Kom in i klimatmatchen!
Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

Vattvälling & lervälling
Vattvälling & lervälling 150 150 Ann-Helen von Bremen

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt. Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.

It´s the chicken, stupid!
It´s the chicken, stupid! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är lätt att tro att svenska folket frossar i biffar och köttfärssås, men sanningen är att det är kycklingen som ligger bakom det ökade köttätandet. Det framgår dock sällan i media. Där är det istället bilder på nötkött och kor som fyller skärmar och sidor.

Varje gång som konsumtionen av kött diskuteras i media, så illustreras detta med kor och nötkött, aldrig med kyckling. Det är märkligt eftersom det är just kycklingätandet som är den verkliga raketen och som även till stor del baseras på fossila bränslen och därför borde kritiseras ur klimatsynpunkt. Gårdagens ganska långa inslag i Rapport var inget undantag. Vinkeln var som vanligt att vi bör äta mindre kött och SVT hade gjort en enkätundersökning som visade att både krögare, politiker och folk i allmänhet är splittrade i frågan. Under hela inslaget visades bilder på nötkött i olika former, även lite lammkött, samt kor. Av kycklingen syntes dock inget spår.

Det här är inget ovanligt, snarare är det mera regel än undantag. Trots att köttkonsumtionen har diskuterats flitigt i media under rätt många år nu, så är fortfarande budskapet att det är just nötköttet som har ökat så oerhört mycket. Ingen pratar om kycklingen och det faktum att vi äter 14 gånger mer kyckling i dag än 1960. Det man undrar är om stora delar av media har väldigt svårt att läsa diagram?

Så här ser det nämligen ut. Vi börjar med ett diagram från Jordbruksverket som visar direktkonsumtionen, dvs det kött som vi köper hem från butiken. (Här ingår inte charkvaror)

direktkonsumtion

Här ser man tydligt vad som har hänt. Konsumtionen av kyckling har gått från 1,5 kilo till 22 kilo. (I siffran ingår även kalkon, men den delen är försvinnande liten.) Det är alltså en ökning på dryga 1 400 procent! Tittar man på grisköttet ser man det har ökat från knappt 10 kilo till dryga 14 kilo, en ökning med 50 procent. Nötköttet har under samma period gått från 9,6 kilo till 12,3 kilo och alltså ökat 28 procent.

Tittar vi på totalkonsumtionen, alltså den totala slaktade volymen av kött där det även ingår mycket ben och annat som vi inte äter, ser vi att förhållandena är de samma.

Alla siffror och diagram hittar man här och här hos Jordbruksverket, som för övrigt reder ut detta med köttkonsumtionen på ett mycket bra sätt. Det är som sagt bara lite konstigt att stora delar av övriga journalistkåren tittar på de här siffrorna.

 

köttkon

En förklaring till denna mediala blindhet för kycklingen är kanske att den inte riktigt passar in i byggandet av tesen att köttkonsumtionen är en stor källa till växthusgasutsläpp. Enligt livscykelanalysen, som är den metod som man beräknar växthusgasutsläpp med, så ger ju kycklingen mycket låga utsläpp av växthusgaser, cirka 2,4 kilo per kilo kyckling, vilket är i nivå med lax. Då är det bättre att snacka om korna, som enligt livscykelanalysen brukar hamna på 28 kilo växthusgaser per kilo. Annars går inte klimatköttsekvationen ihop. Och alltså blir det bilder och grafik på kor och nötkött, inte på kyckling.

Men OM man skulle bry sig om att titta lite närmare på kycklingen, kanske man skulle upptäcka att livscykelanalysen premierar intensiv uppfödning med allt vad det innebär i total negativ miljöpåverkan. Man kanske också skulle upptäcka att en stor del av kycklingens växthusgasutsläpp utgörs av fossila bränslen och att den koldioxid och lustgas som detta orsakar, är betydligt mer bekymmersamt än kornas metanutsläpp, inte minst för att dessa växthusgaser är mycket mer långlivade. Man kanske också skulle se att industriellt uppfödd kyckling, tillsammans med gris, är det djur som verkligen konkurrerar med människan om samma mat, eftersom kycklingen till skillnad mot kossan, inte huvudsakligen lever på gräs.

Då skulle man också se att industriellt uppfödd kyckling är är ett av våra allra mest fossildopade livsmedel. Utan billig energi i form av konstgödsel och diesel, skulle inte dagens stora och billiga kycklingproduktion vara möjlig. (Kyckling har sin roll och en viktig sådan i ett mer hållbart livsmedelssystem, om den får jobba inom sin ekologiska nisch, men då kommer det att bli betydligt mindre kyckling.)

Därför är också Kronfågels reklamkampanj där man uppmanar oss att äta mer kyckling i stället för nötkött och därmed kompensera för en del av vårt bilkörande, djupt ironisk. Fossila bränslen har inget med framtiden att göra, oavsett de kommer i form av drivmedel, konstgödslade vegetabilier eller industriuppfödda broilers.

 

 

 

Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar…
Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar… 150 150 Ann-Helen von Bremen

Redan efter några sidors läsning av IPCCs nya rapport Climate Change and Land står det klart att detta är en rapport som försöker komplicera jordbrukets och matens klimatpåverkan. Här handlar det inte i första hand om att, som vanligt, räkna köttbullar.

Redan innan IPCC hade släppt sin rapport, ägnade sig en del media åt att “rewrita” en artikel ur the Guardian där en forskare “läckt” innehållet. Budskapet var givetvis det vanliga – ät mindre kött och rädda världen! Just nu tyder rätt lite på att den bilden kommer att ändras. Flera tidningar har redan hunnit basunera ut att allt handlar om att äta mindre kött.

Men egentligen har de väldigt lite stöd för detta i rapporten. Efter en snabb genomläsning av några olika kapitel, är mitt intryck att rapporten ger en betydligt mer nyanserad och komplicerad bild och visar därmed hur komplexa dessa frågor är.

Så här skriver man bland annat i sin sammanfattning:

“Balanced diets, featuring plant-based foods, such as those based on coarse grains, legumes, fruits and vegetables, nuts and seeds, and animal-sourced food produced in resilient, sustainable and low-GHG emission systems, present major opportunities for adaptation and mitigation while generating significant co-benefits in terms of human health.”

Enkelt uttryckt en blandad kost, helt enkelt.

Vidare skriver man: “Transitions towards low-GHG emission diets may be influenced by local
production practices, technical and financial barriers and associated livelihoods and cultural habits.”

En tydlig fingervisning åt EAT-Lancetrapporten och deras globala diet som inte tog någon notis om just de här olika förhållandena i världen. (Jag har skrivit om EAT-Lancetrapporten här.)

På ett annat ställe i rapporten, kapitel 5, skrivar man dock att även om det finns starka bevis för att en förändring av dieten kan minska växthusgaserna så är det oklart hur mycket som egentligen skulle uppnås (min översättning): “There is robust evidence that diet shifts can mitigate GHG emissions but low agreement on how much could be achieved and what would be the effectiveness of interventions to promote diet shifts. “

Här finns bland annat en riktig käftsmäll mot det gängse sättet att beräkna matens klimatpåverkan, livscykelanalysen. Man skriver bland annat att när man beräknar olika dieters klimatpåverkan så fokuserar man ofta på köttet räknar inte med att kor, får och getter också ger mjölk, ull osv:

“There are several unresolved issues regarding modelling and quantification of marginal emissions identified in the literature. Diet shift studies often focus on beef production emission intensities, although the cattle industry in many locations includes both meat and dairy production; these activities may be integrated in different types of farming systems (Flysjö et al. 2012) with significantly lower emission intensities (Gerber et al. 2013a; Flysjö et al. 2012). Links between ruminant meat production, the dairy sector (primarily cows and goats), and wool production in sheep are often overlooked in diet shift studies. FAOStat 2017 data indicate there are 278 million dairy cows worldwide, which make significant contributions to meat production (304 million head slaughtered per year) by providing calves (lactating cows must calve to produce milk) and dairy cows (replacements by younger females). Attributional LCA values are often applied to diet shifts studies, overlooking the feedback loop (rebound effect) of demand on production system emission intensities. There are a few examples of consequential analysis of diet shifts (Tukker et al. 2011) (de Oliveira Silva et al. 2016) (Zech and Schneider 2019), reporting modest potential for mitigation (i.e., from 0-8%) but each of them emphasise only one particular aspect of diet shifts. Further, the application of those models to different regions of the world may require further development.”

En annan intressant sak är att man skriver att beräkningarna av klimatpåverkan kommer också att bero på vilken uppvärmningspotential som man anser att metan har: “As a consequence, the quantified benefits of a given strategy wil also depend on the assumed GWP of methane.” (Det pågår ju en diskussion bland klimatforskarna om hur man ska hantera det faktum att metan är en växthusgas som visserligen är mer kraftfull än koldioxid, men vars uppvärmning vara betydligt kortare än koldioxid.)

Ytterligare en sak som jag vill nämna är att rapporten skriver att många av de aspekter som tas upp i rapporten är kopplade till urbaniseringen. Ett påpekande som skulle behöva göras lite oftare.

“Several issues addressed in this report such as population, growth, incomes, food production and consumption, food security, and diets have close relationships with these urban processes. Urban areas are also the setting of many processes related to land-use change dynamics, including loss of ecosystem functions and services, that can lead to increased disaster risk. Some specific urban issues are assessed in this report.”

Det finns säkert saker som kan diskuteras och ifrågasättas i rapporten, trots allt är det ju 170 olika forskare som har varit involverade i skrivandet, vilket ger en kompromiss av stora mått. Men som sagt, hittills är intrycket att man har gjort ett försök att beskriva det komplexa. ipcc

Slutligen vill jag visa två diagram som visar väldigt tydligt det industrialiserade livsmedelssystemets misslyckande. Där ser man exempelvis övervikten, hungern och den riktiga raketen, konstgödseln som är den största källan till utsläpp av aktivt kväve. Tillverkning och användning av konstgödsel står för 3 procent av de globala växthusgasutsläppen, i nivå med flyget alltså. För svensk del är det jordbrukets näststörsta enskilda utsläpp av växthusgaser, större än animalierna, men mindre än avgången från de odlade mulljordarna. Utsläppen av kväve ger oss också en rad andra miljöproblem som övergödning, försurning med mera, men hänger alltså intimt ihop med klimatfrågan. Ändå pratar vi inte om kvävet. Eller om konstgödseln. Rapporten European Nitrogen Assessment visade bland annat att hälso- och miljökostnaderna för ökade kväveutsläpp var större än jordbrukarnas ekonomiska vinster av kvävegödslingen.

Men vi räknar som sagt köttbullar i stället för att diskutera det som är viktigt och försöka förändra vårt samhälle till ett mera hållbart sådant. Och konstgödseltillverkaren Yara skrattar hela vägen till banken.

 

De måste skövla sina regnskogar!
De måste skövla sina regnskogar! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under sommaren har jag i olika sammanhang uppmanats att protestera mot skövlingen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar. Det finns all anledning vara kritisk och orolig över skogsskövlingen. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför vi inte ser bjälken i våra egna ögon? Det är ju nämligen precis så här som Sverige en gång byggde sitt ekonomiska välstånd och fortfarande gör.

Vi skövlade våra urskogar och ersatte dem till stora delar med gran- och tallplantager. Vi begick rovdrift på naturen när vi bröt malm, dämde upp älvarna för att få vattenkraft och ersatte vårt småskaliga mångfaldsjordbruk med växande monokulturer av enfald och nedlagda gårdar. Vi trängde undan vår urbefolkning och fortsätter att göra det för varje skogsväg och vindkraftverk som byggs i renbetesland. Vi förstörde byarna, därför att det var viktigare med större åkrar och ekonomisk tillväxt än det samarbete och den gemenskap som fanns i byarna. Allt detta har vi gjort och allt detta gör vi. Och det är resultatet av denna skövling som också brukar kallas för utveckling, ekonomisk framgång och tillväxt. Det är också länder som Sverige som ses som förebilder, målbilder för de länder som inte anses lika ekonomiskt utvecklade. Men för att denna ekonomiska utveckling ska äga rum, måste de göra precis som vi har gjort. Och gör.

De måste skövla sina regnskogar.

De måste bränna sina resurser, inte bara i det egna landet utan också i andra.

För någon dag sedan var det ”Overshoot Day”, den dag då världen återigen börjar leva på lånad tid och lånade resurser. För svensk del infaller den här dagen redan i början av april. Ju rikare ett land är och desto mer prylar och tjänster som produceras och konsumeras, desto större förbrukning av resurser. Det är så enkelt det är. Och så svårt.

Det är säkert också därför som vi undviker att ta itu med grundproblemet, att vårt samhälle bygger på en överförbrukning av resurser, och i stället väljer att diskutera symtomen. Klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, de rubbade fosfor- och kvävecyklerna, övergödningen av Östersjön, kemikalier och plaster i sjöar och vattendrag är några av de mycket allvarliga problem som alla är ett resultat av vårt skövlande. De är symtom på vår resurskris och så länge vi enbart försöka mildra symtomen, kommer patienten aldrig att bli frisk.

Problemet med att aktivt minska vår förbrukning av resurser är att det svårt att packa om det till några prylar eller tjänster som kan säljas. Vi kan inte konsumera oss ur en resurskris genom att välja något mer miljövänligt alternativ. Allting som vi konsumerar måste givetvis vara miljövänligt, men vi måste också konsumera mindre och inte bara det, vi måste producera mindre. Och det är då det blir riktigt känsligt. Inget parti vågar säga att fortsatt tillväxt bygger på fortsatt exploatering. Det är därför som även politiker och organisationer som vill minska den negativa miljöpåverkan pratar om sådant som ”grön” tillväxt eller ”grön” skatteväxling, men den idén bygger på den klassiska tanken att man både ska kunna äta och ha kvar kakan. Hittills har det aldrig fungerat.

Det är nödvändigt att vi så snabbt som möjligt fasar ut de fossila bränslena, men det kommer inte att räcka att bara byta bränsle för att få blodomloppet i samhället att pumpa vidare som tidigare, eftersom även fossilfria bränslena innebär resursförbrukning. Det kommer inte räcka med att tanka bilen på el eller flygplanen på biobränsle och bara tro att vi bokstavligen kan köra på som tidigare. Vi måste förbruka mindre resurser och det kommer i sin tur innebära en genomgripande förändring av vårt samhälle.

Precis som vår överförbrukning av resurser har inneburit en genomgripande förändring. Det är kanske inte helt lätt att se detta, att se spåren av tillväxtens framfart i Sverige. Det var ju så länge sedan och de spår som finns kvar, förstår vi inte alltid att tyda. Däremot blir det väldigt tydligt och konkret när vi ser bulldozrarna jämna till marken i Amazonas där det alldeles nyss stod regnskog, eller ser den svarta röken från brinnande skog och torvmarker i Indonesien där det sedan ska planteras oljepalm. Vi blir med rätta förskräckta, men vilken rätt har vi att moralisera över deras agerande, när vi själva inte gör något för att Sverige ska minska sin resursförbrukning?

Frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur är inne på slutspurten efter 20 års förhandlingar. Sverige hör som vanligt till ett av de mest positiva länderna när det gäller frihandel. Då är det ingen som pratar om att minska transporter och klimatpåverkan. Då är det ingen som nämner skövlandet av regnskogar. Brasilien är trots allt det viktigaste exportlandet för Scania lastbilar och cirka 40 procent av de långtradare som trafikerar Amazonas är Scania-bilar. Det är de bilarna som transporterar timret och även sojan, korna, eucalyptusplantorna eller vad som ersätter skogen.

Skulle vi ta överförbrukningen av resurser på allvar, skulle vi givetvis säga nej till detta frihandelsavtal. Vi skulle överhuvudtaget inte ha frihandeln som en dogm, utan begränsa handeln till att gälla främst det som vi inte klarar av att producera själva. Vi skulle också tvingas att producera på nya sätt och i mindre omfattning. Vi skulle behöva hushålla med vår ekonomi och med våra resurser så att de räcker.

Det skulle innebära nedläggning av företag, kraftigt förändrad arbetsmarknad och minskade skatteintäkter till det allmänna och det skulle givetvis innebära vi måste hitta nya sätt att organisera vår infrastruktur, vård, omsorg och de andra gemensamma uppgifterna. Hur kommer våra arbetsliv se ut när vi minskar lönearbetet och i stället lägger mer tid på det arbete som vi tidigare kallade hemarbete? Hur ska vi fördela alla dessa arbetsuppgifter på ett rättvist sätt så att inte vi kvinnor ska behöva vara rädda för att vi ”kedjas fast vid spisen igen”? Det är allt detta vi skulle behöva diskutera och försöka hitta lösningar på. Vi kommer att bli tvungna att driva det samtalet själva, för jag ser inga politiker som har några visioner om hur ett annat samhälle skulle kunna se ut.

Det är bråttom att starta ett sådant samtal och att tänka nya tankar. Men ska vi göra det måste vi utgå från det som är grundproblemet och inte enbart ägna oss åt symtomen.

NY BOK UTE NU!

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

Det vilda och det tama

Det görs ofta skillnad i miljöpåverkan när man pratar om det vilda, respektive det tama, men den som ägnar sig åt någon form av brukande av jorden, vet att den skillnaden är konstruerad. Skogens älgar, rådjur och hjortar anses inte ha någon klimatpåverkan alls, trots att de också är idisslare och avger metan. Anledningen är att de ses som "naturliga". Men våra stammar av kronvilt är allt annat naturliga, de justeras också av människan - genom skogsbruket, jordbruket, vägbyggen, trafik och jakten. Och hur ska vi se på metanet som uppstår när det anläggs våtmark - i och för sig en bra naturvårdsinsats men det lär bli metan ändå - det metanet måste ju då anses som onaturligt, skapat av människor? På samma sätt som vi anser att metan från risodlingar är onaturliga. Eller?

I begynnelsen var kossan…

Kon har varit människans följeslagare under många tusen år och haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av vår kultur, inte minst i Sverige. Det är kossan som ligger till grund för ordet kapital och det är mjölken som satt spår på himlavalvet i form av galax och Milchstrasse, Milky Way. Fortfarande spelar kon en stor roll i många samhällen och hon blir ännu viktigare i ett mer hållbart jordbruk, men då krävs det att vi slutar se henne som enbart en vara som ska köpas eller säljas. Tillsammans med Gunnar Rundgren har jag precis avslutat skrivandet av en ny bok om den fantastiska kon. Boken har nu kommit ut på Ordfront förlag.

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv