Uncategorized

En doft av brunt
En doft av brunt 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRF och dess VD Anders Källström har hamnat i rejält blåsväder. LRF Ungdomen i Norrbotten kräver hans avgång. Och de är inte ensamma. Anledningen är att LRF, Livsmedelsföretagen och Landsbygdsdepartementet har delat ut livsmedelspriset, Årets Uppstickare, till Quibbla Halal.

I den bästa av världar skulle detta givetvis inte vara något problem. Köttföretaget Quibbla Halal har växt kraftigt under de senaste åren genom att de har jobbat med en växande kundgrupp som många andra inom köttbranschen har negligerat, nämligen de konsumenter som vill ha halal-slaktat kött och charkråvara. Att se förändringar på marknaden och nya kundsegment brukar applåderas som en framgångsväg och beskrivas som precis det som svensk livsmedelsindustri behöver. Inte minst kött- och charkindustrin.

Men nu är det annat ljud i skällan. Kritikerstormen, som främst verkar ha drabbat LRFs Källström, handlar om att Quibbla Halal, som visserligen köper svenskt nötkött för 50 miljoner kronor per år, också importerar kött. Orsaken, enligt företaget, är att det råder brist på halal-slaktat kött i Sverige, främst när det gäller kyckling och lamm.

Låt mig säga det en gång för alla – jag tycker att det är viktigt med ett svenskt lantbruk, inte för att det alltid är bäst, för det är det inte, men för att det är här jag bor. Jag vill ha en levande landsbygd och jag vill se svenskt lantbruk utnyttja sin fulla potential som producent av goda livsmedel men också som vårdare av vår miljö, natur och kultur.

Likaså kan jag ha förståelse för de som är upprörda över att ett svenskt livsmedelspris, med böndernas egen organisation som avsändare, premierar ett företag som delvis importerar kött.

Men om det nu är den blågula färgen som gäller till hundra procent för detta pris, kan man fråga sig varför ingen protestkör hördes när Saltå Kvarn fick priset 2008, ett företag som baserar en stor del av sin verksamhet på just import? Eller varför det inte var någon som gnällde 2005, när Jakobsdals Chark fick ta emot priset, ett företag som också importerar köttråvara. I en konsumentartikel i GP 2007, kritiserades charkföretaget för att det bakom en av deras svenskklingade varumärken dolde sig tyska grisar. I dag är just de skinkorna gjorda av svenskt kött, men fortfarande importerar företaget köttråvara från utlandet.

Det hördes heller inte minst knyst när Hallands Fruktindustrier tilldelades priset, pristagare 2006, som enligt egen uppgift importerar 20-25 procent av sin råvara.

Varför klagades det inte då?Jag vill inte tro att det beror på att att ägarna till Quibbla Halal inte direkt är så ljushyllta. Jag hoppas, innerligt att det beror på att några köttföretag är sura på att de har missat chansen att förse den svenska marknaden med svenskt halal-slaktat kött och att det helt enkelt handlar om avundsjuka.

Men säker är jag inte.

 

Nygamla tider – ny poddradio!
Nygamla tider – ny poddradio! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ber härmed att ödmjukt få presentera vår första poddradiosändning: – En himla massa prat om sprit

Det är den första i en serie av program där vi pratar om tecken och tendenser i tiden. Denna gång – sprit. Nu går vi in i den årstid som inte bara är grönskans och solvärmens, utan även det stora drickandets, med allt var det innebär.

Vi – det är Stefan Jahge och Ann-Helen Meyer von Bremen.

Och vi önskar er en god lyssning!

Älskar du alla djur?
Älskar du alla djur? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Hej! Jag läser dina texter ibland och ser mig också som en stor natur- och
djurvän. Dock finns det vissa djur jag har mindre fördrag med:
Insekter. Jag avskyr flugor och getingar, och spindlar tycker jag
också är rätt hemska. Om sommaren är jag alltså rätt flitig jägare med
flugsmällan. Nu undrar jag: Älskar du allt levande, eller finns det
kryp som du också kan slå ihjäl utan att tveka? Äger du ens en
flugsmälla?:) Hur gör du med spindlar, flugor och getingar? (dumma
frågor kanske, du behöver inte svara:) Sandra”

Det där är sannerligen ingen dum fråga, snarare en av de ”eviga” och en fråga som jag tror att vi mår bra av att ständigt brottas med. Och jag har inga bra svar här. Jag gör förmodligen som folk gör mest – delar in och värderar djur olika.

Jag äter djur, varje dag. Jag trär mask på kroken och jag fiskar. Jag kan tänka mig att äta de flesta djur, även hund, katt och marsvin, så länge de inte bott i mitt eget hem eller jag har gosat med dem innan. Överhuvudtaget är jag tacksam om någon annan dödar djuret som jag ska äta och att det sker på ett så snabbt och skonsamt vis som möjligt. Undantaget är fisk. Där tycker jag precis tvärtom, att den bästa fisken för det mesta är den jag har fångat själv, men även här gäller regeln – att snabbt döda fisken.

Det finns vissa djur som jag inte har någon som helst sympati med och det är myggor, knott, bromsar och fästingar. Flugor ryker för det mesta också, men det händer fortfarande att jag räddar en kvidande fluga ur ett spindelnät, även om jag kanske två timmar senare slår ihjäl samma fluga utan att veta om det. Överhuvudtaget gillar jag inte om djur lider och det gäller även myggorna, men fästingarna har jag ingen som helst empati för.

En annan åsikt som jag tror att jag delar med många är om djuret befinner sig på vad jag anser som ”fel plats”. Möss och myror är rara ute i skogen, men kliver de in i ditt hem, utbryter nästan undantagslöst ett våldsamt krig. På samma sätt är det med huggormar. Jag är ingen ormälskare men anser att de ska få finnas också, men kommer de in på mitt revir, då har vi, eller rättare sagt huggormarna, ett problem.

Not in my backyard-resonemanget är väl utbrett när det gäller djur, inte minst vargen. Det är lätt för mig som bor i storstan att sitta och ömma för vargen, jag gillar vargen, det är ett fantastiskt djur. Samtidigt är jag väl medveten om att en varg på bergsknallen utanför mitt flerfamiljshus i Årsta inte skulle bli särskilt långlivad. Det skulle bli ett ramaskri bland småbarnsföräldrarna och om inte de kommunalanställda jägarna gick in, så är jag övertygad om att någon skulle ta geväret i egna händer och lösa det lokala vargproblemet, en gång för alla.

Jag kan respektera människor som väljer att inte äta djur därför att de inte vill döda dem, men jag delar inte deras åsikt. Jag anser att vi ingår i näringskedjan, vi äter djur och djuren kommer så småningom att äta oss, men det hindrar inte att vi måste ha en stor respekt för djurens liv, särskilt när vi bestämmer oss för att göra slut på det.

Dela olika
Dela olika 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Ät upp, tänk på barnen i Biafra!”

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer

 

 

 

 

 

Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp
Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp 150 150 Ann-Helen von Bremen

Argumenten biter inte på oss. Trots Köttfri Måndag, statliga och internationella kostrekommendationer och en allt högljuddare kritik från miljörörelsen så hjälper det inte – vi fortsätter äta mer kött, 86 kg per person, för att vara exakt. Och vi är inte ensamma om vår kött-längtan, inte i Västvärlden och heller inte i övriga världen. Det verkar som om det första som människor gör när de får det lite bättre ställt, det är att gå ut och köpa sig en biff!

Jag är ingen motståndare till kött, tvärtom en stor köttätare och jag tror att kor och lamm som framförallt föds upp på gräs inte bara är vettig mat utan också gör nytta i jordbruket och i landskapet, men jag vet att jag trots allt äter alldeles för mycket. Det här är inte en krönika om det är rätt eller fel att äta kött, utan mera en fråga, vad ska man göra med mig och alla andra som trots all kunskap ändå äter för mycket kött?

Det verkar egentligen som det bara finns två sätt som minskar köttet på tallriken, mindre pengar eller gudomligt ingripande. För är det något land som har lyckats hålla nötköttskonsumtionen i schack, trots en ökande medelklass, så är det Indien. Och det finns en enkel förklaring till det – det starka förbudet i religionen mot att döda en ko som också är sanktionerat av staten i vissa indiska delstater där det på sina håll kan ge upp till sju års fängelse för att slakta en ko.

Det finns flera förklaringar till kons särskilda status. Rent praktiskt handlar det om en tidig insikt om att Indien inte klarar av att hålla en massa kor för köttproduktion, bättre då att ta vara på mjölken och dyngan (som bränsle och byggmaterial) eller att använda oxen som dragdjur i stället för att äta köttet. Men hur har man lyckats med detta? Jo genom att ge kossan en snudd på gudomlig status. Kon är i sig ingen gud, men däremot kan upp till 300 olika gudar färdas inuti en alldeles vanlig ko. Kor ger därmed inte bara lycka utan också välsignelse på en rad olika sätt. Och vem vill döda en varelse som rymmer så mycket gudomlighet inom sig?

En annan sak med kossan är att hon är bara en återfödelse från människan. Mellan en djävul och en ko krävs det dock 86 återfödelser, rätt hårt arbete alltså, och dödar man en ko rasar man ner till noll igen och blir en djävul. Tror man på detta så aktar man sig nog rätt noga för att sätta sina tänder i en högrev.

Nu säger förstås vän av ordning att koätarförbudet kringgås på en rad olika sätt, vilket är sant. Det slaktas kor även i Indien, både lagligt och framför allt olagligt. Dessutom har på senare tid inte bara kycklingkonsumtionen utan även nötköttskonsumtionen ökat. Anledningen anses vara den klassiska – en växande medelklass som vill lägga sig till med västerländska matvanor.

Men fortfarande verkar den gamla religionen behålla ett visst grepp, köttätandet ligger på 5,5 kg per person, där det mesta är kyckling, en rätt avsevärd skillnad mot vår köttfest. Kanske inte The Shiva-way kommer att hålla i framtiden, men den har onekligen fungerat rätt länge. Har Köttfri Måndag funderat på detta?