Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då?

• november 20, 2023
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

Kycklingen har länge varit målbilden för svenskt lantbruk. Ett fåtal företag med många djur som kan stängas in på liten yta, som växer så det dånar, äter en stor del av överskottet på spannmål och dessutom är billig mat och anses klimatsmart. Alla har älskat kycklingen, från miljörörelsen till handeln. Men nu har det kommit grus i maskineriet. Igen.

När den tyske jordbruksministern uttrycker stark oro över att tolv procent av jordbruken har lagts ner under de senaste tio åren, så hörs inte alls samma tongångar i Sverige, inte ens från lantbrukets företrädare själva. Och då har vi under samma period blivit av med procentuellt fler gårdar, dvs 18 procent.  Budskapet är nästan alltid detsamma när nedläggningen av gårdar diskuteras i Sverige, som när ATL senast skrev om saken: ”I många fall är storleksrationaliseringen en förutsättning för att skapa ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara företag.” Nedläggningen av gårdar beskrivs ofta som något av en naturlag, omöjlig att ändra på. Det är nödvändigt att växa för att ”hänga med” och för att öka lönsamheten. Baksidan av gårdsdöden vill man inte diskutera och absolut inte göra något åt. För till skillnad mot Tyskland, som utnyttjat hela potentialen att styra om en del av jordbruksstödet från stora till mindre och mellanstora gårdar, så har Sverige, med LRF som stark påskyndare, gjort sitt yttersta för att förhindra en sådan omfördelning. Här räcker det med att enbart knysta om att det vore bra om det gick att etablera fler gårdar, för att någon direkt ska anse att etablering av lantbruk är det samma som kritik mot de stora lantbruksföretagen. 

När LRF Ungdomen efterfrågar en utredning om hur ägarskiften och generationsskiften ska underlättas, blir det nej från landsbygdsministern Peter Kullgren. Han hänvisar i stället till en uppdaterad livsmedelsstrategi och minskat regelkrångel, ett så upprepat omkväde att det vid det här laget börjar kännas lite pinsamt. 

Samtidigt har två stora skandaler inom fjäderfäbranschen skakat om lantbruket ordentligt. Det gäller dels kycklingskandalen där Uppdrag Granskning dokumenterar olaglig avlivning av djur, men också en del av det lidande som dagens kycklingavel innebär, något som länge varit känt för den som vet något om kycklingbranschen. Dels att Sveriges största äggföretag CA Cedergren i Mönsterås, efter ett års tid inte får bukt på salmonellasmittan och nu tvingas slakta ut alla hönsen och därmed försvinner nästan 20 procent av alla ägg i Sverige.

Mig veterligen är det första gången som lantbruksmedia inte ryggradsmässigt har gått i försvarsposition när en ”skandal” briserar. Framför allt på ledarplats har man uttryckt en stark oro för sårbarheten som detta innebär. ATL går till och med så långt att man skriver: ” Det vore fint för säkerheten i livsmedelskedjan och även för livet på landsbygden om den snabba strukturförändringen kunde hejdas.” Och tillägger att regelverket hos myndigheter och livsmedelsindustrin inte kan fortsätta straffa ut de mindre producenterna.

I en annan ledare ,apropå kycklingskandalen, pekar man på det vansinniga när enbart lågt pris styr utvecklingen inom lantbruket. ”Men aldrig ställs frågan om inte det här är baksidan av myntet när konsumenterna uppmanas att jaga lågpris.”

Nu skulle jag vilja hävda att vi är flera stycken som under lång tid har ifrågasätt just detta, lantbrukets enorma fokus på lågt pris. För det är trots allt inte bara handeln som har lågprisfokus, det har även lantbruket självt. Volym premieras alltid framför kvalitet oavsett om det gäller svällande muskler på slaktkroppar, högmjölkare eller ton vete per hektar. De som försöker erbjuda någon annan kvalitet blir i bästa fall lite lätt klappade på huvudet, i många fall anklagade för att vilja orsaka världssvält när man väljer att inte prioritera hög volym. Det är i ljuset av detta som bland annat den högljudda kritiken från vissa delar av lantbruket gentemot den ekologiska produktionen ska ses. Tittar man på vad som pågår inom mjölkproduktionen, uppfödningen av köttdjur och lamm, så ser man att det är kycklingen som står som modell, helt enkelt för att den har kommit allra längst i industrialiseringsprocessen. Kan man stänga in djuren, ge dem alltmer spannmål, få dem att mjölka och växa allt snabbare och dessutom ständigt öka djurantalet – ja då är man en framgångsrik lantbruksentreprenör som gör alla rätt, i alla fall enligt den egna branschen.

Strukturrationaliseringen är av de största megatrenderna inom maten som det sällan pratas om. Jag har skrivit om det i många olika sammanhang, bland annat  här.  För tidningen Filter skrev jag om just värphönsen här. Om de senaste tidens skandaler är en början på en omsvängning i synen på att störst alltid är bäst, återstår förstås att se. Men störst är bäst, är kanske inte längre riktigt så självklart som det var tidigare.

Nästa gång ska jag skriva om mjölkbranschens strävan att förvandla kossan till en kyckling.