Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Komponenter till en biff
 Komponenter till en biff 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost. Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna, en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Världens ensammaste jobb
 Världens ensammaste jobb 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– Vi har alla möjligheter här i Illinois att bedriva jordbruk i framtiden. Vi har bra jordar, bra klimat och inga problem med vattenbrist och jorderosionen kan vi hantera, säger Bob Stewart, spannmålsodlare i Yorkville.

Och visst, det är svårt att inte hålla med honom. Åker man bil genom Illinois verkar varenda jordplätt vara uppodlad, där det inte finns bebyggelse. De få skogsområdena är sannerligen få.

Det är ett mäktigt landskap där man mil efter mil åker på spikraka vägar, hela tiden med åkrar på ömse sidor om vägen, men det är också samtidigt något väldigt ödsligt och ensamt. Här odlas i princip bara två grödor – majs och soja. Bara någon enstaka gång ser man ett fält med vete eller korn.

För bara några decennier sedan ingick Illinois i Mellanvästerns vetebälte, men så är det inte längre. Majsen och sojan har tagit över och spannmålen har flyttat till andra delstater, liksom nötkreaturen, som numera främst finns i feedlots i stater som Texas. När vi vid något tillfälle ser köttdjur ute på fälten blir vi lika entusiastiska som vilka bondgårdssemestrande stadsbor.

Efter ett antal mil börjar landskapet kännas monotont, trots en spektakulär himmel med dramatiska moln. Det är så ensamt här. Mellan Yorkville och Pana i södra Illinois, en sträcka på knappt 30 mil, syns inga människor annat än i städerna och samhällena. Trafiken är obefintlig. Här och var finns övergivna hus i olika stadier av förfall, en tydlig effekt av rationaliseringen inom jordbruket.

– Det är som ett pacman-spel, vi bönder äter upp varandra för att bli större och större, säger Jack Erisman, ekologisk spannmålsodlare och köttdjursuppfödare i Pana

Jag tänker på vad Bob Stewart sa, att de måste utöka sina 4 000 hektar om hans och brodern Davids barn ska kunna ta över gården. Dagens lönsamhet är det inga problem med, men framtiden kommer kräva ännu mera mark, ännu högre skördar.

Vi kör vidare genom det lätt spöklika landskapet. ”Adopt a highway” står det på återkommande skyltar under resan, vilket är lätt att förstå när man kör på många av dessa rätt usla vägar.

Kanske skulle det stå ”Adopt a farmer”.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Skygglappar
 Skygglappar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Makten rinner bönderna ur händerna, samtidigt som de är fullt upptagna med att diskutera udda detaljfrågor som vargar och besvärliga djurskyddsinspektörer. Det är budskapet i en utmärkt ledare i fredagens ATL . Arlas besked om fusion med brittiska Milk Link och tyska Milch-Union Hocheifel är bara ytterligare ett av flera exempel på att svenska bönder tappar makten över sina egna förädlingsföretag. Till listan kan läggas Skånemejeriers försäljning till Lactalis, slakten och charken som i allt större utsträckning är finsk eller dansk, Kronägg som är danskt osv. Och samtidigt har Lantmännen ekonomiska problem och Södra skogsägarna, som tidigare lyfts fram som ett av kooperationens flaggskepp, är nu också i gungning.

Under de senaste tio åren har böndernas företag fått allt svårare att hävda sig gentemot handeln. Som ett arv av regleringstiden har man agerat precis som de valhänta nybörjare på marknaden som man faktiskt har varit och fortfarande i många fall är. Handeln har inte haft särskilt svårt att sätta priser och villkor. Kräftgången inom de egna företagen har blivit en logisk följd av detta, vilket har lett till att man också förlorar allt mer inflytande över sina tidigare egna företag.

Det borde alltså finnas mycket för lantbrukarna att diskutera på den stundande LRF-stämman . Vad får den förlorade makten för konsekvenser för bönderna? Finns det någon framtid för kooperationen och hur ser i så fall den ut? Eller ska man välja andra vägar? Men i stället är det, precis som ATLs ledare påpekar, helt andra ämnen som verkar bekymra medlemmarna. Som vargar, bredband, djurskyddsinspektörer osv. Inget fel i det, det är också ämnen som ligger nära medlemmarna, men det skvallrar ändå om en oförmåga om att skilja på vad som är smått och vad som är stort.

Jag kommer att tänka på vad en grisbonde sa till mig för ett antal år sedan, något som jag hört flera bönder säga: ”Vi kunde på mötena i den lokala kretsföreningen till Slakteriförbundet diskutera hur länge som helst om en medlem verkligen bodde inom föreningens geografiska gränser. Men så fort någon nämnde ordet marknad eller hur vi skulle bli bättre på att ta betalt, då blev det dödstyst.”

Smått och stort, som sagt.

Världen i ditt kylskåp
 Världen i ditt kylskåp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För 20 år sedan var det lätt att äta frukost. Det var smörgås med ost eller leverpastej och en kopp te. I dag ryms hela världen i mitt kylskåp och det börjar också märkas ute i landskapet. Bönderna, gårdarna och djuren blir allt färre.

Lufttorkad skinka från Italien, spansk fårost, norsk hårdost, fransk yoghurt, spanska apelsiner, ananas från Centralamerika, avokado från Chile – ja så där bullar jag upp vissa frukostar. Och jag är inte ensam om det. Vi har hela världen framför våra fötter, oavsett om vi kliver in i en matbutik eller gläntar på den egna kylskåpsdörren. Och i kylskåpet hittar jag länder som jag kanske inte tänker på, som soja från Brasilien oljepalm från Malaysia och Indonesien som har blivit foder för svenska kor, grisar och kycklingar.

Vi har snabbt outsourcat vår matproduktion, utanför Sverige. Det syns i landskapet . 1980 fanns det drygt 40 000 mjölkgårdar och 600 000 mjölkkor. I dag finns det bara 5 000 gårdar kvar och cirka 300 000 kor. Det innebär att det bara är halva styrkan kvar av en av våra viktigaste landskapsvårdare, nämligen kon. I spåren av hennes mule och även hennes dynga frodas många små växter, insekter, daggmaskar, fåglar och andra djur. Det är det där som miljökramarna brukar kalla för biologisk mångfald och som ingen egentligen vad det gör för nytta annat än att det är fint. Ungefär som med landsbygden, bönderna och korna.

Men det finns några poänger med den biologiska mångfalden. Finns det inte tillräckligt med bin och humlor, blir det dåligt med bär och frukt. Finns det inte tillräckligt med insekter och mikroorganismer som bryter ner döda växter, dröjer förmultningen och jorden fylls inte på med ny jord. För att nämna några exempel. Dessutom tror många forskare att just den biologiska mångfalden är det viktigaste verktyget vi har för att kunna parera framtida klimatförändringar, bara en rikedom av liv ger oss möjlighet att anpassa oss till ett varmare klimat.

Och ett kanske ytligt, men sannerligen inte oviktigt argument, är att biologisk mångfald gör Sverige vackrare. Blåklocka, kattfot, gökärt är till exempel örter som trivs bra när kossans mule idisslande har gått förbi.

Det går rasande snabbt. Snart kommer vi bara ha 2 000 mjölkgårdar kvar. Kossan kommer att försvinna från ännu fler platser i Sverige. Måste jag återvända till min tråkiga limpsmörgåsfrukost för att vända den utvecklingen? Nej jag tror inte det, inte minst för att det faktiskt hänt en hel del i det svenska matutbudet också, men däremot ska vi vara medvetna om att våra mattallrikar sätter stora avtryck i landskapet. Vad är det vi väljer egentligen? Och vill vi verkligen ha det?

Kalhyggen? Jajamen!
 Kalhyggen? Jajamen! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den annars så medialt slipade, jovialiske och värnande om det småskaliga och idylliska Sverige, Eskil Erlandsson, visar i dagens DN upp en helt annan sida när skogen kommer på tal. Eskil Erlandsson ser inga problem med kalhyggen, annat än i tätorter och han tycker inte att det finns någon poäng i att ge ekonomiskt bidrag till skogsägare som vill gallra mer försiktigt än att ägna sig åt kalhyggen. Något ytterligare bidrag till naturreservat behövs heller inte.

Intervjun görs som en uppföljning av Maciej Zarembas utmärkta reportageserie ”Skogen vi ärvde”. En serie artiklar som har kritiserat skogsbolagens och Skogsstyrelsens härjningar i de svenska skogarna som inte bara leder fram till gigantiska kalhyggen utan också till att skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Trädslag som kortsiktigt inte anses lönsamma, rensas helt enkelt ut.

Eskil Erlandsson betonar äganderätten, varje markägare ska få bruka sin skog som han eller hon själv vill och därför vill han inte göra någon förändring som skulle stimulera mer mångfald i skogarna. Det kanske låter vackert att värna skogsägarens rättigheter, men alla som äger skog vet att det är rent ut sagt rena nyset. En skogsägare kan inte alls bestämma över sin egen skog, det finns en mängd regler kring skötsel, plantering, avverkning osv. Jag kan inte vara ensam om erfarenheten att med andan i halsen stå och planta tvåtusen tallar innan tidsfristen går ut.

Zarembas fall med skogsägaren Holmberg som åtalades för ”förberedelse till miljöbrott” när han ville avverka mer skonsamt, visar med all tydlighet att markägaren i stället är maktlös, särskilt om markägaren vägrar att kalhugga.

Erlandsson väljer att ducka för detta, han väljer att låtsas att skogsskötsel är en fråga om valfrihet. Det är det inte och kanske ska det heller inte vara så. En lantbrukare får inte sköta sitt lantbruk hur som helst så varför skulle skogsägaren få göra det, särskilt inte som skogsägarens skog faktiskt delas av oss alla? Däremot kan man ifrågasätta varför det bara är vissa kortsiktiga ekonomiska intressen som ska få härja fritt i skogen.

Avslutningsvis säger Erlandsson i artikeln att han själv kan tänka sig att framöver kalhugga sin egen skog, eller ”trakthyggesbruk”, som han använder som term. ”Men det är klart att runt husen och byggnaderna är man lite mer försiktig. Jajamen.”