Uncategorized

Gårdagens LRF-debatt i Almedalen blev mer än fullsatt, men om vi blev så mycket klokare är väl rätt oklart. Uppenbarligen är det en fråga som intresserar många – ”Ska Sverige ha en livsmedelsproduktion?”.

Men vad det egentligen handlar om är om Sverige ska ha ett lantbruk och hur litet vi tycker att det ska få bli? För det är precis där vi befinner oss nu – hur mycket kommer egentligen att bli kvar av den svenska primärproduktionen? Lönsamheten är usel, inte bara för grisproducenterna, och även om vi alla i panelen var överens om att i framtiden, om 20-30 år, då kommer lantbruket att befinna sig i ett betydligt bättre läge. Oavsett om vi tror att det är klimatförändringen och andra miljöproblem, ökad efterfrågan på mat i världen eller ett skyhögt oljepris eller alla faktorer i samverkan som kommer att vara ett faktum då, så kommer detta att innebära ett betydligt större lantbruk än i dag.

Men det är då det, om 20-30 år. Hur ska lantbruket överleva tills dess?

Den modell vi har i dag fungerar uppenbarligen inte. Jordbruket i södra Sverige och på de stora slätterna klarar sig, men för det övriga landet är det milt sagt kärvt. Som jag ser det finns det två håll att gå åt. Antingen bestämmer vi oss för att plocka bort alla regelverk när det gäller miljö och djurskydd och som vi anser fördyrar produktionen, plus att vi kanske också går in och subventionerar diesel och andra insatsmedel. Men den vägen tror jag är politiskt körd, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inom EU finns det nu förslag på att ”förgröna” jordbrukspolitiken, om en del av dessa förslag går i kraft kommer konkurrensläget stärkas för de svenska bönderna.

Men det handlar inte bara om politik. Det handlar också om konsumenterna som med all sannolikhet hade valt importerad mat i ännu större utsträckning än vad de gör i dag, just för att de tror att svenskt faktiskt är bättre när det gäller miljöhänsyn, kvalitet och djurskydd.

Den andra vägen handlar om att i stället tydligare förstärka de svenska mervärdena, att ta ytterligare några kliv ”mot världens renaste lantbruk.” Exempelvis ställa om hela mjölk- och nötköttsproduktionen till ekologiskt (vilket skulle gå hyfsat lätt), att satsa på sortering och god ätkvalitet när det gäller all köttproduktion, att sätta upp nationella mål för att minska bekämpningsmedelsanvändningen och att aktivt arbeta för att minska kvävetillförseln.

Jag vet inte om det jordbruket blir mer lönsamt, men den nuvarande modellen fungerar inte och ett intensivt jordbruk utan några hänsyn, är inte möjligt. Ska vi börja förbereda oss för den framtida omställningen som vi tror kommer, där vi måste cirkulera näringsämnen, minska på oljan, parera klimateffekten så är det åt det här hållet vi måste gå.

Och i dag kan vara en bra dag att börja.

Behöver Sverige en egen livsmedelsproduktion? Det är rubriken på den debatt som LRF anordnar i Almedalen nästa vecka. Och jag misstänker att vi som deltar i debatten – Helena Jonsson (LRF), Eskil Erlandsson (Landsbygdsminister), Anders Svensson (ICA), Åsa Romson (Miljöpartiet) och jag kommer att svara ett lika rungande ja som ett frireligiöst tältmöte skulle svara på frågan om Gud finns.

Men personligen är jag inte lika säker på att detta är en självklarhet för hela Sverige, för även om de flesta konsumenter också stämmer in i denna lovsång, så visar deras köpbeteende att de inte alls håller med. Annars skulle exempelvis inte hälften av det nötkött vi äter, vara importerat.

Det går inte längre att säga att allt svenskt per definition är bättre bara för att det är svenskt.

Godare? Nej, även om det givetvis finns ett antal duktiga lantbrukare och livsmedelsproducenter som producerar mat av riktigt hög kvalitet, så vet vi att det finns mycket kvar att önska.

Öppna landskap? Börjar bli svårt att hävda med enbart drygt 5 500 mjölkgårdar kvar i landet.

Bättre djurskydd? Visst, men konsumenterna upplever skillnaderna antingen som obegripliga eller som för små.

Arbetstillfällen på landsbygden? Jodå, även om det är en krympande sektor så är fortfarande jordbruket med dess förädlingsindustri en viktig arbetsgivare.

Synd om bönderna? Ja, visst är det så ibland. Det är fruktansvärt synd om många grisbönder i dag som går på knäna, men synd-om-argumentet säljer inga fläskkotletter! Kan vi inte bestämma oss för att vi en gång för slutar att kommunicera bonde-gnäll? Inte en reklamkampanj till där bönder gråter ut.

Så vilka argument finns det?

Jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt klart, men här är i alla fall ett försök:

– Gastronomin. Ska man fortsätta att utveckla en egen gastronomi är en inhemsk livsmedelsproduktion och ett lantbruk en förutsättning. Det innebär inte att man ska vara matrasist och inte tillåta importerad mat, men ändå tror jag att svenska råvaror är en grund som vi inte kan plocka bort.

– Kunskapen. Redan nu befinner vi oss i den situationen att många av oss inte förstår hur mat produceras, hur jordbruk bedrivs osv. Försvinner jordbruket allt mer, fortsätter den kunskapen att krympa. Men det handlar inte bara om bristande förståelse för hur matproduktionen går till, vi tappar också förståelse för naturen, kretsloppet, växterna, djuren, kulturlandskapet. Och då förlorar vi också kunskapen om vår egen historia, vilka vi är och varifrån vi kommer och vi behöver historien för att kunna förstå vilken tid vi lever i nu.

– Självförsörjning. Numera ett utdött argument eftersom vi är medlemmar i EU och dessutom lever i fredstid. Den som pratar om självförsörjningsgrad blir ofta utskrattad i jordbrukssammanhang. Men som bekant kan saker och ting förändras snabbare än vi tror, inte bara genom ekonomiska eller väpnade konflikter utan också genom miljökatastrofer. Ett land utan eller med en mycket liten livsmedelsproduktion är sårbart.

Säkert finns det fler och bättre argument för att vi ska ha kvar ett svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion.

Hur ser du på saken?

Kock söker bonde. Den kontaktannonsen är bland det hetaste inom restaurangvärlden just nu. Men de flesta lantbrukare har ingen anledning att svara. För dem betyder detta ingenting.

Magnus Nilsson på restaurangen Fäviken Magasinet i Jämtland betalar 23 kronor per liter för sin mjölk från Ovikens Mejeri. Han tycker att det är värt pengarna att få just den mjölk med de kvalitéer som han söker. Eftersom han bara köper 5-6 liter mjölk i veckan blir han inte ruinerad, inte ens med tanke på att busstransporten gör att mjölken landar på 50 kronor litern.

23 kronor litern är ett mjölkpris som övriga landets mjölkbönder inte ens skulle våga drömma om. De skulle vara glada om de kunde komma över fyra kronor. Så vad betyder det för dem att det finns en restaurang som är beredd att betala ett så högt pris? I nuläget, ingenting.

Magnus Nilsson hör till de krögare som har ett passionerat engagemang för maten som sträcker sig utanför köksdörren. Inte så många har gått så långt som Fäviken att man till och med har en egen gård, men bland flera av landets bästa krogar växer intresset för matens ursprung och bönderna.

Det borde vara guldläge för lantbruket, men sanningen är tvärtom att man går på knäna. Sanningen är att de flesta bönder nås inte alls av denna uppvaktning från restaurangvärlden. En mjölkbonde med 200 kor befinner sig på en annan planet, såvida det inte också finns nischproduktion som exempelvis ett gårdsmejeri.

Så vad gnäller jag då om, är det inte fantastiskt att det finns restauranger som engagerar sig i råvarorna och sätter strålkastarna på lantbruket? Jovisst, absolut. All heder åt de krogar som, liksom Fäviken, gör detta arbete. Men samtidigt hör de till undantagen. I övriga näringen vet vi hur det är, det är business as usual med irländska biffar, tyska grisar och danska kycklingfiléer som vinner racet.

Nej jag kräver inte att några få några restauranger ska omvända alla sina kollegor. Jag vill bara ge lite perspektiv. Trenden är här och den kommer förmodligen att leva vidare, men om den ska betyda något, krävs det att den sprider sig – även till kvarterskrogen och lunchrestaurangen.

Likaså krävs det att de restauranger som redan har klivit på tåget, fyller i sina kunskapsluckor. När kockar säger att de själva kan avgöra om en gård är ekologisk eller inte och struntar i KRAV-märkning, då är man ute på tunn is. För hur skickliga kockarna än må vara, så är det få av dem som vet hur ett lantbruk fungerar och ännu färre som kan avgöra om en gård verkligen är ekologisk eller inte. Det är då vi får höra saker som : ” Den här potatisen är ekologisk, de sprutar bara bekämpningsmedel när det behövs.” Som om någon potatisodlare skulle spruta när han eller hon anser att det inte behövs!

Jag gillar verkligen seriösa och kunniga kockar som i samarbete med lika kunniga bönder ser till att servera mig de mest fantastiska råvaror. Det är ögonblick som gränsar till lycka. Men jag måste säga att jag egentligen ser ännu mer fram emot nästa steg i utvecklingen, när en bredare grupp av restauranger börjar söka samarbete och utveckling med en större del av lantbruket. Då kanske det inte handlar om en unik mjölk för 23 kronor litern, utan kanske om en svensk gris där det finns en certifiering som borgar för att grisen inte bara levt ett juste grisliv, utan också ger ett godare kött. Säg en KRAV-gris som också tar hänsyn till smaken i kriterierna.

När restaurangnäringen på allvar börjar bry sig om vad svenska bönder håller på med, då kommer också bönderna att intressera sig för krogköken. Och då kommer det blir riktigt roligt att gå på krogen.

(Krönikan publicerades i senaste numret av Mat & Vänner där jag skriver regelbundet)