Close
Enter your
text here

klimat

Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas
 Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:
Jag har skrivit en serie om kossans klimatpåverkan åt tidningen Husdjur där jag tittat på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Den första artikeln hittar du här
Det här är den andra artikeln som handlar om metan och lustgas.
Metan är den växthusgas som står för största delen av kornas klimatpåverkan. Men med snabb nedbrytningstid och färre antal kor har den svenska mjölkens bidrag till den globala uppvärmningen i praktiken halverats.
METAN OCH LUSTGAS ÄR de två växthusgaser som spelar störst roll för mjölkens och nötköttets klimatpåverkan, men till skillnad mot koldioxid finns det här stora osäkerheter.
För mjölkproduktionens klimatpåverkan står metanet för 51 procent, lustgasen för 32 procent och koldioxiden för 17 procent. Metan är en kraftfull växthusgas, men den är samtidigt kortlivad. Den bryts ner i atmosfären efter 11–12 år och ger efter det ingen ytterligare uppvärmning.
Lustgas stannar däremot kvar i cirka 150 år och koldioxid lever vidare i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll.
För metan innebär det här att om du har lika många kor som släpper ut samma mängd metan så får du efter 11–12 år ingen ökning av metanhalten i atmosfären och därför ingen ökad uppvärmning.
ASTRID KANDER, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, har räknat på växthusgasutsläppen från svenskt jord- och skogsbruk under 200 år, från 1800 till 2000. Hon skriver om detta i ett kapitel till boken ”Svensk mosskultur från 1700 till 1950”. Hon har utgått från historisk statistik över det totala antalet kor och även uppskattat kornas metanutsläpp utifrån avelns utveckling.
– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.
Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.
– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.
I DAG BERÄKNAS produktionen av ett kilo mjölk orsaka cirka ett kilo koldioxidekvivalenter. Men baserat på studien bidrar alltså inte längre svenska kors metanutsläpp till någon ökad uppvärmning. Räknar vi bort metanet, kommer mjölkens klimatpåverkan mer än halveras eftersom hälften av koldioxidekvivalenterna kommer från just metanet.
Varför har inte de här siffrorna fått något genomslag i klimatdebatten?
– Jag tror inte så många har rätt uppgifter om antalet nötkreatur, men jag undrar också över varför det blir så mycket fokus på kött och på flygresor. Jag tror det handlar om att det är sådant som man som individ kan göra aktiva val kring, medan man känner sig maktlös inför de stora samhälls- och infrastrukturförändringar som behövs för övrigt, säger Astrid Kander.
I DE LIVSCYKELANALYSER som görs för att beräkna mjölkens klimatpåverkan räknas metan och lustgas om till koldioxidekvivalenter. Metan och lustgas är kraftigare växthusgaser än koldioxid, hur mycket starkare är dock en fråga om beräkning.
Det vanligaste sättet att räkna kallas för GWP-100 (se faktaruta). GWP har kritiserats av klimatforskare för att inte ta hänsyn till att metan är en betydligt mer kortlivad växthusgas än koldioxid. Michelle Cain, forskare på växthusgaser på Oxfords universitet har sagt att en kobesättning som ligger på samma antal djur släpper ut lika mycket växthusgaser som ett stängt kolkraftverk.
”Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen”, skriver Michelle Cain på den brittiska webbsajten Carbon Brief.
Därför finns också en annan metod som kallas GTP, Global Temperature Change Potential. Och det sätt man väljer att räkna på kommer inte bara påverka hur stor mjölkens klimatpåverkan anses vara, det kommer också påverka vilket produktionssätt som verkar mest klimatsmart.
EN STUDIE FRÅN Nya Zeeland har undersökt hur olika beräkningsmodeller ger olika resultat. Använder man GTP-100 är det extensiv mjölkproduktion som ger den lägsta klimatpåverkan, men räknar man i stället med GWP-20 så är det den intensiva mjölkproduktionen som får lägst klimatpåverkan.
Ännu större osäkerhet råder kring lustgasen som främst kommer från mark och gödsel. Utsläppen varierar väldigt mycket, dels mellan olika år, men också mellan olika gårdar. FN:s klimatpanel IPCC anger att utsläppen av lustgas kan vara allt från 0,7 procent av kvävet i gödsel och urinen till hela 6 procent.
”OM DE OSÄKERHETER som anges i den nationella klimatrapporteringen används ger det ett osäkerhetsintervall på mellan 2,83 och 11,63 Mton CO2-ekvivalenter för referensscenariot år 2050.” skriver Jordbruksverket om lustgas och metan i sin rapport ”Ett klimatvänligt jordbruk 2050”.
Det är sällan som utsläppen verkligen mäts, i stället använder man schabloner och modeller. När det inte finns mätningar brukar man använda siffran 2 procent av kvävet. Under förra året publicerades i Brasilien den första studie som faktiskt undersökte lustgasutsläpp från kors urin på betesmark.
Den visade att bara 0,2 procent av kvävet omvandlades till lustgas. Plötsligt var bara en tiondel kvar av de brasilianska betande kornas lustgasutsläpp.
NYA ZEELAND HAR GJORT en egen modell för sin mjölkproduktion, baserad på egna mätningar. Där utgår man i stället från att 1 procent av det tillförda kvävet ger lustgasutsläpp vid gräsbetning. Skulle de använda sig av IPCCs beräkningar, skulle lustgasutsläppen vara hela 60 procent högre och de totala utsläppen öka med 15 procent.
Sammanfattningsvis är osäkerheten kring lustgas och metan mycket stor samtidigt som dessa växthusgaser spelar störst roll för kornas klimatpåverkan. Hur man väljer att räkna dessa växthusgaser kommer att spela stor roll för resultatet.
HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? I tre artiklar berättar Husdjur om forskningen kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Andra delen handlar om metan och lustgas, de två växthusgaser som står för den största delen av kons klimatbelastning.

Så räknar forskarna:

Olika metoder för att omvandla metan och lustgas till koldioxidekvivalenter.
GWP-100
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 100 år.
Ett kilo metan =
25 kilo koldioxidekvivalenter
GWP-20
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 20 år.
Ett kilo metan =
72–86 kilo koldioxidekvivalenter.
GTP-100
Global Temperature Change Potential. Anger den temperaturhöjning som kommer att inträffa efter ett visst antal år.
Ett kilo metan =
4 kilo koldioxidekvivalenter.

Metankällor och sänkor

Genomsnittligt årligt metanutsläpp mellan 2003–2012, miljoner ton per år (siffror i parantes ger variationer i olika beräkningar).
(Källa: Global Carbon Project)
● ANTROPOGENA KÄLLOR
Fossila bränslen 105
(77–133)
Jordbruk och avfall 188
(115–243)
Bränder 34
(15–53)
SPEC AV JORDBRUKETS KÄLLOR
Idisslare 102
Ris 29
Deponier och avfall 57
Summa 188
● NATURLIGA KÄLLOR
Våtmarker
167
(127–202)
Andra naturliga utsläpp 64 (21-132) (termiter, oceaner, permafrost
osv)
Summa källor 558
● SÄNKOR
Kemiska reaktioner i atmosfären
515 (510–583)
Kolsänkor 33
(28–38)
Summa sänkor 548

 

 

Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen
 Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag skriver en serie om kornas klimatpåverkan i tidningen Husdjur där jag tittar på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Här är den första delen som handlar om kritik mot den metod som används för att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan, livscykelanalysen:

Siffror om kons och mjölkens utsläpp av växthusgaser används i debatten kring kornas klimatpåverkan. Bakom ligger livscykelanalysen, en metod som forskare menar leder till övertolkningar.
Text: Ann-Helen Meyer von Bremen
I MATENS KLIMATDEBATT förekommer det en mängd olika siffror på hur stor påverkan som olika livsmedel har. De här siffrorna ligger sedan till grund för att rekommendera olika dieter, exempelvis mindre mjölk och kött. Ibland jämförs de med att köra bil eller flyga. Nästan alla siffrorna kommer från en räknemetod som kallas livscykelanalys.
– Vi vet att livscykelanalysen inte är ett perfekt verktyg, men den betraktas som ett sådant, säger Ulf Sonesson, forskningschef på RISE.
När han säger ”vi” så syftar han på flera av sina kollegor, världen över. Ulf Sonesson anser att livscykelanalysen är en central del i att förstå komplexa systems prestanda inom hållbarhet, men kritiserar hur metoden ofta används. Han delar en frustration bland många forskare över att resultaten från livscykelanalysen många gånger övertolkas och att alltför många bortser från de aspekter som inte täcks in av metoden.
DET VAR OCKSÅ anledningen till att han tillsammans med forskare från Italien, Spanien och Nya Zeeland skrev artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Det är en vetenskaplig artikel där bristerna i dagens metodik beskrivs och även kritiserar hur livscykelanalyser används. Forskarna pekar bland annat på den kraftiga förenkling som metoden innebär och som missar annan mycket viktig information, inte minst annan slags miljöpåverkan än klimatpåverkan. Forskarna är också mycket kritiska till att livscykelanalyser rätt ofta används slarvigt för att inte sällan göra tvärsäkra påståenden.
Vad är då egentligen en livscykelanalys? Metoden kommer från början från industrin och användes första gången inom livsmedelsindustrin redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare har dock företaget fortfarande inte kunnat bestämma sig för vilket material som egentligen är bäst.
Länge användes livscykelanalyser främst för att se var den största miljöpåverkan finns i en produkts livscykel – framställningen av råvarorna, själva tillverkningen, förpackningen eller transporterna. Då är metoden ett bra verktyg för att se vad som behöver förbättras. Metoden är också användbar för att jämföra två produkter som tillverkas på samma sätt, exempelvis en fabrik som gör två olika bilmodeller.
MEN MATPRODUKTION skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets – och framför allt animalieproduktionens – växthusgaser, består inte av koldioxid från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som orsakar växthusgaserna lustgas och metan. De två gaserna skiljer sig radikalt från koldioxid och allt fler forskare anser att det inte går att göra som i dag och översätta metan och lustgas till koldioxidekvivalenter, eftersom man då missar dessa stora skillnader. I stället borde man titta på de tre gaserna separat.
Det finns en annan grundläggande skillnad gentemot industriell produktion, nämligen det biologiska system som matproduktionen bygger på. Det är ett mycket komplext system som ger stora variationer och som den industribaserade livscykelanalysen inte klarar av att hantera. I stället blir det grova förenklingar, något som Sonesson och hans kollegor poängterar i sin artikel.
– Ja, man gör helt klart övertolkningar, särskilt i den delen av den akademiska världen som jobbar konsultnära med carbon footprints och så vidare, och det är ett jätteproblem.
Författarna anser att dagens livscykelanalys inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om i fall ett livsmedel är hållbart producerat eller inte. Påverkan på biologisk mångfald, markbördighet och erosion är för komplicerade för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som aldrig ingår i livscykelanalyserna.
Metoden klarar heller inte av att väga in den stora variation som finns inom jordbruket när det gäller jordar, klimat, väder, odlingssystem med mera. Det här gör att det finns en mycket stor variation mellan gårdar och företag, något som de ofta väldigt exakta siffrorna inte alls berättar något om.
Namnet till trots så ingår sällan heller ett livsmedels hela livscykel i beräkningarna. Många gånger räknas inte byggnader, tillverkning av traktorer och maskiner samt annan infrastruktur in. På samma sätt räknar man sällan in hela påverkan från det som sker efter gården, exempelvis inköpsresor, tillagning och förvaring. Studier från länder som Finland och Storbritannien visar att cirka hälften av matens klimatpåverkan ligger i leden efter gården, där animalier generellt har en lägre påverkan medan vegetabilier har en högre.
ETT OMRÅDE DÄR det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat – ju mer mjölk en ko mjölkar – desto lägre blir växthuseffekten per kilo produkt. Det är också därför som kycklingen har betydligt lägre utsläpp än en betande kossa. Samma sak gäller vid odling. Ju högre avkastning en gröda ger per yta, desto mindre blir för det mesta också klimatpåverkan. Men Ulf Sonesson och hans kollegor menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt, så kan man missa att den totala påverkan på miljön har ökat i ett mer intensivt system. En slutsats i rapporten lyder:
”För det första så är det viktigt att lämna det förenklade påståendet att mer skörd per hektar är tillräckligt för att garantera en ökande ekoeffektivitet.”
En annan studie, ”Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – Are the differences captured by life cycle assessment?” kritiserar också livscykelanalysen för att inte klara av att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visar att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en liter konventionell, kan variera mellan hela -38 och +53 procent. Det här visar hur stora variationerna är, inte bara mellan olika typer av produktion utan även mellan olika gårdar och platser.
Med en sådan stor variation kan man fråga sig hur relevant det blir att, som ofta sker i dag, presentera en siffra som dessutom framstår som väldigt exakt.
NYLIGEN KOM OCKSÅ studien The role of dairy and plant based dairy alternatives in sustainable diets, av Elin Röös med flera. Studien är ett samarbete mellan SLU och Oxfords universitet och har jämfört miljö- och hälsopåverkan från mejeriprodukter med produkter från havre, soja och mandel.
Det har blivit något av en sanning att vegetabiliska drycker är bättre för miljön än mjölk. Exempelvis Livsmedelsverket slår fast att ”drycker av soja och havre är miljösmarta”. Författarna till denna 146 sidor långa rapport menar dock att det inte finns tillräckligt med underlag för att kunna säga något säkert om detta. Det saknas vetenskapligt granskade studier när det gäller klimatpåverkan från växtdrycker.
Författarna pekar också på komplexiteten i att försöka jämföra olika livsmedel och betonar att påverkan på landskapet och landsbygdens samhällen också måste studeras.
Om livscykelanalysen är så förenklad, kanske rent av enfaldig, hur kommer det sig att den ändå har blivit så dominerande?
– Hela hållbarhetsfrågan är mycket komplicerad, det finns inga enkla svar. Samtidigt finns det en frustration bland människor som vill göra något och när då någon kommer med diagram med höga staplar, då blir allt väldigt tydligt, säger Ulf Sonesson.
Är det förenklingen som har gett livscykelanalysen dess framgång?
– Ja, förenklingen, den ingenjörsmässiga approachen och att fokuseringen på produkter matchar den kommersiella delen av livsmedelskedjan så väl.
Trots den omfattande kritiken mot hur livscykelanalysen används i dag, är Ulf Sonesson och hans kollegor ändå övertygade om att metoden kommer att vara ett viktigt verktyg i framtiden, förutsatt att den kan utvecklas och kompletteras.
– Vi kommer att behöva göra förenklingar även i framtiden, men vi måste försöka utveckla indikatorer som berättar om andra faktorer än klimatet. Inom näringslivet ser vi att man börjar inse att klimatet inte är allt. Man börjar prata om biologisk mångfald, markanvändning och så vidare.
– När det gäller vår klimatdatabas så vill man se den utvecklas och ta in fler miljöaspekter. Jag är ganska optimistisk. Jag tror att det kommer att tas steg att bredda fokus från klimat till biologisk mångfald och annan miljöpåverkan.

NY SERIE!

HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? Forskningen på området ger inte en lika tvärsäker bild som den som ofta presenteras i media. Det finns en växande insikt om att de biologiska systemen är betydligt mer komplicerade än vad tidigare har sagts. I tre artiklar ska Husdjur berätta om en del av denna nya forskning kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Första delen handlar om livscykelanalysen.
FAKTA

Stor skillnad i resultat i olika studier

Här är några skillnader i mjölkens klimatpåverkan per enhet för ekologisk mjölk jämfört med konventionell i olika studier. Sammanställningen visar att det blir stor skillnad i resultat och därmed svårt att dra säkra slutsatser utifrån en livscykelanalys.
● Energianvändning:
–56 till –7 procent (8 studier)
● Bidrag till global uppvärmning:
–38 till +53 procent (10 studier)
● Bidrag till övergödning:
–66 till + 63 procent (7 studier)
● Bidrag till försurning:
–13 till + 63 procent (7 studier)
● Användning av bekämpningsmedel: –100 till – 89 procent (3 studier)
● Markanvändning: +6 till +90 procent (11 studier)
Källa: Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – are the differences captured by life cycle assessment?
En gränslös diet
 En gränslös diet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den globala dieten som EAT-kommissionen nyligen presenterade har inget att göra med miljömässig hållbarhet eller de planetära gränserna. Det handlar enbart om hälsa, skriver 11 forskare i ett svar på vår kritik av dieten.

För några dagar sedan var jag en av 14 debattörer som kritiserade EAT-Lancet-rapporten i en debattartikel i DN. Igår kom svaret som till stora delar bekräftar vår kritik. Bland annat skriver man att den föreslagna globala dieten är sammansatt utifrån hälsa och inte för att hålla sig inom planetens gränser.

”Rekommendationen för det ökade intaget av vissa grödor kommer från ett hälsoperspektiv och den föreslagna dieten sattes samman med människokroppens behov i fokus, inte planetens. Således utgår vi inte från att alla livsmedel som föreslås är optimala ur ett miljöperspektiv.”

Man skriver vidare:

”När den globala referensdieten testades gentemot de planetära gränserna visade analysen tydligt att det inte räcker med en kostomställning utan att vi även behöver förbättrade produktionssystem.”

Man medger till och med att det finns stora miljöutmaningar för flera av de livsmedel som man rekommenderar ett ökat intag av, och som inte är lösta:

”Vi är väl medvetna om specifika miljöutmaningar för en del hälsosamma livsmedel såsom nötter, frukt, grönsaker, fisk och skaldjur och här behövs investeringar för att minska negativ miljöpåverkan.”

Och ändå är det precis detta som EAT-Lancet-kommissionen har påstått, att man för första gången har tagit fram en global diet som inkluderar både hälsa och en hållbar matproduktion:

”The Commission is delivering the first full scientific review of what constitutes a healthy diet from a sustainable food system, and which actions can support and speed up food system transformation.

”The planetary health diet is flexible by providing guidelines to ranges of different food groups that together constitute an optimal diet for human health and environmental sustainability.”

Enligt vad forskarna nu själva skriver, så har kommissionen hela tiden vetat att den globala diet som man föreslår, inte är uthållig för miljön. Den håller sig inte inom de planetära gränserna. Trots detta sa Johan Rockström, en av huvudförfattarna, i en intervju hos Ekot:

– För att vi ska ha en chans att klara både de sociala rättvisemålen i världen, att alla ska ha ett drägligt liv, men också för att vi ska kunna leva på en planet som har ett stabilt klimat, så krävs den här typen av omställning.

Nej, man har inte heller någon som helst evidens för att den här dieten och de förslag man lägger fram till förändring, uppfyller några sociala rättvisemål.

De elva forskarna bekräftar också en annan av våra huvudpunkter i kritiken, nämligen att man valt att inte räkna in koldioxiden, bara metan och lustgas, när man listar olika livsmedels klimatpåverkan. Att bara räkna metan och lustgas gör att vissa livsmedel som animalier från betande djur och ris, hamnar i ett mycket sämre läge än andra råvaror. Att inte räkna in koldioxiden stöder givetvis huvudbudskapet om att vi ska äta mindre rött kött. Frånvaron av koldioxid i beräkningarna kommer nog som en överraskning för många, eftersom EAT-Lancet-kommissionen har valt att inte vara tydlig med den informationen. Inte ens i det diagram som man har presenterat i olika offentliga sammanhang, bland annat i debattartikeln i DN, skriver man att koldioxiden är bortplockad. Det är något som framgår först om man läser rapporten mycket noga.

Forskarnas förklaring är att man helt enkelt utgår från att världen är fossilfri år 2050:

”Så varför inkluderades inte utsläpp av koldioxid i analysen? Det beror på att rapporten antar att samhället, i en strävan att nå Parisavtalet, har ställt om till helt förnyelsebara energikällor år 2050.”

Världen kanske är fossilfri då, men det är det ingen av oss som vet för tillfället. Om man är framtidsoptimistisk när det gäller koldioxiden, varför är man inte det när det gäller metan och lustgas? Även här kan det göras förbättringar som minskar utsläppen. Redan idag är det stor skillnad mellan de svenska metanutsläppen per kilo mjölk och kött, jämfört med de globala. Varför skulle inte världens idisslare ha närmat sig Sveriges idisslare när det gäller metanutsläpp under dessa dryga 30 år?

Det kan rent av vara så att 2050 har vi börjat förstå att metan och lustgas är två helt olika växthusgaser jämfört med koldioxid, eftersom dessa gaser har betydligt kortare livslängd. Vi har börjat inse att det är skillnad på det korta kretsloppet av kol och på det långa. Att det är en enorm skillnad på metan som har en omloppstid på 12 år, medan koldioxiden lever kvar i tusentals år.

Ja man kan räkna och resonera på en massa olika sätt, men oavsett hur man gör det så borde man vara tydlig i sin kommunikation. Och det blir särskilt viktigt om man säger sig jobba med vetenskap.

 

Den globala morotspolisen
 Den globala morotspolisen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förra veckans uppmärksammade rapport från Eat-kommissionen säger sig vetenskapligt ha tagit fram vad som är en hälsosam och hållbar global diet. Men rapporten och själva förhållningssättet visar snarare på flera av de brister som delar av forskningen av matens hållbarhet lider av. Forskaren har förvandlats allt mer till opinionsbildare, en slags globala morotspoliser.

Förra veckan presenterade EAT-kommissionen sin lösning på hur matsystemet ska bli mer hållbart. (Här kan man läsa forskningsartikeln i sin helhet.) Det är inget nytt att forskare försöker tala om för oss vad vi ska äta för att rädda vår hälsa eller vår planet. Tvärtom har den utvecklingen pågått ett tag. Problemet är att resultaten ofta blir ganska märkliga. Chalmersforskarna kom exempelvis fram till att vi kan äta 120 kilo kött, fisk och ägg per person och år, vilket är betydligt mer än dagens konsumtion, och ändå klara klimatet. Vi skulle också kunna äta hela tre gånger så mycket kyckling som i dag. I EAT-kommissionens rapport bör vi exempelvis äta lika mycket nötter och jordnötter (100 gram) som potatis och andra stärkelserika rotfrukter! Det är ett milt sagt märkligt råd, inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även exempelvis för många afrikanska länder där man äter kassava, jams eller andra rotfrukter. Ett annat besynnerligt råd är det höga intaget av frukt och grönt, 500 gram. Det är i och för sig en siffra vi känner igen från Livsmedelsverkets rekommendation, men det är samtidigt en väldigt hög siffra som vi inte klarar av att äta, trots alla år av uppmaningar att äta mer frukt och grönt. Globalt sett är det en oerhört stor mängd frukt och grönsaker eftersom dessa livsmedel, precis som kött, är en lyxvara. Något som författarna till rapporten inte riktigt verkar ha förstått. Och sedan finns givetvis fixeringen vid att kött från idisslare är livsfarligt, men den frågan har jag skrivit om flera gånger tidigare så den lämnar jag därhän.

Visserligen skriver rapporten att man ska ta hänsyn till lokala matkulturer och odlingsförhållanden, men när man ner till minsta gram sätter upp en global diet så suddar man samtidigt helt bort den lokala anpassningen. Och detta är också min huvudkritik – själva tanken att vi ska äta i princip samma sak oavsett var vi bor i världen är ingen hållbar tanke. Idén om en global diet passar däremot som hand i handske på dagens allt mer globaliserade och industrialiserade livsmedelskedja. Och är det något som är tydligt med EAT-kommissionens rapport så är det att den inte vill utmana de rådande förhållandena som har skapat detta bristfälliga matsystem.

Rapporten ansluter sig till ett förändrat förhållningssätt som pågått ett tag inom de delar av forskningen som arbetar med hållbar matkedjan, där forskarna blir mer opinionsbildare än vetenskapsmänniskor. Bakom de uppställda sk ”vetenskapliga” dieterna har forskarna aldrig gjort några mätningar eller liknande, grundforskning lyser med sin frånvaro, utan baserar sina slutsatser på teoretiska resonemang utifrån befintliga siffror. En del av de här siffrorna är ifrågasatta, vilket jag skrivit om tidigare. Den ofta använda metoden för att räkna ut matens påverkan på miljö och klimat, livscykelanalysen, är också ifrågasatt, inte minst eftersom den missar matproduktionens stora variation. En studie jämförde ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visade att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en konventionell mjölkliter, kan variera mellan hela -38 och +53 procent!

Det är också mer regel än undantag att de forskare som ägnar sig åt att tala om vad vi ska äta, saknar kunskap om det komplicerade biologiska system som ändå jordbruket är. Man utelämnar ofta biologisk mångfald, spridandet av gifter i naturen, djuromsorg, arbetsvillkor, sociala villkor med mera. De ekonomiska spelreglerna, som trots allt styr väldigt mycket av vilken mat som produceras och konsumeras, tar man nästan aldrig med. Inte heller pratar man om de maktförhållanden som finns inom livsmedelskedjan och hur detta påverkar vad vi äter. Gastronomi, matkultur och smakens kvalitet finns heller inte med. För det mesta ingår heller inte stegen efter jordbruket, dvs vad som händer vid förädling, konsumtion, tillagning osv och då ligger cirka 50 procent av matens klimatpåverkan i vår del av världen, efter jordbruket. I fallet med EAT-kommissionens rapport, så väljer man också att helt enkelt inte räkna med koldioxiden när man jämföra de olika livsmedlens klimatpåverkan. Man räknar bara metan och lustgas, vilket gör att animalier och ris får ett betydligt sämre läge än de flesta andra vegetabilier. Japp, ni läste rätt, man räknar inte koldioxiden, vilket är allt annat än seriös forskning.

EAT-kommissionens rapport är som sagt inte först med att vetenskapligt tala om hur vi ska äta, även om man nu försöker ge sken av att detta är Den Stora Lösningen. Det är trots allt hela 39 forskare involverade som ska ut på turné med sin förkunnelse till inte mindre än 30-talet olika platser i världen. En enorm satsning och det skulle vara intressant att se budgeten för detta. Men med denna ansats så skulle man förvänta sig en del tankar om vilken genomgripande förändring som vår matproduktion och vårt samhälle behöver genomgå för att vår matproduktion ska bli mer hållbar. Men här duckar man för de stora frågorna. När man skriver att matsvinnet ska minska så blir det återigen en fråga om förpackningar, datummärkningar och konsumentinformation. Man missar hela orsaken, att vi äter och slänger för mycket mat därför att det helt enkelt produceras alldeles för mycket, till stor del med hjälp av billiga fossila bränslen. Fokuseringen på att det är vissa råvaror som är nyttigare än andra, gör att man missar att på allvar diskutera och ifrågsätta hur dagens mat produceras. För att inte stöta sig med någon blir det lite-av-varje. Regenerativt jordbruk blandas med precisionsjordbruk och intensifiering och man ser inte, eller väljer att inte se, att det här är olika system som står i konflikt med varandra. Man lyfter vikten av biologiska mångfald, men anser samtidigt inte att vi ska äta kött från de som är en förutsättning för den biologiska mångfalden, de betande djuren. De bristande näringsbalanserna, det vill säga överskott och underskott av kväve, fosfor mm, ska jämnas ut på något mystiskt sätt. Hur är oklart.

Det är en lång rapport. Det är en imponerande lineup av forskare, där flera har presterat en intressanta rapporter tidigare. Frågan är varför resultatet den här gången är så futtigt. Och varför man som seriös vetenskapsmänniska, lånar sig till detta?

 

Slutstation för det effektiva jordbruket
 Slutstation för det effektiva jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den som någon gång har stirrat ut över ett ändlöst fält av majs eller soja i Brasiliens Mato Grosso, glömmer det inte. Det är ett spökligt landskap där det är nästan helt tyst. Det finns inga andra växter, inga djur och absolut inga människor, utom den korta tid som stora jordbruksmaskiner kör över markerna. Det är ett landskap som är oerhört effektivt och produktivt i en mycket begränsad mening, industrijordbrukets våta dröm. Och det är, förutom majsen eller sojan, ett dött landskap.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel. Här är en längre variant på samma artikel:

Det är tyvärr inget unikt för Brasilien utan det ser ut på liknande sätt i den amerikanska Mellanvästern – enormt produktiva åkrar och samtidigt en landsbygd med allt färre, äldre felnärda och feta människor, ytterligare en effekt av det industriella matsystemet. En klaustrofobisk känsla som tar andan ur en härskar också i Indonesiens till synes ändlösa plantager av palmolja. Nyligen besökte vi en mjölkanläggning i ryska Kaluga med nästan 3 000 kor. Dessa kor befann sig dygnet runt i rörelse, till eller från den stora mjölkkarusellen, samtidigt som deras tusentals kalvar stod ensamma i sina små vita plasthyddor i oändliga rader. En effektiv fabrik av mjölk. Dessa är alla uttryck av samma effektivitetstanke.

Sedan 1960 har världens befolkning fördubblats, men jordbrukets produktion har under samma tid ökat tre och en halv gång, trots att åkermarken bara ökat med 10 procent och betesmarken med 8 procent. Det är imponerande. Men vi har utvecklat ett jordbruk som förbrukar stora mängder insatsmedel och fossil energi där cykler av näringsämnen är allvarligt rubbade och utrymmet för andra arter krymper mycket snabbt. Vi har också fått en överproduktion av kalorier där drygt två miljarder människor lider av fetma, där lokala matkulturer slås ut av anonym, billig bulkmat och där landsbygden dör när lantbruk efter lantbruk dukar under i den internationella konkurrensen. Djurskötseln har också industrialiserats vilket gör att djurens roll i livsmedelsförsörjningen alltmer går från utnyttja ekologiska nischer och att omvandla restprodukter till att konsumera det stora överskottet av spannmål och soja.

Vi undrar om de olika forskare på senare tid propagerar för ett ännu mer intensivt jordbruk (exempelvis i Sveriges Television 23/12, Svenska Dagbladet 27/12 och Dagens Nyheter 27/12) aldrig har sett hur effektivitetens landskap, fält och djurfabriker ser ut? Har de aldrig sett vad som händer med människors samhällen, liv och mattallrikar där deras förment vetenskapliga jordbruk drar fram? Har de helt missat alla de miljöproblem som dagens industriella jordbruk har orsakat och orsakar? Hur har de kunnat undgå övergödning, klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, utarmning av matjorden, rubbningen av cyklerna för fosfor och kväve, övervikten och fetman, förlusten av gastronomisk mångfald, utslagningen av lantbruket och landsbygden? Hur har man föreslå ytterligare mer av samma saker som redan har skadat planeten så mycket?

Udden har varit riktad mot det ekologiska lantbruket som anses för ineffektivt. Det producerar för lite mat per hektar och använder därför för mycket mark. Kritiken är inte ny. Tidigare har ekolantbruket blivit beskyllt för att orsaka världssvält. Nu är det livsfarligt för klimatet. Kritiken går ut på att det är bättre att odla mat så effektivt och intensivt som möjligt. På det viset kan man ”spara” mark och där plantera skog för att binda kol och mildra klimateffekten, alternativt låta det bli vild natur.

Det låter kanske rimligt och bra, men vad det egentligen handlar om är att ytterligare intensifiera dagens industriella jordbruk. Om det viktigaste är att få fram så mycket kalorier som möjligt på så liten yta som möjligt, då behöver vi egentligen inte göra så mycket annat än att stimulera den pågående utvecklingen inom jordbruket och maten. Resultatet vet vi redan. Det är en fortsatt globalisering, homogenisering och industrialisering av hela livsmedelskedjan. Framtiden tillhör de riktigt stora monokulturerna av de råvaror som är mest produktiva som soja, palmolja, socker, majs, vete och ris, och industriell bearbetning av dem till fyrkantiga paket. På animaliesidan blir det intensiv uppfödning av kyckling och lax som kommer att fortsätta dominera utvecklingen. Det betyder också fortsatt nedläggning av lantbruket i stora delar av Sverige, för det är inte bara ekolantbruket som är ineffektivt i ett globalt perspektiv, utan stora delar av det svenska lantbruket saknar internationell konkurrenskraft.

Ett enögt fokus på en teknologisk definierad effektivitet utan hänsyn till maktförhållanden, ekosystemen, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden präglar de som propagerar för ett allt intensivare jordbruk. Effektivitetstanken löser heller inte klimatfrågan, tvärtom. Den gör det bara möjligt att fortsätta blunda för vårt stora beroende av fossila bränslen och ständigt ökade förbrukning av resurser, och blir på så sätt en variant av klimatförnekelse. Maximerad kolbindning i naturen med ett industriellt perspektiv kommer att betyda ökad exploatering av ekosystem som hittills varit förskonade. På samma sätt är föreställningen om att ett intensivt brukande gör det möjligt att ”spara” mer mark som kan bli skyddad och ”vild” natur, för det mesta en illusion. Resultatet av lantbrukets effektivitet har oftast varit att den mark som slutat vara åkermark eller betesmark har blivit plantageskog, i Sverige ensidiga granåkrar. En mycket liten del har avsatts för naturvård. Samtidigt har allt mer mark tagits i anspråk för gräsmattor, köplador, logistikcenter, motorvägar, kraftledningsgator, golfbanor eller vattenkraftsmagasin.

Alternativet är ett jordbruks- och livsmedelssystem som utgår från de lokala resurserna i samspel med naturen. Även ett sådant system behöver använda resurserna effektivt, men det skapar samtidigt plats för fler levande varelser och stöttar många nyttor och funktioner, inte bara antal ton saluduglig biomassa eller kalorier per hektar. Kolbinding, goda och hälsosamma livsmedel, ett rikt samspel mellan människor, växter, tama djur och med det vilda, mänskliga relationer och kultur — allt kan rymmas i samma mycket produktiva kulturlandskap. Det är också en vision för landsbygden som en plats för människor att leva istället för att vara stadens råvaruleverantör och soptipp. Det kräver att man inte tänker i samma gamla hjulspår där man försöker lösa ett problem i taget med mer av samma medicin som redan gett jorden feber.

Ann Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och ledamot av Kålrotsakademien

Gunnar Rundgren, författare, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien