Close
Enter your
text here

Uncategorized

Vid sidan av händelserna
 Vid sidan av händelserna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.

Business as usual
 Business as usual 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!

 

Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet
 Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den pågående debatten om ekologiskt kontra konventionellt jordbruk visar återigen hur forskare kommer fram till helt olika resultat, vilket gör det hela rätt förvirrande för oss som inte tillhör den yrkesgruppen. Vem i hela världen kan man egentligen lita på? Svaret är att det får du nog avgöra själv. Precis som du har dina värderingar och din världsbild, så gäller samma sak hos forskarna och det är också det som styr deras forskning, även om de sällan vill erkänna att det förhåller sig så.
I stället handlar kampen om att framstå som den mest vederhäftiga och sanningsenliga. Det är därför som den eko-kritiska forskagruppen på SLU gång på gång hänvisar till att det är de som står för Vetenskapen och inte för ideologi och pseudovetenskap (som man menar att de eko-positiva forskarna gör), men allt är egentligen bara retorik.

Kirchmann, Bergström, Kätterer och Andersson har fått ordentligt mothugg i debatten när det gäller de tekniska bitarna om hur ekologiskt jordbruk påverkar skörden och miljön – så det lämnar jag därhän – men det finns några andra saker som inte riktigt diskuterats:

Om jordbruket ska utvecklas till ett mer uthålligt jordbruk så är det inte riktigt fråga om den tekniksport som forskarna gärna vill framhålla, utan mera om vilken politik och ekonomi som vi väljer. Det som i dag får europeiska grisbönder att knipsa knorrar och proppa sina djur fulla med antibiotika beror inte på teknik, utan på att de helt enkelt försöker hävda sig i konkurrensens på världsmarknaden. Det är samma prispress som gör att amerikanska bönder odlar GMO-majs, trots att den ger dem resistenta ogräs som kräver användning av bekämpningsmedel som är förbjudna i Europa. Och det är av samma skäl som en del svenska mjölkbönder vill slippa kravet på att deras kor ska behöva vara ute på bete under sommaren, eftersom det ökar enkelt deras kostnader och gör det svårare för dem att konkurrera. På samma sätt påverkas svenskt jordbruks vara eller icke vara i mycket större utsträckning av vilka politiska och ekonomiska regler som gäller, än om jordbruket är konventionellt eller ekologiskt.

Vi kan prata konstgödsel eller inte konstgödsel, bekämpningsmedel eller inte bekämpningsmedel, men så länge det politiska och ekonomiska systemet inte förändras så kommer inte omsorgen om djur, människor eller natur vara något som gynnas i jordbrukets utveckling. Ett hållbart jordbruk är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamt. Forskargruppen saknar insikten om vilka mekanismer som egentligen styr jordbruket, de tror att rätt slags forskning, deras, är lösningen. Det skulle vara lätt att överse med denna brist på insikt och ha förståelse för att de vill prata i egen sak, om de inte ägnade så stor kraft att angripa de som inte tycker som dem själva. Forskare som inte främst argumenterar för sin egen forskning utan i stället angriper andras, måste ändå ha gått vilse någonstans i korridorerna på Lantbruksuniversitetet.

De fyra återkommer också gång på gång till att världen kommer att svälta ihjäl om den ställer om till ekologisk odling. Men nu var det ju Sverige det handlade om och ska vi vara ärliga så spelar det egentligen ingen som helst roll ur ett globalt perspektiv vad som händer med det svenska jordbruket. Det kan läggas ner eller växa, det spelar världen lika. Däremot är jordbrukets framtid givetvis en oerhört viktig sak för Sverige, med det har inget med världssvälten att göra. Tittar vi globalt så ser vi också att dagens hunger inte beror på brist på mat, utan på fattigdom. I dag finns det ett överflöd av mat i världen som snarare är ett problem än en tillgång. Fanns det inte överskott på mat och billiga transporter, skulle inte världens bönder konkurrera ut varandra på det sätt som sker, inte minst i Sverige i dag men också i många utvecklingsländer. Även med en växande framtida global befolkning finns det inget som tyder på att inte ett ekologiskt jordbruk skulle kunna mätta världen.

SLU-forskarna anser att det ekologiska jordbruket är en återvändsgränd, men det industriella jordbruket får nog snarare ses som en parantes. Även om denna forskargrupp vägrar att erkänna det så bedrivs dagens industriella jordbruk på ett sådant sätt att det underminerar vår framtida möjlighet att producera mat. Frågan är om förändringen av dagens jordbrukssystem kommer att ske genomtänkt och planerat, eller om det mera blir frågan om en kollaps. Låt oss hoppas på det förstnämnda.

Dumskallarnas sammansvärjning
 Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som ”no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: ”Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken ”frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så ”djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 

Tillbaka till landet
 Tillbaka till landet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När min morfar fyllde femtio år lämnade han sitt, förmodligen, rätt bekväma liv som förman på Svenska Kullagerfabriken i Göteborg för att ta över släktgården i Värmland. Jag är inte så säker på att han blev särskilt lycklig över det. Däremot så vet jag att det var ett hårt slit, säkert hårdare än för många andra eftersom han dessutom skulle bevisa för omgivningen att hans år i stan inte hade ”fördärvat” honom. Att han fortfarande visste hur man skulle harva, så och skörda. Jag vet också att han, som inte var en särskilt smidig människa, kom på kant med rätt många av människorna i trakten och det nätverk som han nog hade behövt, inte var särskilt stort eller finmaskigt. Han dog förhållandevis ung, efter våra dagars mått. I alla fall alldeles för ung för en femåring som avgudade sin morfar.

Nu har jag gjort precis samma resa som han – vid samma ålder har jag lämnat min bekväma medelklasstillvaro i Stockholm för att inte bara flytta ihop med min man, utan också ut på landet, till den gård som vi har köpt. Men jag tänker inte göra det på samma sätt som min morfar. Jag tänker inte bevisa för omvärlden att jag minsann kan bli en ”riktig bonne”. Jag tänker inte heller envist kämpa mig kvar av ren prestige och stolthet, om det skulle vara så att jag upptäcker att jag inte längre vet hur man lever sitt liv med glädje på landet, vilket jag tror var fallet för honom.

Självfallet har jag en helt annan sits än min morfar. Framför allt har jag kvar mitt ”gamla” jobb, jag kommer fortsätta att skriva, hålla föredrag och leda debatter som tidigare, med samtidigt så har jag ledsnat på att sitta alltför många timmar vid tangentbordet. Jag längtar verkligen att jobba praktiskt med hela kroppen, inte minst för att det ger nya idéer till timmarna framför dataskärmen. Hur det praktiska arbetet ska se ut, vet vi ännu inte. Blir det djur, blir det skogsarbete blir det en kombination av teori och praktik? Det får vi helt enkelt se. Mannen är i alla fall igång och odlar grönsaker för fullt, snart kommer växthuset också, men han har å andra sidan jobbat som grönsaksodlare och kan sina saker.

För en annan skillnad mellan mig och min morfar är att även om jag är uppväxt på en liten gård, så saknar jag praktisk erfarenhet av lantbruk. Och så pass mycket har jag lärt av mitt skrivande om denna näring att jag inser att bondeyrket kräver gedigen kunskap och erfarenhet och det är lite för sent för mig för att erövra denna. Alltså behöver jag inte delta i den tävlingen, vilket känns som en befrielse, inte minst för att det i stället gäller att hitta andra sätt att försöka ta hand om och utveckla vår lilla gård. Ungefär samma läge som tusentals bönder nu befinner sig i när de funderar på hur de ska kunna fortsätta bedriva sitt jordbruk.

Och det är alltså detta som är skälet till att det varit en kort blogg-paus och att det även under hösten förmodligen kommer vara lite sporadiskt skrivande här.