Close
Enter your
text here

Ofrihetens mat

GMO-gubbarna i lådan
 GMO-gubbarna i lådan 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Med jämna mellanrum dyker de upp, forskarna, docenterna och professorerna som propagerar för genteknikens frälsning och just nu verkar de vara i farten igen. I januari var det Sten Stymne, professor i växtförädling på Sveriges Lantbruksuniversitet som tiggde regeringen om mer anslag för forskning kring GMO-grödor. I senaste numret av tidningen Sans får pensionären och den före detta professorn och prorektorn på SLU, Torbjörn Fagerström, i en alltför lång debattartikel gång på gång upprepa samma budskap – gentekniken på jordbruksgrödor är helt och hållet ofarlig. Och själv har jag haft det tvivelaktiga nöjet att nyligen träffa på några av dem i en debatt hos UNT och Omvärlden. Anledingen var min artikel ”Kampen om fröet” i Omvärlden.

Nöjet var tvivelaktigt, därför att personerna i fråga mera ägnar sig åt tasksparkar än debatt, kanske i tron att deras akademiska titlar ger dem immunitet. Men låt oss strunta i budbäraren utan i stället titta på budskapet. Löftet från gentekniksivrarna är att vi ska få grödor som utrotar världssvälten en gång för alla. Det kan handla om supervete som står emot alla tänkbara sjukdomar eller ris som är så torktåligt att det kan odlas i öknen. Men det vi främst hittills har sett av det utlovade paradisiska gåvorna är grödor som är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller som har fått ett inbyggt gift som tar kål på vissa insekter. Tvärtemot det som många tror så ger sällan GMO grödorna nämnvärt högre skörd, utan deras fördel är att de kapar kostnader.

Det är inte särskilt imponerande, särskilt inte eftersom gentekniken numera får anses vara myndig efter ett par decennier på nacken. Dessutom har vi sett en rad nackdelar som resistenta ogräs, ökad användning av bekämpningsmedel, förlorad biologisk mångfald och framför allt – det viktigaste av allt – ett ohälsosamt maktövertag hos biokemiföretagen. Det finns all anledning att vara tacksam över Europas försiktiga hållning. Det här är kanske enda gången inom jordbruket som man på allvar har tillämpat försiktighetsprincipen, nämligen att varje GMO-gröda noga ska prövas och undersökas så att den inte skadar människa, djur eller miljö.

Frågan om gentekniken inom lantbruken handlar egentligen väldigt lite om själva tekniken, det är mera en maktfråga. Att välja genmodifierat och därmed patenterat utsäde är också en fortsättning på den väg som innebär att jordbruket gör sig allt mer beroende av inköpta insatsmedel i form av utsäde, energi, gödning, avelsmaterial, bekämpningsmedel, foder osv. En annan väg skulle ju kunna vara att utveckla ett mer självförsörjande jordbruk som inte skulle vara lika beroende av andra företag och kanske därför inte lika sårbart.

Vem ska ha makten över utsädet, fröerna? Vi vet att 75 procent av jordbrukets biologiska mångfald har försvunnit under 1900-talet och införandet av de genmodifierade grödorna har inneburit att mångfalden krympt ytterligare. De enorma resurser som läggs på GMO-forskning leder till att mindre resurser läggs på traditionell växtförädling och existerande sorter, särskilt de gamla som inte är patenterade, tillåts degenerera. I dag består Indiens bomullsfält till över 90 procent av genmodifierad bomull, ett land som alldeles nyligen hade hundratals sorter.

Maktfrågan drabbar alla, både de som väljer att odla exempelvis GMO-grödor och de som inte gör det. Den lantbrukare som odlar GMO-majs blir inte bara beroende av utsädesföretaget utan också av att kunna hantera en mix av olika bekämpningsmedel för att inte få resistenta ogräs. En GMO-grödas inträde på åkern minskar också genast de omgivande böndernas valfrihet. De tvingas i stället att så sitt vanliga utsäde betydligt senare på säsongen för att inte grannens GMO-grödor ska korspollinera sig, tvingas därmed också skörda senare och får följaktligen en sämre skörd. Den ”alternative” löper förstås också alltid risk för att det kommer in GMO-grödor på fältet ändå och det är givetvis en katastrof för en bonde som väljer att odla och sälja sin majs eller sin soja som GMO-fri. Och vi ser i förlängningen att de som vill köpa GMO-fritt får betala extra, inte för produkten i sig, men för att hålla isär den.

Med gentekniken blir det inte så mycket valfrihet kvar. Det är en odlingsideologi som hade passat utmärkt i en stalinistisk femårsplan, men som ironiskt nog har sitt ursprung i marknadsdyrkande landet i väster. Historien borde ha lärt oss att vara skeptiska till de som pekar med hela handen och påstår att de hittat Den Enda Vägen.

Grisliven som inte syns på förpackningen
 Grisliven som inte syns på förpackningen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Är det verkligen lönt att satsa på ett gott grisliv? Det är en fråga som de ekologiska grisproducenterna ställer sig med all rätt. Lagom till jul, när det är dags att börja griljera skinkan, brukar svaret vara ja från konsumenterna. Men resten av året är det lite mera tveksamt, annars skulle inte bara 0,7 procent av alla grisar vi föder upp i Sverige vara ekologiska. När det handlar om bilköp så förstås vi varför en liten Toyota Yaris är billigare än en stor Mercedes GL. Det syns redan på utsidan och det märks i ännu högre grad när vi sätter oss bakom ratten. När vi köper fläskfilé är det däremot en helt annan sak, det finns ingen synlig skillnad där de ligger förpackade i butiken, bara priset skiljer dem åt och den skillnaden är mycket stor! Den svenska konventionella filén är dubbelt så dyr som den danska och den ekologiska är dubbelt så dyr som den konventionella svenska och alltså nästan fyra gånger dyrare än den danska. Personligen tycker jag att man kan ha en viss förståelse för att det krävs rätt mycket engagemang och kunskap för att konsumenten ska välja någon av de betydligt dyrare fläskfiléerna. Problemet med djuromsorg är nämligen att det inte syns på utsidan. Och bönderna må klaga hur mycket de vill på osolidariska konsumenter, jag tycker fortfarande att man varit rätt usel på att verkligen sälja djuromsorgen. Ekologiska kotletter ligger, i bästa fall, förpackade i gröna plasttråg i stället för svarta, men tydligare än så blir det inte. Det är rätt häpnadsväckande torftigt, med tanke på hur mycket tid och pengar som annars investeras i livsmedelsförpackningar. Förpackningen för fläskfiléer har inte ens en färgmarkering som skillnad. För de flesta konsumenter som står framför kötthyllan dyker det inte upp någon självklar inre bild av hur livet för en svensk gris lever, jämfört med en dansk eller tysk. De flesta av oss har inte sett några grisar i levande livet överhuvudtaget, vare sig i stallarna eller fritt bökande med trynena i jorden. Och till skillnad mot äggen och hönsen, där ekoäggen under många år fick mycket reklam, har heller ingen på allvar brytt sig om att tala om det för oss. Ändå så finns skillnaderna där mellan de olika grisliven och de skillnaderna är stora. Det gäller bara att vi kommer ihåg det även när julen är över och skinkorna reas ut.

(En variant av texten har publicerats som krönika i senaste Allt om Mat)

Kampen om fröet
 Kampen om fröet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

.<br /> Foto: Pep Bonet/NOOR

Ur senaste numret av Omvärlden

Foto: Pep Bonet/NOOR

Reportage

Kampen om fröet

Publicerad: den 29 november 2013

Fröet är början till allt liv och livsnödvändigt för vår existens. Men vem tillhör det egentligen? Över hela världen rasar en hård kamp mellan lokala bönder och globala utsädesföretag. Om rättigheterna säljs ut riskeras mångfalden och livsmedelsförsörjningen hotas.

Så här gick det till när ett nederländskt företag lurade skjortan av Etiopien.

Teff är Etiopiens viktigaste sädesslag, det har odlats under tusentals år och är huvudingrediensen i de traditionella pannkakorna injera. Teff har också ett högt näringsvärde och är dessutom glutenfritt, vilket gör det extra intressant som exportprodukt till länder där glutenintolerans är ett växande problem.

2005 gjorde den etiopiska staten en affärsuppgörelse med det nederländska företaget HPFI som fick tillgång till tolv sorter av teff. Holländarna skulle förädla sädesslaget till olika livsmedelsprodukter för den europeiska marknaden. I gengäld skulle Etiopien få en betydande del av intäkterna från försäljningen. Satsningen sågs som ett mönsterexempel för att bevara biologisk mångfald och sprida nyttan av genetiska resurser.

Norska Fridtjof Nansens Institut har dokumenterat hur bönderna sedan förlorade kontrollen över sitt eget utsäde. HPFI gick i konkurs, men innan dess hann man ta patent på ett antal olika sätt att använda sädesslaget, från mogen säd till mjöl, deg och en rad andra produkter. Allt som etiopiska staten fick var 4000 euro och stora svårigheter att kunna marknadsföra teff utanför Etiopien. Någon juridisk strid gentemot HPFI är heller inte möjlig, eftersom bolaget har gått i konkurs. Att sedan ägarna till HPFI startade nya företag som tog över patenten, är en annan sak.

Det är få saker som kan tyckas så oskyldigt som att pilla ner ett frö i jorden på vårkanten. Men det är allt annat än harmlöst. Kampen om fröet rasar över hela världen och står mellan å ena sidan allt större utsädesföretag och böndernas uråldriga tradition och rätt att odla och förädla sina egna fröer.

– Den som har makten över jordbruket har också makten över samhället. Så har det alltid varit, säger Hans Larsson, forskare inom växtförädling av ekologiska spannmål på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp.

Men innan vi tittar närmare på maktkampen, låt oss titta på effekten av den, nämligen den krympande biologiska mångfalden. Påståendet kan tyckas märkligt för oss i väst. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket mat och ett så stort utbud som nu.

Vi är den första generationen som kan välja mat utifrån vad vi är sugna på. Kliver vi in i en större matbutik hittar vi i dag 40000 varor, tio gånger fler än för 30 år sedan. Hyllorna bokstavligen dignar av livsmedel från när och fjärran. Mejeridisken sväller, olivoljorna fyller en hel vägg och vi köper inte längre bara ”en tomat”, vi har ju 10–15 olika sorter att välja på.

Samma upplevelse får vi på krogen där vi hela tiden presenteras för nya råvaror. En svensk restauranggrossist kan i dag inom 24 timmar beställa hem i princip vilken råvara som helst från hela världen.
Och samma utveckling ser vi i utvecklingsländer som har ökat sitt ekonomiska välstånd.

Texten är ett utdrag. Läs hela reportaget i OmVärlden #8 2013. Prenumerera här

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

Sila kameler
 Sila kameler 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Skrev den här krönikan tidigare i somras för ett kommande nummer av Allt om Mat och med tanke på dagens artikel i DN har den blivit aktuell igen.

 

Återigen har vi blivit påminda om det höga priset på den billiga maten. Den norska laxodlingsindustrin har nu fått möjlighet att använda foder som innehåller rester av ett giftigt bekämpningsmedel som är förbjudet i många länder. Det är ännu ett exempel på hur långt man är beredd att gå för att producera mat till ett, till synes, lågt pris.

Endosulfan är ett bekämpningsmedel som brukar kallas för ”DDTs kusin”, dels för att det är mycket giftigt, dels för att det finns kvar i naturen under lång tid. Bekämpningsmedlet är förbjudet i EU och en rad andra länder. Från och med förra året är endosulfan också förbjudet globalt, även om vissa länder under en övergångstid har fått tillåtelse att fortsätta använda det under ett antal år. Och det är detta ämne som norsk laxindustri har kämpat för att höja gränsvärdet för inom EU, vilket EU också gått med på.

Men vad har då ett bekämpningsmedel för växter att göra med norsk lax? Jo saken är den att den norska laxodlingsindustrin har börjat använda mer vegetabilier i fodret eftersom fiskodlingen kritiseras för att dammsuga ett antal andra fiskarter som foderfisk. Det går åt cirka 2,5 kg fiskar som foder för att föda upp 1 kg lax. Genom att tillverka ett foder som innehåller mindre fisk och mer växter kan man minska fiskmängden. Och så långt låter väl allt väl, men i jakten på att pressa kostnaderna väljer man att köpa in vegetabiliska råvaror som är odlade i länder där endosulfan är tillåtet, eftersom det givetvis blir billigare än att köpa in ärtor, soja osv från länder där man inte använder bekämpningsmedlet i odlingen.

Om endosulfan läcker ut i vattnet är det starkt giftigt för fisk och därför har det också varit förbjudet att använda i fiskfoder. Norska forskare har dock lyckats visa att laxen inte skadas om den äter foder som innehåller kemikalien. Därför har EU också gått med på att kraftigt höja gränsvärdet för endosulfan i lax. Och från norska statens sida hymlar man inte utan konstaterar att EUs beslut har ”ett stort ekonomiskt värde för näringen på både kort och lång tid.”

Men även om laxen verkar överleva att matas med gift, hur påverkar det då oss människor? Ja därom träter nu de lärde. Vissa forskare anser att laxen utgör en hälsofara och varnade redan tidigare för höga halter av miljögifter som anses kunna orsaka fetma och diabetes-2. Och det var innan beslutet om att de höjda gränsvärdena för endosulfan. Andra forskare hävdar dock att det inte är någon fara.

Norge har dock ändrat sina kostråd och rekommenderar gravida och unga kvinnor att inte äta fet fisk, som lax, mer än två gånger i veckan. Det här kostrådet är givetvis inget som man exporterar. Norsk fisk är en alldeles för viktig industri och utgör Norges tredje viktigaste export, värd nästan 60 miljarder svenska kronor. Laxen står för 40 procent av exporten. Sverige är Norges femte viktigaste exportland och det är framför allt laxen vi vill ha. Nästan all lax vi äter i Sverige är odlad i Norge.

Så hur allvarligt ska vi då se på den giftspäckade laxen? Tja, det beror på hur vi ser på vår mat överhuvudtaget. Vi är ju redan vana vid att äta rätt mycket frukt och grönt med bekämpningsmedelsrester, två tredjedelar av alla frukter och grönsaker innehåller rester av kemikalier och som det brukar heta – ”lite skit rensar magen!” Vårt egna Livsmedelsverk tycker alltså inte att vi ska äta mindre norsk lax, faktum är att det inte står en rad om detta på deras hemsida.

Eller så kanske det är dags att allvarligt börja ifrågasätta vilket pris som vi egentligen är beredda att betala för vår mat?

Priset på sylt
 Priset på sylt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Blott Sverige svenska krusbär har, skrev Carl Jonas Love Almqvist, men de som sliter och plockar bären i våra skogar kommer ofta betydligt mer långväga ifrån.

Det är den tiden när tidningarna brukar svämma över av läckra recept på tårtor och efterrätter, dignande av färska bär. Och samtidigt kan vi med stor sannolikhet räkna med att de första rapporterna om utländska bärplockare börjar strömma in. Nationaliteterna varierar men en sak kan vi vara säkra på – vi kommer återigen få läsa om människor som lever under usla förhållanden och sliter hårt för att plocka våra skogars bär för en liten peng. Det är som om bärtårtorna och de fattiga bärplockarna lever i två olika världar, och det gör de också, fast ändå inte.

Vi reser på semester till Thailand för att försäkra oss om en härlig solbränna och thailändarna och de andra nationaliteterna reser hit med hopp om att göra det stora klippet som ska förändra deras liv, eller åtminstone kunna hanka sig fram ett år till. Globaliseringens gåvor regnar lite olika, beroende på var i världen man befinner sig och hur stor plånboken är.

Enligt bäruppköparna är det tjugo år sedan svenskarna slutade plocka bär för att sälja. Man kan säga att det tog slut samtidigt som tanterna, som var de som höll bärindustrin igång, inte längre orkade gå ut i skogen. Skolungdomar göre sig icke längre besvär, de tycker att 10-15 kronor litern för exempelvis blåbär, är alldeles för dåligt betalt. Och visst, ska det bli några pengar så får man naturligtvis plocka några hinkar oavsett om solen steker, knotten biter eller regnet strilar ner.

Samtidigt kunde Svenskt Sigill och Bärfrämjandet förra året rapportera att vi har blivit allt mer intresserade av att koka sylt, mer än var fjärde svensk tänkte stå vid syltgrytan under förra sommaren. Framför allt var det de yngre, särskilt barnfamiljerna, som såg fram emot att packa sommarens läckerheter på burk. Och nästan hälften av syltkokarna var faktiskt beredda att själva plocka sina bär i skogen! Av någon anledning är man då inte särskilt rädd för en låg timpenning, för om man räknar ut hur mycket tid det går åt för att plocka, rensa, koka och konservera så blir det en sylt som snudd på, är värd sig vikt i guld.

Man kan jämföra detta med fritidsodlandet där vi också verkar vara beredda att lägga ner oerhört mycket tid och pengar för några få kok potatis, ett par knippen morötter och lite sallat. Och när det gäller den egna täppan är vi inte heller särskilt roade av att använda kemiska bekämpningsmedel, även om vi inte tänker särskilt mycket på det när vi handlar frukt och grönt i butiken.

Uppenbarligen skiljer vi på arbete och arbete och agerar också därefter. Men frågan är ju egentligen varför vi gör det? Varför vi beredda att betala dyra pengar för några hemkokta syltburkar, samtidigt som vi är rätt snåla när vi handlar sylt i butikerna? För några år sedan intervjuade jag ett syltföretag som tidigare hade profilerat sig som en kvalitetsproducent med hög andel bär i sina sylter. Marknadschefen avslöjade att det ekonomiskt inte hade gått så bra. De hade varit tvungna att ”anpassa sig till marknaden”, dvs att börja göra sylt med mindre bär i, till ett billigare pris.

Samtidigt som vi förfasar oss över de utländska bärplockarnas arbetsförhållanden i våra skogar, är vi ändå inte beredda betala mer för vår sylt. För hur ska vi annars ha råd med den där semesterresan till Thailand?

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat nr 9)