Panka, lönnfeta och miljövidriga
Panka, lönnfeta och miljövidriga 150 150 Ann-Helen von Bremen

EN chokladbit och inte tre? När de väl ligger där i handväskan så vet jag hur det kommer att gå, tre chokladbitar slinker ner lika lätt som en.
”Två till priset av en”, ”boka nu och få 20 procents rabatt”, ”få poäng på alla dina köp”, ”handla för 500 kronor och få en vas på köpet” – erbjudandena är hur många som helst. Ständigt hör vi den mässande kören: ”Köp och köp mer!” Och i den kören finns det inte ens minsta viskning som ifrågasätter om ”shop til you drop” verkligen är en bra livsstrategi?

Det är först senare som vi får moraliskt pisk, ungefär samtidigt som det obehagliga kontokortsutdraget dimper ner. Det är då som vi återigen påminns av att vår shoppingraid har rivit upp ett rejält moln av växthusgaser och annan miljöförstöring. Och att en förutsättning för våra ”fynd” är usla arbetsförhållanden för människor i utvecklingsländer. Inte nog med det, vi blir också påminda om att vi har ätit alldeles för mycket, alldeles fel saker och som grädden på moset – slängt en massa mat.

Vi är inte bara panka, lönnfeta och miljövidriga, vi är riktigt dåliga människor.
Ändå har vi bara gjort precis det som förväntas av oss – vi har konsumerat! För ska hjulen snurra och tillväxten öka så är det bara en sak som gäller – ännu mera shopping! Och köper vi mer mat, mer kläder, fler bilar, fler flygresor och tre chokladbitar i stället för en, ja då är det kanske inte så konstigt att det blir vissa bieffekter. Men den som skulle andas något om att det kanske är ett systemfel inbyggt i vårt samhälle, att vi eventuellt skulle fundera på en annan modell, blir givetvis utpekad direkt som kommunisttaliban.

Lösningen blir i stället att läxa upp dem som ”hamnar snett”, det vill säga, blir för feta eller för fattiga. Det är de som ska skärpa till sig och börja sockerbanta, koldioxidbanta och hålla ordning på sina pengar. Funkar inte det, kan de åtminstone vara med i någon realitysåpa som varnande exempel.

Luften är full av klimatsmarta råd, varenda kommun med självaktning har någon klimatstrateg eller liknande, men det är ett spel för gallerierna. Vare sig företagen eller majoriteten av våra ledande politiker vill att vi på allvar ska följa dessa råd, börja leva hållbart och därmed minska konsumtionen – och tillväxten! Ta bara en sådan sak som matsvinnet, om vi minskade det så vore det snudd på katastrof för livsmedelsindustrin.

Vi har alla ett ansvar för våra handlingar och det gäller även vår konsumtion, men om den stora Finlandsbåten styr åt ett håll, spelar det inte så stor roll att vi sitter i jollen baktill och försöker ro åt andra hållet. Klimatsmarta råd i all ära, men om ökad konsumtionen kommer att vara den första och viktigaste regeln även i fortsättningen, kommer det inte att ske någon verklig förändring.

Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat

Det är faktiskt inte vårt fel!
Det är faktiskt inte vårt fel! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Idag fick jag sista numret av Äkta Mat i brevlådan. Där finns också denna krönika:

Konsumenten är syndabocken för dagen. Det är vårt fel att svenskt lantbruk slås ut, klimatet går åt skogen och att antibiotikaresistensen sprider sig som en löpeld genom världen. För att nämna något. Men allt snack om konsumentmakt är bara en dålig ursäkt för främst politikerna att inte sköta sitt jobb.

Du kanske inte riktigt vet om det, men det är ditt fel att korna kanske gör sin sista sommar på grönbete i år, i alla fall om de inte är ekologiskt uppfödda. På samma sätt är det ditt fel att svenska suggor snart kan vara fastlåsta med stålgrindar när de har fött sina kultingar, inte lika många dagar som de danska eller tyska grismammorna, men ändå fastlåsta.
Båda exemplen innebär rätt feta tummande på vår djurskyddslag som försöker utgå från att även våra lantbruksdjur ska ha möjligt att få bete sig naturligt. Men vill det sig illa kan det bli precis tvärtom, gris i bur och ko instängd i lagården.
Så vad är det då som har hänt, har bönderna blivit galna? Snarare är det ett uttryck för att många bönder i dag har det oerhört tufft ekonomiskt och inte klarar av konkurrensen från sina kollegor i omvärlden. Att låsa in korna i lagården och grisarna i burar är nämligen något som sparar pengar för bonden och ska man konkurrera på världsmarknaden är det bara en sak som gäller – priset!
Det ironiska är dock att man är beredd att skrota det som har gjort svenskt lantbruk särskilt, nämligen en djurskyddslag som tar större hänsyn till djuren än vad man gör i många andra länder. Och vän av ordning kan givetvis undra lite vad svenskt lantbruk då ska konkurrera med?
Allt detta är som sagt ditt fel, eftersom varannan ost och biff som vi äter, liksom 30 procent av grisköttet, är importerat! Det är du som inte har förstått att det är du som har ansvar för svenskt lantbruks överlevnad, klimatet, Östersjön och i princip hela världen, varje gång som du ska handla din middagsmat! Enligt landsbygdsministern spelar ditt matval större roll än vad han som högsta ansvarig politiker i Sverige beslutar.
Självklart har vi alla ett individuellt ansvar, men det papegojartade tjatandet från alla håll om ”konsumentmakt” och ”konsumentens val”, är mera ett uttryck för att de som verkligen har makten vill slippa undan ansvaret. För det är givetvis handeln, livsmedelsindustrin, politikerna och ibland även bönderna som har betydligt större muskler än vi enskilda konsumenter. När handeln exempelvis bestämde sig för att inte sälja ägg från höns i inredda burar, tja då försvann helt enkelt de äggen från butikerna. På samma sätt får givetvis ett politiskt förbud mot särskilt farliga bekämpningsmedel i jordbruket eller tillsatser i livsmedel en omedelbar effekt, i stället för om vi konsumenter ska hålla på att ”välja”.
Visst kan vi påverka som konsumenter, men det vi gör får sällan starkt genomslag. Ta exempelvis grisarna. Det har länge hetat att svenska konsumenter inte är beredda att betala för ett bättre grisliv, att vi hellre väljer det utländska köttet, men detta är inte riktigt sant. Visserligen har vi varit lite svaga för den danska, ofta tokbilliga fläskfilén, men annars är vi för det mesta trogna det svenska dyrare köttet och det gäller även nötköttet. Till och med slakterichefer kan erkänna att inga konsumenter i Europa är beredda att betala så mycket för sitt griskött som just vi svenskar. Merparten av vårt importerade kött hittar vi därför lite ”undangömt” i korven, färdigmaten eller på krogtallriken. Och vem kan egentligen klandra oss för att vi inte orkar leka konsumentpoliser även då? Ligger inte det ansvaret på livsmedelsindustrin, butikskedjan eller krogen som köpte in det importerade köttet?
Visst ska vi dra vårt strå till stacken, men det finns andra som har betydligt större hemläxa att göra. Och landsbygdsministern kan börja med sin!

Vid sidan av händelserna
Vid sidan av händelserna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.

Business as usual
Business as usual 150 150 Ann-Helen von Bremen

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!

 

Klipp och klistra
Klipp och klistra 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sedan länge gnälls det och klagas mycket inom media. Det påstås att journalistiken i allmänhet har gjort sitt och att papperstidningen i synnerhet inte har något att hämta i framtiden. Ironiskt nog verkar en del förlag vara nog så ivriga att hjälpa till i grävandet av sin egen grav. Ett sådant exempel är LRF Media.

Förra veckan kom beskedet att LRF Media lägger ner sin verksamhet i Malmö och flyttar den i stället till Stockholm. I praktiken innebär detta början på slutet för lantbrukstidningen ATL och i värsta fall, även för hela förlaget. ATL är inte bara en lantbrukstidning med anor, det är dessutom en av få publikationer inom förlaget som också går med vinst. Under många år har ATL varit något av en mjölkkossa och i Malmö har det alltid mellan skål och vägg hetat att ”så länge vi genererar pengar, så länge får vi vara i fred för Stockholm”. ATL har nämligen inte bara varit en lönsam affär, det har också varit en frispråkig tidning som ibland har vågat sig på att inte ha exakt samma inställning som ägaren LRF. Frispråkigheten märktes kanske mera förr, men fortfarande är det ändå en viss skillnad att ATL inte är LRFs medlemstidning. Och den skillnaden ska inte underskattas.

Beslutet visar också på förlagets syn på journalistik, eller kanske snarare, brist på insikt om vad journalistik egentligen är. En redaktions kapital är dess medarbetare. De är inte oersätterliga men att ersätta alla på en och samma gång är inget annat än rysk roulette.Från LRF Medias sida sida hävdar man att ATL alls inte ska läggas ner, verksamheten ska bara flyttas till Stockholm och alla anställda i Malmö kommer erbjudas att flyttas med. Men det säger sig självt att den som har familj och hela sitt sociala livs i Skåne, inte i särskilt lättvindigt kan tänka sig att flytta 60 mil. Beslutet innebär i praktiken att stora delar, kanske hela redaktionen byts ut. Dessutom kommer förlaget än en gång försöka omorganisera en stor del av sin personalstyrka i en ”pool” som ska jobba med de olika lantbrukstidningarna. Det här innebär att de olika tidningarnas identitet och profil riskerar att totalt suddas ut, vilket är ännu allvarligare i det här fallet då Land Lantbruk ses som LRFs medlemstidning, medan ATL anses som den mer självständiga uppstickaren. konsekvenser för mjölkbönderna i ATL. Det här innebär också att LRF MEdia gör ett avsteg från något som varit mer eller mindre uttalat i tidningsvärlden, man jobbar inte för konkurrerande tidningar. Så har det även varit inom ATL och Land Lantbruk. Tidigare kunde en frilansare inte regelbundet skriva för båda tidningarna, det vet jag själv av egen erfarenhet, och det är en princip som är viktig. I alla fall om en tidning vill behålla sin integritet och själv.

Ett liknande försök med redaktionell pool gjordes i mindre skala bland en del av personalen i Stockholm för ett antal år sedan. Det avbröts då det visade sig inte fungera.

Om man tror att journalistik handlar om lite klippa och klistra, lite rita och kludda, då går det alldeles utmärkt att organisera arbetet på det viset. Men inte om man tror att journalistik är en verksamhet som väger lite tyngre än så.

 

 

 

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv