Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Ljuset kommer från norr!
 Ljuset kommer från norr! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ännu en lokal livsmedelsstrategi har sett dagens ljus. Igår var det Norrbotten som gjorde det som regeringen inte förmår – att presentera en strategi för att det ska bli mer nära mat i Norrbotten.

Det var imponerande att se uppslutningen, att höra hur representanter för landsting, högskola, länsstyrelse, kommuner, LRF, Hushållningssällskap, Handelskammare med flera på olika sätt sa sig vara beredda för att öka den norrbottniska matproduktionen.

– Det här skulle inte vara något LRF-projekt, sa Håkan Stenmark inledningsvis, som jobbar just på LRF Norrbotten.

Och det verkar det heller inte ha varit. Styrgruppen för arbetet har förutom Stenmark bestått av folk från länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Dialogen har varit bred och inkluderat hela livsmedelskedjan, politiker, offentlig sektor, rådgivning , ja till och med det röda skynket för många bönder – Naturskyddsföreningen! Likaså har man involverat rennäringen och fisket i arbetet.

Resultatet är uppfriskande fritt från traditionella LRF-klyschor. Här gnälls det inte på beteslagen eller andra mervärden i djurskyddslagen eller miljölagstiftningen som fördyrar. Däremot oroar man sig med rätta för konkurrensen. På 20 år har länets självförsörjningsgrad gått från 50 till 25 procent. Det finns all anledning att oroa sig för Norrbotten som har den lägsta matproduktionen i landet, men samtidigt några av Sveriges mest imponerande råvaror som Kalix löjrom, ren, röding, öring och sik, bären och mandelpotatisen. För att nämna något.

Likaså undviker man ett annat typiskt LRF-argument, nämligen att inte propagera för tt man ska vara med och föda världen. I stället frågar man sig om det inte vore klokare att försöka mätta en större andel av de norrbottniska magarna. Det är klokt att fokusera på rätt saker om man vill åstadkomma förändringar.

Jag hade förmånen att få vara gästföreläsare och det var imponerande att se att det viktigaste redan hade hänt – nämligen en bred insikt om att Norrbottens framtida matproduktion är en fråga för alla som äter mat i Norrbotten, inte en utpräglad bondefråga. Och att maten griper in i så många av samhällets stora frågor som stad-land, miljö, klimat, naturvård, gastronomi, hälsa, landskap, ett gott liv osv.

Det är givetvis nu som arbetet på allvar börjar. Men det känns hoppfullt att alla involverade verkar ha bestämt sig för att det är ett brett folkbildningsarbete som det är frågan om.

Lyckas man dessutom ingjuta mod i sina lokala politiker att våga ta beslut som gynnar den egna maten, kan detta bli hur bra som helst.

Grattis Norrbotten!

 

 

 

 

Nya matupproret
 Nya matupproret 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag och Gunnar Rundgren skriver i en debattartikel i dagens Näringsliv/Svenska Dagbladet om att regeringen borde satsa på att stödja alla de krafter som vill förändra dagens matproduktion i stället för att fortsätta i gamla hjulspår. Dagens jordbrukspolitik ger vare sig levande landsbygd, ett livskraftigt lantbruk eller en juste producerad mat. Det är dags att tänka om.

 

Här är artikeln:

”Ge nya matupproret kraftfullt politiskt stöd”

Det pågår ett matuppror där alltfler människor söker nya vägar för att äta bra mat. Gårdsbutiker, andelsjordbruk, stadsodling och småskaligt mathantverk är några exempel på företeelser som växer. Regeringen verkar dock vilja fortsätta med en matpolitik som stöder en helt motsatt utveckling, skriver debattörerna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.

En växande skara människor väljer att handla mat direkt från bonden eller den lilla mathantverkaren och det finns nu cirka 1 200 gårdsbutiker i Sverige. Även andra typer av direktförsäljning till konsument sprider sig snabbt. Mest långt­gående är andelsjordbruk, där konsumenter och jordbrukare går samman för att odla eller föda upp sin egen mat tillsammans. I de populära stadsodlingarna väljer man att smälta samman rollerna som producent och konsument. Under de senaste åren har det startats en rad nya småskaliga mejerier, charkuterier, bryggerier och bagerier. Försäljningen av ekologisk mat fortsätter öka och uppgår nu till drygt 7 procent av den totala livsmedelsförsäljningen. Intres­set för maten tar sig också uttryck i att folk avstår från livsmedel med tillsatser eller annat de anser vara onyttigt och vegetarisk mat ökar motiverad av etik, hälsa och miljöhänsyn.Även inom den offentliga sektorn pågår en stor förändring. Staten, landsting och kommuner har satt mål för att köpa in viss andel ekologisk mat. Den tidigare utvecklingen av centrallagad portionsmat för skolor och vårdinrättningar håller stegvis på att vridas tillbaka. Kreativiteten flödar för att hitta sätt att runda upphandlingsregler för att kunna köpa in lokal mat. Vissa kommuner startar också egna jordbruk för landskapsvård och för att få fram lokal mat av god kvalitet. Allt detta är på ett eller annat sätt ett uttryck för en önskan om en annan mat och ett annat jordbruk.

Utvecklingen drivs främst av de olika människor som antingen bygger upp dessa olika alternativ eller frågar efter dem. Men det är inte främst konsumenterna som bestämmer hur jordbruket bedrivs och hur maten produceras. Det är inte konsumenterna som har bett bönderna att använda konstgödsel, ­kemiska bekämpningsmedel eller bygga kyckling­stallar för hundratusentals djur. Ett fåtal stora livsmedelsföretag, snabbmats- och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra konsumtionen till ­industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, i stället för råvaror som vi lagar hemma.

Det är främst industrin, politiken och den ständigt ökande konkurrensen som bestämmer vilken teknik och produktionssätt som jordbrukarna kommer att använda. Det har lett till att antalet mjölkgårdar nu är en hundradel så många som för åttiofem år sedan, att landskapet växer igen, att kväve och fosfor övergöder vattendrag och att många växter, insekter och fåglar minskar starkt. Den kraftigt minskande bio­logiska mångfalden leder samtidigt till en mindre gastronomisk mångfald, där allt färre djurraser och växtsorter står för huvuddelen av maten. Sårbarheten i livsmedelssystemet är mycket stor och vi saknar helt krisberedskap på livsmedelsområdet.

Konsumentmakten fungerar som en bekväm ursäkt för politikerna att inte fatta beslut. Av någon anledning anses det inte viktigt vilken mat vi äter, hur våra djur och vår planet sköts om, hur landskapet formas och vilket jordbruk som bedrivs.

Inom kort ska regeringen presentera sin nationella livsmedelsstrategi, den politik som ska forma vårt jordbruk och vår mat under de kommande åren. Mycket tyder på att regeringen kommer att fortsätta i tidigare politiska hjulspår och betona internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling med allt färre och större gårdar med ensidigare produktion. Regeringen verkar inte inse att den förda politiken leder till en matproduktion som många människor inte vill ha.

Matupproret pågår till stor del utanför de etablerade kanalerna, utanför Coop, Icas, Axfoods köplador, utanför Findus, Dafgårds och Arlas fabriker. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht verkar främst ta intryck av aktörerna inom livsmedelskedjan. Lantbrukets största intresseorganisation, LRF, vill helst ta bort alla regler för miljö och djurskydd som går utöver EU-nivån. Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist anser att miljöfrågorna inte har i livs­medels­strategin att göra och sade i februari: ”Inget ont om att värna om djur och natur men det har ­ganska lite att göra med hur man ska utveckla en livskraftig livsmedelsindustri i det här landet.”

I stället borde strategin bejaka det nya matupproret och ge det ett kraftfullt politiskt stöd. Framtiden för det svenska jordbruket och maten finns i att producera god, säker och etisk mat, skydda miljön, vårda matjord, vatten och landskap och se till att de som arbetar har bra arbetsförhållanden.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare

Gunnar Rundgren

jordbrukare, konsult och författare

 

 

Att kunna men inte vilja
 Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4
 Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den här artikeln skrev jag för tidningen Husdjur tillsammans med Gunnar Rundgren. Det är en genomgång av det vetenskapliga läget när det gäller kornas klimatpåverkan och som artikeln visar så finns det stora kunskapsluckor. Återigen, det finns all anledning att vara lite försiktig i utpekandet av kor som klimatbovar.

Det var FAO-rapporten Livestock’ s Long Shadow från 2006 som pekade ut kon som den stora klimatboven. Då uppskattades den globala djurhållningens klimatpåverkan stå för hela 18 procent av växthusgaserna, mer än transporterna. Tio år senare har FAO justerat ner djurhållningens andel till 14,5 procent, men siffror mellan 10 och 20 procent förekommer.

 

Meningsskiljaktigheterna om vad och hur man ska räkna går sedan dess som en röd tråd genom de flesta forskningsrapporter kring djurhållningens klimatpåverkan, särskilt för metanet och i viss mån även för lustgasen. När man räknar om metan och lustgas till koldioxidekvivalenter bygger det på deras beräknade effekt på klimatet, deras livslängd i atmosfären samt för vilken tidsperiod man skall mäta. En gas med stor påverkan men kort livslängd kommer ge stor påverkan idag, men effekten klingar av snabbt. Metan har exempelvis 72 gånger mer påverkan än samma mängd koldioxid i ett 20års-perspektiv, men bara sju gånger mer under loppet av 500 år. Är det viktigt att snabbt minska utsläppen är det metanet som är viktigast, men på lång sikt är det utsläppen av koldioxid och lustgas som blir prioritet. Hur man uttrycker växthuseffekten av olika gaser grundar sig ”på underliggande värderingar av vad som skall vara huvudprioriteringen för klimatåtgärder” som fyra forskare från Chalmers uttrycker det i en ny rapport.[1]

 

Forskarna har rätt bra koll på utsläppen av koldioxid, däremot är det sämre ställt med metanet som dessutom är den gas som betyder mest för idisslarna. Bland annat finns det en svårförklarlig differens mellan rapporter och mätningar av metanet.
– Beräkningarna av metanutsläppen är gjorda efter uppskattningar och många har inte direkta mätresultat, ibland handlar det om gissningar. Metanutsläppen i atmosfären över Västeuropa är ungefär 20 procent större än vad som rapporteras. Troligen kommer utsläppen från jordbruket eller sophanteringen, säger Lena Höglund Isaksson, klimatforskare som bland annat är expert på metan och verksam på IIASA, Internationella institutet för tillämpad systemanalys, i Wien.
De siffror som anges för kornas metanutsläpp bygger på uppskattningar, baserade på de mätningar som gjorts och som i sin tur rymmer en viss variation. Själva mätandet är inte enkelt. Flera metoder har utvecklats och alla innebär de förändringar i kornas vanliga rutiner och miljöer, vilket kan påverka kornas beteenden och därmed också mätresultaten. En vanlig metod är att stänga in korna i slutna rum för att mäta gaskoncentrationen i andningsluften. Ännu svårare är det att mäta kor på bete, även om studier har gjorts på grupper av kor i stora plastväxthus för att mäta gasavgången eller genom att sätta på dem olika apparater på huvudet som mäter metanet i andningsluften. Av praktiska skäl görs sådana mätningar på åkerbeten och inte i naturbetesmark. Sammantaget får man se siffrorna över kornas metanutsläpp mer som en fingervisning än som absoluta tal.
När mycket höga siffror anges för djurhållningens klimatpåverkan beror alltid dessa på utsläpp från förändrad markanvändning, det vill säga omvandling av regnskog till betesmark eller sojaodling till djurfoder (läs mer om det här). Den beräknade klimateffekten av detta överskuggar alla andra källor eftersom skövlingen av regnskog beräknas orsaka utsläpp i storleksordningen 600 ton koldioxidekvivalenter per hektar.
Generellt finns det en mycket stor osäkerhet kring metanets globala budget, både när det gäller utsläpp och nedbrytning. FNs klimatpanel uppskattar att jordbrukets utsläpp under 2000-talets första decennium kan ha varierat med 60 miljoner ton, medan de totala metanutsläppen kan ha varit allt mellan 542 och 852 miljoner ton. Samma sak gäller nedbrytningen av metanet. Enligt klimatpanelen kan den atmosfäriska nedbrytningen ha skett i ett spann på allt från 483 miljoner till 738 miljoner ton. Från mitten av 1980-talet minskade halterna av metan i atmosfären och var i princip i balans mellan 1999 och 2006. Ingen vet ännu vad detta berodde på. Från 2007 ökade dock halterna igen, men fortfarande inte lika mycket som under 1980-talet.
Idisslarnas metanutsläpp beräknades till 89 miljoner ton, vilket är 13 procent av de totala metanutsläppen eller 27 procent av de utsläpp som människan anses orsaka. Detta kan jämföras med utsläppen av metan vid utvinning av naturgas och olja som ligger på 96 miljoner ton.
Bakom alla dessa siffror döljer sig en central fråga för djurhållningen– hur ser kretsloppet för metanet ut och kan man anse att korna ingår i detta kretslopp eller inte? Varför ingår exempelvis koldioxiden i kornas andningsluft i kretsloppet, men inte metanet?
En del forskare hävdar också att idisslarnas metanutsläpp inte är något nytt under solen, utan att det handlar mera om att de vilda djuren har ersatts med tama. Beräkningar i USA har kommit fram till att metanutsläppen från de vilda djur (främst bison) som fanns i landet innan koloniseringen, nästan motsvarar utsläppen från dagens tamdjur.[2]
Det finns också olika uppfattningar om var gränserna går för vad som är jordbrukets utsläpp. Livscykelanalyser gör sina gränsdragningar medan klimatpanelen gör andra. Många av de växthusgasutsläpp som jordbruket orsakar, räknas in under andra sektorer, vilket bidrar till att idisslarnas metanutsläpp framstår i en särskilt dålig dager. Exempelvis ingår inte transporter av insatsmedel i jordbrukets växthusgasutsläpp utan läggs under ”transporter”. Koldioxidutsläpp och bindning i mark redovisas under ”markanvändning”. Direkta metan-­ och lustgasutsläpp från växtodling och djurhållning redovisas under ”jordbruket”, men däremot inte energiförbrukningen och den stora avgång av lustgas som sker vid tillverkning av kvävegödsel. Den posten motsvarar tio procent av jordbrukets utsläpp eller 1,2 procent av de globala utsläppen och sorteras in under ”industrin”. I Sverige används årligen runt 150 miljoner kg konstgödselkväve, vilket motsvarar utsläpp av lustgas på mellan en halv och en miljon ton koldioxidekvivalenter beroende på vilken typ av konstgödsel som används.[3] Till det kommer utsläppen från energianvändningen i konstgödselproduktionen.
När redan kraftigt diskutabla siffror från jordbruket används för att diskutera maten vi äter, blir en del jämförelser skeva. En stor del av matens klimatpåverkan ligger efter jordbruket och den delen ökar utifrån hur ”utvecklat” ett land anses vara. I Finland står förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn och liknande för cirka 30 procent av utsläppen, i Storbritannien är det nästan hälften. Cirka 90 procent av animaliernas klimatpåverkan sker på gården, medan det för vegetabilierna handlar om cirka 45 procent. Morötter anses exempelvis mycket klimatsmarta, men omvandlas de till morotspuré för barnmat orsakar de större klimatpåverkan än ett kilo mjölk. En studie visade att ett kg morotspuré släppte ut nära 1,5 kg koldioxidekvivalenter i hela kedjan.[4]

 

Det är dock mycket sällan som man räknar med hela livsmedelskedjans klimatpåverkan, vare sig när det gäller enskilda livsmedel eller koster. Detta gör att jämförelsen mellan olika typer av livsmedel inte alltid blir rättvisande. Utifrån dessa grundförutsättningar är det rätt självklart att de flesta koststudier[5] visar att en minskad köttkonsumtion leder till lägre utsläpp av växthusgaser och att en vegankost kan leda till halverade utsläpp.
Få studier ägnar sig åt att beskriva vad en förändrad kost skulle få för konsekvenser för jordbruket, men en ny rapport från Elin Röös med flera[6], gör just detta. Utgångsläget är att minska matens klimatpåverkan och markanvändningen, samt att föda en större befolkning. Rapporten simulerar olika produktionssystem som alla bygger på att behålla dagens betesmarker och att endast en liten del av fodret ska odlas. Djuren ska främst beta gräs och äta restprodukter från livsmedelskedjan. I ett scenario med mer extensiv mjölkproduktion och där restprodukter används främst till fläsk och ägg skulle vi behöva äta 2,7 gånger så mycket bönor och ärtor och nästan dubbla konsumtionen av vegetabilisk olja. Omsatt i åkermark skulle detta innebära baljväxter på mer än 10 procent av arealen, vilket idag utgör bara någon procent, och nästan lika mycket raps, mer än en fördubbling. Scenariot innebär också en kraftig minskning av vallodling vilket leder till minskade mullhalter och betydande koldioxidavgång från jordarna, även om de totala växthusgasutsläppen från jordbruket skulle minska betydligt.
Även på global nivå har det kommit en ny rapport[7] som utgår från liknande tankegångar – att utnyttja betesresurserna, föda befolkningen 2050 och minska klimatpåverkan och markanvändningen. Scenariot innebär en minskad animalisk konsumtion med 71 procent, vilket främst sker på bekostnad av gris och kyckling, medan idisslarna i stället ökar i antal. Slutsatserna är att detta skulle kunna innebära minskad klimatpåverkan, men även minskade kväveläckage, markanvändning, vattenanvändning, jorderosion, kemiska bekämpningsmedel mm.
Utsläppen kan också minska om vi äter mindre och slänger mindre mat. En amerikansk studie visar att om amerikanerna, som hör till en av de största köttätarna i världen, bara minskar sitt kaloriintag till det rekommenderade utan att ändra kosten, kommer utsläppen från maten att minska med nio procent.[8]

 

Det råder alltså många frågetecken och motsägelser när det gäller forskningen kring kornas klimatpåverkan. Det finns all anledning att följa utvecklingen och inte dra förhastade politiska slutsatser, vare sig man är mjölkbonde, vegan eller politiker.

 

[1] Climate metrics and the carbon footprint of livestock products: where’s the beef?, Martin Persson, Daniel J AJohansson, Christel Cederberg, Fredrik Hedenus and David Bryngelsson

[2] Historic, pre-European settlement, and present-day contribution of wild ruminants to enteric methane emissions in the United States, Hristov 2015

[3] Jordbruksverket 2013. Försäljning av mineralgödsel 2011/12 Fertilizer sales during 2011/12

[4] På väg mot miljöanpassade kostråd av Charlotte Lagerberg Fogelberg, Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 2009

[5] The impact of nutritional choices on global warming and policy implications: examining the link between dietary choices and greenhouse gas emissions”.Joyce m.fl.

[6] Limiting livestock production to pasture and by-products in a search for sustainable diets (2015) Röös m fl

[7] Impacts of feeding less food-competing feedstuffs to livestock on global food system sustainability (2015), schader mfl

[8] Energy use, blue water footprint, and greenhouse gas emissions for current food consumption patterns and dietary recommendations in the US. Michell m fl.

 

Ett plåster för den halshuggne
 Ett plåster för den halshuggne 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”