Uncategorized

Mitt i naturen eller kulturen?
Mitt i naturen eller kulturen? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag och Gunnar Rundgren avslutade för några veckor sedan vårt manus till nästa bok. Den ska handla om människans förhållande till naturen och även hur vi själva försöker jämka och kompromissa med alla de andra varelserna som finns på vår gård Sunnansjö. Det är en ekvation som inte alltid är så enkel, men det svåra är ju också ofta det mest intressanta.

Bokskrivandet gav oss möjlighet att verkligen vrida och vända på ämnet och titta på naturen ur en rad olika perspektiv. Snart insåg vi att bara själva begreppet ”natur” är besvärligt.

Många vill gå ut i den, men ingen vet vad den är. Det handlar om naturen, ett begrepp vars betydelse har skiftat under historiens gång och som även idag kan betyda de mest skilda saker. Testa själv genom att fråga dina vänner: Vad är naturen? Du kommer få många olika svar, allt från att ”allt är natur” till att det endast är den natur som är helt orörd av människor som kvalar in som ”riktig” natur. 

Dina vänner är vare sig bättre eller sämre än forskar­kåren, för även där råder det delade meningar om vad naturen egentligen är för något. En av världens ledande vetenskapliga publi­kationer heter just Nature och det skrivs varje år mängder av vetenskapliga artiklar om ”naturen”. Ändå finns alltså inget vedertaget begrepp som alla enats om. Med tanke på att just naturveten­skapen brukar ses som den verkligt tunga och exakta vetenskapen, ligger det en stor portion ironi i detta. 

Mänskligheten har sett på naturen på olika sätt under årens lopp. De gamla grekerna, med Aristoteles i spetsen, såg den och dess lagar som en förebild, ett moraliskt rättesnöre och något i grunden gott. Romaren Cicero anses ha varit först med att göra uppdel­ningen natur (opåverkad av människan) och kultur (skapad av det mänskliga sam­hället). Kristen­domen gör senare en annan uppdelning och placerar det gud­omliga i himlen – vilket gör att jorden förlorar sin tidigare helighet, en stor skillnad gentemot de grekiska och romerska gudarna som alltså ansågs leva i naturen. Under 1600-talet skiljde filosofen René Descartes på allvar kropp och själ åt. Han kopp­lade själen till tänkandet – och eftersom han ansåg att det enbart var människan som kunde tänka, betraktade han hela naturen med alla dessa varelser som en maskin. Naturen var enligt Descartes sätt att se det inte längre något gott eller heligt, faktiskt inte ens levande. Detta var ett synsätt som passade utmärkt ihop med den stundande industrialismen och kapitalismen – som då kunde ta för sig av naturens råvaror utan några större samvetskval. Naturen var ju ändå bara en själlös maskin. Många tänkare har haft invändningar mot det här synsättet, från Rousseau och framåt, inte desto mindre är denna natursyn fortfarande dominerande. 

Naturen har alltså inte förändrat sig genom tiderna, det har däremot människans värderingar och livs­åskåd­ningar. Det är alltså den där ”flummiga” humanioran, som natur­vetenskapen försökt hålla på arm­längds avstånd, som styr hur vi ser på naturen. 

Men hur är det då, ingår människan i naturen eller inte? Det har under lång tid varit en av de stora stöte­stenarna och är så fortfarande. Personligen tror jag att det är först när vi fullt ut inser att vi människor är helt beroende av naturen för vår existens, som vi också kommer att börja hushålla med naturresurserna. 

Istället för att lägga ner jordbruket
Istället för att lägga ner jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vid det här laget borde det stå klart för mina läsare att jag inte tror att livsmedelsstrategin kommer att vare sig utveckla eller ens rädda lantbruket. Livsmedelsstrategin är egentligen bara en fortsättning på samma gamla jordbrukspolitik som gällt under mycket lång tid. Vad ska man då göra i stället? Hur skulle en annan politik kunna se ut? Till att börja med så tror jag att det är möjligt att göra en hel del förändringar, bara intresset och viljan finns, men jag tror att man ska vara medveten om att även små förändringar kan få stora effekter.

Vill man se en utveckling som innebär att det odlas, föds upp och produceras mat på många ställen och över hela landet, då kommer detta också innebära förändringar på en rad olika områden som även sträcker sig utanför livsmedelsområdet. I den här texten tänker jag inte gå in på vad detta kommer att innebära på områden som handel, EU, miljön, energiområdet, näringspolitik osv, utan nöjer mig med att konstatera att ja, det kommer att bli förändringar på alla dessa områden också och fler därtill.

Jag och Gunnar Rundgren har tidigare skrivit ett alternativ till en annan livsmedelsstrategi. Ni hittar länken här: Där skrev vi bland annat att det övergripande målet för livsmedelsproduktionen skulle kunna vara:

En livskraftig matproduktion som försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Okej, det låter väl fint, kanske ni tänker, men vad ska man då göra? Jag tänkte denna gång gå in på några konkreta, korta punkter om åtgärder som skulle kunna göras redan i dag.

Låt oss börja med de enkla grejerna.

  • Sätt som mål att Sverige ska producera god och hälsosam mat.
  • Öka grundavdraget till 150 000 kronor för den som etablerar lantbruk eller annan matproduktion på landsbygden. Vi behöver bli fler människor, inte färre i lantbruket och på landsbygden.
  • Utnyttja de stöd som finns inom EUs jordbrukspolitik och som är tänkta för små gårdar och sluta att som nu, försöka mygla undan dem. Vill man ha fler nya gårdar måste man börja någonstans.
  • Stimulera utveckling och etablering av slakterier, mejerier, kvarnar, bagerier och andra livsmedelsföretag i HELA landet.
  • Ta en del av de pengar som satsas på innovation av nya produkter och teknik till att i stället utveckla och etablera alternativa sätt att sälja och distribuera livsmedel.
  • Kommuner, regioner och stat – ta ansvar för den mark ni äger och bruka den på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Var lysande exempel! Använd era marker för att lära upp och vidareutbilda nya bönder. Och bygg inte på åkermark!
  • Kommuner och regioner – välj i största möjliga utsträckning att köpa er mat inom närområdet och som är producerat på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt.
  • Sätt mål för fler antal gårdar i hela Sverige.
  • Ge livsmedelsverket i uppdraget att främja svensk matproduktion och gastronomi.
  • Integrera naturvård och brukande av marken på ett bättre sätt än i dag. Ett enkelt sätt är att satsa på betande djur som betar fler platser i landet.

Sedan går vi in på de lite svårare sakerna:

  • Sätt som övergripande mål:.
  • Kommuner och regioner – börja bygga regionala livsmedelskedjor. Det är ett omfattande arbete som kommer kräva förändringar på många områden och är långt ifrån enbart en fråga om hur själva upphandlingen av mat ska gå till.
  • Regionala livsmedelskedjor kommer att innebära att stad och land måste kopplas ihop. Det handlar om att återcirkulera matavfallet tillbaka till åkrarna. Det kommer bland annat krävas en dyrbar investering i ett annat avloppssystem som gör det möjligt att få fram ett mindre förorenat rötslam.
  • Satsa på praktisk folkbildning på bred front när det gäller odling, matlagning och livsmedelsberedning – för alla åldrar! Teori och information i all ära, men det är i det praktiska arbete som vi verkligen förstår det biologiska systemet som ändå matproduktionen är. Att kunna laga god och hälsosam mat är dessutom bra för folkhälsan, både den kroppsliga och den mentala.

Självklart kan man göra betydligt mera, men jag tror att om man åtminstone kom igång med de här punkterna, så skulle utvecklingen börja gå åt ett annat håll. Du kanske vill komplettera listan med egna förslag?

Export – ingen räddningsplanka för jordbruket
Export – ingen räddningsplanka för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Exporten ska rädda svenskt lantbruk och livsmedelsindustri. Det är den enda politiska idé som Sverige har för sin matproduktion, men export är ingen räddningsplanka för lantbruket.

I förra bloggen skrev jag om varför den nationella Livsmedelsstrategin inte kommer att betyda någonting för att lyfta svensk matproduktion, av det enkla skälet att livsmedelsstrategin inte ger några som helst löften. Tvärtom så är det ”mer av samma”, dvs en fortsättning på den politik som bygger på att EUs bönder ska konkurrera med varandra så att maten ska bli så billig som möjligt. Det finns heller ingen politisk vilja att bromsa eller rent av vända strukturrationaliseringen (färre och större företag), tvärtom ses detta som en nödvändighet för att öka konkurrenskraften bland de allt färre företagen som blir kvar.

Livsmedelsstrategin betonar framför allt tre saker i sina handlingsplaner – export, innovation (som hänger ihop med exporten) och minskat byråkratiskt krångel. Det sistnämnda av de tre åtgärderna skulle vara välkommet, men där verkar man ha ohyggligt svårt att åstadkomma några förbättringar, trots att livsmedelsstrategin inneburit ytterligare ett antal miljoner för att jordbruksverket och livsmedelsverket ska kunna minska sin egen byråkrati. Hörde jag någon säga något om bocken till trädgårdsmästare? Kunde man inte istället ha skickat berörda tjänstemän från de båda myndigheterna på en omskolningskurs hos skatteverket? Det är en myndighet som trots sitt osexiga uppdrag lyckas vara både pedagogisk, serviceinriktad och vänlig.

Satsningen på innovation är direkt kopplad till exporten. Tanken är att det måste tas fram nnya produkter för att få till exportsuccéer.  Den våta drömmen är ett nytt Oatly, vilket är lätt att förstå. Oatly omsatte förra året cirka 5,5 miljarder kronor och planerar att snart öppna fabrik även i Kina. Flera företag har följt efter Oatly och tillverkar också havredryck, även den tidigare antagonisten Arla. Med tanke på att råvarukostnaden för havredrycken är så låg så finns det pengar att tjäna – för livsmedelsföretagen men inte direkt för lantbruket. Och det gäller generellt för den här typen av produkter där det sk mervärdet snarare finns i storytelling och marknadsföring, än i själva råvaran.

Det finns flera problem med livsmedelsexport. Vi kan börja med de två viktigaste invändningarna, etiken och miljön, eftersom det ändå inte är någon som bryr sig om detta. Om vi tycker att det är ett problem med import av matvaror som vi lika gärna kan producera i Sverige och som konkurrerar ut vårt eget lantbruk, varför blir det då rätt när Sverige gör samma sak gentemot andra länder? Särskilt allvarligt blir det ju när vår export av exempelvis mjölkpulver bidrar till att sabotera uppbyggnad av inhemsk livsmedelsproduktion i utvecklingsländer. Och hur miljösmart är det egentligen att bedriva en politik som ökar transporterna av livsmedel i världen?

Ett mer konkret problem för branschen är att det alltid är dyrare att erövra en utländsk marknad än att jobba på hemmamarknaden. Därför är det främst stora företag som har musklerna för att jobba med export, även om det finns exempel på mindre företag som har hittat en särskild nisch eller har en mycket exklusiv produkt. Det är vanligt att livsmedelsföretag ser på exportmarknaden som en kanal där man reglerar eventuella överskott, men då bygger man sällan några långsiktiga eller lönsamma affärer. Överskott på export innebär alltid lägre priser.  Export är också i princip alltid kopplad till import.. Ökar den svenska matexporten, då ökar också importen av mat, något som vi sett tydligt i Sverige. Man kan ju tänka sig att åkermarken skulle kunna öka eftersom vi trots allt har lagt ner närmare en miljon hektar under 1900-talet, men det ser inte ut att hända. En annan effekt av ökad export är att vi får allt mer ensidiga åkrar. Vi verkar vara konkurrenskraftiga på vete, maltkorn och grynhavre och ökar exporten av dessa grödor, kommer också den odlingen att öka, på bekostnad av något annat. Sverige har exempelvis ökat sin export av mjölkpulver och cirka 20-25 procent av mjölken exporteras som pulver. Samtidigt har Sverige kraftigt tappat mark på det område som tidigare var en av de starkaste grenarna, hårdosten. I dag är mer än 60 procent av all hårdost importerad. Det är en dålig affär för bönderna för mjölkpulver är en lågprisprodukt medan hårdost ger betydligt bättre betalt

Även om man ”lyckas” på exportmarknaden så är det långt ifrån säkert att de pengarna kommer lantbruket till godo. Tittar man på vilka produkter som Livsmedelsföretagen listar som ”exportsuccéer” så är det snus, kaffe, godis, cider, sportdrycker, frysta tårtor, skorpor och kex. Det är inte direkt produkter som har bäring på det svenska lantbruket, vilket inte heller den norska laxen har, som är en av de absolut största ”svenska” exportvarorna inom livsmedel. När det gäller export av råvaror från jordbruket är det främst spannmål, i både fast och flytande form (vodka), som har några volymer. På animaliesidan handlar det främst om detaljer som vi har nästan obefintlig konsumtion av i Sverige, som kycklingfötter, öron och knorrar av gris, klövar av kor osv. Där kan man ju säga att exporten fyller en funktion, samtidigt som detta är på marginalen eftersom det är produkter med lågt värde. På mjölksidan handlar det främst om mjölkpulver, också en produkt med lågt värde. Ett lysande undantag där är Västerbottensosten.

De allt mer globala livsmedelsföretagen komplicerar saker ytterligare. Det är inte alls någon självklarhet att svenska livsmedel vare sig tillverkas i Sverige eller hämtar sina råvaror härifrån.  Staten finansierar sedan 2019 en exportsatsning gentemot Singapore. Ett av resultatet är ett samarbete med digitala kedjan RedMart. Under rubriken ”Try Swedish” hittar vi knäckebröd, mejeriprodukter, bebismat, buteljerat vatten från Åre (!), alkohol, havreprodukter, bars, tårtor med mera. En förvånansvärt stor andel av produkter är inte tillverkade i Sverige, vilket ju ter sig lite märkligt med tanke på  rubriken – Try Swedish! De flesta av Arlas mejeriprodukter kommer från Danmark eller Storbritannien, Finn Crisp är från Finland, Nick´s proteinbars är från Makedonien, cidern från Somersby kommer från Malaysia, Healthy&Co säljer proteinberikade nutellaprodukter som tillverkas i Tyskland. Osv.

Export innebär också en ökad sårbarhet. Just nu diskuteras självförsörjningsgraden extra intensivt, men exporten innebär också en sårbarhet på fler sätt. Att jobba mycket på en världsmarknad innebär också att man påverkas kraftigt av vad som händer i omvärlden i form av krig, ekonomiska konjunkturer, skördeläget i andra länder osv. Att vara starkt exponerad på en världsmarknad innebär också att priserna hålls nere och även kan åka berg- och dalbana, vilket syns på mjölkpriserna och spannmålspriserna. Däremot har priserna för svenskt griskött och även nötkött ofta legat högre än världsmarknadspriserna eller EU-priserna, just för att den svenska köttbranschen aktivt har jobbat med den inhemska marknaden i första hand.

Det är svårt att inse varför svenska politiker tycker att export är en bra strategi för den svenska matproduktionen, annat än att det förstås gör att man inte behöver befatta sig med det verkliga problemet, nämligen det konkurrenstryck som den inre marknaden har på EUs bönder och som resulterar i utslagning. Sedan är det förstås alltid lite tufft med export också. Det låter alltid tjusigare att sälja utomlands än hemmavid och det blir möjlighet till lite skojiga affärsresor också. Varför lantbruket däremot har köpt den här strategin, är däremot obegripligt.

Nästa gång blir det lite förslag på en annan politisk idé.

När kons betande målas upp som djurplågeri
När kons betande målas upp som djurplågeri 150 150 Ann-Helen von Bremen

”På gränsen till djurplågeri.” Så beskriver mjölkbonden Hans Cederlöf kornas möjlighet att gå ut och beta under sommaren. Djurskyddslagen som ger korna rätt till detta är ”en lögn som pågått under 20-30 år”, anser han.

Det är en märklig och lätt bisarr upplevelse att lyssna på Lantbrukspodden och höra en mjölkbonde argumentera på det här sättet för att mjölkkorna inte ska släppas ut på bete. För honom är det inte bara en fråga om att jordbruket förvandlas till ett ”Skansen”, det är rent av farligt för korna att gå ut. Därute finns en massa otrevliga saker för en ko, som sol, värme, parasiter och enbart det faktum att hon behöver ”stå på benen” och gå omkring under en längre tid när hon är ute och betar, jämfört med om hon hade stått inomhus och bara tuggat i sig det serverade fodret.

” Det finns inget som säger att det är fysiologiskt bättre för kon, utan man hänvisar till att det är ett gammalt beteende som vi ska behålla och då är vi på Skansen-nivå”, säger Hans Cederlöf i programmet.

Jag förstår att det kan vara praktiskt svårt att lösa betet för en stor besättning, Cederlöf planerar att bygga för 1 500 kor, och att det även kan vara tufft att se till att en högavkastande ko får den mängd foder och den näring som hon behöver. Men frågan är om inte detta snarare är ett av flera argument mot så stora gårdar och mot så högavkastande kor? Jag förstår att den pressade lönsamheten gör att många mjölkbönder bara ser en enda möjlighet – att mjölka allt mera från allt fler kor och då blir sommarbete bara en kostnad, ett onödigt ont. Men det är samtidigt obegripligt att ingen av näringens företrädare ifrågasätter den politik som har lett fram till detta och ställer krav på ändrade spelregler. I stället har LRF och husdjursföreningen Växa anammat den grupp högröstade mjölkbönder som kräver ”flexibel” beteslagstiftning, trots att den blev just flexibel för bara några år sedan. Utifrån Cederlöfs argumentation är det dock väldigt tydligt att det inte handlar om någon flexibilitet alls, i alla fall inte för korna. De ska vara inne. Där har de det bäst.

Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter som har jobbat länge med djuromsorgsfrågor inom LRF, Slakteriförbundet och Svenskt Sigill, gör sitt bästa i programmet för att försvara kornas rätt till att få gå ute och beta om sommaren. Men hon har en tuff uppgift.  Debattledaren och journalisten Göran Berglund känns tyvärr inte helt neutral i frågan utan snarare som att han har tagit ställning för de lantbrukare som vill slopa betesrätten. Det är Ståhle som får de tuffa frågorna, inte Cederlöf. Det hade exempelvis varit intressant om Berglund hade frågat Hans Cederlöf varför han anser att ett så grundläggande beteende som att beta gräs, är dåligt för en ko? Och om nu hans kor är så känsliga att de inte tål att gå utomhus, borde han inte skaffa sig lite tåligare kor? Behöver Sverige verkligen den här typen av intensiv och överkänslig mjölkproduktion, särskilt om vi vill minska den svenska livsmedelskedjans sårbarhet?

Gunnela Ståhle argumenterar för att det inte vore särskilt lyckat att plocka bort det kanske starkaste mervärdet och symbolen för god djuromsorg som mjölken och det svenska lantbruket har, framför allt inte i en tid när mjölken attackeras från olika håll. Men Hans Cederlöf är väldigt tydlig med att han inte tänker släppa ut korna på bete bara för att konsumenterna vill det. ” Det är ingen cirkus vi bedriver.” Det är ett uttalande som borde få rätt många tjänstemän inom LRF och mejerierna att vrida sig av olust. Här har man under åtminstone 30 år jobbat för att förmå bondekåren att inse att det är gentemot ”marknaden” och konsumenterna som man jobbar. Och så får man höra detta eko av 70- och 80-talens regleringsekonomi.

Om man inte bryr sig om vad konsumenterna tycker och tänker, vilka har man egentligen då tänkt att sälja sina mejeriprodukter till? Och vilka är det egentligen som utgör den allmänna opinionen och som i slutändan är med och påverkar om korna ska få gå ut om somrarna eller inte?

Skyll inte klimatet på Bosse!
Skyll inte klimatet på Bosse! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan publicerade Svenska Dagbladet en artikel om biogas från en mjölkgård. Artikeln var ganska bra, med både för och emot biogasen. Längst ner fanns en faktaruta över jordbrukets utsläpp av växthusgaser som, givetvis, illustrerades med en ko. Redan det var fel bildval men inte nog med det, det var inte vilken ko som helst som var fotograferad, det var Bosse! Sanningen är dock att Bosse och de övriga korna på Sunnansjö inte alls bidrar till den globala uppvärmningen, tvärtom.

Uppfödningen av kor ger tre sorters växthusgaser: koldioxid, lustgas och metan och de genomsnittliga utsläppen från svensk nötköttsproduktion ser ut så här:

Vad gäller då för Bosse? Jo, Sunnasjökorna orsakar koldioxidutsläpp genom dieselförbrukningen vid skörden som sköts av våra goda grannar på Ribbingebäcks gård, plasten på balarna och att vi använder grävlastaren var tredje dag för att köra ut en ny höbal foder. Våra maskiner orsakade koldioxidutsläpp när de tillverkades för 40-50 år sedan. Vi har också en elektrisk 200W doppvärmare i dammen under den kallaste tiden så att vattnet inte fryser och korna kan dricka själva. Vi betalar för ”grön el”, men om man är lite mer kritiskt inställd kan man säga att den också delvis drivs av kärnkraft och kolkraft eftersom de nordeuropeiska elnäten är ihopkopplade. Våra kors koldioxidutsläpp är helt och hållet en funktion av att vi lever i ett samhälle som är marinerat i olja. Minskningen kan ske genom att samhället i stort ställer om till fossilfritt eller att vi gör enskilda åtgärder på vår gård för att minska våra utsläpp. Vi driver ju redan gården ekologiskt vilket är ett stort steg eftersom att vi inte använder konstgödsel. Om vi skulle följa konstgödseltillverkaren Yaras gödslingsrekommendationer skulle vi orsaka ungefär ett ton koldioxidutsläpp per hektar bara för att gödsla vallarna. Till det skall läggas ungefär lika stora utsläpp i form av lustgas.

Hur mycket lustgas som vår mark och vår lilla hjord verkligen släpper ut är omöjligt att veta utan noggranna mätningar under flera år. Men sannolikt är utsläppen väldigt låga. Vi tillför inget kväve till systemet, vare sig som konstgödsel eller som foder, tvärtom så för vi bort en del i form av gödsel till grönsakerna och djuren som går till slakt.  All mark som används för odling av foder och bete är ständigt beväxt vilket också minskar utsläppen. Det mest osäkra kortet är marken och att den i stor utsträckning är vattensjuk, men det har samtidigt inte mycket med korna att göra. Marken finns ju där oavsett om det går kor där eller inte. Större delen av gödseln används till grönsakerna och eventuella lustgasutsläpp från gödseln bör rimligtvis belasta grönsakerna och inte korna. Hade vi inte haft kor hade vi fått köpa konstgödsel eller odlat gröngödslingsväxter för att få det nödvändiga kvävet och på så sätt orsakat motsvarande, eller högre utsläpp. eftersom vi inte använder konstgödsel och inte köper in foder.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning.  För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte skall bidra till fortsatt temperaturökning.  Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte temperaturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka. Det är alltså bara om metanutsläppen ökar som de ökar den globala uppvärmningen. Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor . I dag finns det en halv vuxna miljon kor.  Astrid Kander, professor på Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet, har beräknat de historiska och nuvarande metanutsläppen och uppskattade 1930-talets utsläppen från svenska nötkreatur till 130 000 ton metan, medan svenska kor vid detta århundradets början släppte ut 93 000 ton metan.  I dag är utsläppen ännu lägre.  Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning. Globalt är det lite annorlunda eftersom metanutsläppen från korna fortsatt ökar. De ökar dock betydligt långsammare än befolkningen.  De senast 20 åren står metanutsläppen från energi och industrisektorerna för i princip hela ökningen.   De så kallade livscykelanalyserna som ligger till grund för påståendena om att en viss matvara släpper ut si eller så mycket växthusgaser kan inte hantera den här skillnaden mellan metan och koldioxid, utan räknar alla utsläpp av metan från kor som att utsläppen är nya och adderas till de existerande. Michelle Cain, forskare på växthusgaser vid Oxfords universitet liknar en kobesättning som ligger på samma antal djur med ett stängt kolkraftverk.

–  Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen, skriver Michelle Cain på den brittiska siten Carbon Brief.

På Sunnansjö vet vi att det har betat kor under hundratals år och att det har rört sig om ungefär lika många, eller fler, som i dag. Någon ytterligare uppvärmning orsakar inte Sunnansjökornas metan, vare sig i dag eller i framtiden.

På plussidan har vi kolbindning i mark. En årlig kolinlagring av 500-1 000 kilo kol per hektar och år kan vara möjlig på våra åkrar, vilket motsvarar 1 800-3 600 kilo koldioxid. Betesmarker kan också binda avsevärda mängder kol, globala uppskattningar går från några hundra kilo till flera ton koldioxid per hektar och år. Siffror från Sverige är i det lägre spannet, vilket är märkvärdigt eftersom klimatförhållandena i Sverige är mycket gynnsamma för kolbindning i mark.

Lågt räknat borde våra åtta hektar vall och våra tolv hektar betesmarker kunna binda mer än 20 ton koldioxid per år. Utslaget på de beräknade 1 000 kg kött som vi kan producera årligen skulle det motsvara ungefär 20 kilo per kg kött, vilket är mer än de utsläpp som våra kor rimligen orsakar, och långt mycket mer om vi inte räknar med metanutsläppen. Bosse, eller någon av de andra korna på Sunnansjö, kan alltså inte anklagas för att orsaka den globala uppvärmningen och detsamma gäller för många andra kor, både i Sverige och i världen.

Det vackra fotot på Bosse är taget av Robin Lorentz-Allard i samband med att han och Jon Hansson gjorde ett mycket fint reportage hos oss. Ingen skugga ska falla över dem. Fotot har helt enkelt gått in i den gemensamma bildbanken för Aftonbladet och Svenska Dagbladet och när redigeraren till Svenskan-artikeln om biogas ska välja en foto som ska illustrera jordbrukets utsläpp, väljer hen, lite fördomsfullt, en ko. Vi kan visserligen förstå att redigeraren valde Bosse. Han var en väldigt fin ko och fotot är fantastiskt! Men som sagt, någon symbol för växthusgasutsläppen i jordbruket är han inte!

Här är länken till det fina jobbet i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/rAk7za/hart-ifragasatta-men-kolossalt-viktiga

Och här är Robin Lorentz-Allards vackra foto på Bosse, där man även ser mamma Bossa i bakgrunden:

En del av den här texten är hämtad ur min och Gunnar Rundgrens bok ”Kornas planet”.