Ofrihetens mat

Tacka slaveriet för morgonkaffet!
Tacka slaveriet för morgonkaffet! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl tackade i en ledare under helgen konkurrensen och utslagningen av inhemsk produktion för att den har har gett oss billigare kaffebryggare. Men hon borde också ha tackat konkurrensen för att kaffearbetarna fortfarande utnyttjas under slavliknande förhållanden så att vi kan dricka billigt kaffe.

Lifvendahls ledare tog avstamp i handelns rea-jippo “Black Friday” ledare och var en enda stor hyllning till konsumtion, konkurrens och globalisering. Här fanns inte ett ord om att ytterligare en “köpfest” innan julruschen drar igång på allvar, kanske inte är direkt det som vare sig vi eller jordens klimat behöver. Nej, Lifvendahl förstod inte alls kritiken mot detta, utan såg själv fram emot att få göra ett “fynd”. För att stärka sina argument plockade hon fram en över elva år gammal rapport från Timbro med rubriken “Outsourcingens möjligheter”. I rapportens inledning står det följande: “Att produktion flyttar utomlands är en naturlig del av ett lands resa mot högre välstånd och ger stora fördelar – särskilt till konsumenterna.”

Rapporten ägnar sig åt att spekulera i vad saker och ting skulle kostat om inte produktionen blivit outsourcad, dvs att tillverkningen hade lagts ner i Sverige och flyttat utomlands. Det är naturligtvis hypotetiska beräkningar, eller snarare, starkt färgade politiska beräkningar som har till syfte att visa på fördelen med att Kina och inte Borås står för tillverkningen. Här kommer man exempelvis fram till att en tvättmaskin skulle kosta runt 11 000 kronor i stället för dagens 3-4 000 kronor för en vanlig maskin, om det inte hade varit för outsourcingen, ett exempel som Lifvendahl också använder.

Resonemanget är bedrägligt eftersom all effektivisering och prispress inte styrs av internationell konkurrens, även en svensktillverkad tvättmaskin hade med stor sannolikhet sjunkit mera i pris än vad Timbro gissar. Samtidigt är det givetvis sant att outsourcing ofta leder till lägre priser, det är ju därför man gör dem. Vår matproduktion är ett utmärkt exempel på det. Det är ju inte för att vi inte kan odla proteingrödor till våra djur eller föda upp tillräckligt med kor, grisar och kyckling i det här landet som vi importerar soja och kött, vi gör det för att det är billigare.

Men vad som Lifvendahl och andra globaliseringsivrare sällan vill kännas vid, det är att låga priset för oss, ofta innebär en kostnad för någon annan. Det kan vara i form av usla löner och arbetsförhållanden, föroreningar av miljön, skövling av natur, djurplågeri och ohälsosamma varor.

Ofta brukar de här förhållandena motiveras av att det är bra för de fattiga och Lifvendahl stämmer in i den kören, låga priser är bra för de familjer som har “obetydliga ekonomiska marginaler”. På samma sätt brukar det låta när livsmedelskedjorna försvarar att de säljer skitmat, nämligen att den är tänkt för de fattiga. Det är bara det att i andra änden av kedjan står också människor som är fattiga, rent av ännu fattigare och som verkligen skulle behöva att maten eller tröjan eller elektronikkomponenten kostade lite mera. Och om vi tittar på vårt morgonkaffe och inte bara på bryggaren, så ser vi att vårt låga kaffepris bygger på omfattande miljöförstöring och att andra människor jobbar för svältlöner, ibland under slavliknande förhållanden. För samtidigt som våra kaffebarer har lyckats öka sina priser rejält genom att rita vackra mönster i mjölkskummet på vår kopp, tjänar odlarna sämre än vad de gjorde på 1950-talet. .

Tacka konkurrensen för det!

 

 

Kycklingen mitt i rummet
Kycklingen mitt i rummet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så, låt oss äntligen prata om elefanten mitt i rummet – kycklingen. Det är nämligen främst vårt kycklingätande som döljer sig bakom braskande rubriker om skenande köttkonsumtionen. Men av någon underlig anledning kommer alltid kycklingen undan debatten.

Fokus hamnar ofta på nötköttet, trots att det är det köttslag som har ökat minst under de senaste 50 åren. (Se förra bloggtexten.) Kycklingen har däremot gjort en anmärkningsvärd resa under samma tid, från en lyxprodukt som vi bara åt något kilo av per person och år, till vardagsmat och en konsumtion på dryga 20 kilo. Vi pratar om en ökning på 1 100 procent! (Nötköttet har under samma period ökat med 25 procent om vi pratar totalkonsumtion.)

Och även om det röda köttet har slutat växa under de senaste åren, fortsätter kycklingen bara att öka. OECDs prognos är att kycklingen går om grisen 2020 som det mest populära köttet. Även i Sverige tyder allt på att kycklingen kommer att fortsätta att öka, ungefär en fjärdedel av allt kött vi äter är en bit kyckling.

Det finns en enkel förklaring till att kycklingkonsumtionen har ökat – priset. En snabb koll hos en större Ica-butik på nätet visar att en hel färsk svensk kyckling är tre kronor billigare per kilo än falukorven från Scan. Väljer jag kycklingklubbar, visserligen frysta men ändå, hamnar jag en tia lägre per kilo än för nämnda korv. Och då har vi inte pratat extrapriser eller importkyckling. Samma butik erbjuder exempelvis en tvåkilosförpackning frysta kycklingklubbar från Danmark för mindre än 22 kronor kilot!

Det är svårt att hitta något som är billigare än så.

Ja det skulle vara kyckling från Thailand eller Brasilien, vars export ökat allt mera på sistone, även om just Danmark är den stora exportören.

Inte konstigt att lunchrestaurangen älskar kycklingen.

Hemligheten bakom kycklingens framgång är priset och orsaken till det är att kycklingen är det djur som har gått lättast att industrialisera. För femtio år sedan hade nästan alla gårdar några höns som värpte ägg och tuppkycklingar och uttjänta hönor slaktades och åts upp. I dag är det färre än 100 producenter som föder upp det allra mesta av den kyckling vi äter. Hönan är kluven i två avelsgrenar – en för att värpa så mycket som möjligt men inte ge något vidare kött och en som växer så fort som möjligt, innan den hunnit bli könsmogen och börjat värpa. Vare sig gamla värphöns eller tuppkycklingar göre sig besvär. Värphönsen eldas upp eller blir hundmat (en del ekologiska blir buljong) och tuppkycklingarna mals helt enkelt ner levande direkt efter kläckning.Det finns helt enkelt inte ekonomi att göra något annat.

Dagens kyckling är en makalös snabbväxare, 80 gram per dygn och 35 dygn senare är det dags för slakt. Då har det krävts enbart 1,75 kg foder, mestadels vegetabilier, för att få fram ett kilo kött. Inget annat djur klarar av att omvandla spannmål så snabbt till kött. Laxen, en annan favorit på lunchrestaurangen där odlingen påminner mycket om kycklinguppfödningen, kräver visserligen bara 1,15 kilo foder per kilo kött, men då är hälften animalier.

Pratar vi förmågan att omvandla vegetabilier som vi inte kan äta, nämligen gräs, till animaliskt protein, då är kon mycket mer effektiv. Men inte när det gäller spannmål. Då är grisen betydligt bättre och kycklingen som sagt allra bäst. Och där är också en stark förklaring till kycklingens succé, att den främst är ett sätt att förädla spannmål och därmed höja värdet på säden. Och därmed närmar vi oss broilerns roll i systemfelet. Det industriella jordbruket har med hjälp av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel blivit formidabelt på att producera så mycket spannmål att man inte riktigt vet vad man ska göra av all säd. Den här produktionen bygger på ett systemfel som bland annat ger oss en rad olika miljöproblem och den industriella kycklinguppfödningen blir då bara en fortsättning på detta systemfel som dessutom orsakar lidande för djuren själva.

Men det här är sällan något resonemang som tas upp när man kritiserar köttkonsumtionens miljöpåverkan. Tvärtom har kycklingen ofta fri lejd för att den anses ha så liten klimatpåverkan. Chalmersforskarna kom i sitt resonemang fram till att enbart en vegansk kost eller en kost som består av ofattbara 120 kilo animalier varav 67 kilo kyckling per person och år, mer än dubbelt så mycket som dagens höga kycklingkonsumtion, kan klara klimatet. Det är ett exempel på hur fel man kan hamna om man inte tittar på hela matens ekosystem.

Nu behöver det inte vara så här. Det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Hönan skulle kunna ingå i ett fungerande kretslopp igen och inte bara vara fortsättningen på ett systemfel. Hon skulle kunna ta hand om våra matrester, ägna sig åt gödsling och lätt luckring av jorden med sitt pickande och sprättande, ta hand om ogräset bland större, perenna grödor som sparris, majs och fruktträd. För att nämna något.

Men då skulle vi naturligtvis inte äta lika mycket kyckling som i dag. Och vi skulle också behöva vara många fler som har några höns och inte omvänt som i dag.

Slutligen: De producenter som ändå försöker föda upp kyckling och höns på ett mindre industriellt sätt är värda allt beröm. De kämpar verkligen i en tuff ekonomisk motvind. Många av dem når inte ända fram i att integrera hönan i kretsloppet igen, mycket därför att de inte ser någon ekonomisk möjlighet att göra det, men de väljer ändå en mer alternativ väg än den industriella och DET är imponerande!

 

 

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3
Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

Ann-Helen Meyer von Bremen: Jordbruket lider av systemfel

Ju fler kockar…
Ju fler kockar… 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många som vill hjälpa till i köket och laga mat. Är det inte gamla trotjänare som Findus, Felix, Dafgårds eller Gooh som har en hjälpande slev att erbjuda, så är det de yngre förmågorna i form av alla matkasseföretag eller restauranger som specialiserar sig på hämt-mat. Och stressade som vi är, byter vi gärna våra pengar mot lite mera tid. Men frågan är om vi inte också betalar ett pris som är betydligt högre än så? Nämligen makten över vår egen tallrik.

Flera konsumentundersökningar och trendrapporter pekar på samma sak – intresset för matens ursprung och dess påverkan på vår hälsa och vår värld är fortsatt stark. Visst finns det en grupp konsumenter som fortsatt jagar röda prislappar i första hand, en grupp som uppskattas till 30 procent, men en växande trend handlar alltså om andra värden. Intresset för hälsosam och naturlig mat fortsätter att växa, men med ett vidare perspektiv. Maten ska inte bara vara nyttig för mig utan också för miljön, klimatet och människor i utvecklingsländer. Det visar sig bland annat i att vi under året har börjat köpa allt mer ekologiska livsmedel. Alla matbutikskedjorna rapporterar om stora ökningar av ekoförsäljningen, liksom Systembolaget.

Under våren minskade också importen av gris- och nötkött från Tyskland och Danmark för första gången på mycket länge. Det tror Jordbruksverket kan ha att göra med vårens debatt om skillnaderna mellan svensk och europeisk djurhållning, där främst de amputerade danska grisknorrarna och höga medicineringen av antibiotika blev avgörande för våra val i butiken.

Men vill man äta mat som smakar gott på många sätt, krävs det också att vi vet något om matens ursprung och hur den är odlad och uppfödd. I dag har vi dock aldrig varit så långt ifrån den kunskapen. Vår matkasse kan komma från jordens alla hörn och vi har ingen aning om hur den har blivit producerad, än mindre vilken påverkan den har. Det är givetvis inte säkert att vi vet så mycket om villkoren bara för att avståndet är kortare. Hur många av oss känner till vilka bekämpningsmedel en potatisodlare på Bjärehalvön använder eller hur det egentligen ser ute inne i svinstall i Västerås? Men vi kan åtminstone ta reda på vad den svenska djurskyddslagen säger och vilka bekämpningsmedel som är tillåtna i Sverige och övriga Europa, för att nämna något. Bor vi riktigt nära, kan vi rent av besöka bonden.

Men det handlar inte bara om avstånd i mil räknat, utan om att majoriteten av världens bönder bakom maten blir allt mer anonyma. Det är här som våra halvfabrikat, våra färdiga rätter, matkassar och även den mat vi äter på restaurang, oavsett om det är hämt-mat, snabbmat eller fina krogen, kommer in i bilden. Oavsett om du låter Findus eller kvarterskrogen kocka, så har du i de flesta fall inte en aning om var maten kommer ifrån och hur den producerades. Och personalen på krogen svävar för det mesta i samma okunskap, precis som livsmedelsföretagen, som trots sina försäkringar om ”väl utvalda råvaror”, plötsligt står där med häst i lasagnen och byxorna nerdragna.

Ska då en stressad småbarnsförälder behöva ha dåligt samvete för att hen köpte färdiga köttbullar och stekte upp en tisdagmiddag eller skickade iväg en löpare att hämta pizza? Nej, absolut inte, men vi ska vara medvetna om vilket pris vi egentligen betalar, i form av kunskap och makt över maten. Vi ska också inse det snudd på omöjliga att kunna göra medvetna val om vi hela tiden låter någon annan bestämma vår meny.

Har publicerats som krönika i Allt om Mat

Skitmat – en fråga om klass
Skitmat – en fråga om klass 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel. Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt.

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet. Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener. Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)