Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Inte varandras fiender
 Inte varandras fiender 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Nu ställer de minsann om till konventionellt igen!” Det går inte att ta miste på skadeglädjen hos min granne och hen är inte ensam. Det är inte alla lantbrukare som tycker att det är särskilt tråkigt att den tidigare eko-boomen har kommit av sig och att en del ekologiska lantbrukare nu blir konventionella igen. Frågan är bara hur glada man kommer att vara framöver när även den svenska konsumtionen kommer att minska. Det finns nämligen ett samband mellan ekologiskt och svenskproducerat som eko-kritikerna tenderar att glömma bort.

Ekologisk mat har haft det motigt ett bra tag och vindstyrkan har till­tagit i sam­band med att stigande energi­priser och inflation fått mat­priserna att också stiga. På bara några månader tycks alla tankar på att mat ska produceras på ett hållbart sätt vara som bortblåsta.

Under flera år gullade alla med eko – från media till butikskedjorna. Det var bara en tidsfråga när pendeln skulle slå tillbaka, för så fungerar nämligen livsmedelsdramaturgin, det behövs ständiga nyheter. Eller i varje fall något som kan framstå som att det är nytt och fräscht. Ekomarknaden började bromsa in för fyra, fem år sedan.

En av de första varorna som minskade var kött och chark från KRAV-grisar och märkligt nog var det Coop, som under lång tid varit något av ett lokomotiv för den svenska ekomarknaden, som drog i handbromsen. Coop hade 2016 sagt till de ekologiska grisuppfödarna att efterfrågan var så stark att de ville få fram betydligt fler KRAV-grisar. Producentföreningen Jord på trynet ansträngde sig för att värva nya men även få befintliga producenter att utöka sin uppfödning. Tre år senare, vilket är snabbt när det gäller djuruppfödning, kunde man börja leverera de 10 000 efterfrågade grisar, men då hade Coop ändrat sig och var inte längre intresserade. Man hade hittat något nytt och fräscht – vego.

Det finns flera förklaringar till kräft­gången för eko. En är att butikskedjorna slutade driva eko i sin marknadsföring och istället valde det vegetariska. Vego var betydligt enklare för butikskedjorna att både kommunicera och hantera, jämfört med det ekologiska som kräver betydligt mer kunskap i alla led. Eko hade varit en bra affär för butikerna, men vego visade sig bli en ännu bättre kassako, framför allt när det gällde de vegetabiliska hel- och halvfabrikaten. Det är produkter som till stor del bygger på mycket billiga råvaror och där livsmedelsföretag och butiker kan göra rejäla påslag. Nu har vego peakat och marginalerna har börjat krympa.

Mjölken kom att hamna lite i skott­linjen för den vego- och klimatkritik som riktades mot maten i allmänhet och animalier i synnerhet. Företag som Oatly, som ville säja sin egen havredryck, attackerade mjölken hårt och mejerierna klarade inte alls av att försvara sig. Ekomjölken fick ta första smällen, vilket inte var särskilt konstigt eftersom ekomjölken och de vegetabiliska dryckerna till viss del konkurrerar om samma konsumenter, de som ”vill göra skillnad” för miljön och klimatets skull. När försäljningen av ekomjölken bromsade in, började mejerierna först försöka justera detta genom att minska ekomjölkens prispåslag. Därefter gick Arla och övriga mejerier ut och uppmanade sina ekoproducenter att bli konventionella för att på så sätt minska överskottet på ekomjölk.

Men överskottet handlar inte längre om enbart ekomjölken utan all mjölk. Mejerierna sänker priserna till alla sina leverantörer och Skånemejerier har nyligen uppmanat sina producenter att helt enkelt mjölka mindre. Det nämligen ett samband mellan ekologisk mat och konventionell svenskproducerad mat. För båda gäller att de sägs vara bättre för djur, miljö och människor än annan mat. Det finns alltså andra fler värden än enbart själva matvaran. Den svensk­producerade maten jämförs främst med im­­por­terad mat och argument som eu:s lägsta användning av antibiotika till djur, betande sommarkor och att grisen får ha knorren kvar lyfts fram. Ekos fördelar är ännu bättre djuromsorg, mer biologisk mångfald, giftfria odlingar, inga syntetiska tillsatser, inget konstgödsel med mera. I båda fallen är det vi konsumenter som väljer, inte i första hand utifrån pris, utan av övertygelse. Det här gör att om det går bra för eko, går det också bra för svenskproducerat, blir det motigt för eko, märks det på den svenskproducerade maten också. Antingen så finns det mat som kostar lite mera därför att den har fler värden, eller också gör det inte det. Det vi just nu ser är det senare. Plötsligt verkar hela Sveriges befolkning vara beredd att köpa vilken eländigt producerad mat som helst, bara den är billig. I alla fall om man ska tro rapporteringen i media.

Om utvecklingen kommer vi se betydligt fler ställa om, men då inte enbart från eko till konventionellt, utan även från konventionellt till – ingenting. Den omställningen kommer nog inte ens min granne att gilla.

Är det då lågpris som kommer att gälla framöver? Förmod­ligen inte. Miljöfrågan kommer inte att försvinna. Frågan om biologisk mångfald kommer att växa. Men det finns också en annan sak som talar emot att de röda prislapparna kommer att regera särskilt länge, nämligen butikskedjornas intresse för vinst. Lågpris är inget som ger särskilt bra marginaler för butikskedjorna och det är talande att ICAs VD Eric Lundberg i en stor intervju i Svenska Dagbladet, pratar om minskad lönsamhet och tappade marknadsandelar. Och det är inte bara Lidl och Willys som knaprar på Ica, sedan en tid tillbaka så är det affärskedjor som Jula, ÖB, One Dollar Store med flera, som har plockat åt sig en del av försäljningen som rör produkter inom non-food. Livsmedelshandeln behöver verkligen något ”nytt & fräscht” för i lågpristräsket kommer man inte trivas särskilt länge. Frågan är bara vad det blir och om butikerna kommer att försöka göra affär av miljöfrågan igen. Och i så fall, kommer vi att lita på dem?

En sak att stilla bedja om är att bondekåren och deras företag ska sluta motarbeta varandra. Se de ekologiska lantbrukarna som en spjutspets som driver upp både priset och intresset för bra mat som är producerad på ett schysst sätt. Det kommer även det konventionella svenska lantbruket att tjäna på.

Från marknaden till Farbror Staten
 Från marknaden till Farbror Staten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det skulle handla om nyckelfrågor för utvecklingen av en mindre sårbar svensk livsmedelsindustri i kristider, men det hela utvecklade sig till ett milt sagt oblygt tiggande av pengar från Farbror Staten. Livsmedelsindustrin verkar inte längre lita på marknadskrafterna.

Det hör till vanligheterna att alla pratar för sin döende mormor och tigger om pengar till ”medicinen” när ministrar eller tjänstemän från departementen är ute i det som brukar kallas för verkligheten, men det kan ske mer eller mindre diskret och elegant. När företrädare för livsmedelsindustrin diskuterade ”nyckelfrågor för utvecklingen av svensk livsmedelsindustri” med statssekreterare Dan Ericsson, var det ingetdera. Där satt tre män i en soffa och tiggde pengar av en fjärde man, statssekreteraren, på ett sätt som gränsade till det desperation.

Tanken var att programpunkten skulle inleda ett heldagsseminarium med namnet ”Rusta livsmedelssystemet – hållbara matsystem i en osäker tid”, arrangerat av Matlust i Södertälje. Frågorna var stora och många – hur ska livsmedelssystemet utvecklas för att blir mindre sårbart och klara av påfrestningar i form av kriser, men även ställa om så att det blir mera hållbart. Riktigt stora, rent av existentiella spörsmål alltså, men där tre män i en båt, förlåt, i en soffa, i princip inte alls berörde ämnet. Tur var kanske det för nu behövde ju ingen fundera på varför det energislukande inomhusodlingsföretaget Swegreen fanns på plats i panelen när det skulle handla om hållbarhet och minskad sårbarhet.

Istället kom det som sagt att nästan enbart handla om en enda sak – pengar. Per Arfvidsson, vice VD för Lantmännen och verksamhetsledare för Sweden Food Arena ville se en uppdatering av livsmedelsstrategin (ett arbete som startade under veckan som gick) vilket innebär – pengar. Sepehr Mousavi, Innovationschef på Swegreen, pratade om att ”titta utanför boxen” eller kanske snarare inuti odlingslådorna, när han propagerade för att man inte behöver ha mark för att odla. Han tyckte också att det lät trevligare med venture capital än riskkapital, kanske en signal om att pengakranarna börjar dras åt för mer vidlyftiga projekt. Han ville med andra ord också ha pengar. Och Mikael Kraft som inte kommer från livsmedelsbranschen utan är chef för automation och digitalisering hos Siemens, upprepade ”digitalisering” så många gånger som enbart en djupt tech-troende kan göra, i väntan på att tjäna storkovan.

Men svar på några nyckelfrågor för framtidens livsmedelsindustri, fick vi alltså inte. Inte ens frågorna ställdes. Det mest intressanta var kanske att hoppet inte längre verkar stå till Marknaden utan till Farbror Staten. Och detta trots att statliga pengar alltid innebär kontroll och byråkrati, vilket inte minst alla lantbrukare kan berätta en hel del om. Detta verkar dock inte vara avskräckande, kanske för att just riskkapitalet inte längre har så stor lust förlora mer pengar när de ekonomiska tiderna blir lite tuffare?  

Vilt, tamt eller mittemellan?
 Vilt, tamt eller mittemellan? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det kallas rewilding och innebär att du framöver kan stöta på 600 kilo visent på skogspromenaden. Människan har en skyldighet att återställa det vi har förstört, lyder filosofin. Men alla är inte förtjusta.

Den här artikeln har publicerats i tidningen Vi. Om du klickar på länken kan du även se Caspar Hedbergs fina foton.

En visenthanne på nära håll imponerar. Det är inte enbart en fråga om storlek, muskler eller den starka viltdoften utan också en kontakt med något uråldrigt, något som gått förlorat. Hur skulle det vara om den åter betade i våra skogar? Det kan tyckas som en oskyldig fråga, men faktum är att den väcker heta känslor. Idén om ett vildare Sverige är utan tvekan kontroversiell.

AvHelmer, AvTuva och AvHagrid går alla tre i det som kallas för ”rewilding-hägnet”. Här är det tänkt att gruppen ska sammansvetsas och dessutom bli mer vild, eftersom detta är den hage som ligger längst bort från de besökande turisterna i Avesta visentpark som ägs och drivs av kommunen. Går allt enligt plan ska trion under 2024 göra ett par dygns lastbilsresa för att sedan släppas ut i frihet, kanske i Rumänien. Sedan 2008 har 60 djur sålts till Rumänien, Finland, Ryssland och till djurparker i Sverige. AvOlle finns på Skansen och AvLukas finns på Skånes djurpark. Däremot strövar ingen visent fritt i de svenska skogarna.

– Nej, då tror jag att dispyterna kring vargen måste lösa sig först, och konflikten med markägarna, för visenten går hårt åt skogen, säger Rikard Wiklund.

Han är ensam i Sverige om att kunna titulera sig ”visentskötare”. Det märks tydligt att han är fascinerad av djuren och det är lätt att förstå. Visenten hör precis som sin amerikanska släkting bison till de riktigt gamla gräsätarna, samtida med uroxen, mammuten och den ullhåriga noshörningen. Under 1920-talet sköts den sista vilda visenten i Polen och kvar i fångenskap fanns bara ett 50-tal individer i hela Europa. Ungefär samtidigt startade räddningsarbetet där Avesta spelade en viktig roll redan från början.

Att låta den vilda naturen få ta mer plats kallas för rewilding, eller återförvildning som den klumpigare översättningen blir. Det engelska ordet skvallrar om att influenserna kommer någon annanstans ifrån; tätbefolkade länder som Storbritannien och Nederländerna som inte har så gott om natur ses som föregångare.

Sverige skiljer sig från många länder i Västeuropa och har under de senaste 150 åren genomgått en utveckling som kan ses som en oplanerad men rätt radikal rewildingprocess. Urbanisering, jordbrukspolitik och globalisering har tömt landsbygden på både folk och bondgårdar, samtidigt som barrskogarna har brett ut sig. Naturvård och viltvård har fått vildsvin, lo, varg, bäver, sångsvan, havsörn, grågås, pilgrimsfalk och flera andra djur som varit mer eller mindre utrotade att återvända. Sedan mitten av 1800-talet har klövviltet, det vill säga älg, rådjur och kronhjort, ökat från några hundra individer till dryga halvmiljonen. Dovhjortarna, som tidigare bara fanns i hägn på slott och herresäten, finns det nu drygt hundratusen av. Så med facit i hand har vi på olika sätt gjort Sverige mer vilt och eftersom vi anser oss vara stora naturälskare så kanske Sverige skulle kunna rewildas ytterligare?

Det beror på vem man frågar.

– Självklart skulle vi kunna ha vilda visenter i våra skogar. Alla djurarter som människan har utrotat har vi en skyldighet att föra tillbaka. De hör hemma här och de är en del av vårt natur- och kulturarv. Visenter är fantastiska och viktiga spelare i ekologiska system, framför allt i gränslandet mellan gräs och skogsmarker, säger Staffan Widstrand, naturfotograf som har jobbat praktiskt med rewilding i flera olika länder och som var med och startade organisationen Rewilding Europe.

Han pekar på att tätbefolkade Nederländerna har vilda visenter på fyra olika platser, men i glesa Sverige finns inte en enda. Han och många med honom menar att visenten tillsammans med andra stora gräsätare som vildhästen och skogsvildrenen är oerhört viktiga nyckelarter för övrig fauna och flora.

Andra tycker att Sverige har rewildat mer än nog. Många skogsägare och lantbrukare ser framför sig visenter som brakar runt i skogarna, skadar träden eller trampar ner grödorna på åkrarna.

– I ett läge när jordbruket har stora problem med vilda betande djur som dovhjort, så kanske man inte ska späda på det genom att ta in fler djur. Över huvud taget så känns tanken på rewilding som något ganska fantasifullt. Man bortser från att det finns människor här, säger Anders Wetterin, viltexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF.

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har inte fattat något policybeslut i frågan, men representanter för myndigheter uttrycker sig personligen försiktigt positiva till rewilding.

– Det är ett spännande tänk, men när det gäller just visenten så behöver man nog vara mer överens än vad man är i dag. Bara varg och vildsvin väcker så mycket känslor, säger Claes Svedlindh, chef för Naturavdelningen på Naturvårdsverket.

Men både han och Erik Kretz, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen, pekar på att det finns mycket i det reguljära naturvårdsarbetet som kan kvala in som rewilding och som är betydligt mindre ifrågasatt. Dit hör inplanteringen av bävern, räddandet av havsörnen, pilgrimsfalken och den vitryggiga hackspetten, men också senare tids arbete som utsättning av grönfläckig padda, större ekbock och att främja livsmiljöer för en del hotade fjärilar.

– Inplantering av flodpärlmussla i en å är det ingen som skulle bråka om, men en visent, även om det handlar om ett naturreservat, då skulle många ha åsikter. Även skötsel av vissa naturtyper som skogsbränning, ger ofta negativa reaktioner. Naturliga processer är tyvärr inte alltid de som människor gillar mest, säger Erik Kretz.

Begreppet är alltså inte bara trendigt utan väcker också starka känslor, och debatten kan nå nästan samma stormstyrka som samtal om vargar eller lupiner. Säg rewilding och det dröjer inte länge förrän någon säger ”landgrabbing” eller ”konfiskering av mark” och det är EU, staten eller enskilda rika människor som anklagas för att lägga beslag på marken.

Men det är också något i det förvildade som retar, och det gäller långt ifrån enbart lantbrukare. Alla som någon gång har ägnat sig åt att odla någonting, om än bara i en balkonglåda, vet hur synen på den övriga naturen kan förändras. Det är svårt att älska bladlöss, sniglar och harar när de har haft kalas i grönsakslandet, och från villaträdgårdar och kolonilottsområden riktas ett vitglödgat hat mot några av de vackraste och mest graciösa däggdjur vi har – rådjuren. Det är inte bara en ilska över bortslösat arbete och förstörda skördar, utan också en påminnelse om att allt är förgängligt. Det vilda kan innebära sly, omkullblåsta träd, högar av ris och löv, ostädade tomter – allt sådant påminner oss om att naturen hela tiden väntar på att få ta över och att vi en dag själva ska bli jord. Bor man dessutom i trakter där byar försvunnit, gårdar lagts ner och bussen slutat gå, då kan vildmark ses som den slutgiltiga reträtten.

Tony Larsson och Ulf Blomberg är båda erfarna jägare och har sett hur skogarna förändrats genom åren. Här fyller de på en foderautomat. Hunden Milo övervakar arbetet. Foto: Casper Hedberg

Vildmarken har länge varit politiskt laddad. I USA var det viktigt att vilda västern framstod som just vild och öde för att man skulle kunna rättfärdiga kolonisationen. Att denna så kallade ”vildmark” hade uppstått först efter att den ursprungliga befolkningen hade dödats och körts bort, nämndes inte. På samma sätt förstod man heller inte att den natur som man tyckte var så storslagen, var ett resultat av den tidigare befolkningens skötsel. Sverige, som var första land i Europa att bilda nationalparker, såg först samerna som en del av faunan, men efter ett tag började staten oroa sig för att samerna och deras renar skulle förstöra naturen. Man förstod inte att samernas skötsel av landskapet var det som också gjorde landskapet vackert. Det här ledde till en rad olika konflikter och tvångsförflyttningar av renskötande samer.

– Ordet ”wild” leder tankarna fel. Jag pratar mer om restaurering, att ta steg mot mer fungerande ekosystem och där varje steg betyder oerhört mycket. Jag har aldrig tyckt om begreppet ”vildmark” och jag hör inte till dem som anser att ett ekosystem som får sköta sig helt själv utan mänsklig inblandning alltid är något att sträva efter, säger Roger Olsson.

Han är journalist och författare och har varit engagerad i miljöfrågor och naturvård under många år, bland annat inom Naturskyddsföreningen. Numera sitter han i styrelsen för Rewilding Sweden. Han tröttnade på det klassiska miljöarbetet som ofta fokuserar på brister, medan det inom rewilding handlar om att hitta möjligheter och jobba med goda exempel.

– Det känns betydligt mer kul att till exempel restaurera våtmarker.

Rewilding kan alltså ses som en kritik mot delar av den traditionella naturvården, men också mot utvecklingen inom lant- och skogsbruk. Det förändrade brukandet har förvandlat det tidigare mångsidiga mosaiklandskapet som blandade små åkrar, ängar, skogar, våtmarker, beteshagar och vattendrag till ett enfaldigare landskap av stora monokulturer där det odlas ett fåtal grödor eller barrskog. Våra mest artrika marker, beteshagarna och ängarna, har minskat kraftigt. Betydligt färre arter hittar mat och boplatser i dagens landskap.

– Det är otroligt stora värden som står på spel om allt bara blir skog, säger Claes Svedlindh.

Staffan Widstrand sätter fingret på en öm punkt för lantbruket.

– Gräsmarkerna har varit betade av kor, men nu har dessa flyttat in i flerfamiljshus och gör inte samma nytta som tidigare. Jag kan inte se att skogsbete kommer tillbaka, säger han.

Och då behövs andra lösningar, i form av vilda betande djur som just visent och vildren.

Har Sverige rewildat rätt natur? Den tanken dyker upp bland granarna som står i snörräta rader. Det är mörkt och ingen kvällssol förmår tränga igenom det täta taket av grenar. På marken växer bara mossa, inget bärris. Granbarkborrarna har gått hårt åt beståndet och många av träden är döda och kommer att blåsa omkull i höststormarna. Det här är ett resultat av 1960-talets jordbrukspolitik då lantbrukare fick betalt för att plantera igen åkermark med gran.

– Se här, det finns absolut inget för viltet att äta här, säger jägaren Peter Schuldt när vi strövar genom plantagen som tillhör Uppsala akademiförvaltning.

Peter Schuldt ingår i ett jaktlag på sju personer och han har jagat i de uppländska skogarna i 30 år. Han är bekymrad över skogarnas utveckling. De är för täta, och kalhyggena är för stora och många. Det är svårt att ta sig igenom en del av de kompakta skogarna och det är som sagt brist på mat för de vilda djuren. De riktigt gamla skogarna har försvunnit.

– Tjäder, orre och annan skogsfågel försvinner när skogsbruket förändras. Det finns lite tjäder och orre här, men vi skjuter dem inte. De är för få, säger kollegan Ulf Blomberg.

Av samma skäl skjuter man heller inte stora råbockar. De anser man är viktiga för en frisk rådjursstam. Den här typen av självpålagda förbud är rätt typiska för jägarkåren som har spelat och spelar en stor roll för att vi har så mycket vilt i skogarna. Det är lätt att tro att jägare enbart skjuter de vilda djuren, men om det ska bli någon jakt så behöver det också finnas djur. Jaktlaget har därför anlagt ett viltvatten som både fåglar och andra djur har glädje av under torra perioder och denna augustikväll sätts det upp en saltsten för älgarna.

Älgjakten är fortfarande något av höjdpunkten under jaktåret men älgarna har blivit betydligt färre. Under förra årets älgjakt såg laget inte en ­endaste kalv. Tidigare fick man skjuta en vuxen älg per 450 hektar. Nu har den ytan ökats till 800 hektar.

– Skogsbolagen hävdar att det är ett betestryck på tolv procent som de vill ha ner till fem procent, men då kommer vi inte ha någon älg alls, säger Peter.

Jägarna är en grupp som tillbringar mycket tid ute i naturen. Staten har allt mer tagit fasta på detta för att få en bild av viltstammen. Efter varje jakt ska jägarna rapportera hur många vilda djur man har fällt, men även sett. Det görs också spillningsinventeringar där man letar älg- och rådjursbajs.

– Man lär sig också att läsa naturen, och det gjorde man inte som nybörjare. Man får uppleva väldigt mycket, säger Tony Larsson som har jagat i 45 år.

Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för SLU:s Centrum för vilt- och fiskforskning, anser att jägarkårens engagemang har varit det största bidraget till rewilding i Sverige. Han skulle gärna se visenter och uroxar i skogarna, men anser att kor och hästar fungerar lika bra som ”ekosystemingenjörer”. Han är framför allt intresserad av ett förändrat landskap som främjar en mångfald av arter. Själv jobbade han under några år med ett forskningsförsök där härdiga gotlandsruss fick leva utomhus utan något extra foder och såg bland annat att de pollinerande insekterna ökade och slyet minskade.

– Jag ser inte att det finns någon egentlig konkurrens mellan klövvilt och boskap, det är snarare oss människor det handlar om. Konflikten uppstår gentemot vårt skogs- och jordbruk.

En bärande tanke inom rewilding, och även när det handlar om andra typer av naturskydd, är att markägarna ska tjäna sina pengar på turism i stället för skogsbruk/lantbruk.

– Rika och levande ekosystem kan och bör bidra till lokal ekonomisk utveckling genom satsningar på naturturism. Det där är en aspekt som det traditionella naturskyddet – både det statliga och de ideella organisationerna – ofta försummat. Man funderar sällan på vad människor som bor där ska leva av, säger Roger Olsson.

Han är visserligen medveten om att turism kan leda till att naturen blir överexploaterad och att pengarna kan hamna i fel fickor, det vill säga inte i markägarnas eller lokalbefolkningens, men anser ändå att det är en möjlighet.

– När naturområden blir en tillgång för den lokala ekonomin ökar också möjligheterna att bevara dem på sikt. Det är ju ett välkänt faktum att de stora nationalparkerna i exempelvis Afrika knappast hade överlevt om det inte hade varit för att de drar in massor av pengar genom turismen.

Eriksberg hotell och safaripark i Blekinge är kanske den plats i Sverige som kommer närmast det oerhört viltrika Ngorongoro i Tanzania. Naturreservatet omfattar 925 hektar. Från utomhuspoolen kan vi på nära håll se tre olika sorters hjortar, mufflonfår och ett par bökande vildsvin. Gården köptes 1939 av zoologen, naturvårdaren och fotografen Bengt Berg, kanske mest känd för att ha planterat in kanadagåsen och för att ha bidragit till att rädda havsörnen.

– Bengt Berg ansåg att den urbaniserade människan måste ha ställen som Eriksberg för att lära sig om djur och natur, säger vd Per-Arne Olsson.

Sedan 2008 ingår Eriksberg i affärskoncernen Mellby gård som ägs av Rune Andersson. Eriksberg är också ett av två turistföretag som ingår i Rewilding Sweden och har sedan ägarbytet fyrdubblat antalet besökare till 80 000 personer per år. Under 2021 omsatte man 53 miljoner kronor och med det kommande nya hotellet är det tänkt att verksamheten ska växa ytterligare och gå med vinst.

– Djuren är vår viktigaste tillgång. De är centrala i allt vi gör, säger Per-Arne Olsson.
Safariturer, viltmåltider i restaurangerna, övernattningar som är mer eller mindre i direkt anslutning till djuren och exklusiva jakter är några av tjänsterna man säljer.

Eriksberg är ett unikt turistmål men samtidigt ett tydligt exempel på att turism kräver anpassning av det vilda livet. Skulle djuren få föda sig själva skulle det bara finnas ett par hundra djur i naturreservatet, tror Per-Arne Olsson, men då kanske turisterna inte skulle få se ett enda djur. Nu finns det 2 000 djur och därmed gott om turistupplevelser, men man stödutfodrar å andra sidan med ensilage mellan september och maj.

Visentparken i Avesta försöker hitta en kompromiss mellan besöksverksamhet och att samtidigt hålla djuren så vilda som möjligt. AvHol, AvTyra, AvLisa, AvGimli och AvCeasar står i det hägn som Rikard Wiklund kallar för ”visentgarantin”. Det är här som turisterna garanterat får se visenter på nära håll under sitt besök i den 30 hektar stora parken. Under lång tid var man en sluten avelsstation med ett mycket begränsat antal besökare, men sedan 2012 tar man emot turister och har i dag 10 000 besökare varje år. Även om Rikard Wiklund tror att det dröjer innan det finns vilda visenter i Sverige så tycker han att enbart deras närvaro ställer viktiga frågor:

– Hur vill vi framstå som land? Hur vill vi ha naturen, och vill vi att det ska finnas fler arter?

Dags att gräva ner stridsyxorna
 Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Rapport från en brittisk landskapsskötare
 Rapport från en brittisk landskapsskötare 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det gamla kontraktet mellan lantbrukare och det övriga samhället håller på att brytas. Vi behöver en ny överenskommelse, en ny förståelse, ett nytt system som för samman lantbruk och ekologi.” Så skriver den brittiska lantbrukaren James Rebanks i en av de bättre skildringarna av lantbrukets förändring som jag har lst. Och det är dessutom en ren njutning att läsa hans bok.

Det är lätt att se omvandlingen av regnskogar till betesmarker eller oljepalmsplantager i länder som Brasilien och Indonesien eftersom den utvecklingen har gått så snabbt och vi dessutom kan betrakta skeendet på distans. Förändringen av landskapen i Europa har varit en betydligt långsammare process och inte lika lätt att upptäcka. Den brittiska lantbrukaren James Rebanks beskriver den här förändringen i sin bok English Pastoral – An  Inheritance och pekar just på svårigheten att se den stegvisa förändringen. Det är en bok om ett allvarligt ämne, men som ändå fyller mig med glädje och hopp och den är dessutom vackert skriven och tankeväckande. Som när han skildrar hur alla års flygfoton över gården visar hur murarna, häckarna och dikena försvinner och därmed också livsplatser för många andra varelser, samtidigt som åkrarna blir allt större. Specialiseringen syns tydligt i landskapet. När gårdarnas tidigare blandning av hästar, grisar, höns, får och kor försvinner och det kanske bara är spannmålsodling eller ett enda djurslag kvar, då minskar också antalet grödor som man odlade till de olika djuren och ofta även betesmarkerna.  Kvar blir ett produktivt, effektivt och specialiserat landskap där det inte finns plats för så mycket annat än just produktion.

James Rebanks visar hur flera saker samverkar och förstärker varandra, små steg som först kan tyckas oskyldiga eller rent av fantastiska innovationer, men som i efterhand visar sig ge ett livsmedelssystem som förskräcker. Han pekar också på hur all teknik har minskat det tunga kroppsarbetet, men samtidigt också har en baksida, som att fjärma bonden från att verkligen känna sin mark, sina djur och sina grödor. Han tar som exempel traktorn som visserligen är ett fantastiskt hjälpmedel men som samtidigt gör att när bonden kliver upp i traktorn så tappar hen den sensoriska kontakten med marken. Bonden kan vare sig lukta på den, känna jorden under sina fötter, röra vid den med handen eller ens se den ordentligt på nära håll. Ännu tydligare blir detta inom djuruppfödningen när maskiner utfodrar, skrapar dynga, mjölkar, plockar ägg osv. Tekniken sparar arbete, men förändrar samtidigt bondens förhållande till djuren, naturen och till livet självt. Rebanks menar att i takt med maten har producerats i allt större volymer, allt billigare så förlorar den också sitt värde. Samma sak händer med människorna som jobbar med maten, djuren, jorden, grödorna och själva naturen – allt devalveras när de enbart prissätts i pengar. Han skriver: ”De nuvarande ekonomiska förhållandena inom lantbruket gör det omöjligt att bedriva ett verkligt hållbart jordbruk. Att bruka jorden med hänsyn till naturen är ekonomiskt självmord.”

James Rebanks har ingen universallösning på problemet men han är övertygad om att bönderna återigen måste se sig som långsiktiga förvaltare av landskapet och naturen med allt vad det innebär av närvaro och ofta ett hårt arbete, snarare än att fokusera på den kortsiktiga lönsamheten. Det är dessutom något som behöver ske i samarbete med det övriga samhället, inte minst oss konsumenter. ”Vi ska inte vara främmande för de landskap som föder oss”, säger han. Och det är en uppmaning som gäller oss alla.