Apr 7 2017

Tekno-Jesus

Artikeln har publicerats i magasinet Tiden

Labbodlat kött, GMO, 3D-mat, vertikala odlingsväggar, insektsmjöl – många äro teknofrälsarna som ska rädda vår planet från klimathot, miljöförstöring och svält. Problemet är att de ofta lovar mer än de kan hålla, men framför allt, att de drar resurser och fokus från de förändringar av vår matproduktion och livsstil som är nödvändiga att göra.

Inomhusodling i näringslösning med konstljus, gärna i flera lager, är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. I Linköping pågår sedan ett antal år tillbaka förberedelser för »Plantagonen«, ett 19 våningar kombinerat växt- och kontorshus där det ska odlas 5000 ton pak choi årligen. Nyligen gick ett företag från Dubai in som del-ägare och fortfarande återstår att se om byggstarten verkligen kommer att ske under 2018. Under tiden ska företaget starta inomhusodling i DN:s gamla tidningsarkiv i en källare på Kungsholmen.

I slutet av förra året delade också Stockholms stad ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: »Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.« Det låter kanske imponerande, men odlingssystemet är inte alls så revolutionerande som kommunen och företaget påstår. Tvärtom håller de vertikala hydroponiska odlingssystemen inte alls vad de lovar. De är vare sig energisnåla, klimatsmarta eller yteffektiva.

Att odla grönsaker inomhus med LED-lampor slukar minst tio gånger mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om man odlar på friland. Den höga energiförbrukningen gör också att systemet kräver mer yta jämfört med att odla i ett vanligt växthus eller ute på åkern, trots att man odlar i hyllsystem. För att odla en kvadratmeter bladgrönsaker med konstljus går det åt mer än 1000 kWh per år, medan den genomsnittliga energiförbrukningen i ett vanligt växthus ligger på 158 kWh, enligt Jordbruksverket. Lågt räknat skulle det här innebära att det för varje hyllplan grönsaksodling krävs tio gånger större yta med solpaneler.

Om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att marijuana är en av få växter som är ekonomiskt försvarbart att odla på detta sätt. »Gräs« är helt enkelt tillräckligt dyrt, priset ligger någonstans på 100–150 kronor grammet.

Hade någon från juryn för innovationspriset besökt några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, det vill säga i näringslösning. Det är en gammal teknik som av tidningen Time redan under 1930-talet omnämndes som »framtidens odling«. Med hjälp av trädgårdsforskaren Inger Olausson får vi tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1950 som blickar tillbaka på det gångna året. Där förstår vi att nyheten nått även Sverige. Så här skriver man: »Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.« I samma artikel skriver man också om användandet av »konstgjort ljus«. Inget nytt under solen alltså. Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis, majs eller några andra av de grödor som faktisk mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Växthusodling (med eller utan konstljus) är alltså inte alls ett sätt att producera »mat för staden«, ännu mindre att »föda världen«.

Så varför slukar så många, inte minst media, okritiskt alla dessa luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar, samtidigt som allt fler hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt jobbigare åtgärder som att åstadkomma en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en föreställning om att detta är framtidens matproduktion. Alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser.

Ett annat sådant exempel är gentekniken där kemiföretagen och förespråkarna först lovade att detta var lösningen på i stort sett alla framtidens matproblem. Med hjälp av den nya tekniken skulle man kunna öka skördarna i ett nafs, ta fram grödor som skulle kunna växa i öknen och innehålla mer näringsämnen. Svält och undernäring skulle vara historia. Men alla som visste något om växtförädling, visste också att det inte finns någon »hög-skörd-gen« som det bara är att skruva lite på. Att öka skörden och samtidigt inte få negativa resultat som minskat näringsinnehåll, känslighet för sjukdomar och så vidare är ett komplicerat arbete där inte bara flera olika gener samverkar utan också myllan, klimatet, nederbörden med mera. Inom växtförädling och odling får man sällan något gratis, ett uttag på ett ställe ska betalas någon annanstans.

Med facit i hand har gentekniken inte heller visat sig vara fullt så potent som det påstods. De flesta tillämpningar som hittills har gjorts handlar om att göra växterna tåliga mot ogräsmedlet glyfosat (mest känt under varumärket RoundUp) så att den växande grödan kan sprutas med bekämpningsmedlet utan att själva grödan dör. Den näst vanligaste applikationen är att man har gjort några växter tåliga mot vissa insektsangrepp. I båda fallen handlar det om att spara några hundralappar per hektar för bonden.Fortfarande har man inte fått fram några av de utlovade underverken. Inte ens »Det Gyllene Riset«, ett A-vitaminberikat ris som ska minska näringsbrist hos fattiga i Asien, har blivit verklighet efter trettio år av forskning. Förespråkarna skyller på aktioner från Greenpeace, men sanningen är snarare att riset inte fungerar som det var tänkt.

Gentekniken är ett bra exempel på hur det går när man fokuserar på fel fråga. Samtidigt som striden kring gmo var som hetast i Sverige och övriga Europa, lades det mesta av den svenska växtförädlingen ner. Sverige och Norden ansågs vara för liten marknad för att ha kvar en växtförädling som utgår från vårt klimat och jordmån.

Under stort ståhej presenterades den första lilla labbodlade burgaren inför världspress och kändisar för ett par år sedan. Hundrafyrtiogrammaren hade kostat 2,8 miljoner kronor att tillverka men smakade ändå »så där«. I dag hävdar en av forskarna bakom tekniken, Mark Post, att kostnaderna har sjunkit kraftigt till elva dollar per burgare, men att det handlar om »åtminstone ett par decennier till«, innan metoden kan skalas upp och bli kommersiellt gångbar. Post och hans team har stora hinder på vägen, milt sagt. Köttet måste odlas med hjälp av serum från kalvfoster, något som inte är så tilltalande för den målgrupp som anser att köttuppfödning kan likställas med mord. Det odlade köttet kommer vare sig smakmässigt eller näringsmässigt i närheten av nötkött. Att cellodlingarna behöver bada i antibiotika är inte heller riktigt bra storytelling.

Vill man lansera något nytt och trendigt finns det några ingredienser som brukar återkomma. Det är en fördel om de som presenterar idén inte har någon som helst bakgrund i lantbruk eller livsmedelsproduktion utan kommer från reklamsvängen, IT-branschen eller har gått på Handelshögskolan. Inspirationen ska gärna komma från New York eller om det handlar om något vegetariskt – Kalifornien. Givetvis använder man Ny Teknik, helst digital, open source, cirkulär, disruptiv, innovativ och revolutionerande. Hållbart och lönsamt är så självklart att den karismatiska entreprenören inte behöver förklara hur det ska gå till. Denna innovationscocktail ska dessutom kombineras med en vanlig fördom, nämligen att lantbruket är lite efter när det gäller teknik, att bönder är sega traditionsbundna surgubbar som »gör som de alltid har gjort«.

Lantbruket är dock en av de branscher som har effektiviserat och rationaliserat sig själv som få andra. Det är trots allt bara hundra år sedan halva befolkningen jobbade i jordbruket, jämfört med mindre än 1 procent i dag. En lantbrukare försörjer i dag cirka 200 personer med mat. Automatiseringen är omfattande och en vanlig gård har maskininvesteringar för många miljoner. Mjölkrobotar, automatisk utfodring och utgödsling, GPS-styrda och/eller självkörande traktorer och andra maskiner, drönare, ständig uppkoppling på börserna för att följa prisutveckling på jordbruksråvaror – allt detta är redan verklighet.

Samtidigt är vår livsmedelsförsörjning fortfarande helt beroende av ett fåtal grödor som domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De stora skördeökningarna beror på att vi tagit en större del av naturens årliga produktion och inte på att vi har lyckats effektivisera den grundläggande processen, fotosyntesen. Urval av växter och djur, utveckling av växtföljder och integration av växtodling och djurhållning har varit nyckelprocesser.

Ett stort språng i livsmedels-försörjningen kom till av en slump. När Columbus julen 1492 steg i land i Västindien var det startskottet för ett intensivt utbyte av växter mellan den nya och den gamla världen som motsvarade tusentals års utveckling på bara ett århundrade. Den gamla världen fick majs, potatis och tomater medan den nya fick vete, soja och tamdjur. Nästa stora språng var mekaniseringen som påbörjades på artonhundratalet men fick sitt genombrott efter andra världskriget. Processen att tillverka konstgödsel kan nog också räknas som en revolution.

Den så kallade Gröna revolutionen är ett bra exempel på hur mångfacetterat jordbrukets utveckling är. Den handlade inte om någon enskild ny innovation och var egentligen ingen revolution. Den handlade om ett paket av redan känd teknik – förbättrade utsäden, bevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel – som kombinerades med avsevärda insatser av forskning och kapital.

På senare tid har ökad kontroll och styrning blivit centrala för jordbruket och inomhusodlingar och odlat kött ses som en logisk fortsättning eller extrema uttryck av detta. Men total kontroll är också sårbart och svårt eftersom det bygger på total kunskap eller lärande system. Detta demonstrerades minnesvärt i början av 1990-talet av Biosphere 2-experimentet i Arizona där man försökte skapa ett ekosystem i ett 13000 kvadratmeter stort växthus. Försöket fick avbrytas eftersom det blev brist på syre för de åtta människor som bodde i detta 200-miljoners projekt. Försöket övertygade NASA att befolkning av andra planeter inte är realistiskt.

Kolonisation av rymden, ny teknik för obegränsad tillgång till ren och billig energi, infångandet av koldioxid eller annan teknik för att begränsa växthuseffekten är andra uttryck för vår önskan att lösa stora och komplexa problem med teknisk innovation i stället för att förändra vår livsstil. De nya frälsarteknikerna utspelar sig alltid långt borta från landsbygden och framför allt – de har inget med åkern och marken att göra – eller djur. Labbodlat kött symboliserar kanske starkast önskan om att »tillverka« mat, utan att behöva få smutsig jord under naglarna, tvingas utsätta sig för vädrets makter eller levande varelser som djur. Där finns förmodligen också förklaringen till fascinationen över frälsarteknologierna – det vetenskapliga, rena, kliniska sättet att betrakta och hantera världen: Där odling handlar om tillförsel av exakta kvantiteter näringsämnen till ett dött substrat. Där mat bryts ner i protein, kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och kalorier. Och där hälsa blir en fråga om stegräknare, BMI-mått, blodtryck och kolesterolvärde. Allt långt borta från andra aspekter som odling som skötsel av vår plats på jorden, måltiden som en social gemenskap och hälsa som välmående.

De flesta innovationer kommer att misslyckas, det ligger i sakens natur. En del av dem är fungerande teknik, men faller ändå ifrån av rent praktiska eller ekonomiska skäl. Men utan tvekan kommer en del av innovationerna att överleva även om det oftast tar lång tid innan de kan skalas upp och spridas. Någon av dem kommer till och med visa sig vara betydelsefull så vi ska givetvis inte avfärda alla nyheter, men vi ska heller inte bete oss som statister i en dålig västernfilm och flockas runt den kringresande charlatanens påstådda mirakel-mediciner. I stället ska vi använda vår kunskap och förmåga till kritisk granskning och analys. Det är trots allt ändå det som kännetecknar ett seriöst förhållningssätt till forskning och utveckling.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Mar 25 2014

Korv & politik

Krönika ur senaste numret av Tiden

Skafferiet har alltid fungerat som ett av de viktigaste rekvisitaförråden för att visa status, klass och ibland även politisk tillhörighet, men vissa rätter har under vissa tider varit mer politiska än andra. Som korven. Och ibland är det mer rätt med lågstatusmat, än med högstatus.

Det höjdes inga ögonbryn när Göran Persson i en intervju berättade att hans favoriträtt är abborre. Ingen passade heller på att fråga om det var ett arv från Karl Marx, som också lär ha varit en stor fiskälskare. Vilken typ av fisk vi äter är givetvis oerhört laddat, men abborre eller ”fisk” är ändå mat som är ytterst politiskt lågmäld.

Den signalerar borgerlig tillvaro men inte så mycket mera.

Annat är det med korven.

På senare år har den handstoppade korven på köttet från de handklappade djuren blivit en av de viktigaste troféerna i köket för den som vill visa sig på de övre pinnarna på medelklasstegen. För politikerna förhåller det sig tvärtom. När de behöver övertyga oss om att de är vanliga människor som lever vanliga liv, då är det den alldeles vanliga korven som de tar till.

Det visste exempelvis Mona Sahlin när hon 1995 i sitt berömda försvarstal i Tobleroneaffären sa att hon hellre var hemma och åt falukorv med ungarna än käkade entrecôte med LO. Tyvärr var hon inte lika medveten i valet av sitt resmål för time outen, Mauritius var inte falukorv.

Gerhard Schröders förtjusning i korv kan också ha bidragit till att förlänga hans tid vid makten som förbundskansler. Schröder har alltid hyllat traditionell bayersk mat och särskilt currywurst. Praktiskt nog räknas den kokta, ketchup- och currydränkta korven som arbetarmat. En utmärkt rätt för den som behöver visa att det trots allt bultar ett socialdemokratiskt hjärta innanför de dyra italienska kostymerna.

SPD i Nordrhein-Westfalen tog detta ytterligare en nivå när partiet 2012 körde med valsloganen: ”Currywurst ist SPD!” Kampanjen fick stort genomslag, blev visserligen lite häcklad men det var inget mot den bombmatta som mötte De Gröna när de förra året föreslog en korvfri dag. Man fick givetvis göra total avbön från detta.

För alliansen och i synnerhet för Moderaterna är det givetvis också oerhört viktigt med folkliga attribut. Och självklart dyker då även korven upp. Korvgrillningen i Maramö blev visserligen hårt kritiserad, men budskapet nådde ändå ut – alliansen är som folk är mest och grillar till och med korv ibland.

Ännu mer genomtänkt har Fredrik Reinfeldt använt sig av korven. Han har vid flera tillfällen lyft fram falukorven som basen i sin matlagning. Däremot har han inte andats ett ord om att dricka champagne till korv stroganoffen. Det skulle nämligen förvandla rätten till en ”Calle Bildtare”, enligt den tidigare socialdemokratiska ministern Sten Andersson. Låt vara att Carl Bildt som utrikesminister och i egenskap av att vara just Carl Bildt, kan få hållas med eventuella excesser, men partiledaren för Det Nya Arbetarpartiet vet att vårda den goodwill som en enkel falukorv kan ge.


Aug 8 2013

Gourmet med samvete

 

I senaste numret av den makalöst vackra och intressanta gastronomiska tidningen Fool inser jag att något har hänt. Gourmeten blundar inte längre och äter sin gåslever med god aptit, utan att reflektera över hur gåslevern har blivit till. I alla fall inte alla. I tidningen finns en artikel baserad på forskningsrön som visar att kycklingar och höns är betydligt intelligentare djur än vad vi kanske tror och därmed blir dagens uppfödning ännu mer obarmhärtig.

En dansk skribent har modet att ifrågasätta den danska baconproduktionens hållbarhet. Hon  ägnar sig dessutom åt en oerhört underhållande fantasi om vad som skulle hända om Danmark släppte ut alla sin grisar och de fick leva sida vid sida med de tvåbenta invånarna.

Och själv har nöjet att bidra med en artikel om matproduktionens kommersialisering och vad det egentligen innebär för djuren, naturen, bönderna och oss konsumenter.

Låt mig återigen betona att detta är en oerhört vacker mattidning, gjord av det passionerade paret Lotta och Per-Anders Jörgensen. Det finns bilder här som gör mig nästan gråtfärdig, just för skönheten i dem. Det är alltså inget självklart forum för kritiska artiklar om dagens matproduktion. För bara några år sedan hade det varit omöjligt och det är fortfarande en omöjlighet i de allra flesta mattidningar att prata om tallrikens bakgårdar.

Men någoting har hänt .Det har smugit sig in ett samvete i gastronomin. Magen och smaklökarna är inte längre ensamma Herrar på Täppan. I alla fall inte alltid.

Det märktes redan när ekoboomen briserade för  6-7 år sedan. Plötsligt stod kockarna i kö för att lovsjunga eko och närodlat. Och den här gången flockades också flera av ”stjärnorna” runt ekogrytorna, inte bara här utan även utomlands.  Sedan hindrade inte detta att samma passionerade kock kunde servera majsuppfödd biff från en feedlot i Nebraska eller stå och prata i nattmössan om råvaror och producenter därför att man helt enkelt inte hade någon aning.

Men ändå. Viljan fanns där.

På senare tid har viljan förvandlats till ansvar. Jag har tidigare skrivit om Gastón Acurio från Peru som tillsammans med flera andra ledande kockar i världen vill ta ett större ansvar för matproduktionen och den biologiska mångfalden. Gaston mottog i våras White Guides internationella gastronomiska pris för sitt arbete.  Under våren kom också White Guides nystartade mattidning White Paper med ett temanummer om framtidens mat där den industriella matproduktionen ifrågasattes på olika sätt. Den insikten, att ett industriellt och monokulturellt jordbruk också på sikt ger en ensidig gastronomi, är en ny insikt för denna publik.

En fluga gör ingen sommar och ett par stjärnkockars kritiska röster gör heller ingen matrevolution, men växer protesterna från den gastronomiska eliten är det ändå en kraft som inte ska underskattas.


Jan 4 2013

Junkfood och funk food

”Skriv något om funk food i stället för junk food”, är uppmaningen jag får av bloggaren himself.

Det blir alldeles blankt i huvudet. Junk food har väl alltid varit rock´n roll? Oavsett om man stått på eller framför scenen så har väl hamburgaren varit nästan lika obligatorisk som oblaten till nattvarden? Och kanske också haft samma symbolvärde när både artister och fans förenats i unison tugga, oavsett om burgaren  serverats på porslin i logen eller i snålblåsten vid korvmojen efter konserten.

Fett, socker, kött, alkohol och diverse andra stimulantia – se där en diet i populärmusikens anda! Den standarden satte redan Kungen själv som enligt uppgift gärna svullade burgare, brownies, smörstekta mackor med mosad banan och jordnötssmör och sköljde ner med litervis läsk. Med den dieten behöver man inte ens fundera på om han verkligen är död eller inte.

Rock har alltid handlat om att strunta i vad mamma säger och därmed också vägra äta upp grönsakerna på tallriken. Vem brydde sig om att Cliff Richard ratade köttet, när han enligt mitt minne, kom ut som den första vegetariska musikern? Han gillade ju inte sex heller.

Men sedan vet vi ju vad som har hänt. Vi fick en Alex James (Blur)som köpte bondgård och började tillverka prisade ostar,  en Alex Kapranos (Franz Ferdinand) som skrev matkrönikor, ja ett antal musiker som visade att de minsann kunde beställa annat på fina krogen än den obligatoriska köttsemlan.

Till och med de riktigt hårda grabbarna, eller numera lite ålderstigna farbröderna, i band som Kiss, AC/DC och Motörhead har övergett Jack Daniels-flaskan och i stället lanserat egna viner.

De enda som på allvar verkar hålla junkmatens flagga högt är flera av de amerikanska hiphopartisterna som gärna ägnar sig åt frosseri och sex och helst på samma gång. Feta rhymes verkar kräva fet diet, något som Fredrik Strage skrev oerhört underhållande om i en DN-krönika för ett år sedan.  Men frågan är hur länge de överdimensionerade beatboxande midjemåtten kommer att hålla? Både i Sverige och i USA ser vi hur de nu inte längre så purunga hiphopparna blir allt mer fitnessfokuserade.  Kanske var det ingen slump att Kayne Wests fatburger-kedja fick stänga igen sin krog i Chicago för ett år sedan, utan mera ett tecken i tiden?

Bloggtexten publicerades ursprungligen för dahlsidan, en av de bästa musikbloggarna just nu!

 


May 12 2012

Skafferiet – en fet debatt

Måndagens debatt på Skafferiet/Berns kommer att handla om fett. För inte särskilt länge sedan var vi livrädda för det, nu är vi som galna i det – lardo, märg, tjocka fettkappor, det insprängda gula, oljor, smör, grädde – vi kan inte få nog av det! Vi har kapitulerat för vårt genetiska program och fullständigt frossar. Men nåde den som blir fet!

På måndag får vi höra vad debattpanelen har att säga, men nu är det debattledarna som har ordet i en himla massa prat om fett

En liten försmak. Välkomna att lyssna!

 


Feb 18 2012

Vid fel köttgryta

Det finns en gräns för hur nära köttgrytorna även en kock kan vara. I alla fall om kocken råkar tillhöra den översta gräddan och köttgrytan är Mc Donalds, då kan inga Michelinstjärnor i världen rädda ens besudlade anseende.

Det är svårt att vistas ens några timmar i Tyskland utan att stöta på Alfons Schuhbecks nuna. Han är inte bara en av Tysklands mest kända kockar, han är överallt! Just nu rullar han återigen en serie matlagningsprogram på TV. Reser man med Deutsche Bahn är det Alfons Shuhbeck som har tagit fram menyn i restaurangvagnen .Befinner man sig dessutom i München är herr Schuhbecks närvaro nästan löjligt påtaglig i form av hans krogar, kryddbutiker, chokladbutik osv. Alfons har med andra ord ett finger, inte bara i såsen, utan i rätt många sammanhang där det går att tjäna pengar.

”Skicklig i affärer – eller ska vi säga girig? ”är den tyska mattidningen Feinschmeckers omdöme om honom i senaste numret.  Det som får tidningen att såga den gemytlige bayraren längs fållkanten av köksförklädet är hans senaste tilltag – reklam för Mc Donalds, ”mat som har lika stor betydelse för njutning som en visselpipa har i en symfoniorkester”, fortsätter tidningen.

Det är ett veritabelt lustmord av denna kock som länge hyllades som en av de främsta i Tyskland. Nu verkar det inte spela någon som helst roll att han var den tredje kocken i världen, utanför Frankrike, som Guide Rouge delade ut sin stjärna till.

I Sverige fick Erik Lallerstedt också utstå en del spott och spe när han sålde, kanske inte sin själ men väl sin nuna i reklam för samma snabbmatsföretag på 90-talet. Det tog honom några år att få tillbaka sitt anseende fullt ut, även om ingen hoppade på honom lika brutalt som nu sker i Tyskland med stackars Alfons.

Pengar luktar inte, brukar det heta. Men det är förmodligen ett av de felaktigaste talesätten vi har. Alla vet att pengar från fel källa har en odör som sitter kvar länge, inte minst i varumärken.


Nov 21 2011

Allt kött är hö

Kvällens debatt på Skafferiet på Berns handlar om kött. Varför äter vi alltmer kött, trots att argumenten emot bara blir fler och fler?

Köttet är vårt nya svarta. Sexköpen är förbjudna, rökningen undanträngd till balkonger och uteserveringar och knarket är fortfarande lika olagligt. Vid sidan om alkoholen seglar köttet upp som en alltmer åtråvärd last som dessutom inte är reglerad i lag men där motargumenten blir allt mer moraliska. Vi ska inte äta så mycket kött om vi vill vara rädda om miljön och djuren. Och vilken rätt har vi egentligen i vår välmående del av världen att sätta oss till doms över andra levande varelser och hålla dem i fångenskap, döda dem och äta upp dem? Ofta under rätt obehagliga former.

Och köttförespråkarna använder också moraliska argument. Vi ska äta SVENSKT kött om vi vill värna djuren, miljön och Det Öppna Landskapet. Och givetvis också Den Svenska Bonden, fast just det säger man inte så mycket om, även om detta egentligen är huvudskälet.

Och därmed är succén given, ladda ett beteende, en vara eller vad som helst med tillräckligt mycket moral och etik och du får en strömning som attraheras av det lite smått förbjudna. Särskilt om det dessutom står ett slag om huruvida rött kött är skadligt för vår hälsa, eller rent av nyttigt om vi kallar det för stenålderskost. Kanske är det därför som vi ägnar oss så ohämmat åt köttfrosseri just nu? Kanske är det därför som antalet köttkrogar växer upp som svampar ur backen?

Eller kanske äter vi bara mer kött för att det är gott och billigt?

Men egentligen borde köttmotståndarna och köttivrarna vara överens, i alla fall den del av köttmotståndet som handlar om att vi ska äta mindre kött. (Den grupp som tycker att vi inte ska äta kött överhuvudtaget är en annan diskussion.) Åtminstone den svenska köttindustrin borde inte ha några som helst problem med att vi äter mindre kött, särskilt inte med tanke på att hälften av allt nötkött är importerat.

Receptet borde alltså vara att äta mindre kött, men svenskt och dyrt. Då borde alla bli nöjda. Eller?

Vi får se under kvällens debatt.

 


Nov 14 2011

Träslevar och Zlatan

Fick ett mail från gästkrönikör Peter Johansson som jag bara måste låta er ta del. Likt en Haqvin Gyllensköld har han gått vetenskapligt tillväga för att kontrollera fakta i  Zlatans självbiografi.

Så här skriver han:

“Det är en detalj i boken som  jag vill diskutera med dig.

Efter att ha läst (i tidningen) att Zlatans mamma brukade slå av träsleven när lille Zlatan skulle läxas upp gjorde jag följande experiment: Jag förtinade julgrishuvudet (som är den hårdaste delen på grisen – så och på människan men i min frys förvaras inga mänskliga kvarlevor och Mia, min fru,  ville inte ställa upp) och gav mig på den tinade skallen men en träslev. Det visade sig då helt omöjligt att med handkraft slå av träsleven!!!

Kan det nu vara så att träslevarna i det forna Jugoslavien var av sämre kvalitét än den svenska björken, eller att Zlatans mamma är stark som en björn eller är det helt enkelt är så att Zlatan inte kan skilja på en slev och en gaffel, för trägafflarna gick av mot grisskallen när jag testade.

Eller ljuger Zlatan? Det här kan vara något för både Plus redaktionen (test av träslevar)  eller Janne Josefsson.

Vi talar mer om detta i morgon.”

Peter Johansson


Oct 25 2011

Ska du verkligen äta det där?

När åt du senast stekt hund? Eller pensionärsmat?

Jag brukar säga att jag äter i princip all mat, även om jag tycker mer eller mindre om den. Det är naturligtvis ren och skär lögn.

Jag brukar också anse att jag inte  bangar för att smaka på lite mer udda råvaror. Bäver? Javisst! Jak? Ja, tack, kan man få en portion till! Asp? Visst, vi provar! Råka? Absolut, skånska delikatesser får man inte missa! Säl och val? Ja, när man nu har chansen så!

Till exempel.

Men därmed inte sagt att jag verkligen skulle klara av att äta allt som kommer i min väg, inte för att jag tycker att det verkar otäckt utan för att det känns förbjudet. Och just detta handlar kvällens avsnitt av Landet Brunsås om, den förbjudna maten.

Det är lätt att raljera över människor som av kulturella eller religiösa skäl inte äter viss mat som man själv anser som självklar. Men sätter man ett pekfinger i den egna magen, upptäcker man snart att där finns också ett antal tabun som ligger och skvalpar.

Att som i Kina, äta hund, brukar alltid leda till folkstorm i svenska kvällstidningar Och på senare tid har vi också läst om att delar av den växande medelklassen i Kina också protesterar. Och det är inte bara en reaktion mot att uppfödning och slakt inte alltid är så djurvänlig, utan mot att vi bryter mot första budet i Klas Klättermus Hackebackeskogen – man äter inte sina vänner!

Nej, katter, hundar, hamstrar och för rätt många svenskar även hästar och kaniner, de ska vi klappa på men absolut inte koka i grytan, när deras levnadsdagar är över. Ingen som  propagerar  för klimatsmarthet då inte!

Och sedan har vi alla oskrivna livsstilsregler. Jag brukar då och då köpa färdig ärtsoppa i slang, när arbetsdagen har blivit för lång och orken är slut. Tycker det är en av få färdiga rätter som är riktigt lyckad. “Pensionärsmat”, väser mina vänner då. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att det inte i min kundkorg även ligger kalvsylta, risgrynsgröt, rulltårta och blodpudding, för då hade jag väl blivit tvångsintagen på hemmet direkt.

Falukorv, Gorbys, Billys, Findus och Dafgårds ger heller inga som helst lifestyle-poäng. Lösgodis, hämtpizza, Mac Donalds är också något som vi inte gärna skyltar med om vi vill delta i medelklass-racet.  Hur många gånger har man inte hört barnfamiljer sitta och utmattade bekänna att – “jo, det fick bli Mac Donalds i dag” och alla närvarande har nickat besvärat instämmande, ungefär som vid ett AA-möte där någon erkänner ett återfall.

Nej, det är inte tabubelagd mat, men alla som har låtit munnen glappa i fel situation om sina mindre tjusiga matvanor, vet vilket klavertramp det kan vara.

Jag minns den isande tystnad som bredde ut sig när jag som 17-åring under 80-talet berättade för mina nyfunna intellektuella vänster-vänner att jag både ätit falukorv och tittat på Dallas. I samma andetag.

Det var första gången som jag förstod att det finns tabun kring maten och att olika samhällsgrupper äter olika mat.

Jag berättade aldrig att jag också läste Fantomen.


Oct 19 2011

Det stora matracet

“Nej, nej, trenden med lakrits kom för några år sedan men lyckades aldrig slå igenom brett.”

Jag hör mig själv, vänligt men bestämt rätta arbetskollegan under jobblunchen. Samtalet handlar om godis, fingodis, vilken choklad som gäller just nu och sedan glider vi som sagt in på lakrits. Och där måste jag återigen bevisa att jag hänger med. Att jag vet vad som är “big no-no” och vad som är”rätt”.

Och jag är inte ensam. Vi är rätt många i den ständigt klättrande och kravlande medelklassen som försöker visa att vi minsann har koll på läget. Vi kan det här med mat. Vi har lämnat de överkokta grönsakernas och brunsåsens land bakom oss för evigt. Vi har visserligen ingen nämnvärd gastronomisk historia att luta oss tillbaka mot, som tyskarna, fransmännen, italienarna eller kineserna, men vi tänker banne mig se till att vara först med det första – nu och i framtiden!

Senaste avsnittet av Landet Brunsås på SVT handlar just om detta, om maten som livsstilsmarkör, där vi är rätt många som drömmer om härliga middagar i solskenet på en brygga vid vattnet i Stockholms skärgård. Och det är inget fel att drömma, men vad vi också gör är att vi inreder ihjäl våra kök och oss själva, samtidigt som vi febrilt bläddrar i de blanka magasinen, naglar fast oss vid matprogrammen i TV – i ständig jakt på att förstå det rätta, det senaste.Och det har egentligen ingenting med god mat att göra.

Vår trend-oro har en poäng. Det är tack vare den som internationella kökstrender når oss, och då främst Stockholm som är trendoroligast av alla svenska städer, snabbast. För några år sedan pratade jag med en svensk kock som jobbade utomlands sedan en tid tillbaka. Han konstaterade att han aldrig skulle orka med att jobba i Stockholm, just på grund av de snabba trendbytena. “Det finns ingen tid för fördjupning.”

Men baksidan är just detta, att ständigt ha ett vått finger uppe i luften och kunna bedöma vad som swischar som hetast just nu. Men inte riktigt kunna se vad som egentligen är kvalitet. Och vad mat handlar om på djupet.

Mat har i och för sig nästan aldrig handlat om bara mat, förutom under perioder av svält. Det har alltid handlat om att berätta om vem du är och vad du står för. Och ju högre upp i samhällshierarkin, desto viktigare.

Men ändå, kan vi inte backa lite nu, strunta lite i det där senaste italienska kaklet, ställa undan tepanyakigrillen och inte bryta ihop för att våra dumplings än en gång blev sega degknyten.

Vad sägs om lite pannkakor?