Djupdykningar i kastrullen

Vid fel köttgryta
Vid fel köttgryta 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns en gräns för hur nära köttgrytorna även en kock kan vara. I alla fall om kocken råkar tillhöra den översta gräddan och köttgrytan är Mc Donalds, då kan inga Michelinstjärnor i världen rädda ens besudlade anseende.

Det är svårt att vistas ens några timmar i Tyskland utan att stöta på Alfons Schuhbecks nuna. Han är inte bara en av Tysklands mest kända kockar, han är överallt! Just nu rullar han återigen en serie matlagningsprogram på TV. Reser man med Deutsche Bahn är det Alfons Shuhbeck som har tagit fram menyn i restaurangvagnen .Befinner man sig dessutom i München är herr Schuhbecks närvaro nästan löjligt påtaglig i form av hans krogar, kryddbutiker, chokladbutik osv. Alfons har med andra ord ett finger, inte bara i såsen, utan i rätt många sammanhang där det går att tjäna pengar.

”Skicklig i affärer – eller ska vi säga girig? ”är den tyska mattidningen Feinschmeckers omdöme om honom i senaste numret. Det som får tidningen att såga den gemytlige bayraren längs fållkanten av köksförklädet är hans senaste tilltag – reklam för Mc Donalds, ”mat som har lika stor betydelse för njutning som en visselpipa har i en symfoniorkester”, fortsätter tidningen.

Det är ett veritabelt lustmord av denna kock som länge hyllades som en av de främsta i Tyskland. Nu verkar det inte spela någon som helst roll att han var den tredje kocken i världen, utanför Frankrike, som Guide Rouge delade ut sin stjärna till.

I Sverige fick Erik Lallerstedt också utstå en del spott och spe när han sålde, kanske inte sin själ men väl sin nuna i reklam för samma snabbmatsföretag på 90-talet. Det tog honom några år att få tillbaka sitt anseende fullt ut, även om ingen hoppade på honom lika brutalt som nu sker i Tyskland med stackars Alfons.

Pengar luktar inte, brukar det heta. Men det är förmodligen ett av de felaktigaste talesätten vi har. Alla vet att pengar från fel källa har en odör som sitter kvar länge, inte minst i varumärken.

Allt kött är hö
Allt kött är hö 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kvällens debatt på Skafferiet på Berns handlar om kött. Varför äter vi alltmer kött, trots att argumenten emot bara blir fler och fler?

Köttet är vårt nya svarta. Sexköpen är förbjudna, rökningen undanträngd till balkonger och uteserveringar och knarket är fortfarande lika olagligt. Vid sidan om alkoholen seglar köttet upp som en alltmer åtråvärd last som dessutom inte är reglerad i lag men där motargumenten blir allt mer moraliska. Vi ska inte äta så mycket kött om vi vill vara rädda om miljön och djuren. Och vilken rätt har vi egentligen i vår välmående del av världen att sätta oss till doms över andra levande varelser och hålla dem i fångenskap, döda dem och äta upp dem? Ofta under rätt obehagliga former.

Och köttförespråkarna använder också moraliska argument. Vi ska äta SVENSKT kött om vi vill värna djuren, miljön och Det Öppna Landskapet. Och givetvis också Den Svenska Bonden, fast just det säger man inte så mycket om, även om detta egentligen är huvudskälet.

Och därmed är succén given, ladda ett beteende, en vara eller vad som helst med tillräckligt mycket moral och etik och du får en strömning som attraheras av det lite smått förbjudna. Särskilt om det dessutom står ett slag om huruvida rött kött är skadligt för vår hälsa, eller rent av nyttigt om vi kallar det för stenålderskost. Kanske är det därför som vi ägnar oss så ohämmat åt köttfrosseri just nu? Kanske är det därför som antalet köttkrogar växer upp som svampar ur backen?

Eller kanske äter vi bara mer kött för att det är gott och billigt?

Men egentligen borde köttmotståndarna och köttivrarna vara överens, i alla fall den del av köttmotståndet som handlar om att vi ska äta mindre kött. (Den grupp som tycker att vi inte ska äta kött överhuvudtaget är en annan diskussion.) Åtminstone den svenska köttindustrin borde inte ha några som helst problem med att vi äter mindre kött, särskilt inte med tanke på att hälften av allt nötkött är importerat.

Receptet borde alltså vara att äta mindre kött, men svenskt och dyrt. Då borde alla bli nöjda. Eller?

Vi får se under kvällens debatt.

 

Träslevar och Zlatan
Träslevar och Zlatan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Fick ett mail från gästkrönikör Peter Johansson som jag bara måste låta er ta del. Likt en Haqvin Gyllensköld har han gått vetenskapligt tillväga för att kontrollera fakta i Zlatans självbiografi.

Så här skriver han:

“Det är en detalj i boken som jag vill diskutera med dig.

Efter att ha läst (i tidningen) att Zlatans mamma brukade slå av träsleven när lille Zlatan skulle läxas upp gjorde jag följande experiment: Jag förtinade julgrishuvudet (som är den hårdaste delen på grisen – så och på människan men i min frys förvaras inga mänskliga kvarlevor och Mia, min fru, ville inte ställa upp) och gav mig på den tinade skallen men en träslev. Det visade sig då helt omöjligt att med handkraft slå av träsleven!!!

Kan det nu vara så att träslevarna i det forna Jugoslavien var av sämre kvalitét än den svenska björken, eller att Zlatans mamma är stark som en björn eller är det helt enkelt är så att Zlatan inte kan skilja på en slev och en gaffel, för trägafflarna gick av mot grisskallen när jag testade.

Eller ljuger Zlatan? Det här kan vara något för både Plus redaktionen (test av träslevar) eller Janne Josefsson.

Vi talar mer om detta i morgon.”

Peter Johansson

Ska du verkligen äta det där?
Ska du verkligen äta det där? 150 150 Ann-Helen von Bremen

När åt du senast stekt hund? Eller pensionärsmat?

Jag brukar säga att jag äter i princip all mat, även om jag tycker mer eller mindre om den. Det är naturligtvis ren och skär lögn.

Jag brukar också anse att jag inte bangar för att smaka på lite mer udda råvaror. Bäver? Javisst! Jak? Ja, tack, kan man få en portion till! Asp? Visst, vi provar! Råka? Absolut, skånska delikatesser får man inte missa! Säl och val? Ja, när man nu har chansen så!

Till exempel.

Men därmed inte sagt att jag verkligen skulle klara av att äta allt som kommer i min väg, inte för att jag tycker att det verkar otäckt utan för att det känns förbjudet. Och just detta handlar kvällens avsnitt av Landet Brunsås om, den förbjudna maten.

Det är lätt att raljera över människor som av kulturella eller religiösa skäl inte äter viss mat som man själv anser som självklar. Men sätter man ett pekfinger i den egna magen, upptäcker man snart att där finns också ett antal tabun som ligger och skvalpar.

Att som i Kina, äta hund, brukar alltid leda till folkstorm i svenska kvällstidningar Och på senare tid har vi också läst om att delar av den växande medelklassen i Kina också protesterar. Och det är inte bara en reaktion mot att uppfödning och slakt inte alltid är så djurvänlig, utan mot att vi bryter mot första budet i Klas Klättermus Hackebackeskogen – man äter inte sina vänner!

Nej, katter, hundar, hamstrar och för rätt många svenskar även hästar och kaniner, de ska vi klappa på men absolut inte koka i grytan, när deras levnadsdagar är över. Ingen som propagerar för klimatsmarthet då inte!

Och sedan har vi alla oskrivna livsstilsregler. Jag brukar då och då köpa färdig ärtsoppa i slang, när arbetsdagen har blivit för lång och orken är slut. Tycker det är en av få färdiga rätter som är riktigt lyckad. “Pensionärsmat”, väser mina vänner då. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att det inte i min kundkorg även ligger kalvsylta, risgrynsgröt, rulltårta och blodpudding, för då hade jag väl blivit tvångsintagen på hemmet direkt.

Falukorv, Gorbys, Billys, Findus och Dafgårds ger heller inga som helst lifestyle-poäng. Lösgodis, hämtpizza, Mac Donalds är också något som vi inte gärna skyltar med om vi vill delta i medelklass-racet. Hur många gånger har man inte hört barnfamiljer sitta och utmattade bekänna att – “jo, det fick bli Mac Donalds i dag” och alla närvarande har nickat besvärat instämmande, ungefär som vid ett AA-möte där någon erkänner ett återfall.

Nej, det är inte tabubelagd mat, men alla som har låtit munnen glappa i fel situation om sina mindre tjusiga matvanor, vet vilket klavertramp det kan vara.

Jag minns den isande tystnad som bredde ut sig när jag som 17-åring under 80-talet berättade för mina nyfunna intellektuella vänster-vänner att jag både ätit falukorv och tittat på Dallas. I samma andetag.

Det var första gången som jag förstod att det finns tabun kring maten och att olika samhällsgrupper äter olika mat.

Jag berättade aldrig att jag också läste Fantomen.

Det stora matracet
Det stora matracet 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Nej, nej, trenden med lakrits kom för några år sedan men lyckades aldrig slå igenom brett.”

Jag hör mig själv, vänligt men bestämt rätta arbetskollegan under jobblunchen. Samtalet handlar om godis, fingodis, vilken choklad som gäller just nu och sedan glider vi som sagt in på lakrits. Och där måste jag återigen bevisa att jag hänger med. Att jag vet vad som är “big no-no” och vad som är”rätt”.

Och jag är inte ensam. Vi är rätt många i den ständigt klättrande och kravlande medelklassen som försöker visa att vi minsann har koll på läget. Vi kan det här med mat. Vi har lämnat de överkokta grönsakernas och brunsåsens land bakom oss för evigt. Vi har visserligen ingen nämnvärd gastronomisk historia att luta oss tillbaka mot, som tyskarna, fransmännen, italienarna eller kineserna, men vi tänker banne mig se till att vara först med det första – nu och i framtiden!

Senaste avsnittet av Landet Brunsås på SVT handlar just om detta, om maten som livsstilsmarkör, där vi är rätt många som drömmer om härliga middagar i solskenet på en brygga vid vattnet i Stockholms skärgård. Och det är inget fel att drömma, men vad vi också gör är att vi inreder ihjäl våra kök och oss själva, samtidigt som vi febrilt bläddrar i de blanka magasinen, naglar fast oss vid matprogrammen i TV – i ständig jakt på att förstå det rätta, det senaste.Och det har egentligen ingenting med god mat att göra.

Vår trend-oro har en poäng. Det är tack vare den som internationella kökstrender når oss, och då främst Stockholm som är trendoroligast av alla svenska städer, snabbast. För några år sedan pratade jag med en svensk kock som jobbade utomlands sedan en tid tillbaka. Han konstaterade att han aldrig skulle orka med att jobba i Stockholm, just på grund av de snabba trendbytena. “Det finns ingen tid för fördjupning.”

Men baksidan är just detta, att ständigt ha ett vått finger uppe i luften och kunna bedöma vad som swischar som hetast just nu. Men inte riktigt kunna se vad som egentligen är kvalitet. Och vad mat handlar om på djupet.

Mat har i och för sig nästan aldrig handlat om bara mat, förutom under perioder av svält. Det har alltid handlat om att berätta om vem du är och vad du står för. Och ju högre upp i samhällshierarkin, desto viktigare.

Men ändå, kan vi inte backa lite nu, strunta lite i det där senaste italienska kaklet, ställa undan tepanyakigrillen och inte bryta ihop för att våra dumplings än en gång blev sega degknyten.

Vad sägs om lite pannkakor?