Close
Enter your
text here

Ofrihetens mat

Priset för billig mat – antibiotikaresistensen
 Priset för billig mat – antibiotikaresistensen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vissa tickande bomber vill man helst inte kännas vid, men till slut går det ändå inte att komma undan. Som detta med antibiotikaresistenta bakterier. Vi har hört till leda om detta ökande problem och jag misstänker att jag inte varit ensam om att muttra någon svordom när läkaren har vägrat skriva ut pennicilin för ungens öroninflammation, på den tiden när det begav sig.

Men ibland kommer man som sagt inte undan. Ett av Almedalens seminarier, arrangerat av Svenska Djurhälsovården och Vi konsumenter, blev en påminnelse om detta. Trots att övriga EU har följt Sveriges linje och sedan 2006 förbjudit antibiotika för att öka tillväxten hos jordbrukets djur, så är ändå användningen mycket hög i flera länder. Sverige, Norge och Island har den lägsta förbrukningen, Sverige ligger på 15 mg/kg levande djur. Spanien ligger högst med 250 mg/kg levande djur, eller 16 gånger mer antibiotika.

Baksidan av den här flitiga medicinerandet av i huvudsak friska djur, är att resistensen ökar och de siffrorna är rätt kusliga. Över 60 procent av de tyska och holländska grisarna och 30 procent av de danska grisarna bär på bakterier som är resistenta mot antibiotika.

Och detta drabbar naturligtvis oss också eftersom resistenta bakterier från djur eller från livsmedel självklart kan smitta oss också.

Märkligt nog agerar inte Livsmedelsverket mot detta. Man anser att om livsmedlet upphettar till 70 grader så är det inget problem. Må så vara, men nog är det en märklig hållning att det tillåts säljas livsmedel som med stor sannolikhet kan vara farliga? Risken att få i sig resistenta bakterier från en tysk, holländsk eller dansk gris är ju inte direkt liten.

Eller som Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter sa:

– Som konsument kan jag inte få buskapet att detta ska jag lösa i köket!

Nu pågår dock sedan en tid tillbaka ett arbete, initierat av Axfood, för att börja ställa krav på antibiotikaanvändningen när det gäller importerade animalier. Ror man detta i land, får det sägas vara ett genombrott för en förändrad syn på handelns roll i livsmedelskedjan, en ökad medvetenhet om att man faktiskt också har ett större ansvar för den mat man säljer. Ett ansvar som man än så länge har varit rätt ovillig att axla.

Hittills har det hetat att det är upp till konsumenten att välja. Kanske är detta första steget att ta ansvar och sluta dölja sig bakom floskler som valfrihet?

 

Priset för lågpris
 Priset för lågpris 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Våra bönder har med rätta kunnat skryta över att man har en högre djuromsorg än omvärlden. Nu verkar dock grisbönderna vara beredda på att ta ett kraftigt steg tillbaka, pressade av den hårda konkurrensen från omvärlden.

Det är lätt att förstå varför grisbönderna nu lanserar ett pilotprojekt för en mer intensiv grisuppfödning. Miljö- och djurskyddslagsstiftning innebär utan tvekan högre kostnader för svenska grisproducenter, jämfört med kollegorna i exempelvis Danmark och Tyskland, som är de största konkurrenterna. På en marknad där enbart pris och volym premieras, blir djusomsorg bara en fördyrande kostnad, såvida man inte lyckas nischa sig ordentligt och skapa ett starkt varumärke.

Men för alla övriga är det volym och pris som gäller. Och det är också bakgrunden till att tolv gårdar nu under en försöksperiod testar en ny uppfödningsmodell för att suggorna ska leva längre och producera fler kultingar. Ja producera, för det är produktion det handlar om. I dag får en svensk sugga igenomsnitt 24 levande kultingar, medan de danska suggorna producerar ytterligare fyra kultingar.

För att lyckas med detta vill man tumma på djuromsorgen: Fler grisar i samma box, fler grisar i samma stall, tidigare avvänjning av smågrisarna och det kanske mest kontroversiella – fixering av suggorna. Nu väljer man visserligen inte att prata om fixering, utan i stället om ”skyddsgrindar”, även om det är samma sak, suggan stängs in bakom ett galler så att hon inte kan röra sig och kultingarna kan dia utan att riskera att suggorna ligger ihjäl dem.

Fixering av sugga är vanligt inom övriga EU och har varit ett starkt argument till varför man ska välja svenska fläskkotletter. Nu hävdar visserligen producenterna att det bara handlar om att fixera suggan under några dagar, medan det i övriga Europa rör sig om betydligt längre tid. Det må så vara, men den dagen när bilder på fixerade svenska suggor börjar publiceras, då spelar det nog ingen roll om det bara handlade om några dagar, en vecka eller månader. I det fallet kommer en bild att säga mer än tusen ord – en gris i bur är ingen vacker syn.

Och det ironiska är att även om detta pilotförsök resulterar i en förändrad grisproduktion så kommer ändå inte de svenska grisproducenterna att få samma kostnadsläge som konkurrenterna, det medger även grisproducenterna själva, byggkostnaderna är till exempel för höga.

Det är som sagt lätt att förstå varför grisbönderna känner sig tvingade att göra detta, men någon framtidsväg är det tyvärr inte, inte för bonden och sannerligen inte för grisen eller oss konsumenter.

Var det egentligen det här vi drömde om när vi drömde om ett avreglerat jordbruk och en fri matmarknad?

En obehaglig krydda i maten
 En obehaglig krydda i maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Statistik är som bekant en konstform som är anpassningsbar utifrån syftet. Både DN och ATL har läst rapporten om kemikalier i maten från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, men kommit till helt olika slutsatser. ”Växtskydd i maten riskfritt”har ATL valt som i rubrik i fredagens tidning, medan DN skriver ”Mer kemikalier i vanliga råvaror”. Två helt olika slutsatser från samma rapport, så vem ska man egentligen lita på?

När det gäller ATLs artikel så följer den helt enkelt Efsas egen analys. Efsa har sammanställt 77 000 prover från 500 olika livsmedel som har sålts inom EU, Norge och Island och av dessa prover var det 97,2 procent som innehöll bekämpningsmedelsrester som inte överstiger gränsvärdet för vad som myndigheten anser farligt för oss människor. Likaså konstaterar Efsa att det inte finns någon långsiktig hälsorisk med de livsmedel som faktiskt låg över gränsvärdet. När det gäller den kortsiktiga risken för förgiftning skriver man att 99,6 av proverna inte innebar någon sådan risk. Man kan med andra ord dra den slutsats som ATL gör.

Men därmed inte sagt att DN är ute och cyklar, tvärtom. Börjar man titta närmare på siffrorna, som DN har gjort, så blir bilden nämligen betydligt mer bekymmersam. Hälften av alla proverna som togs under 2010 innehöll bekämpningsmedelsrester och i en fjärdedel av proverna hittades med två eller flera kemikalier. Det sistnämnda gäller framför allt importerad lever, citrusfrukter och jordgubbar. Dessutom har antalet prover som innehåller kemikalierester som ligger över gränsvärdet ökat med 50 procent, jämfört med 2007, vilket gäller bland annat tomater, lök, sallad och havre.

Rester av bekämpningsmedel har vi tidigare mest förknippat med frukt och grönt, särskilt vindruvor, jordgubbar och citrus. Intressant är att man nu för första gången testar spannmål och då också upptäcker rester av bekämpningsmedel, stråförkortningsmedel, som tidigare varit förbjudna i Sverige. Men ännu mer intressant är att man dessutom hittar rester i animalier, inte mindre än 43 olika kemikalier. I tio procent av mjölkproverna fanns exempelvis rester av DDT, sedan länge förbjudet men en kemikalie som har lång livslängd i naturen.

Så hur farligt är det då? Ja Efsa försäkrar att det är ofarligt och den linjen går självfallet också vårt Livsmedelsverk på. Men personligen är jag inte helt säker på att man alltid ska lita på staten, vare sig den svenska eller den europeiska. Det faktum att studier visat att människor som äter ekologisk mat har mindre bekämpningsmedelsrester i sin urin och i sitt blod är trots allt ett tungt vägande skäl. Och även vår svenska myndighet medger att man faktiskt inte vet vad den sammanlagda effekten av kemikalier egentligen innebär för vår hälsa.

Med tanke på att Efsa hittade mätbara rester av 328 olika kemikalier i sin provtagning, känns det som ett cocktailparty man kan tacka nej till.

Priset på en hästlasagne
 Priset på en hästlasagne 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så var det dags igen för nästa matskandal – hästlasagnen har fått hela Europa att falla i vilt sken, om ordvitsen tillåts. I kväll håller Eskil Erlandsson och de andra europeiska jordbruksministrarna ett extramöte i Bryssel. Här i Sverige ska Livsmedelsverket ut och DNA-testa färdigmat som påstås innehålla nötkött och det ropas på kontroll och strängare straff för matfuskare. Det är säkert så att det behövs en starkare kontroll, precis som Annika Ström Melin skriver på ledarsidan i dagens DN och vi kommer säkert också att få se fler kontrollprogram av olika slag, men detta är egentligen inte grundproblemet. Det ironiska är till exempel att alla inblandade företag redan är kvalitetssäkrade enligt ISO 9001, som Gunnar Rundgren skriver på sin blogg Trädgården Jorden.

Alla dessa certifieringar som ska borga för redlighet och kvalitet har en tyngd som väger lättare än ett hästtagel. Inga kontrollprogram i världen kommer att kunna uppväga vad det egentligen handlar om – prisjakten. Det är den enögda fokusering på pris som gör att det pumpades ut minst 70 ton rödfärgad fläskfilé under namnet ”oxifilé” under ett antal år. Det är samma mekanism som gör att en färdig lasagne från Findus kan kosta 23,50 eller 18,50 under Icas märke, tacka tusan för att man måste blanda i en billigare råvara! Det är samma orsak som gör att Coop numera använder tyska grisar för sitt Änglamarksbacon. Inget fel på tyska grisar, men i det här fallet är det en tydlig kvalitetsskillnad i form av ett bacon som släpper i från sig mer vätska och vitt protein när det steks. Vad spelar det då för roll att Coop en gång stöttade de ekologiska grisproducenterna, när man sedan väljer bort dem av prisskäl? Det senare är visserligen inget brott eller fusk, men det är en konsekvens av precis samma system där det enbart går ut på att pressa priset på bekostnad av matens kvalitet. Och den logiska slutstationen i den kedjan heter fiffel och båg, eller hästlasagne och fuskfilé.

När det pratas om pris brukar alltid konsumenten få bära hundhuvudet, den snåla konsumenten som säger sig vilja betala för bra mat, men sedan väljer det billigaste. Och visst, vi har ett ansvar. Varje dag har vi ett ansvar när vi handlar vår mat att ställa frågan – hur kan det här vara så billigt? Vad är egentligen skälet till det? Men det är sannerligen inte enbart konsumenternas ansvar. Största ansvaret har livsmedelsindustrin och handeln som verkligen borde fråga sig varför priset är så lågt?

Och i stället för att ägna tid åt kvalitetssäkringar så borde alla aktörer få en rejäl grundkurs i hemkunskap. Så att man förstår att det inte är muttrar och skruvar som man säljer, utan faktiskt något av det viktigaste som finns, nämligen vår mat!

Ettöringens diktatur, julversionen
 Ettöringens diktatur, julversionen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alldeles strax är det dags att sätta sig ner och njuta av julbordets självklara drottning – skinkan. Julbordet må vara en trendkänslig picknick-filt där ständigt nya rätter kliver in och puttar ut andra, men skinkan sitter fortfarande säker på sin tron. Enligt SCB lär vi äta ett kilo skinka per år och person och det allra mesta just under julen.

Med tanken på alla skriverier som har varit om den ekologiska julskinkan som både har slagit ”försäljningsrekord” och ”hotar att ta slut” så är det lätt att tro att den finns i en ugn nära dig. Men så är det förstås inte. Bara ett par procent av alla svenska julskinkor är ekologiska, mindre än en procent alla svenskt fläskkött är ekologiskt. Och förklaringen till det är förstås priset. Det är mer än dubbelt så dyrt att föda upp en ekologisk gris, jämfört med en industrigris. Och även om butikskedjorna har ägnat sig åt lite ”lockprissättning” på just ekologisk julskinka, så blir ändå priset därefter.

Priset håller oss i ett järngrepp och det gäller även industrigrisarna. Jordbruksverket räknade för något år sedan ut att det svenska djurskyddet kostade 1,40 kronor mer per kg fläskkött, jämfört med exempelvis danska och tyska grisar. En spottstyver kan tyckas, men för grisproducenten som får mellan 10 och 17 kronor per kg slaktad gris, så är det givetvis rätt mycket pengar.

Och tydligen är det också för mycket pengar för oss. Hur ska vi annars förklara att importen av griskött ökar och att nu mer än var tredje gris som äts i Sverige är importerad?

Nej, jag menar inte att vi ska slopa det svenska djurskyddet. Det är visserligen tandlöst om vi verkligen vill se ett gott grisliv, men det är ändå en betydelsefull skillnad mot hur grislivet kan se ut i andra länder. Jag vill bara peka på att denna, till synes löjliga skillnad i pris verkar väga tyngre. Att det alltid är billigast som vinner, så länge vi har ett jordbrukssystem som bara prioriterar volym och pris.Och med den matematiken är det snarare ett under att vi har ett par procent ekoskinkor på julbordet.

Vi konsumenter brukar bli anklagade för att vara disneyfierade i vårt förhållande till djur, att vi gör dem gulligare än de i själva verket är. Men jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. De flesta av oss har aldrig sett hur grisen beter sig när den får leva sitt liv som den själv vill. För om man har sett hur mycket tid och energi grisar lägger ner på att böka i jorden med sina trynen på jakt efter rötter, maskar och småkryp att äta, eller med vilken stor njutning de badar i gyttja, då glömmer man aldrig den synen. Då förstår man vad en gris är och att det livet måste få kosta. Kanske på ett så enkelt sätt att vi äter bara ett halvt i stället för ett helt kilo, men betydligt godare skinka. Gott för grisen, miljön och för oss själva.

God Jul!