Matlandet Sverige

Landet kommer tillbaka!
Landet kommer tillbaka! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Cirkus Almedalen har snurrat igång igen och nu delar vi återigen upp oss i två grupper som antingen överdriver dess betydelse eller bara rackar ner på det som en enda rosépimplande skolavslutning för politiker, organisationer, media och PR-byråer.

Men man kan också ta det för vad det är – en slags folkrörelsernas festival, visserligen med stora inslag av företag, som ägnar sig åt att diskutera politik ur ett antal olika vinklar. Och med tanke på att det arrangeras fler debatter och seminarier än någonsin cirka 2 000, så lär det ju finnas ett och annat guldkorn också.

Särskilt intressant i år är att man har sagt att det är landsbygdspolitiken som är hetast. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och till och med Vänsterpartiet vill alla framstå som de “riktiga” landsbygdspartiet. Man ser uppenbart att Centern har tappat greppet om frågan.

Även Socialdemokraterna har gjort utspel lagom till Almedalen för att “rädda jordbruket”. Bland annat föreslår man ett bolag som ska ägas av regeringen och näringen för att få bättre snurr på försäljningen av svenska livsmedel. Ett halvstatligt bolag alltså, borde få en och annan att sätta mellanmjölken i vrångstrupen.

Det går ändå inte att komma i från att det är mycket intressant att landsbygd och jordbruk, som under decennier har betraktats som de mest osexiga frågorna, tydligen verkar segla upp igen.

Och detta under Almedalen som känns allt annat än lantligt utan mera som en satelitstat till Stockholm under denna vecka.

 

 

Konsumentmakt räcker inte!
Konsumentmakt räcker inte! 150 150 Ann-Helen von Bremen

 

Det brukar heta att konsumenten är kung, men kanske bara i fantasins land? Med facit i hand ser vi att konsumentmakten i princip inte betyder någonting för att förändra den stora utvecklingen inom dagens jordbruk och matproduktion som blir allt mer industrialiserad.

Efter 30 år av ekologiskt lantbruk, periodvis statligt stöd och massiv uppbackning av media är fortfarande bara 3,5 procent av alla livsmedel vi köper ekologiska. Det är ingenting, som kontrast står sötsaker och glass exempelvis för nästan elva procent av våra mat- och dryckesinköp. Andelen mat från lokala mathantverkare och gårdsbutiker är naturligtvis ännu mindre. Tittar vi på kycklinguppfödningen, som är den mest industrialiserade grenen av jordbruket och där det borde finnas ett stort utrymme för alternativ, utgör den ekologiska kycklingen bara en promille av all kyckling vi köper.

Inte konstigt att bönderna klagar över att vi konsumenter är opålitliga, vi säger att vi vill handla miljövänligt och etiskt, men vi verkar göra något helt annat. Men frågan är om inte hela tanken med konsumentens makt är felaktig? Förstå mig rätt, jag tycker fortfarande att vi som enskilda personer har ett ansvar för vilken mat vi köper och att det ansvaret också ska synas i våra kundvagnar. Att däremot tro att alla vi konsumenter på frivillig väg ska ta kostnaden för det industriella jordbrukets utsläpp av kväve, koldioxid, bekämpningsmedel samt den dåliga djurmiljön, utslagningen av lantbrukare och utarmningen av landsbygden osv osv– det är att begära lite för mycket!

Nejdå, jag menar inte att vi ska komma undan. Det är klart att vi ska betala för juste producerad mat, men borde inte också några fler ta ansvar? Borde inte lantbruket få betala för de kostnader som det orsakar när det gäller skador på miljön, naturen, djuren och faktiskt – oss som äter maten? På samma sätt som lantbruket i betydligt större utsträckning än i dag borde få ersättning för när det bedrivs på ett sätt som vårdar alla de naturens tjänster som vi behöver?

Borde inte handeln ta ett ansvar för den mat som de säljer och helt enkelt höja sin lägsta nivå för matkvalitet? Hur kan det exempelvis vara tillåtet att sälja livsmedel som innehåller minsta gnutta bekämpningsmedel? Eller animalier från djur där vi vet att produktionen är allt annat än djurvänlig?

Och framför allt – borde inte politiken ta ett större ansvar och börja intressera sig för att forma en ny jordbrukspolitik? En politik med insikten om att hur vi bedriver jordbruk och matproduktion har en oerhört stor påverkan på vår miljö, vår natur, våra landskap och faktiskt på hela vår kultur.

Konsumentmakt är populärt. Kanske för att det låter vackert men i sin nuvarande form, är alldeles ofarligt.

Texten har publicerats på Ekolådans Nyhetsbrev

Revolution, inte gulle-gull
Revolution, inte gulle-gull 150 150 Ann-Helen von Bremen

Imorgon presenteras utvärderingen av Matlandet. Av döma av det som redan har sipprat ut, inte minst i den artikel i DN för några veckor sedan, är kritiken massiv. Ingen verkar ha något gott att säga om satsningen, vare sig dagligvaruhandeln eller livsmedelsindustri. Alla verkar de rörande överens om att det är pengar i sjön!

Kritiken är inte förvånande, betydligt märkligare är det att Matlandet så länge lovprisades, trots att det från början var tydligt att detta bara var ett genialt marknadsföringsdrag av regeringen och Landsbygdsdepartementet. Vem kan tycka illa om politiker och tjänstemän som kramas med mathantverkare och stjärnkockar? Men skälet till att ingen har ropat att kejsaren är naken, beror givetvis på att Sverige trots allt är ett litet matland, så pass litet att de flesta aktörer har kunnat rymmas runt köttgrytorna. Och man biter som bekant inte den hand som stöder en.

Men nu börjar det stå klart att det inte har blivit några 20 000 nya jobb inom lantbruks- och livsmedelskedjan. Kraften från den pågående strukturomvandlingen är betydligt starkare, arbetstillfällena fortsätter att minska. Det börjar också bli uppenbart att det inte blir någon fördubblad matexport. Och börjar man dessutom nagelfara projekten som fått pengar, finns det åtskilligt att höja på ögonbrynen över. Men det ska vi återkomma till i en senare text.

Problemet är att det handlar om alldeles för lite pengar, i praktiken mellan 20 och 40 miljoner kronor per år, beroende på hur man räknar, som verkligen är nya pengar för Matlandet. För den miljard kronor som nämns i DN-artikeln och som även Landsbygdsdepartementet går ut med, merparten av den summan kommer från Landsbygdsprogrammet, en del av EUs jordbruksstöd. Och de pengarna gick även innan Matlandets uppkomst till ungefär samma saker som nu, nämligen till olika utvecklingsprojekt ( läs arbetsmarknadsprojekt) för att kompensera lantbrukets och livsmedelsindustrins svikande konkurrensförmåga.

Det ironiska är nu att departementets propaganda om en miljardsatsning har varit så lyckad att man får klä skott för detta. Det är väl en sak att dutta ut 20-40 miljoner kronor per år till lite trivsamma projekt som åtminstone håller de involverade sysselsatta, men en miljard är en helt summa och därmed en helt annan sak.

Den bittra sanningen är att hela Landsbygdsprogrammet, som omfattar drygt elva miljarder kronor, inte egentligen förmår att bryta den pågående utvecklingen. Lantbruket fortsätter att krympa. Priset och volymen fortsätter att vara det som gäller inom matproduktionen, där skandaler som hästlasagne bara är symtom. Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset. Och de lantbrukare och livsmedelsföretag som försöker stå för kvalitet och miljöhänsyn kommer alltid att dra det kortaste strået.

Och då spelar inga gulle-gullprogram någon som helst roll. Det vi behöver är inget annat än en revolution i Matlandet Sverige. Och politiker som på allvar är beredda att ta ansvar för maten.

Men just det är det nog ingen som kommer att säga under morgondagens presskonferens.

 

 

 

Som om marknaden inte spelar någon roll
Som om marknaden inte spelar någon roll 150 150 Ann-Helen von Bremen

I gårdagens ledarstick i Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson att anledningen till glesbygdens problem inte stavas vare sig marknad eller att staten inte förmått att lokalisera ut fler jobb. I stället ges hela skulden till den politik som LO-ekonomerna Rehn och Meidner lanserade på 40-talet. Politiken gick i korthet ut på att öka produktiviteten, minska arbetslösheten, hålla inflationen nere och jämna ut lönerna. Och det är framför allt detta sista, kraven på lika löner, som Ludvigsson attackerar. Enligt henne var det den politiken som gjorde att små företag på mindre orter inte kunde konkurrera med stora företag i områden med betydligt snabbare tillväxt.

Men det som Ludvigsson väljer att bortse ifrån var att detta skedde med storföretagens välsignelse. För dem var det givetvis en oerhört passande politik som innebar att de slapp mindre företag som kunde konkurrera med lägre priser.

På samma sätt har staten och kapitalet gått hand i hand när det gäller strukturomvandlingen av jordbruket, det som egentligen är landsbygdens, om vi pratar landsbygd på riktigt, enda motor i näringslivet. När det moderna Sverige skulle danas efter andra världskriget, togs en rad politiska jordbruksbeslut som ledde till att mindre gårdar slogs ut och gynnade de stora, specialiserade lantbruken. Det fanns givetvis en välvilja i detta – Sverige behövde producera mera mat, många bönder levde på så små gårdar att de inte kunde försörja sig och passande nog behövde industrin arbetskraft. Men effekterna var också förödande. Mellan åren 1944 och 1999 försvann tre fjärdedelar av våra lantbruk och en tredjedel av åkerarealen. Mängder av lokala spannmålssorter och husdjursraser fick stryka på foten när hög produktivitet var det enda som gällde. I vissa fall handlade det om arter och raser som med rätta kunde passeras till historien, men rätt många barn slängdes ut med badvattnet.

Men det går inte att bortse ifrån att marknadskrafterna också har spelat en roll i den utvecklingen och att de krafterna har blivit allt starkare sedan EU-inträdet. I dag är det svårt att skylla politiken på att lantbruket krymper, det styrs betydligt mera av priserna på världsmarknaden. Trots att Sverige betalar ut drygt 11 miljarder kronor i jordbruks- och landsbygdsstöd varje år, så räcker inte de pengarna för att bromsa utvecklingen. (Matlandet Sverige-pengarna är givetvis en så liten peng att det från början borde varit uppenbart att de inte skulle förändra något.) Detta säger något om marknadens oerhört starka kraft.

Visst har staten haft sin slev med i grytan, men att låtsas som att marknaden inte har spelat någon roll för landsbygdens utarmning blir lite fånigt. Ännu märkligare är det att den diskussion som nu pågår kring landsbygden, igångsatt av Centerns idéprogram, inte handlar ett smack om lantbruket. För det är ändå lantbruket som är den näring som kan utveckla eller avveckla landsbygden

Det är nu det börjar
Det är nu det börjar 150 150 Ann-Helen von Bremen

I kvällens program av Historieätarna på SVT har jag förmånen att vara en av de medverkande. Det handlar det om beredskapstiden och egentligen är nu allting börjar, eller kanske snarare, tiden efter kriget. Det är då som startskottet för industrijordbrukets framväxt i Sverige fyras av. Sverige, som klarade sig undan kriget, har äntligen muskler nog att ta ur svälten och armodet. Nu ska det produceras mat till alla, till lågt pris och av livsmedelshygienisk kvalitet. Politiken ska se till att de olönsamma smågårdarna försvinner och i stället sätter fart på industrins hjul. Likaså ska alla de lokala spannmålssorter och djurslag bort och ersättas med andra som ger högre avkastning och lönsamhet. Mekanisering, bekämpningsmedel och konstgödsel är tidens moderna melodi.

Det är ingen slump att konstgödselanvändningen tar fart på allvar efter kriget. Krut innehåller bland annat ammoniumnitrat, som också ingår i konstgödsel, och när kriget var över, gällde det att göra av med överskottet på någon annan marknad. Den enes död, den andres bröd är ett talesätt som passar bra in här.

I dag vet vi hur det gick. Vi fick bort svälten, vi fick en uppsjö av billiga, hygieniska livsmedel, ja vi gjorde maten till den största slit-och-släng-varan som vi har i dag. Vore inte maten för billig skulle vi självklart inte slänga så mycket. Och vi fick också en rad miljöproblem och en så stor framgång i strukturomvandlingen att lantbruket i dag har krympt ihop till en marginell verksamhet. Räknat i heltidstjänster sysselsätter jordbruket drygt en procent av Sveriges befolkning i produktiv ålder. Och med det fick vi också en döende landsbygd.

Den storskaliga planen lyckades. Över förväntan.