlas i Sverige, och recept från många länder i denna innehållsrika bok. Det handlar om våra förfäders mat- och odlingshistoria, men även kul kålrotskuriosa. Det är en vackert illustrerad bok och en charmig hyllning till människors erfarenhet av kålroten. Kålrotsakademien har dokumenterat värdefull kunskap med fokus på ”framtida matupplevelser” och vi hoppas på kålrotens comeback i både grönsaksland och på menyn!

Levande landskap av Mats Ahlberg
Levande landskap : en resa till framtidens jordbruk - Mats Ahlberg -  klotband (9789198332230) | Adlibris Bokhandel

Många sörjde när eldsvådan slukade Notre Dame i Paris för något år sedan och även jag tyckte att det kändes oerhört sorgligt. Förlusten av ett av våra viktigaste kulturarv, kulturlandskapet, sker betydligt långsammare och kanske är det också därför som inte reaktionerna blir så starka. I boken “Levande landskap” av Mats Ahlberg ställer frågan om hur vi vi har kunnat sälja ut våra levande landskap på det sätt som vi har gjort. I boken finns också möten och reportage med bönder som försöker gå emot strömmen. Här finns bland annat Marianne Schönning, Elin och Karel Rydström, Job Michielsen och Cecile ‘s Jongers. Även Sunnansjö Gårds kor och Gunnar Rundgren finns med. Fotona är fantastiskt fina och det blir extra vackert i svartvitt.

Aitta av Per Huvva

Aitta - Ájtte museum

Det finns receptsamlingar och så finns det matlagningsböcker, böcker som visserligen innehåller recept men som har ett språk och en form som gör att det vattnas i munnen och man knappt kan vänta på att få sätta igång och laga till några av rätterna. Det är liksom lätt att komma igång, allt är möjligt och inget är för krångligt. Precis den känslan förmedlar Per Huvva. När jag läser hans bok vill jag direkt ut och isfiska lake, stoppa blodkorv, baka tunnbröd, bygga en rökkåta (trots att jag inte behöver någon, vi har ju redan en stor och bra rök) och fermentera en tunna med rakfisk. Och frågan är om man inte skulle prova på att koka sig ett par renklövar? Det har jag aldrig ätit. Men den allra mesta maten är inte alls så här exotisk. Det är för det mesta rejäl, hederlig matlagning med en stor respekt för råvaran och rötterna i samisk och tornedalsk matkultur. Jag gillar verkligen tonen i boken. Per Huvva vet vad han pratar om, men han gör det på ett anspråkslöst och inbjudande sätt, för att få oss alla att våga prova på.

Och sedan blir jag väldigt väldigt hungrig.

Sist kommer två böcker som jag ännu inte läst. Mats-Eric Nilssons “Nyfiken på naturvin” och Jens Linders Frankensteins köttkvarn. Nilssons bok ligger på bordet och väntar på att läsas. Linders bok har jag inte köpt än, men Tomten kanske tänker på mig också?

Nyfiken på naturvin av Mats-Eric Nilsson

Boken är ännu oläst, men mitt intryck, efter lite bläddrande, är att det här är en snygg och trevlig guide till vinets värld och då framför allt naturvinerna. Här finns mycket nice-to-know, blandat med reportage från intressanta vinmakare. Vackert foto av Lena Granefelt. Följande text är hämtad från förlaget: “I Château vadå avslöjade Mats-Eric Nilsson hur lätt det är att bli lurad av vinbranschens vackra slott och fagra löften. Nu kommer den fristående uppföljaren Nyfiken på naturvin, om industrivinets raka motsats.

.Här finns allt du behöver veta om de viner som framställs utan skadliga gifter och onödiga tillsatser: rött, vitt, rosé, bubbel och orange! Visste du att den första årgången gjordes redan för 8000 år sedan?

För alla som blivit nyfikna på detta småskaligt framställda vin är detta den första riktiga guiden på svenska. “

Frankensteins köttkvarn av Jens Linder

Den här boken är också oläst. Än så länge. Men Jens Linder har ju alltid en förmåga att skriva intressant om mat i alla dess former. Här väljer han att skriva om tingen runt maten och hur de har påverkat vårt ätande – allt från köttkvarnen till glasspinnar. Köttkvarnen la ju tillsammans med järnspisen grunden för välkända rätter som pannbiff och köttbullar. Innan kvarnen var kötthackandet tidsödande och något som bara de rika med kökspersonal kunde kosta på sig.

Förlaget skriver: ” I Frankensteins köttkvarn gör Jens Linder ett antal nedslag i vår gemensamma mathistoria. Han berättar om hur allt från eld och is till krukor, knivar och klimatförändringar har påverkat vårt ätande. Boken innehåller också ett dussin recept med historisk anknytning. ”