Drick upp kaffet. Gå med i en REKO-ring och handla din mat lokalt. Plantera något som du kan skörda i sommar och äta upp. Se där, tre mycket handfasta och riktigt bra klimat-tips när det gäller maten. Avsändaren förvånar mig, det är Equmeniakyrkan.

Igår, askonsdagen, startade fastan. De flesta av oss var mer intresserade av förrgår, dvs fettisdagen och semmelätandet, vårt svar på katolikernas karnevalsyra. Det gäller även mig själv. Trots att jag kallar mig för troende och även under långa perioder har varit aktiv i kyrkan, så är jag dålig på att fasta. Jag kan skylla på att jag inte har den traditionen. Min barndoms och ungdoms fasta bestod av att spara pengar i Lutherhjälpens sparbössa av kartong som vi, jag och mamma, sedan tog med till kyrkan på Palmsöndagen.

Men om jag ska vara ärlig så är det nog för att jag är som folk är mest – dålig på att avstå. Och det är bland annat detta som fastan handlar om, att avstå från något för att lägga mer tid på sin relation med Gud och ägna sig åt reflektion och eftertanke. Det handlar också om att hjälpa andra människor. Den klassiska fastan är att avstå från kött – karneval betyder just farväl till köttet – och även att äta mindre. De mer moderna varianterna som har blivit populära under de senaste cirka 20 åren kan vara att skippa godis, sociala medier, alkohol, filmtittande, konsumtion osv. I fastandet kan det också ingå att skänka pengar till de som behöver. Ja, det finns de som är betydligt bättre än jag att reda ut hur fastandet kan gå till, så här uppfattar jag det hela i alla fall.

Även om jag varit dålig på att praktisera fastan så har jag alltid tilltalats av idén. Redan när jag för första gången reste i ett muslimskt land under ramadan och kyrkan i Sverige inte ännu hade börjat återupptäcka fastan, tyckte jag att det var en fin handling. Att avstå från något för att ägna sig åt något betydligt viktigare.

Men som sagt, jag är barn av vår tid och har svårt att avstå. Och samtidigt är det just den egenskapen, att vilja ha allt nu, hela tiden, som vi inte behöver om vi vill åstadkomma ett mer hållbart samhälle. Det är inte omättliga kravmaskiner som har framtiden för sig.

Det är lätt att tänka att hela det här året har varit ett fasteår och många har verkligen fått avstå mycket, framför allt samvaro med andra människor. Men själv kan jag inte skylla på det. Jag har haft turen att i princip kunna leva som tidigare, frånsett utlandsresorna och live-föredragen. De har jag visserligen saknat men kan ändå se dem som en stor uppoffring.

Det är när jag surfar runt på nätet för att få lite vägledning i fastandet som jag kommer in på Equmeniakyrkan (tidigare Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Frälsningsarmén) som jag hittar deras tips om klimatfasta. Under rubriken ”mat” hittar jag följande resonemang: ”Under fastan väljer vi därför det som i Sverige är en klimatvänlig och hållbar kost som är framtagen med omsorg om naturen, djuren och odlingslandskapet. Det betyder en inriktning på mer vegetariskt, ekologiskt hållbart, svenskt och närproducerat.” Det är imponerande att på så få meningar lyckas få fram ett betydligt mer holistiskt förhållningssätt än vad som brukar vara vanligt när det ska pratas klimatsmart mat.

Och de tre tipsen – REKO-ringen, dricka upp kaffet och att så ett frö – är också geniala i sin enkelhet. Att inte slänga kaffeskvätten är en påminnelse om vårt matsvinn. REKO-ringen är ett sätt att bygga ett alternativt matsystem som utgår från platsens resurser. Att så ett frö är att öka sin förståelse för hur mat blir till och hur kretslopp fungerar. Tre enkla tips som samtidigt rymmer så mycket! Imponerande.

Jag inser att jag redan är med i en REKO-ring. Alldeles strax drar odlingssäsongen igång i vår lilla grönsaksodling så jag lär nog hinna så ett frö eller två som jag kommer kunna skörda och äta upp i sommar. Kanske kan jag lära mig att dricka upp kaffet också?