Uncategorized

I senaste numret av Filter levereras svidande kritik mot KRAV och den ekologiska matproduktionen. Det är en välskriven och intressant artikel eftersom man väljer att inte enbart rada upp kända ekohatares argument. I stället tar man fasta på KRAVS, men även till viss del ekolantbrukets akilleshälar, en debatt som förts under många år inom Ekologiska Lantbrukarna och övriga ekorörelsen.

Kritiken handlar främst om KRAV som har utvecklats från en ideell organisation som ville förändra världen till en byråkratisk koloss med ett regelverk som blir allt mer detaljerat och allt mer obegripligt. En organisation som verkar ha tappat sin inre ideologiska kompass och inte längre vågar lita på att de grundläggande mervärdena bär och därför väljer att i stället för att utveckla dessa, lägga till nya regler som egentligen mest framstår som kosmetika. För hur ska man annars förklara KRAVs förtvivlade arbetet att hänga på klimatsnålevågen vilket bland annat resulterat i konstigheter som ett regelförslag som skulle innebära en mer intensiv uppfödning av kor, något som ledde till starka protester från Ekologiska Lantbrukarna. I stället för att lyfta fram den klimatfördelar som man faktiskt har, och utveckla dem mera.

KRAV är en kompromiss, precis som det ekologiska jordbruket. Målet är att jordbruket ska vara mer miljövänligt, djurvänligt och även människovänligt, men samtidigt ska även en ekolantbrukare kunna försörja sig. Det innebär ständiga kompromisser. Kalven skulle exempelvis må bra av att stanna längre hos sin mor än de 3-4 dagarna som KRAVs regler föreskriver, det visar forskningen, men samtidigt anser man att det ekonomiska bortfallet i form av mindre såld mjölk, blir så stort att det skulle vara omöjligt att ställa ett mer radikalt krav.

Och detta är bara ett exempel.

Men det handlar inte bara om kompromisser, den som har följt ekologiska lantbrukets framväxt i modern tid, inser också hur svårt det är för alternativen att utvecklas, när den gängse normen är så förhärskande. Det finns exempelvis ingen ekologisk växtförädling, utan ekobönderna får hålla till godo med de sorter som verkar passa ekojordbruket bäst. På samma sätt förhåller det sig med de flesta djurraser som används.

Men artikeln visar också med all tydlighet det som många av oss har hävdat länge – ekolantbruket måste utvecklas vidare. I stället för fler eftergifter när det gäller djuromsorgen, krävs det en ordentlig skärpning som gör skillnaden tydligare för konsumenten. Fortsatt energieffektivitet och cirkulation av näringsämnen, inte minst mellan stad och land, är en annan stor fråga. Vi kanske också måste diskutera vilken roll som storleken spelar? Hur stor kan en gård bli för att den verkligen ska anses vara ekologisk, även ur en konsuments ögon?

Ekologiskt lantbruk har stora fördelar gentemot det konventionella lantbruket, där delar jag inte Filters slutsats som låter en ekobonde som slutkläm konstatera att KRAV mest handlar om att lura 08-or, inte om något väsentligt värde. Men det ekologiska lantbruket måste vidare och fortsätta att arbeta med den ursprungliga idén – att utveckla ett lantbruk som gör världen bättre, inte sämre.

Den skallige, Nosferatu-liknande slaktaren böjer sig hotfullt över den lilla rara griskultingen med ett väsande, tyskt ”Jaaaa!”. Och vi förstår direkt att grisen är illa ute. De är inte bara slaver, de är tyskar också. De är inte bara slaktare, de är vampyr-nazister. Eller något ännu värre. Hemska är de, de där utlänningarna.

Tur att det bara är på film, rättare sagt reklamfilm från City Gross.

City Gross vill så väl, men så fel det blir. I sin stora kampanj går man nu ut och betalar en krona per kg griskött till bonden, utan att det ska kosta konsumenterna något mera. Ett hjältedåd? Ja det beror naturligtvis på hur man ser på saken. Uppenbarligen fanns det utrymme för ett högre pris till bonden. Borde då inte grisföretagen själva, eller deras företrädare, ha kunnat förhandla fram det priset redan från start? City Gross må ha vissa ambitioner när det gäller matkvalitet och en viss etisk hög svansföring, men butikskedjor drivs sällan för att de vill förändra världen, utan för att de vill tjäna pengar.

Höjningen skulle aldrig skett om inte det fanns ekonomiskt utrymme för den.

Men visst, kampanjen är smart och skulle säkert blivit en succé. Om det inte varit för den olycksaliga reklamfilmen. Det spelar ingen roll att man försöker skämta till det med vägskyltar hämtade ur Tintin-landet Bordurien. Budskapet går hem ändå. Polen eller det ”öststatliga utlandet” är grishelvetet på jorden, där står det övergivna bilvrak på landet och i slakterierna jobbar det tyska Dracula-typer. Endast i Sverige kan en liten gris vara trygg. Här springer lillgrisen frivilligt in i all den gosiga halmen i ladan. Och några stygga slaktare, eller ens slakteri, syns givetvis inte till.

Personligen måste jag stanna filmen flera gånger för att titta in i den borduriska slakteributiken, där en bastant dam, ägarinnan eller expediten, tittar ut genom fönstret när lillgrisen flyr förbi. Ett sådant vackert skyltfönster, med ett så fint griskött. Och en sådan förtroendeingivande Madame. Där skulle jag verkligen vilja köpa mitt griskött.

Men något sådant finns inte i Sverige.

Vilken tur att jag ska till Krakow i höst!

Att slakta djur utan bedövning är betydligt vanligare inom EU än vad man hittills har vetat. Det skriver Svenska Dagbladets Henrik Ennart utifrån en rapport från EU-kommissionen. I Sverige är detta förbjudet, medan det är tillåtet i många andra EU-länder. Undersökningen visar att det inte går att skylla på de grupper bland muslimer och judar som av religiösa skäl säger nej till bedövning, slakt utan bedövning är betydligt mer utbredd än så. Den religiösa slakten motsvarar som mest åtta procent i vissa länder, betydligt lägre i andra. Ändå slaktas 75 procent av alla får och nötkreatur utan bedövning i Belgien, 41 procent i Frankrike och 34 procent i Irland. Slakterierna har satt det i system. Det blir mer rationellt så.

Nej, jag är ingen förespråkare för djurplågeri, men jag är heller inte övertygad om att halal- eller kosherslakt är det samma som djurplågeri, förutsatt att den utförs rätt. Men låt oss lämna den infekterade diskussionen åt sidan. Det som händer på europeiska slakterier har mycket litet med religion att göra. Det är lönsamhetskrav som gör att man hoppar över bedövningen och då finns det alltid en risk att det är djuren som får betala det faktiska priset.

EU vet inte vad man ska göra. Å ena sidan har man inte argumenten för att förbjuda slakt utan bedövning, å andra sidan är man orolig för att den ökade slakten utan bedövning innebär ökad plåga för djuren. Lösningen blir – en märkning! EU-parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet föreslår en märkning som talar om att djuret slaktats utan bedövning. Samma linje går vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson på. Återigen, när det blir lite knivigt, ursäkta ordvitsen, för politiken att fatta beslut, då överlämnas detta med varm hand åt oss.

Märkningar låter alltid bra, men tänker man ett varv till, inser man att det inte är riktigt så enkelt. Simon Cohen, förespråkare för shechita (kosher) slakt i Storbritannien sa i en artikel i The Telegraph:

”Visst kan man ha en märkning på köttet i butiken som berättar att djuret blev dödat utan bedövning, men låt oss då också ha en märkning som berättar att djuret blev gasat eller fick en elstöt innan det blev dödat.”

Plötsligt låter ”bedövning” inte riktigt lika kul.

Här är några fler förslag på märkningar:

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men vi använde elpåfösaren flitigt för att få djuret att gå dit vi ville.”

” Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men resan till slakteriet var inte helt kul.”

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men om uppfödningen finns ett och annat att säga.”

Och vad säger egentligen Jägareförbundet? För denna märkning måste givetvis sitta på allt viltkött. Inga älgar, rådjur, fasaner eller ripor har bedövats innan de dödades.

Frågan är med rätta knepig, men varför slussa den vidare till oss konsumenter?