Uncategorized

Griskrisen: ”Det går inte en timme på dygnet då jag inte tänker på pengar”
Griskrisen: ”Det går inte en timme på dygnet då jag inte tänker på pengar” 150 150 Ann-Helen von Bremen

Han och hans fru har varit smågrisuppfödare i snart 20 år och hör dessutom till de duktigaste i landet. Än så länge kan han betala sina räkningar och känner inte konkursen hänga över nacken. Men hela hans vakna tid funderar han på sin ekonomi. Värre är det för hans kollegor, där nu den ena efter den andra lägger ner. Hans granne sa häromdagen att pengarna och fodret till grisarna räcker högst 14 dagar.

Sedan är det slut.Då handlar det inte bara om att byta jobb, utan också ofta om att sälja sitt hem, gårdar som kanske har ägts av släkten under lång tid. Det handlar om att byta liv och hur lätt är egentligen det?

Den tyska dioxinskandalen ledde till att Kina och Ryssland stängde sina marknader för tyska grisar. I stället trycktes de tyska grisarna ut på den europeiska marknaden, däribland den svenska och därmed dök det svenska priset ytterligare. Egentligen borde det vara tvärtom, tyska dioxingrisar borde leda till ökad efterfrågan och stigande priser på svenskt griskött, men denna marknad verkar leva sitt eget liv.

Men egentligen är dioxinskandalen bara droppen. Svenska grisproducenter har fått mindre betalt än sina danska och tyska kollegor sedan hösten 2009, fast lönsamheten har varit dålig betydligt längre än så.

– Det är tio år sedan det gick riktigt bra, säger smågrisproducenten. I dag täcker inte min betalning foderkostnaderna. Det blir så när man befinner sig i en bransch som inte har pratat pris under 15 år.

LRFs förslag att staten ska ge grisproducenterna stöd för de extra kostnader som de har för att följa djurskyddslagen, tycker han är bra. Men han tror att det är politiskt omöjligt.

– Men någonstans måste pengarna komma ifrån. Snart kommer vi inte bara se svingårdar försvinna, utan även slakterier, avelsföretag och rådgivning.

Men han inser att staten inte kan hålla en näring under armarna. I framtiden tror han att grisproducenter måste gå samman och lansera koncept-grisar, griskött som borgar för olika kvalitéer som lokalproducerat, ekologiskt, hög ätkvalitet, högra djuromsorg osv. Därefter gäller det att förhandla fram fasta priser med slakterierna eller slutkunden.

– Det nuvarande systemet med bulkgris som säljs på en marknad där priset varierar vecka från veckan, det tror jag är helt uteslutet. Ett fast pris gör att slakterierna får ta en större smäll när priserna går upp eller ner och det gör också att de anstränger sig mera, säger han.

Fast hur många som kommer att vara med i den framtiden, det vet han inte. Han hoppas att han kommer vara det, men han är långt ifrån säker.

Gärna högre pris, men först en bra grisuppfödning!
Gärna högre pris, men först en bra grisuppfödning! 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRF går i dag ut i ett pressmeddelande och kräver att regeringen ska gå in och rädda de hårt krisande grisproducenterna som nu verkar befinna sig i fritt fall. LRF vill att staten ska ge svenska grisproducenter mer betalt, för att de sköter om sina djur bättre än vad deras europeiska kollegor gör.

” Sveriges djurvälfärdsregler, som ligger högst i hela EU, medför ökade produktionskostnader. Om vi ska kunna konkurrera med lågprisimporterat griskött som säljs utan ursprungsmärkning, måste regeringen införa en djurvälfärdsersättning som kompenserar bönderna för deras djurskyddsåtaganden”, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och visst ska lantbrukare som föder upp sina grisar på ett mer djurvänligt sätt också ska få betalt för detta, men då måste det också finnas en tydlig skillnad. Det är därför som de lantbrukare som föder upp KRAV-grisar också får betydligt mer betalat – skillnaden är tydlig!

Däremot kan man inte säga samma sak om den konventionella grisuppfödningen, även om det finns ett fåtal undantag. Det visade 2009 års grisskandal allt för tydligt. Och nej, nu tänker jag inte på alla de otäcka bilderna med skadade, sjuka grisar och grisar som åt på döda grisar, jag tänker på det som de grisproducenterna själva sa, när de ansåg sig orättvist anklagade: Nämligen att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar att strö ut halm till grisarna. Att det mer är legio än undantag att hålla suggorna fixerade efter födsel, trots att man har marknadsfört att den svenska suggan lever i full frihet. Eller att nästan en tredjedel av de svenska grisarna lever i stall som är från 1960-70-talen! För att nu nämna några saker. Det blev tydligt att teorin är en sak, praktiken en annan.

Visst har den svenska grisen ett högre djurskydd än andra grisar, på vissa punkter, men inte alltid. Smågrisarna kastreras fortfarande utan bedövning i Sverige, men inte i Storbritannien, Irland, Norge och Australien. Danska slakteritransporter har världens lägsta dödlighet. Och när det gäller hälsa och smittskydd ligger Danmark i nivå med Sverige.

Givetvis är den pågående krisen bland svenska grisuppfödare oerhört allvarlig, när allt fler producenter nu tvingas lägga ner. Självklart ska de har bra betalt, men frågan är – för vad?

Och framför allt – är det vi, staten, som ska stå för betalningen? Borde de inte vara grisproducenternas företags absolut viktigaste uppgift att se till att ta betalt för grisköttet?

Det är dit kraven borde riktas, inte till staten.

Oss sjelva nokk
Oss sjelva nokk 150 150 Ann-Helen von Bremen

I takt med att omvärlden påverkar oss allt mer, har vi ironiskt nog blivit allt mer ointresserad av den. Vi är alla som Per Gynt, som var sig sjelv nokk. Det är som att vi fortfarande lider av träningsvärk efter EU-inträdet.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.

Baksidan av närodlat
Baksidan av närodlat 150 150 Ann-Helen von Bremen

– Skyll inte klimatförändringarna på småbönderna i utvecklingsländerna, de har minst skuld av alla men drabbas hårdast. Ger ni dem ingen möjlighet att exportera, straffar ni dem till fortsatt fattigdom, säger Sonia Mwadime, chef för Biofresh i Uganda som exporterar frukt och grönsaker till Europa.

Sonia Mwadime är i Stockholm för att delta i en debatt som anordnas av Kooperation Utan Gränser. Debatten handlar om närodlat kontra import från långväga länder. Använder vi klimateffekten som en ursäkt för att stänga ute utvecklingsländernas bönder från vår marknad?

För de drygt 200 småbönder, de flesta kvinnor, som säljer sin frukt och sina grönsaker till Biofresh är exportmarknaden oerhört viktig.

– Den ekologiska exporten gör att vi kan betala mellan 50 och 100 procent högre pris till våra bönder än vad de får på den lokala marknaden. Det gör att de kan sätta sina barn i skola, betala sjukvård, bygga bättre hus – helt enkelt ta sig ur fattigdomen, säger Sonia Mwadime.

Jag har uppdraget att arrangera debatten och har tidigare hört talas om Sonia Mwadime. Kvinnliga företagsledare inom jordbruks- och livsmedelssfären är ovanligt i Sverige och ännu mer sällsynt i Afrika. Hon berättar att hon som kvinna ofta befinner sig i underläge, men samtidigt anser hon sig oerhört privilegierad.

– Min far var mycket ovanlig. Han ansåg att flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar och jag fick möjlighet att studera, säger hon.

Hon ser jämställdhetsarbete som ett av de viktigaste verktygen för att förbättra livet för Afrikas småbönder. Precis som i så många andra utvecklingsländer är det kvinnorna som gör jobbet ute på åkrarna, medan det är männen som äger marken, makten och har kontroll över pengarna.

– Även om jag ger kvinnan betalt för sina grödor, vet jag att mannen tar hand om pengarna. Skulle hon försöka behålla betalningen själv, riskerar hon att bli misshandlad och dödad.

Därför har Sonia valt att dela ut en del av ersättningen i form av en bonus. Det kan vara en vattentank, så att kvinnorna slipper att bära vatten varje dag, eller en cykel, så att kvinnorna har lättare att transportera sina grödor.

– Männen blir ofta väldigt glada för den här typen av bonus, de inser inte att det främst är kvinnorna som tjänar på det.

Likaså använder hon list för att även kvinnorna ska delta i utbildning i odling. Tar mannen med sin hustru till utbildningen, får han också socker eller tvål, varor som är hett eftertraktade.

– Om jag inte har något lockbete, skulle bara männen komma, trots att det är kvinnorna som gör jobbet och behöver utbildningen. Det krävs en del list, säger Sonia Mwadime och ler.

När granskarna inte gör sitt jobb
När granskarna inte gör sitt jobb 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så har det hänt igen. En journalist har gjort det jobb som vi journalister som jobbar gentemot lantbrukspressen, borde ha gjort. Det handlar om ännu en rond av grisskandalen som briserade förra året vid den här tiden. Då var det Daniel Öhman på Ekot som återigen visade på missförhållanden i svenska svinstall, denna gång med hjälp av smygtagna filmer av Djurrättsalliansen.

Nu är det Jesús Alcalá som i Svenska Dagbladet har studerat de juridiska turerna närmare i fallet Lars Hultström och en av hans gårdar, Blackstaby. Bilderna från Lars Hulströms gård, där bland annat grisar stod och åt på döda grisar, fick både Jordbruksverket och jordbruksminister Eskil Erlandsson att reagera mycket kraftigt. Flera av gårdarna, däribland Hultströms, polisanmäldes. Endast i ett fall blev det åtal, vilket resulterade i en friande dom. I Hultströms fall, beslöt åklagaren att lägga ner anmälan.

Alcalá hävdar i sin artikel att det har förekommit jäv, eftersom de veterinärer som på åklagarens uppdrag granskar Djurrättsalliansens film, också har uttalat sig positivt för grisproducenterna. Han visar också att åklagaren ljuger, när han hävdar att han försökt kontakta fristående veterinärer för att göra en mer oberoende granskning. Likaså visar han att det finns stora skillnader mellan hur länsstyrelsen uppfattade de filmade stallen och hur veterinärerna gör det. Där Länsstyrelsen skriver ”grisar med grava rörelsestörningar”, ser veterinärerna i stället en gris som ”förefaller ha ont” osv. Alcalá ifrågasätter också varför ingen polis eller åklagare har besökt gården och varför inget förhör har skett med Lars Hultström.

Jag kan inte bedöma om Jesús Alcalá har rätt i sin granskning. Men utan tvekan ställer han de rätta frågorna. Hur kunde det komma sig att dessa upprörande bilder av vanvård och som fick hela svenska folket att gå i taket lagom till jul, inte leder till åtal?

Det är en fråga som inte bara grisbranschen borde ha ställt sig, utan även alla vi som jobbar gentemot lantbrukspressen. Vi är många som inte har gjort vårt jobb.