Hälsofokuset på maten bara ökar och gränserna mellan vad som är mat och medicin suddas ibland ut allt mera. Nu handlar det inte bara om den ständiga uppmaningen att äta mera frukt och grönsaker, vi översköljs av dieter och säg den råvara som inte visar sig innehålla de mest fantastiska egenskaper för hälsan, oavsett om det handlar om blåbär, ginkobär, olivolja, te, vin, vitlök, morot osv osv i all oändlighet. Gräsätande kor marknadsförs med argumentet om att köttet får en bättre sammansättning av fetter, liksom påfundet att mata grisar med rapsolja. Och detta är troligen bara början på matens hälsovåg.

Så där håller det på. Och visst, självklart påverkas vår hälsa av vilken mat vi äter och självfallet är viss mat nyttigare än annat, men ibland infinner sig en viss trötthet på alla dessa ”quick fix” som presenteras. Därför är det med viss glädje som jag i dagens Svenska Dagbladet läser en intressant artikel om att olydnad kan vara bra för hälsan. Den medicinska antropologen Lisbeth Sachs har nämligen i ett antal studier visat att hälsa och upplevelsen av hälsa är en rätt komplicerad historia.

Hon följde bland annat en grupp 40-åriga skånska bönder som hade kallats till vårdcentraler för en hälsoundersökning. Syftet med hälsokontrollerna var att förebygga hjärt- och kärlsjukdomar. Alla männen upplevde sig friska innan undersökningen, men det visade sig att en del av dem bl a hade höga kolesterolvärden och riskerade att drabbas av sjukdomar framöver. De blev rekommenderade att dra ner på alkohol, cigaretter, börja motionera och äta sundare. Flera av männen som fick diagnosen blev oroliga och försökte lägga om sin livsstil. Men några struntade i det och fortsatte att leva som tidigare. Det intressanta var att de som var olydiga mådde bra medan de som ansträngde sig för att äta rätt, i själva verket mådde sämre, främst psykiskt men även fysiskt. Trots att de la om sin livsstil så blev inte värdena bättre.

Orsaken, menar Sachs, var nocebo, negativa förväntningar som är motsatsen till placebo, positiva förväntningar som kan få människor att bli friska av sockerpiller.

Men de som struntade i rekommendationerna mådde som sagt lika bra som de gjort tidigare. En man som vägrade förändra sitt levnadssätt, blev också mätbart friskare. Orsaken var inte att han började äta mer magert och fibrer utan att han fick avlastning i sitt pressade arbete på gården.

Återigen, en sund livsstil är givetvis bra, men det finns fler parametrar som styr om vi verkligen är friska eller inte. Det kan vara trösterikt för den som har ständigt dåligt samvete över sitt mindre perfekta liv.

I tider när allt fler röster höjs mot djurskyddslagen kan det vara intressant att titta på den mest infekterade striden som lagen hittills har orsakat: Förbudet mot att hålla värphöns i bur.

Att korna skulle ut på bete och hönsen släppas ut ur sina burar var de två riktigt stora symbolfrågorna när nuvarande djurskyddslag trädde i kraft 1988. Det skulle dröja ändå tills 2003 innan burförbudet trädde i kraft fullt ut och krävas en stor kompromiss – att höns fick sitta kvar i buren om de hade pinne, sandbad och värprede. Men oavsett kompromiss, så skedde ändå en stor förändring. I dag är det bara cirka 35 procent av hönsen som sitter i de sk ”inredda” burarna, drygt 50 procent går fritt inomhus och cirka 12-13 procent är ekohöns och får även gå utomhus. Det kan tyckas som fnuttigt, men tro mig, det har varit en revolution.

Jag följde utvecklingen under många år och kunde inte annat än häpna över den energi som lades ner på att stoppa burhönsförbudet. Motståndet var benhårt och argumentationen allt annat än nedtonad. Alla skulle nämligen dö – hönsen skulle hacka ihjäl varandra om de fick frihet, konsumenterna skulle bli sjuka eftersom livsmedelskvalitén skulle bli sämre och djurägaren själv skulle gå en för tidig död till mötes på grund av damm och höga ammoniakhalter i de frigående systemen.

Och framför allt skulle svensk äggproduktion bara vara ett minne blott. Ägg från Det Stora Stygga Utlandet, som inte hade infört burförbud, skulle helt ta över den svenska marknaden. Sverige skulle genom sitt burförbud importera ett ännu sämre djurskydd.

Striden var bitvis oerhört hätsk och de producenter eller företag som försökte följa lagen, blev mer eller mindre idiotförklarade.

Men i dag har vi facit. Den svenska äggproduktionen har inte minskat, utan tvärtom ökat med drygt en miljon ägg sedan 2003, vilket tyder på en rätt bra lönsamhet.

Riktigt intressanta är ekoäggen, som är mer än dubbelt så dyra som andra ägg, men som ändå har kunnat öka riktigt snabbt och nu alltså har 12-13 procent av marknaden. En sådan tanke – att det skulle gå att sälja ägg dyrt, baserat på ännu högre djurskyddskrav än vad lagen kräver, den tanken ansågs som ren utopi när lagförslaget kom i slutet av 1980-talet.