Uncategorized

Dags för ett uthålligt lantbruk!
Dags för ett uthålligt lantbruk! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det brukar ofta sägas inom lantbruket att Sverige har stora förutsättningar att producera mat i ett förändrat klimat och därmed även för export. Och visst, Sverige hör absolut inte till de länder som kommer att drabbas hårdast när temperaturen stiger. Samtidigt visar sommarens torka att det inte finns några marginaler i det svenska lantbruket, eftersom det under så lång tid har pressats till en allt högre, men också mer sårbar, produktion.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel om att det är dags att på allvar ställa om till ett mer uthålligt lantbruk.

Den långa torkan visar tydligt att svenskt lantbruk är mycket sårbart. Här finns inga marginaler för vare sig kriser eller ett förändrat klimat. Det måste därför ske en helomvändning inom jordbrukspolitiken för att göra vår matproduktion betydligt mer uthållig.

Våldsamma skogsbränder, låga skördar av spannmål och dåligt med mat till de betande djuren. Ingen kan ha undgått den svåra torkan och dess allvarliga konsekvenser för Sverige. Det är nu viktigt med olika typer av akuta insatser och hjälp till de lantbrukare och skogsbrukare som drabbas. Vår matförsörjning och vårt brukande av jorden är en samhällelig angelägenhet och vi bör handla därefter.

Men när den akuta krisen är över behöver det stora arbetet starta – att ställa om till ett uthålligt lantbruk.

På senare tid har vår stora sårbarhet och bristande livsmedelssäkerhet lyfts upp som en viktig försvarspolitisk fråga. Vi har alla uppmanats att ha viss beredskap hemma, inte minst i form av ett matförråd, ifall kriget eller krisen kommer. Däremot har inget gjorts för att minska sårbarheten där vår mat odlas, föds upp och förädlas. Istället ligger den politiska kursen fast, trots att det är just den förda politiken som har gett oss detta sårbara matsystem. Under lång tid har jordbruket koncentrerats till allt färre men större gårdar, gårdar som har fler djur och större arealer växtodling och där produktionen blivit allt mer intensiv, specialiserad och beroende av insatsmedel. Tove Lifvendahl skildrar insiktsfullt förhållandena på ledarplats i Svenska Dagbladet den 20 juli – det var inga problem att klara fodret ett torrt år när man bara hade 20 kor i lagården, men i dag med flera hundra kor är det i princip omöjligt. Det finns inga marginaler. Eller som Lifvendahl skriver: ”…trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten vara större i dag.”

Jordbrukspolitiken har under lång tid drivit på strukturrationalisering, ökad produktivitet, teknikinvesteringar och lägre kostnader – allt för att åstadkomma låga matpriser. Under de senaste decennierna har denna utveckling förstärkts genom konkurrensen med övriga bönder inom EU. Den ensidiga betoningen av marknad och konkurrenskraft gör jordbruket ännu mindre uthålligt och mera sårbart. Jordbrukspolitiken måste därför förändras i grunden och stödja en utveckling där riskerna sprids i stället för att som nu, koncentreras.

Vi behöver fler gårdar, inte färre, på betydligt fler platser i Sverige och som har en blandning av olika sorters marker som fungerar under olika väderförhållanden. Vi behöver gårdar som i större utsträckning blandar djur och växtodling och betydligt fler gårdar som har djur, men mindre antal djur per gård. Riskerna bör spridas på flera olika grödor och sorter och fokus bör ligga på tålighet snarare än på hög avkastning. På samma sätt bör vi satsa på mer robusta djur i stället för många av dagens raser som ”producerar” mycket, men som samtidigt kräver mycket foder och är känsliga för sjukdomar och angrepp

Vi behöver också omvärdera vad ”produktion” egentligen är. Det kan inte enbart handla om varor som ska säljas, det är minst lika viktigt att jordbruket även kan producera biologisk mångfald, goda och hälsosamma livsmedel, god djurmiljö, vackra landskap och en levande landsbygd. Dagens jordbruk är inte ens uthålligt rent ekonomiskt. Lönsamheten är usel och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd.

Handeln, livsmedelsindustrin och restauranger behöver också ta ett betydligt större ansvar och inte bara vurma för hållbarhet och lokal mat när det passar in i marknadsföringen. Ska vi åstadkomma ett uthålligt matsystem måste alla länkar i kedjan ingå.

Låt sommaren 2018 bli en väckarklocka då vi insåg vidden av vår sårbarhet och också bestämde oss för att göra något åt den, även ute på åkrarna och i stallarna. Jordbruk är något mycket viktigare än bara en näringsgren – det är en förutsättning för vår överlevnad. Och att det är vårt sätt att ta hand om vår plats på jorden.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare

Äta med gott samvete
Äta med gott samvete 150 150 Ann-Helen von Bremen

Här kommer lite längre sommarläsning om det svåra att försöka äta med ett gott samvete, ett reportage ur Magasin Grön. En för övrigt mycket trevlig tidning.

Läs artikeln här, eller ännu hellre på Gröns sida. Då får du också se illustrationerna. På Gröns sida hittar du även fler intressanta artiklar.

Mandlar, cashewnötter, vin, kött, soja, kokosolja, kaffe och kakao är exempel på livsmedel som växlar mellan att vara ”onda” och ”goda”. Ena dagen kallas de hälsobringande klimatänglar, nästa dag miljöbovar som odlas i monokulturer eller där man använder sig av barnarbete. Sällan har det varit så svårt att äta med gott samvete när det gäller miljön, etiken och hälsan – vad ska vi egentligen välja?

Med jämna mellanrum pekas olika livsmedel ut som antingen dödsbringande och roten till allt ont eller som nyckeln till evigt liv och planetens överlevnad. I de allra flesta fall är ryktena milt sagt överdrivna. Även om vi vet detta, har vi ändå svårt att värja oss mot budskapen och marknadsföringen. Vi gillar genvägar. Eller som en kollega sa när chiafrö-vågen var som hetast: ”Jag känner att jag åtminstone har försökt när jag köpte den där svindyra påsen.”

Kanske ställer vi fel fråga? Kanske borde vi sluta fokusera på vad vi ska äta och i stället fråga oss hur, var och varför maten är producerad och av vem? Och även fundera på hur, var och varför vi äter? Visst finns det mat som innehåller mer vitaminer och mineraler än annan, men när vi zoomar in på enskilda livsmedel tenderar vi att glömma helheten, och trots allt handlar en vettig kost om att vi ska äta lite av varje. Vi kan också bli tunnelseende och missa andra aspekter. När exempelvis korståget går mot socker, ökar samtidigt antalet produkter som innehåller sötningsmedel där det råder delade meningar bland forskarna ifall de ökar fetma och risken för diabetes. Plus att snask alltid är snask och inte mat, oavsett om det
innehåller socker eller aspartam.

Allra mest förvirrat blir det förstås när enskilda råvaror åker berg-och-dal-bana mellan himmel och helvete. Ett sådant exempel är avokadon som under många år har legat på tio-i-topp-listan över hälsosamma ”super foods”. Därför blev det något av en skräll när det för något år sedan skrevs en del artiklar om den miljöpåverkan som odlingen orsakar. I avokadoodlingarnas spår hittar vi skogsskövling, minskad biologisk mångfald och
användning av stora mängder kemiska bekämpningsmedel och vatten. Och som inte det räckte, så visade det sig att en stor del av odlingen i Mexiko styrs av knarkkartellen Caballeros Templarios, vilket innebär att var och varannan köpt avokado ger pesos i fickan på narkotikahandlarna. Och sju av tio avokadosar i världen kommer just från Mexiko.

Kokosolja är ett annat exempel på ett livsmedel som rätt ofta påstås vara snudd på undergörande. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att kokosoljan är bra för vare sig hälsa eller skönhet, däremot verkar det finnas viss substans i att oljan bidrar till viktminskning, vilket i sig inte behöver vara hälsosamt. Men oavsett vetenskapliga bevis är det många som av olika anledningar gillar kokosolja och förknippar den med en rad positiva egenskaper. Däremot har det visat sig att konventionell produktion av kokosolja har stor miljöpåverkan. Tyska WWF anser till och med att det skulle vara ett sämre alternativ att ersätta dagens odlingar av oljepalm med kokospalm. Barnarbete förekommer vid skörd i Filippinerna och kedjade apor plockar kokosnötter i Thailand. Den konventionella kokosoljans backstage är alltså inte särskilt snygg.

Den här typen av kollisioner uppstår hela tiden. Den vitaminrika apelsinen plockas av arbetare som jobbar under bedrövliga arbetsförhållanden. Den klimatsmarta och billiga kycklingen är hårt industrialiserad och lever i en tuff miljö. Den läckra jordgubben sprutas hårt med kemikalier. Matvalet blir väldigt komplicerat om man ska väva in flera aspekter som hälsa, etik och miljö. Kan man då inte försöka räkna ut vad som är den bästa maten?

Under ganska många år har det lagts ner rätt mycket energi på att näringsberäkna
kalorier, vitaminer, mineraler, protein, fettsyror med mera. Vi har till och med en egen myndighet, Livsmedelsverket, som ägnar sig åt detta räknande och ger rekommendationer om hur mycket vi ska äta av olika saker.

I och med klimatdebatten har också en del av vetenskapen börjat räkna på hur mycket växthusgaser som ett livsmedel släpper ut. Problemet med båda dessa sätt att närma sig maten är att de bara ger viss information och inte tar hänsyn till helheten som hållbar mat trots allt handlar om. Näringsberäknandet slutar i sin mest tillspetsade form i en burk vitaminpiller eller en proteinbar. Klimatkalkylerandet kan, om det vill sig illa, landa i en kost som till stor del baseras på socker, vegetabilisk olja och industriellt uppfödd kyckling, eftersom dessa livsmedel ger mycket låga utsläpp av växthusgaser.

Varför då inte konstruera en vetenskaplig märkning på mat där alla parametrar har vägts samman? Ja, den typen av försök görs också. Just nu pågår ett större forskningsprojekt fram till 2020 där man ska försöka ta fram ”den optimala kosten med hänsyn till både hälsa och miljö”. Där ska man väga in hälsa, utsläpp av växthusgaser, användning av åkermark och vatten samt ekotoxiska effekter från användning av bekämpningsmedel.

Ambitionen är gigantisk, och då har man ändå inte tagit med några av de kanske viktigaste miljöparametrarna som biologisk mångfald, användningen av kväve och fosfor, utarmningen av jordarna med mera. Det är förståeligt att man duckar inför att räkna på matens hela miljöpåverkan, men resultatet riskerar att inte bli så heltäckande som man önskar och därmed kan man fråga sig – är det ens möjligt att göra den här typen av beräkningar? Hur ska man egentligen beräkna förlusten av alla växt- och djurarter och naturtyper, det som brukar kallas för den biologiska mångfalden? Forskarna anser ju att arternas utrotning är ett precis lika allvarligt problem som klimatet, kanske rent av värre eftersom färre arter gör det svårare att klara ett förändrat klimat. Går det över huvud taget att värdera livsviktiga processer som vattenrening, nedbrytning, pollinering, bildande av ny mull, kolbindning med mera som pågår i naturen och som bygger på att det finns en mångfald av växter och djur?

Men vad händer om vi bara tittar på en sida av saken, nämligen hälsan? Det är ju trots allt ett område där vetenskapen har ägnat rätt lång tid åt att försöka ta reda på vilken mat vi ska äta för att vi ska hålla oss friska och leva länge. Ja, inte ens där blir det särskilt enkelt. Hälsobegreppet är ofta väldigt snävt och många studier undersöker främst om ett visst livsmedel minskar eller ökar risken för sjukdomar, betydligt mer sällan ingår den psykiska hälsan eller matens påverkan på vårt välbefinnande. Men även i denna mer begränsade syn på mat och hälsa är det svårt att göra tvärsäkra påståenden. Det är en sak att ett livsmedel innehåller en massa nyttigheter, det är en helt annan sak att visa att du blir frisk om du äter det. Hälsa är en komplex historia som inte bara består av mat utan en blandning av arv, miljö, motion, ekonomi och inte minst vår psykologiska inställning: ifall vi anser oss friska eller inte. Är det verkligen den undersökta maten som spelar roll eller är det helt andra saker som stress, sömnproblem, miljögifter, brist på motion eller något annat som påverkar? Det är också svårt att studera vad människor verkligen äter eftersom vi inte kan låsa in folk under en längre tid för att studera deras matvanor. Försök på djur ger en viss vägledning, men kan ändå inte överföras direkt på människor. En annan hake är att mat inte är lika neutralt som exempelvis läkemedel. Studier har visat att när människor vet om att de äter mörk choklad, så sjunker också blodtrycket i de flesta fall, men när försökspersoner inte vet om att de äter choklad, blir det inte alls samma effekt.

Andra saker som krånglar till det hela är att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi kanske i själva verket är och därför glömmer bort den där chokladbiten, men vi har också svårt att minnas våra måltider, särskilt om vi backar tillbaka ett antal dagar. Även om vi gör anteckningar varje dag så är det inte lätt att uppskatta hur mycket vi har ätit av olika livsmedel, ”tre potatisar”, jaha, men hur stora var de?

Anna K Sjögren är skribent och kostvetare och har även jobbat med att göra just den här typen av studier och vet hur svårt det är. Hon menar att det är snudd på ett heltidsjobb att delta i vissa kostundersökningar där all mat ska vägas och mätas och ibland även urin och avföring ska samlas in och blodprov ska tas. Det här gör att det främst är människor som är mycket intresserade av sin mat som deltar i sådana här undersökningar.
– Även om ganska mycket är rätt vagt när det gäller påståenden om mat och hälsa så är ändå det vetenskapliga sättet att närma sig frågan den enda metod som duger. Och vissa saker kan vi säga är nyttiga för oss, som att röra på oss och äta mer frukt, grönsaker och fullkorn och mindre socker och salt, säger hon.

Anna K Sjögren tycker att man kan åstadkomma mycket genom att göra några enkla förändringar. Tallriken kan bli betydligt mer hälsosam om man försöker dra ner på alla de produkter som inte är riktig mat. Enligt Folkhälsomyndigheten går hela 40 procent av våra matpengar till sådant som vi egentligen inte behöver, som kakor, alkohol, kaffe, läsk, godis och glass.
– Vi kan inte dricka läsk varje dag, men vi kan ha kvar den på lördagar, om vi har lust med det. Jag tror också att vi måste bli bättre på att genomskåda våra livsmedel, att inse att det är någon som vill att vi ska dricka den där läsken.

Ett annat sätt är att köpa riktig mat, mer råvaror och att laga mer mat.
– Det finns absolut många bra hel- och halvfabrikat och det gäller att hitta en lösning som fungerar i ens vardag, men det är lätt att vänja sig vid exempelvis en sockersötad yoghurt. Tillsätter man sylten eller bären själv, så kan man göra det med måtta och framför allt får vi då koll på hur mycket socker vi äter.

Hon vill också betona måltidens betydelse och att vi ska akta oss för att ständigt ersätta måltiden med små snacks av olika slag, även de som påstås vara nyttiga.
– Om man småäter hela tiden finns det en risk att man aldrig känner sig riktigt mätt och därför äter mer än vad man behöver. Äter du riktiga måltider kan du fokusera på annat i stället för att vara lite småhungrig hela tiden.

Och en sak vill hon bestämt säga – när man samlas runt maten ska man ha trevligt och inte diskutera dieter och vad som är nyttigt och onyttigt, det är inte alls kul.
– Och då ska man ändå veta att jag jobbar med det här, säger hon med ett skratt.

Måltiden och den sociala samvaron kring maten är något som har börjat uppmärksammas allt mer och i exempelvis Frankrike trycker man särskilt på detta. För några år sedan kom Brasilien med nya kostråd som även uppmärksammades i Sverige. Anledningen var att kostråden inte sa så mycket om hur många gram kött, salt, socker, fisk eller grönsaker man bör äta utan i stället betonade sådant som måltidens gemenskap. Brasilianarna uppmanas att laga mat från grunden, undvika hel- och halvfabrikat, och att laga och äta maten tillsammans med sin familj och sina vänner. Kan man inte laga mat, får man se till att lära sig det. Rekommendationen är att välja så naturlig, ekologisk och varierad mat som möjligt, men även att välja var man handlar, nämligen så nära bonden eller producenten som möjligt, och var man äter, exempelvis undvika snabbmatsrestauranger.

Ett av de tio viktigaste råden handlar också om att ifrågasätta livsmedelsreklamen och lära sina barn att göra likadant. Men det kanske allra bästa rådet lyder: ”Planera din tid och gör maten och måltiden till en viktig del av ditt liv.” Om vi verkligen skulle ta till oss det rådet, hur skulle då vårt ätande se ut?

Pella Thiel är aktivist och har bland annat startat Omställningsnätverket. Hon tror att vi måste börja ställa nya frågor när det gäller maten och inte bara fråga oss – vad ska vi äta?
– För mig handlar det om att vi måste ha relationer, till maten, till den som producerar maten och till trakten som den kommer ifrån. Det är svårt att ha någon form av relation om man fysiskt befinner sig långt från maten och den som producerar den, men man kan åtminstone börja ställa vissa frågor, som: var kommer maten i från? Vem har producerat den och varför? Vem är det jag äter? säger hon.

Därför tycker hon att det är väldigt roligt med alla initiativ som andelsjordbruk, Reko-ringar och annan direktförsäljning som nu växer fram och där människor försöker skapa relationer mellan konsumenter och producenter och maten.

Det finns en trend som går åt ett annat håll, där man i stället vill komma så långt bort från naturen och djuren som möjligt för att minska den skada och det lidande som vårt matsystem orsakar. Lösningen blir då att skapa mat i laboratorier i städerna. Hur ser du på det?
– Vi har en grundläggande idé i vår kultur att människan står över naturen, att vi är skapelsens krona. Med det synsättet blir människan antingen en destruktiv kraft som utnyttjar naturen, eller så drar man slutsatsen att människan ska bort från naturen, av omsorg om denna. Men vi är alltid en del av det levande systemet och vi måste fråga oss hur vi ska samspela på ett bra sätt. Mat i laboratorier är på något sätt klimax i vårt galna livsmedelssystem. Den produktionen går bara att upprätthålla med en massa energi och insatser som kommer från naturen, förhållandena döljs bara lite bättre.

Pella Thiel vill i stället arbeta åt andra hållet, att vi ska inse att vi som människor är en del av naturen, att vi nyttjar den, men med respekt för den. Därför är hon också engagerad i rörelsen för att ge naturen juridiska rättigheter, som ett verktyg för att vi ska ta större hänsyn till den och se vår roll i den.
– Det är först när vi uppfattar att naturen också har rättigheter som vi kan upprätta en relation till den. Vi dödar andra varelser för att äta dem, men när vi inser att även de har rättigheter kan vi börja fråga oss på vilket sätt denna varelse har levt och dött? Hur har den gett sitt liv? Det som då kommer in är tacksamhet. All mat är en gåva från naturen, fast vi jättegärna glömmer bort det.

 

Vad som spelar roll
Vad som spelar roll 150 150 Ann-Helen von Bremen

En snickares dag­bok av norrmannen Ole Thorstensen är ett lästips inför sommaren. Det är en lovsång till hantverket men också en hyllning till mödan och det tunga arbetet som ofta ingår i ett väl utfört hantverk. Det är också en filosofiskt bok om vad som egentligen är värt någonting. Och om vi förstår att se värdet i det goda hantverket.

”Behovet av att byta ut saker är ett resultat av sakernas kvalitet, men det är också en orsak till sakernas kvalitet.”

Citatet är hämtat ur En snickares dagbok. Till det yttre handlar boken om en renovering av en vindsvåning i Oslo. Arbetet be­­skrivs detaljerat och trots att jag inte är särskilt intresserad av byggande blir jag uppslukad av boken och fylls faktiskt av vördnad. För det som växer fram är insikten om den stora kunskap och det oerhörda arbete som döljs bakom hantverket, och samtidigt en sorg över att vi inte tycks sätta värde på det längre. En förlust som inte bara är materiell utan kanske ännu mer mental och själslig.

Boken är en hyllning till hantverket, eller kanske snarare till det arbete som förenar kropp och tanke, det som ett gott hantverk väl handlar om? Den handlar visserligen om snickrande, men resonemangen gäller för alla sorters hantverk, däribland brukandet av jorden och lagandet av mat. Det är också en bok som är kritisk till vår livsstil. Den pekar på ironin i att vi trots vår stora upptagenhet av det materiella, inte är beredda att lägga pengar på gediget hantverk. Det är kvantitet och inte kvalitet som gäller.

Det inledande citatet handlar om Ikea, vars hela affärsidé bygger på att vi snart ändå kommer att ha tröttnat på deras möbler och att de därför ska vara billiga och inte hålla så länge. ”Det likgiltiga och det kortvariga är det mest problematiska med det här sättet att förhålla sig till saker och ting”, skriver Ole Thorstensen. Och samma resonemang kan givetvis föras om maten. Det finns gott om mat som är billig, snabb och funktionell, men där varken råvaror eller hantverk bemöts med någon större respekt.

Alla hantverk inbegriper arbets­moment som kan vara tunga, skitiga, bullriga och rent av farliga. Moment som utgör grunden för de senare leden i arbetet, de som uppfattas som finare och mer konstnärliga, menar Ole Thorstensen. Han ser hur samhället försöker göra sig av med den typen av arbete, det som gör oss smutsiga och trötta i kroppen.

”Den produktion som flyttas bort, till Kina till exempel, ligger utom ­synhåll och därmed utanför vårt med­vetande. Det betyder inte att den är kliniskt ren som på bilderna i broschy­rerna, den är bara så långt bort att vi inte ser den.”

Återigen påminns jag om hur vi förhåller oss till maten. Vi låter människor från andra länder, i eller utanför Sverige, skörda bönorna till vårt kaffe, druvorna till vårt vin och våra frukter och grönsaker. Någon annan får göra det tunga jobbet medan drömmen om att producera mat i kliniskt rena laboratorier – långt från svett, smuts och muskelvärk – bara växer. Vi gör vårt yttersta för att rationalisera bort kroppsarbetet, men tycks ändå inte uppskatta hantverket. Kanske är det just för att vi inte ­begriper oss på den möda och kunskap som ligger bakom en odlad morot eller en slöjdad stol, en möda som även inbegriper kroppsarbete.

 

Ropen skalla – soja till alla!
Ropen skalla – soja till alla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vete, majs, soja, socker, palmolja och kyckling är de stora vinnarna i det globala matspelet. De har alla det gemensamt att de ger många kalorier per ytenhet och även per satsad peng. Det handlar om effektiva och på världsmarknaden konkurrenskraftiga livsmedel. Eller för att tala klarspråk, de är billiga. Det är därför som många svenska lantbrukare köper soja som foder till sina djur i stället för inhemska foderråvaror. Och det är också därför som svenska livsmedelsföretag använder palmolja i sin tillverkning av kakor, glass, kex, färdigmat och vegetariska hel- och halvfabrikat. Det är billigare.

Produktionen av de här råvarorna är i de flesta fall koncentrerade på ett fåtal länder. Fem länder står för cirka 40 procent av världens kycklingproduktion och enbart USA odlar cirka 40 procent av världens majsodlingar. Ännu större dominans hittar vi på palmoljan och soja. Indonesien och Malaysia står för knappt 90 procent av palmoljan och Brasilien, USA och Argentina har mer än 80 procent av världens samlade odlingar av soja.

Sojan och palmoljan är med jämna mellanrum mycket hårt kritiserade grödor och det med rätta. De driver avskogning, ofta av rika miljöer som regnskogar, och de odlas ofta som gigantiska monokulturer där det bara finns plats för en enda sak, själva grödan. Plus mycket annan negativ miljöpåverkan.

Men som sagt, ingen proteingröda slår den intensivt odlade sojan och och ingen oljeväxt slår palmoljan när det gäller hög avkastning per hektar och till en låg peng.

Just detta kom upp i “Debatt i Lund” under förra veckan där temat var mat, makt och klimat.

“Det är inte uppenbart att om vi minskar sojaanvändningen och ersätter den med något mindre yteffektivt proteinfoder att det faktiskt minskar problemet med avskogningen”, sa Fredrik Hedenus, forskare på Chalmers.

Han menar på att en minskning av sojan kanske leder till att någon svensk granskog i stället odlas upp för att odla proteingrödor, men det behöver inte bli så, det kan lika gärna leda till nyodling och därmed avskogning någonstans i tropikerna. Dessutom är sojan mer yteffektiv än svenska proteingrödor. Vill man “spara” mark, vilket Hedenus vill, så blir därför sojan mer attraktiv.

Själv tycker jag att det finns en del problem med det här resonemanget. Det bygger på en tanke att allt jordbruk, all mänsklig inblandning i naturen, är något negativt och därför måste det begränsas så mycket som möjligt. Odlingen bör ske så intensivt och ge så hög avkastning som möjligt för att begränsa användningen av mark. Den mark som “sparas”, ska i stället vara så orörd som möjligt. Det är där naturen ska finnas.

Samma tankar delas av flera av de forskare som, precis som Hedenus, ägnar sig åt livscykelanalyser av livsmedel. För den som ägnar sig åt teoretiska beräkningar av hur mycket växthusgaser som ett kilo livsmedel släpper ut, blir effektiviteten naturligtvis oerhört viktig. Det är därför som soja, palmolja, kyckling, socker osv är klimatsmarta. De är effektiva. Att sedan produktionen av dem orsakar många andra omfattande miljöproblem, är inget som tas med i den kalkylen. Inte heller den likriktning av vår kost eller det enorma beroende och sårbarhet som blir resultatet av ett sådant synsätt. För det är vad som blir konsekvensen om vi ska låta effektivitet, låga kostnader och hög avkastning styra vår matproduktion. Då är det ett fåtal länder och ett fåtal företag som kommer att stå för maten på våra bord. Sverige? Nej jag är ledsen, då kommer inga livsmedelsstrategier i världen att hjälpa. Svenskt lantbruk är då mer eller mindre borta ur leken.

Se hela debatten här:

 

 

Klimat-matte
Klimat-matte 150 150 Ann-Helen von Bremen

Är det bästa du kan göra för klimatet att äta mindre kött? Orsakar svensk konsumtion av nötkött skövling av regnskogar i Brasilien? Har vår konsumtion av nötkött ökat jättemycket? Svaret på de här frågorna är faktiskt – nej.

Mycket av diskussionen kring maten och klimatet handlar om kött, vilket är olyckligt på många sätt. Det ger intrycket av att matens klimatproblem är lika med kött och då främst nötkött, vilket gör att man inte diskuterar den övriga matens påverkan på klimatet och miljön. Lösningen presenteras ofta som att vi ska sluta eller kraftigt minska vår konsumtion av kött, inte att vi ska förändra vår produktion eller konsumtion i grunden och därmed göra något åt det grundläggande problemet i vårt matsystem, nämligen att det bygger på fossila bränslen. (Pella Thiel skriver utmärkt om detta i vidare bemärkelse när hon menar att fixeringen vid utsläpp gör att vi slipper göra något åt de grundläggande problemen som orsakar utsläppen.)

Ett annat problem i debatten om köttets påverkan på klimatet, är att det blandas siffror lite hur som helst. Produktion blandas ihop med konsumtion, globalt med lokalt, koldioxid med metan och sedan görs tvärsäkra påståenden som inte stämmer. Men bara för att saker sägs ofta, behöver de inte bara sanna för det. Ett tydligt exempel på detta är WWFs “One Planet Plate” som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Låt oss titta lite på några av de vanligaste påståendena när det gäller köttets klimatpåverkan:

”Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och äter nu 85,5 kilo kött per person och år.”

Nej det gör vi inte. Den siffran handlar om den totala förbrukningen av kött, eller totalkonsumtionen. I den siffran ingår ben och en massa annat som vi inte äter. Jordbruksverket brukar säga att ungefär halva siffran ger en någorlunda rättvis bild av hur mycket kött vi lagar till. Det handlar alltså om 43-44 kilo kött. Justerar man för vad Livsmedelsverket tror att vi äter, för man har faktiskt ingen aning, hamnar vi på 52 kilo. Räknar vi hur mycket kött som finns kvar på tallriken efter att det har lagats till, hamnar vi på 40 kilo. Redan här förstår man att det inte är helt lätt att med tvärsäkerhet uttala sig om hur mycket kött vi egentligen äter, däremot är det sant att vår konsumtion har ökat. Siffran över förbrukningen är relevant när man jämför förbrukningen mellan olika länder, men vi äter inte 85 kilo kött per person, däremot är det en siffra som är bra att använda om man vill att det ska låta mycket.

“Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och därför måste vi äta mindre nötkött eftersom nötkött ger så stora utsläpp av klimatgaser ”

Här blandas två påståenden på ett bedrägligt sätt. Ja, köttkonsumtionen har ökat, men det är framför allt konsumtionen av kyckling som det handlar om, inte nötköttet. Sedan början av 1960-talet har förbrukningen av kyckling stigit från 1,6 kilo till dagens dryga 23 kilo per person. Vi äter alltså 14,5 gånger mer kyckling i dag. Nötköttet har också ökat, men inte alls lika mycket. Förbrukningen har stigit från 20 till 24,5 kilo, eller från 10 till 12,25 kilo om vi pratar om direktkonsumtion. En ökning visserligen, men inte alls så dramatisk. När man säger att köttkonsumtionen har ökat kraftigt, är det alltså kycklingkonsumtionen det egentligen handlar om, men eftersom den samtidigt anses så klimatsmart, så hänvisar man i stället till nötköttet. Det är alltså lätt att tro att vi har börjat äta väldigt mycket nötkött och det är alltså inte sant.

“Att välja bort köttet är det bästa sättet att minska din tallriks klimatpåverkan.”

Flera studier har tidigare visat att cirka hälften av matens klimatpåverkan beror på hur den distribueras, handlas, förädlas, tillagas och var den äts – hemma eller på krogen. Förra året gjordes en stor studie på ett antal EU-länder, där man kom fram till att så mycket som två tredjedelar av maten klimatpåverkan sker i leden efter jordbruket.

En annan studie har visat att bara genom minska matsvinnet, minska skördegapet och effektivisera djurhållningen men utan att göra några förändringar i kosten, kan utsläppen halveras.

”Kött samt ägg- och mejeriprodukter står för cirka 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser och därför måste vi äta mindre kött.”

Vanligt påstående där man återigen blandar siffror efter eget behag. Siffran 15 procent gäller för global nivå och observera att den även gäller för alla animalier, även mejeriprodukter och ägg och inte bara för ”kött” som det ibland sägs lite slarvigt. Den svenska animalieproduktionen har betydligt lägre utsläpp och ligger någonstans mellan 8 och 9 procent av Sveriges utsläpp, högt räknat. Det är dock en siffra som nästan aldrig nämns. Men även när det gäller de globala 15 procenten så är det en fråga om hur man räknar, något som gäller den mesta klimat-mats-matten. Till och med FNs jordbruksorganisation, FAO, har två olika siffror. Å ena sidan anser man att hela jordbrukets utsläpp står för cirka 10 procent av de produktionsbaserade utsläppen, men samtidigt anser samma organisation att animalierna står för 15 procent. Anledningen är att man helt enkelt har räknat på olika sätt. Även FNs klimatpanel IPCC anser att hela jordbrukets utsläpp landar mellan 10-12 procent av de globala utsläppen. Läs mer om detta här. Och läs mer om beräkningar kring de svenska utsläppen här.

”Produktionen av kött orsakar 15 procent av de globala utsläppen och det är lika mycket som alla transporter tillsammans.”

Som vi tidigare sa så är siffran 15 procent inte självklar och dessutom handlar den om animalier – alltså även mjölk och ägg – inte enbart kött. Men det riktigt intressanta här är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller produktionen av animalierna, räknar man deras påverkan betydligt längre “bakåt” än vad man gör för transporterna. För animalierna har man exempel räknat in förändrad markanvändning, att det kanske fanns en regnskog där det nu betar kor, eller en cerrado där det nu odlas soja som kan bli foder åt djur. När det gäller transporter så räknar man dock inte alls så heltäckande. Man räknar exempelvis inte in den förändrande markanvändningen som alla vägar, parkeringar, flygfält och hamnar innebär. Man räknar heller inte byggandet av lastbilarna, flygplanen, båtarna eller vägarna, järnvägarna. Man räknar heller inte in den kyla som krävs för att transportera all mat. Man räknar bara de fossila bränslena som går för att driva transporterna. Skulle man räkna transportsystemets hela kostnad, skulle siffran givetvis blir mycket högre.

Ibland fortsätter påståendet om de 15 procenten så här också: ”I Sverige äter vi ungefär dubbelt så mycket kött som den genomsnittliga världsmedborgaren, vilket innebär att köttkonsumtionen står för en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck.”

Här blandar man siffran för den globala produktionen av alla animalier (15 procent) med den svenska konsumtionen, som påstås vara ännu högre eftersom vi äter mer kött än den genomsnittliga världsmedborgaren. Ja just det, nu syftar man plötsligt bara på köttet, inte på animalierna som det först var frågan. Mjölken och äggen är därmed borta ur bilden. Och i det här läget brukar man också ha glidit in på nötköttet. Anledningen är att nötköttet orsakar höga växthusgasutsläpp, 28 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. Det finns olika åsikter om det egentligen är rättvist och ens relevant att likställa metanet (som är den tunga växthusgasen i det här sammanhanget) med koldioxid från fossila bränslen. Metanet är en kraftfull växthusgas, men med kortvarig effekt, medan koldioxiden finns kvar under tusentals år. Men om vi struntar i dessa invändningar och accepterar att 1 kilo nötkött orsakar 28 kilo växthusgaser, hur ser det ut då? Direktkonsumtionen av nötkött motsvarar 12-13 kilo x 28 kilo växthusgaser, vilket gör 336-364 kilo växthusgaser. Är det en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck?

Och det leder oss in till det sista, men kanske vanligaste påståendet:

”Det viktigaste du kan göra för klimatet är att äta mindre nötkött”

Nej, det är det inte. Man kan vilja äta mindre kött av flera skäl, till exempel för att man inte vill stödja djurindustrin, men det är inte det viktigaste du kan göra för att minska din klimatpåverkan. Våra konsumtionsbaserade växthusutsläpp är 11 ton per person. Nötköttet står för 3 procent av detta. Att påstå att ett minskat köttätande är det viktigaste vi kan göra för klimatet är alltså inte sant. En tydlig och bra graf över detta finns i Naturvårdsverkets rapport “Konsumtionens klimatpåverkan”

Lägg märke till att under “kött” så ingår alla typer av kött och inte bara nötkött. Som en kommentar till sina siffror så skriver Naturvårdsverket att man inte har räknat in förändrad markanvändning, dvs skövling av regnskog i Brasilien, men det är en siffra som inte är relevant för den svenska köttkonsumtionen.

köttkonsumtoon

 

 

 

 

 

 

 

”Vår nötköttskonsumtionen driver skövlingen av regnskog”

Skövling av regnskog är ett allvarligt miljöproblem i de länder där det pågår, men vår nötköttskonsumtion har faktiskt ingenting med det att göra. Enligt beräkningar kan 6 procent av Brasiliens köttproduktion antas komma från mark som tidigare var regnskog. Sverige importerar cirka 15-1 600 ton nötkött från Brasilien varje år. De flesta importörer garanterar att köttet inte kommer från regnskogsområden, men vi utgår ändå från att 6 procent av köttet trots allt gör det. Det här innebär att 10 gram av vår nötköttskonsumtion kommer från tidigare regnskog, högt räknat. Att påstå att svensk köttkonsumtion har driver avskogningen av regnskog, är alltså fel.

”Det är bättre att vi konsumerar vegetabilier direkt än att de går genom djuren.”

Det här antyder att det råder någon slags brist på mat, men faktum är att det är tvärtom. Det råder överskott på spannmål, inte bara i Sverige utan även globalt, och det är ett starkt skäl till att våra djur äter alltmer spannmål och då pratar vi främst om kyckling och gris. Omvandlas spannmålen till kött, mjölk, ägg eller etanol så får man bättre betalt för den än kraschade priser på spannmålsmarknaden på grund av ett gigantiskt överskott.

Men man ska också komma ihåg att det kan vara resursmässigt klokt att ge djur spannmål. Alla vegetabilier som odlas håller inte sådan kvalitet att de fungera som humankonsumtionen. Vetet kan ha för lågt protein för att kunna användas till bröd, potatisen kan bli angripen av skorv, kornet duger inte för ölbryggning, vädret gör att åkerbönorna inte hinner torka ordentligt innan skörd osv. Det finns massor av orsaker till att skörden inte blir som det var tänkt och då är det ganska smart att kunna ge vegetabilierna till djuren i stället för att de ska gå till spillo.

“Det är bättre att vi konsumerar soja i stället för att ge den till djuren.”

Det finns anledning att kritisera stora delar av dagens sojaodling som ofta odlas i stora monokulturer, ofta med tunga bekämpningsmedel och på områden där det tidigare har funnits värdefull natur, som framför allt cerrado, men även regnskog. Ofta lyfter man dessa problem när det handlar om soja som djurfoder, men inte när det gäller den soja som blir mat åt människor. Men problemen försvinner inte bara för att det är människor som äter sojan i stället för djur.

Det brukar också hävdas att så liten del av sojaodlingen blir mat och därför är problematiken främst något som gäller djurfoder. Men då har man bara tittat på användningen av hela sojabönor och inte tänkt på att humankonsumtionen hänger intimt samman med foderproduktionen och vice versa. Processen av sojabönor delas upp i några olika fraktioner – oljan och lecitinet blir mat och sojamjölet blir foder. Det är alltså svårt att säga att humankonsumtionen inte har något att göra med produktionen av djurfoder. Dessutom brukar man glömma att nämna problematiken med sojan när man rekommenderar att man ska äta mer sojabaserade livsmedel.