Close
Enter your
text here
Blev det pyton till middag?
 Blev det pyton till middag? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så var det dags igen. Efter quorn, sojaisolat, inomhusodlingar i höghus, labb-kött, skörderester som rapskaka, insekter och diverse fermenterat protein är det nu äntligen dags för pytonormen att lanseras som vår klimaträddning på tallriken. Som vi har väntat!

Pytonormen – framtidens klimatvänliga proteinkälla, är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladets pappersupplaga. (På nätet heter det istället, Forskare: Pytonorm en överlägsen proteinkälla.) Och jag fattar grejen, det är naturligtvis kittlande för media att få skriva om lite udda livsmedel. Man kan höra hur det fnittras förtjust och lätt chockerat bakom tangenterna varenda gång som det skrivs ytterligare några spaltmeter om att äta gräshoppor, myror, mjölmaskar, fjärilar eller vilken insekt som råkar vara på tapeten för tillfället.  Och nu – pytonorm! Vem kan motstå det?

Artikeln är till stora delar en kopia av en artikel från brittiska the Guardian. Det är en tidning som har publicerat ett antal texter som tar en mycket stark ställning mot animaliska livsmedel i synnerhet och lantbruk i allmänhet, dvs den där gamla idén att producera mat med jord, fotosyntes, fröer, växter och djur.  Istället propagerar Guardian för allt annat som kan uppfattas som ett alternativ, inte minst genom författaren och journalisten George Monbiots regelbundna skrivande. Det är också en tidning som läses flitigt av svenska journalister. Som jag själv.

När det gäller artikeln i the Guardian om pytonormen så rymmer den lite fler invändningar mot pytonköttets klimatöverlägsenhet, jämfört med Svenskans.  I den svenska versionen handlar förbehållen om risken med ormrymningar och så det gamla vanliga som alltid tas fram när det gäller livsmedel som inte hör till vår dagliga föda – att konsumenterna kanske inte är beredda att servera pytonorm/mjölkmaskar, underförstått att konsumenterna helt enkelt är tröga.  Och där någonstans brukar det fnittras lite chockerat igen, orm på tallriken, men hu då!

Den stora frågan är dock hur klimatsmart det egentligen är att äta farmad pytonorm, som det handlar om. I forskningsrapporten från Australien, som artiklarna baseras på, lyfts pytonormen fram som en mycket mer effektiv foderomvandlare än varmblodiga djur och därmed också låg klimatpåverkan. Men precis som med insekter så är det inte så enkelt att föda upp pytonormar i stor skala. Ormarna kräver värme, 25-30 grader, vilket i sin tur gör uppfödningen dyr och också bättre lämpad för länder som både har klimat och matkultur som bättre passar reptilen. Det behöver också finnas områden i ormfabriken som har olika temperaturer, vilket gör anläggningarna ännu dyrare. Lin Schwarzkopf, professor i biologi på James Cook universitetet i Townsville, Australien, är därför skeptisk till om detta verkligen är så klimatsmart. Hon säger i slutet av artikeln – ”Det finns ett grundläggande problem med att mata människor med rovdjur”. Pytonormar käkar nämligen inte vegetabilier, de äter andra djur och på de pytonfarmer som forskarna har studerat utfodrar man ormarna med gnagare (möss och råttor) gris, kyckling och fisk. Om man tycker att det är ett problem att äta djur som äter vegetabilier så borde det vara uppenbart att det är ännu mer problematiskt att äta djur som äter djur.

Varför hetsar jag upp mig då? Är det för att jag inte kan tänka mig en bit grillad pyton på tallriken? Tvärtom. Jag skulle gärna testa. Nej, problemet med den här typen av artiklar (och forskningsrapporter med för den delen) är att de alltid pekar mot att lösningen på vårt resurskrävande livsmedelssystem finns någon annanstans, på Mars, i basilikaodlingar i skyskrapor, i laboratorier, form av fermenterade proteiner eller som insekter och pytonormar. Lösningarna finns aldrig på marken, där vår mat produceras idag och de sk alternativ som presenteras kräver alltid större resurser, inte minst i form av energi, än det där gamla jordbruket.  

Vi vet sedan länge hur vi behöver förändra vårt matsystem. Det krävs ingen AI, inga rymdresor, faktiskt ingen mer avancerad teknik och inga nya råvaror för detta. (Sedan kan vi alltid välja att äta pyton eller insekter för att det är gott eller intressant, men det är en annan diskussion.) Problemet är att vi inte vill göra det. Vi har limmat fast oss i en samhällsstruktur som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Och hur skönt är det då inte när journalister och forskare i skön förening i stället säger att vi lugnt kan sitta fast eftersom lösningen finns i en skiva grillad pyton.

Tillägg: Anders Engström på Agfo kommenterar den här texten genom att tipsa om Marion Nestles blogg om ämnet. Där framgår det att det finns en del invändningar mot vetenskapligheten i pytonstudien, men framför allt att den har finansierats av ett företag som arbetar med ormskinn. Som ett sätt att göra pytonuppfödning för skinnets skull, lite mera ”smaklig” om man också kan påstå att köttet är klimatvänligt. Tänk ändå vilka kreativa entreprenörer det finns!

Bilar-grodor 1-0
 Bilar-grodor 1-0 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Min sommarstugegranne är lite trött. Det är inte hennes dryga 80 år som spökar, utan att hon ägnade föregående kväll åt att rädda kärleks­kranka grodor från att bli överkörda av bilar i ett bostadsområde i Uppsala. Under några vårveckor vandrar alla grodor och paddor i väg till något vattendrag för att para sig, och det gäller även amfibier bosatta i Uppsala. Ibland korsar deras väg en bilväg och då finns det stor risk att alla kärleksstunder ställs in för gott. Grodor och bilar är en dålig kombination. Min granne och de övriga engagerade människorna i kvarteret bär därför grodorna över vägen i hinkar. De har vädjat till kommunen att stänga av biltrafiken på gatan eftersom det bara handlar om några kvällstimmar under ett par veckor. Men det är omöjligt, enligt kommunen.

Samtidigt pågår en betydligt större flytt i Torslanda utanför Göteborg. Där flyttas, eller snarare vräks, flera tusen grodor, paddor, ormar och ödlor av avlönade experter. Precis som i Uppsala handlar det om djur som är fridlysta, vilket även gäller deras miljö som är fredad och alltså inte får förändras. Men det finns undantag, som den batterifabrik som Volvo Cars ska bygga och som länsstyrelsen anser vara ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Artskyddsförordningen kan sättas ur spel. Samma sak sker nu även i Mariestad, där det också ska byggas en batterifabrik.

Detta kallas för ekologisk kompensation och innebär att om man förstör naturen på ett ställe, kan man kompensera det på en annan plats. Eller snarare, om naturen är i vägen, kan vi flytta på den. Det är i alla fall teorin. Vad som i praktiken händer med den befintliga naturen när det kommer tusentals nya invånare eller hur enkelt det är att skapa en miljö som liknar den som ödelades är en annan sak.

I valet mellan grodor och trafik verkar det som om bilarna alltid vinner.

Exemplen visar också att vanliga ­människors kärlek till sin vardagsnatur sällan väger särskilt tungt. Om naturen ska ­prioriteras framför en väg, en parkeringsplats eller en byggnad krävs det en expert som upptäckt en utrotningshotad art. Och anses samhällsintresset väga tyngre kan samma expert helt enkelt flytta på naturen, eller i alla fall delar av den. Kvar blir människor som får allt längre avstånd till sin vardagsnatur och som inser att deras omsorg inte räknas. Naturen blir något som ska skötas om av särskilt utbildad personal, inte av dig och mig. Ändå är det just du och jag som behövs om vi ska ta hand om naturen bättre än vi gör i dag. Och en av de bästa utgångspunkterna för det arbetet är kärleken till vår vardagsnatur. Det är då som vi försiktigt och varligt hjälper grodor över vägen under vårkvällarna.

(Krönikan har publicerats i ”Publikt”

Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse?
 Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Intresset för att sätta upp solpaneler på jordbruksmark har ökat kraftigt under de senaste åren. Och fler anläggningar lär det sannolikt bli. Att hyra ut sin mark för elproduktion innebär flera gånger mer lönsamt än att odla spannmål på den, även om det rör sig om den bördigaste marken.

I veckans Land Lantbruk har man kartlagt de senaste årens utveckling när det gäller solcellsanläggningar på mark. Sammanställningen visar att intresset har ”exploderat”, som man själv skriver. Och det är ingen överdrift. Land Lantbruk har tittat på de anmälningar om samråd gällande solcellsparker som kommit in till länsstyrelserna mellan 2020 och 2023, en ökning med nästa 1 400 procent. Samråd krävs enligt miljöbalken eftersom en solcellsanläggning innebär en” väsentlig förändring av naturmiljön”.

Totalt handlar det om nästan 27 000 hektar mark, varav 39 procent är på jordbruksmark, 44 procent på skogsmark och 17 procent är ”övrig mark” som kan vara grustäkter, nedlagda flygfält, golfbanor, torvtäkter, industrimark mm.

Tidningen intervjuar också en lantbrukare utanför Kristianstad som hyr ut 50 hektar av sin mark under 50 år till ett solenergiföretag. Han har medvetet valt att hyra ut sin mest lågproducerande mark.

– Jag har inte räknat på det men det här är bra mycket bättre eftersom det här är lågproducerande mark så för min del känns det bra, säger han till tidningen.

Nej, man behöver nog inte sätta sig ner och räkna för att se att det här är en oerhört bra affär.  Byggs anläggningen kommer han att få minst 17 000 kronor per hektar (avtalet följer hela tiden KPI, Konsumentprisindex). Plus rörlig ränta. Det finns ingen spannmålsodling som kan konkurrera med det, inte ens på de bördigaste markerna och inte ens när vetepriserna är höga.

 Med sådana intäkter är det inte så konstigt att intresset för solcellsanläggningar hittills har varit störst i södra Sverige, främst bördiga län som Skåne, Kalmar, Västra Götaland men även Kronoberg. Nu börjar även intresset sprida sig till mellersta och norra Sverige.

Med tanke på att lönsamheten i lantbruket är fortsatt usel så är sannolikt detta bara början på en fortsatt kraftig expansion av att producera energi i stället för mat på åkrarna och solel i stället för gran i skogarna.

Är det bra eller dåligt? Givetvis är det positivt att produktionen av fossilfri energi ökar, men när solcellsanläggningarna flyttar från taken till mark, så finns det anledning att inte öppna stora famnen för utvecklingen. Allra minst bland lantbrukarna själva. 

Att hyra ut sin mark under 50 år är en mycket lång tid och under den tiden kan saker förändras radikalt. Mark som tidigare ansågs olönsam kan komma att ses som värdefull för matproduktion av olika slag eller för naturvård. För att inte tala om den estetiska förändring av landskapet som en solcellspark innebär. Redan i dag finns det gott om protester mot sådana av olika skäl och de lär sannolikt inte bli färre i takt med att anläggningarna breder ut sig.

Missunnar jag då lantbrukarna att äntligen tjäna lite pengar? Nej, det gör jag verkligen inte, men man ska komma ihåg att det inte är lantbrukaren i första hand som får intäkten, det är markägaren och det är inte alltid samma personer. I dag är cirka 40 procent av jordbruksmarken arrenderad. Det här kan innebära att den arrenderande lantbrukaren helt enkelt blir av med sitt arrende om markägaren vill öka sin avkastning på marken. Ökade intäkter för marken kommer givetvis också att ytterligare driva upp kapitaliseringen i markpriser och arrenden. Det blir ännu dyrare att bruka marken och att genomföra generationsskiften.

Hittills är det främst frågan om minskad mark för matproduktion och den estetiska påverkan på landskapet som har diskuterats, men utvecklingen av markpriser och arrendepriser borde kanske stå ännu högre på agendan. I alla fall inom lantbruket. Från LRFs sida är man positiv till solcellsanläggningar så länge det inte rör sig om att matjorden schaktas bort. Däremot nämner man inte alls frågan om höjda markpriser i sin rapport om solcellsanläggningar.

Enstaka lantbrukare, som Peter Borring, har varnat för att lantbruket behöver följa frågan betydligt mer noggrant. Han skriver bland annat att det är ”synd och skam att matproduktion avkastar så lite jämförelsevis, men å andra sidan om livsmedelsproduktion kunde avkasta så mycket som solenergikalkylerna skulle jag inte våga tänka på hur mycket vi bönder då skulle behöva betala för marken…” Han pekar också på att solenergin håller på att gå åt samma håll som vindkraften, nämligen att enskilda mindre anläggningar som tidigare kunde ses som ett bra komplement på gården, inte längre är konkurrenskraftiga. I stället handlar det om stora internationella företag som anlägger mycket stora anläggningar som påverkar hela bygden. ”Där LRFs medlemmar inte sällan är de som påverkas negativt.”

Fiskegalningar
 Fiskegalningar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Som fyra-femåring stod jag bredvid mammas pojkvän och fiskade. Han hade kastspö. Jag hade en dragg i ett rep som jag kastade någon meter och sedan drog in. Jag var naturligtvis ett elände för den stackars fiskande mannen, där jag stod och skrämde bort varenda fisk som eventuellt hade tänkt att nappa. Mannen sa inte åt mig att sluta utan stod godmodigt och kastade och småpratade trevligt med mig. Kanske tänkte han att någonstans måste även en fyraåring börja sin fiskeresa. Eller så var det inte främst för fiskets skull som han hade kommit på besök.

Mitt fiskande har blivit något bättre sedan dess, men jag är fortfarande en amatör. Jag får bottennapp, trasslar lina, sätter drag i trädtoppar och i kläder (dock i princip aldrig i mig själv eller andra människor) drar av linor och mycket annat. Jag är framför allt en enkel insjöfiskare och då främst mete, dragrodd, kastspö och nät. Någon enstaka gång har jag varit ute på hav eller vid en älv. Jag har aldrig ägnat mig åt den ädlaste tekniken, flugfisket. Det har alltid känts som en överkurs som inte är lämpad för en genuint fumlig människa som jag.

Mikael Engström och jag är lika gamla, men där slutar alla jämförelser. Han är ett både teoretiskt och praktiskt proffs. Han har fiskat lika många år som jag, men han började inte med dragg så vitt jag vet, och han har även skrivit om fisket i en rad olika tidningar. Men han är mer än så, han är besatt av fiske. När jag läser hans nya bok ”Den ofulländade fiskaren” så kommer jag tänka på min barndoms bästa kamrat, Ove. Vi fiskade mycket tillsammans, men han fiskade nog dubbelt, kanske tre gånger så mycket som jag gjorde, trots att det var jag som bodde bredvid sjön och inte han. När jag hade tröttnat, tyckte att det var för sent, för regnigt, för kallt, ville äta, sova eller göra något annat – då fiskade Ove. Och han fick rejält med fisk också. Sådär verkar Engström vara också. Han fiskar. Mycket. Ofta.

När människor är väldigt mycket duktigare på någonting än man själv, så kan man lätt bli lite avskräckt. Man får bekräftat att man är just den amatör som man är. Men Engströms bok har precis den motsatta effekten på mig. Jag blir helt enkelt väldigt sugen på att fiska! Och detta trots att en del av hans fiske i allra högsta grad är en materialsport. Det är en massa olika beten, drag, linor, spön, paravaner, flugor och Gudvetallt! Själv har jag aldrig riktigt orkat uppbåda intresset för just utrustningen. Visst, jag vill ha ett spö som funkar och en lina som funkar för rätt fiske och jag är lite barnsligt förtjust i att köpa nya drag och visst kan jag skilja på vobbler, jiggar, skeddrag, spinnare och sätta på en tafs. Men det är väl ungefär det. Trots att detta är en fiskare som verkligen kan detta med utrustning så är det inte det som han förmedlar, det är lusten. Passionen för fiske.

Men det är också något annat. Han beskriver hur han lär känna ett vatten, oavsett om det är en älv eller en del av ett hav. Han studerar sjökort, GPS-plotter, läser vattenytan och så fiskar, fiskar, fiskar han tills han kan vartenda skrymsle och vrå av vattendraget. Och detta, att känna sitt vatten, är något som väger betydligt tyngre än alla avancerade beten, spön, ekolod och annat. Det skriver han själv.

På ett sätt påminner han mig om när jag träffat på äldre jägare som har tillbringat mycket tid i skogen och kan läsa den. De vet var viltväxlarna går, var älgarna betar sly, kan se var rådjursbockarna fejat sina horn, ugglorna har sina bon och mycket annat. Mikael Engström beskriver hur han efter ett antal dagars fiske vid en älv, får ingivelser när det är dags att gå ner och fiska. Han kan inte förklara varför han plötsligt får för sig att det kommer att nappa och att det ofta också stämmer. Det är nästan något övernaturligt, men jag tolkar det som att han just läser av älven och den övriga naturen. ”Det märkliga som uppstår efter en längre tids laxfiske, bärvågen med älven, naturen och laxen.”

Det finns också en novell, för det här är en välskriven novellsamling som råkar ha fiske som tema och ingen träig fiskehandbok, som verkligen griper mig. Det är när Mikael Engström och hans tonåriga son vandrar genom Trängslet i Älvdalen, ”den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven.” Innan älven dämdes upp och blev vattenkraft.  Nu är det fem kilometer torrfåra. Engström har studerat generalstabskartor och läst äldre böcker som skildrar hur älven var när den var levande. Han sörjer alla gamla torra forsarna, vars namn är borta från dagens kartor. Utifrån det han läst och genom att vandra i fåran så kan han se framför sig, inte bara hur vattnet forsade och flöt fram utan också var fisken vilade sig, var den kämpade sig fram genom strömmen och var den troligen hade nappat. Engström skriver fram en sorgesång över älven och det drabbar mig på betydligt tyngre än vad alla larmrapporter om fiskdöden hittills har förmått.

Han ifrågasätter sin egen nostalgi, sin längtan efter den levande forsen och häcklar sig själv genom att fråga sig om han förväntar sig att ”…Jesus kommer förbi med sin gyllene Abumatic 153 – och med ett kast så kommer vattnet åter med ett dundrande brus. Är jag så enfaldig?” Och sedan skriver han: ”Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är bara att hacka i sig. Med en rysning.”

Av en slump ska jag någon vecka senare läsa Jannete Hentatis bok ”Älven i mig” som skildrar uppdämningen av Lule Älv och vilka konsekvenser det fick och fortfarande får för många människor och för den övriga naturen.  Det är också en mycket bra bok, men berättelsen om fiskaren som sörjer den döda forsen och den försvunna, döda laxen, fastnar verkligen som en tagg i sinnet.

Det är fantastiskt med el från vattenkraft, men precis som alla andra energikällor så är den inte gratis. Det är många som har betalat ett oerhört högt pris för den. Det ovärderliga är borta och det kan inte mätas i pengar, oavsett hur stor den högen är.

Solen skiner nu om dagarna och isen ligger tjock och fin. Snart ska jag ut och pimpla och sedan hoppas jag på några riktigt fina fisketurer i sommar, både hemma och kanske lite längre bort. Förhoppningsvis någon fiskestund med sonen, som har blivit en mer passionerad fiskare än jag. Och som gav mig den här boken. Tack Karl!

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
 Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv