Djurskydd

Kolla aldrig en bra historia
Kolla aldrig en bra historia 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under förra året gjorde Uppdrag Granskning två program om “Arlagården”, en stor mjölkgård i Hälsingland med 600 kor. Programmet visade filmer och foton som visade mycket magra djur, djur som stod i flytande gödsel, djur med skador och döda djur som låg slängda utanför lagården. Vinkeln var solklar, det har var ett typiskt fall av omfattande djurplågeri. Men personligen tyckte jag att det var svårt att förstå hur stora bristerna egentligen var. Det fanns nämligen några saker som skavde i de båda programmen, men förutom några kommentarer på sociala medier, bestämde jag mig för att lämna frågan därhän. Jag tyckte att den sammantagna bilden tydde på att djurägaren i fråga hade tappat kontrollen på sin verksamhet och varför ska jag försvara någon som inte sköter sitt jobb, även om hen inte är riktigt den stora skurk som Uppdrag Granskning ville få det till? Och jag ska också erkänna att jag ville vara lite bekväm av mig. Det är nästan omöjligt att föra ett vettigt samtal i den här typen av frågor.

Men under julhelgen lyssnar jag på Lantbrukspodden och journalisten Göran Berglunds intervju med journalisten Ali Fegan och blir återigen påmind om de där sakerna som jag tyckte skavde. Ali Fegan bekräftar nämligen det som jag och många med kännedom om lantbruk såg i filmsekvensen som visade djur som stod i gödsel, nämligen att detta var ett tillfälligt fel, utgödslingen hade gått sönder. Hur kan man se det? Jo, trots dyngan på golvet var djuren inte särskilt skitiga. Maskineriet behöver inte stå still särskilt länge många timmar innan skiten börjar bygga pansar på korna. Det är ingen rolig situation, vare sig för bonden eller för djuren, men det är trots allt sådant som kan hända och inget uttryck för vanvård.

Men det här förstod inte redaktionen på Uppdrag Granskning och Ali Fegan menar att man inte kan ta ansvar för detta heller. “Det hade varit väldigt väldigt bra ifall någon, Arla, djurägaren, LRF, som visste att det var på det sättet, hade förklarat det för oss”, säger han.

Göran Berglund undrar om man trots allt inte borde ha förstått att utgödslingen gått sönder, att man borde ha skaffat sig den kunskapen, men gång på gång försvarar sig Ali Fegan med att “Vi kan inte spekulera i vad som har hänt.”

Det är ett märkligt resonemang för det är ju precis detta som Uppdrag Granskning gör, spekulerar. Filmen på korna som står med klövarna i en decimeter flytande dynga är ett av de starkaste inslagen i programmen och det är också väldigt mycket detta som Uppdrag Granskning bygger sin story på.

En annan sak som stör programmets trovärdighet är att alla filmer och en del foton i programmen, oklart hur många, är tagna av djurrättsaktivister. Det kan ibland vara befogat att filma/fotografera i smyg och även att ta sig in olovligen i byggnader och på områden för att kunna skildra missförhållanden i lagårdar, på arbetsplatser, skolor osv. Som journalist använder man sig också av information och tips från olika källor och en del av de källorna kan ha egna intressen som kanske inte direkt är opartiska eller objektiva. Då är det extra viktigt att man hanterar den typen av material med försiktighet och kritisk granskning. I det här fallet handlade det om djurrättsaktivister som anser att alla mjölkgårdar och all djurhållning ska upphöra, oavsett hur god djuromsorgen är. Som redaktion kan man som sagt ändå bestämma sig för att använda material från en källa som har en egen agenda, men man bör alltså vara kritisk till innehållet och även tydligt upplysa tittarna om att filmerna kommer från djurrättsaktivister.

När Göran Berglund tar upp frågan ifall det var rätt att använda, som han säger, “illegala” filmer, så blir det mycket tydligt att Uppdrag Granskning använder sig av olika måttstockar. Ali Fegan reagerar kraftigt mot att Göran Berglund påstår att filmerna är illegala, trots att djurrättsaktivisterna har erkänt att de tagit sig in olovligen i lagården på kvällen/natten. Ali Fegan är då mycket noga med att påpeka att polisundersökningen mot kvinnorna har lagts ner. Han är också ganska raljant mot LRF och lantbrukares påstående om omfattande trakasserier från djurrättsaktivister och påpekar även där att få har blivit dömda. Men samma synsätt gäller inte alls för den aktuelle mjölkbonden.

Jag tycker Göran Berglund gör ett mycket bra jobb. I sitt lugna samtal med Ali Fegan pekar han tydligt på att Uppdrag Granskning inte alls hade ett så starkt fall som man ville göra gällande. Det hade varit intressant om Berglund också hade borrat lite mera i frågan om de magra korna. Holsteinrasen ser ofta ganska mager och snudd på eländig ut. Vad var en fråga om ras och vad var undernäring? När var fotona tagna? Åtminstone några av bilderna på de utmärglade korna är tagna sommaren 2018. Det finns givetvis inget försvar för detta, men just den sommaren var exceptionell. Torkan gjorde att det då var en del kor i Sverige som inte fick tillräckligt med mat.

Så hur eländigt var det egentligen på “skandalgården”, som den kom att kallas i media? Om man läser artiklar i lantbrukspressen som istället tar parti för bonden och är djupt kritiska till Uppdrag Granskning och de grannar som ligger bakom merparten av anmälningarna till länsstyrelsen, så får åtminstone jag uppfattningen att gården trots allt har haft en del problem, framför allt ekonomiska. Redan för tio år sedan tycker banken att lantbrukaren bör sälja, något som också lantbrukare överväger, för att sedan i stället expandera och satsa. På bara fyra år går gården från 190 till över 600 djur, med en ansökan om att utöka till 800 kor och ett mål på 1 200 kor. Arbetsbördan växer, det blir skilsmässa och mjölkbonden verkar ha problem med att få bra personal till gården.

Det sammantagna intrycket är att djurägaren har tappat kontrollen. Döda djurkroppar utanför lagården behöver inte vara ett bevis för vanvård, men det är ett tydligt tecken på att skötseln är eftersatt. De exempel på skadade djur som visas upp på bild är också ett tydligt bevis på att de som jobbar i lagården inte hinner se till varje djur och inte sköter sitt jobb. Allt detta är allvarligt och ska givetvis åtgärdas.

I samband med att programmet sänts, startar rekonstruktionen av företaget och gården säljs senare. En veterinär bestämmer att ett 90-tal djur ska slaktas, främst därför att det varit för trångt. Länsstyrelsen skriver på sin hemsida att man har sett betydande brister på gården som man anmodat djurägaren att åtgärda, men säger samtidigt att den bild man har av djurhållningen stämmer inte överens med filmmaterialet i Uppdrag Granskning. “Man kan efter att ha sett programmet ha fått en bild av att djurhållningen på den gård som granskas har sett ut som i bildmaterialet i tio år, så är naturligtvis inte fallet.”

Uppdrag Granskning gör en uppföljning som till största delen består av en repetition av första programmet och sedan kompletteras med de förelägganden som landets länsstyrelser har utfärdat under ett år. Det är 210 stycken gårdar det handlar om, varav de flesta har dikor, inte mjölkkor. Varje djur som inte sköts på ett bra sätt, är ett djur för mycket, men handlar det om drygt en procent av landets 15 500 gårdar med nötkreatur i landet. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om hur allvarliga problemen är. Av den lista som Uppdrag Granskning presenterar över länsstyrelsernas anmärkningar, framstår många som allvarliga, medan andra är mer svårtolkade och ger intrycket av att handla om lindrigare problem, men det är svårt att veta. Har problemen ute på gårdarna minskat eller ökat? Inte heller det får vi veta. Däremot ges vi tittare intrycket att dessa 210 gårdar bara är en upprepning av “skandalgården” i Hälsingland, gården där korna stod i decimeterhög skit. Men hur dålig var djuromsorgen egentligen på den gården? Och hade Uppdrag Granskning haft något case överhuvudtaget, ifall någon på redaktionen hade insett att utgödslingen hade gått sönder?

Skyll-i-från-sig-leken
Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram “utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3
Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

Ann-Helen Meyer von Bremen: Jordbruket lider av systemfel

Ska inte bönderna tjäna pengar?
Ska inte bönderna tjäna pengar? 150 150 Ann-Helen von Bremen

 

Sverige har inte längre råd att ha ett lantbruk med hög omsorg om djuren och miljön. Det är budskapet från Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern i en debattartikel i fredagens ATL. Och visst har han rätt i att Sveriges lagstiftning på dessa områden innebär en högre kostnad för de svenska bönderna, även om det också finns en rad andra faktorer som spelar in, som höga byggkostnader, foderkostnader och en industri som inte alltid har varit eller är på alerten när det gäller strukturanpassning och försäljning.

Men visst, djurskydd och miljöomsorg kostar pengar och på en global marknad som främst prioriterar lågt pris, så är förstås varje krona och varje öre en fråga om överlevnad. Frågan är dock – är det verkligen ett minskat djurskydd och mindre miljövård som vi vill se? Vill vi ha korna instängda i lagårdarna, suggorna fixerade, fler bekämpningsmedel tillåtna, foder som innehåller genmodifierad soja, högre antibiotika-användning, ökat kväveläckage, mindre biologisk mångfald ute i hagarna osv?

Vi betalar redan ett pris för vår billiga mat i form av en rad miljöproblem som jordbruket orsakar, en kostnad som inte står på prislappen utan som regleras via skattemedel eller skjuts på framtiden. Djuren och bönderna själva betalar också ett högt pris i form av ohälsa i olika former. Är det den prislappen vi vill öka ytterligare för att kunna köpa billigare fläskkotletter?

Jag delar helt Staffan Danielssons åsikt att det behövs nya riksdagsmål och en utredning om den framtida politiken för jordbruket och livsmedelsproduktionen. Den åsikten har jag själv fört fram i olika debattinlägg. Däremot har jag svårt att svälja att lösningen är att skåpa ut det som ändå utmärker svenskt lantbruk, nämligen en förhållandevis hög nivå av djur- och miljöomsorg. Slopar man detta har man verkligen gjort sig av med ett starkt argument för att köpa svenska råvaror.

Lika lite förstår jag mig på Danielsson utfall mot den ekologiska produktionen. Han verkar se vissa andra partiers önskemål om att fördubbla den ekologiska produktionen som ett stort hot och pekar bland annat på att maten skulle bli 30-60 procent dyrare. Det är till att börja med en generalisering som med stor sannolikhet inte håller, eftersom ett starkt skäl till att ekomaten är dyrare i dag är att det i handlar om så små volymer.

Men visst, det är ”dyrare” i ett kort perspektiv att ha en matproduktion som tar hänsyn till djur, miljö och människor, så länge vi skjuter upp kostnaderna för kväveläckage, urlakning av jorden, förlust av biologisk mångfald mm på framtiden eller låter något annat konto ta kostnaden.

Danielsson ser ekoodlingen som en viktig nisch, men han ser det inte som en framtida möjlighet och verkar orolig för att politikerna skulle vara beredda att satsa mer på den här inriktningen av lantbruket. Och detta trots att lönsamheten generellt är bättre inom det ekologiska lantbruket.

Vill inte Staffan Danielsson att bönderna ska tjäna pengar?

Ettöringens diktatur, julversionen
Ettöringens diktatur, julversionen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Alldeles strax är det dags att sätta sig ner och njuta av julbordets självklara drottning – skinkan. Julbordet må vara en trendkänslig picknick-filt där ständigt nya rätter kliver in och puttar ut andra, men skinkan sitter fortfarande säker på sin tron. Enligt SCB lär vi äta ett kilo skinka per år och person och det allra mesta just under julen.

Med tanken på alla skriverier som har varit om den ekologiska julskinkan som både har slagit “försäljningsrekord” och “hotar att ta slut” så är det lätt att tro att den finns i en ugn nära dig. Men så är det förstås inte. Bara ett par procent av alla svenska julskinkor är ekologiska, mindre än en procent alla svenskt fläskkött är ekologiskt. Och förklaringen till det är förstås priset. Det är mer än dubbelt så dyrt att föda upp en ekologisk gris, jämfört med en industrigris. Och även om butikskedjorna har ägnat sig åt lite “lockprissättning” på just ekologisk julskinka, så blir ändå priset därefter.

Priset håller oss i ett järngrepp och det gäller även industrigrisarna. Jordbruksverket räknade för något år sedan ut att det svenska djurskyddet kostade 1,40 kronor mer per kg fläskkött, jämfört med exempelvis danska och tyska grisar. En spottstyver kan tyckas, men för grisproducenten som får mellan 10 och 17 kronor per kg slaktad gris, så är det givetvis rätt mycket pengar.

Och tydligen är det också för mycket pengar för oss. Hur ska vi annars förklara att importen av griskött ökar och att nu mer än var tredje gris som äts i Sverige är importerad?

Nej, jag menar inte att vi ska slopa det svenska djurskyddet. Det är visserligen tandlöst om vi verkligen vill se ett gott grisliv, men det är ändå en betydelsefull skillnad mot hur grislivet kan se ut i andra länder. Jag vill bara peka på att denna, till synes löjliga skillnad i pris verkar väga tyngre. Att det alltid är billigast som vinner, så länge vi har ett jordbrukssystem som bara prioriterar volym och pris.Och med den matematiken är det snarare ett under att vi har ett par procent ekoskinkor på julbordet.

Vi konsumenter brukar bli anklagade för att vara disneyfierade i vårt förhållande till djur, att vi gör dem gulligare än de i själva verket är. Men jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. De flesta av oss har aldrig sett hur grisen beter sig när den får leva sitt liv som den själv vill. För om man har sett hur mycket tid och energi grisar lägger ner på att böka i jorden med sina trynen på jakt efter rötter, maskar och småkryp att äta, eller med vilken stor njutning de badar i gyttja, då glömmer man aldrig den synen. Då förstår man vad en gris är och att det livet måste få kosta. Kanske på ett så enkelt sätt att vi äter bara ett halvt i stället för ett helt kilo, men betydligt godare skinka. Gott för grisen, miljön och för oss själva.

God Jul!

 

  • 1
  • 2