Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

På farligt vatten
 På farligt vatten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste ATL säger LRFs ordförande Helena Johnsson att djurskyddslagen måste ändras så att den blir mer flexibel och djurägarna får mer frihet och större ansvar att sköta sin djur på bästa sätt. Likaså kritiserar hon tillämpningen av lagen och menar att bedömningen måste bli lika för alla, oavsett var man bor i landet.

Allt detta låter ju bra, mer frihet och ansvar för djurbönderna, mindre godtycke från myndighetsutövarnas sida. Samtidigt finns det något djupt oroande över detta, särskilt när man läser de högljudda kommentarer som följer på artikeln och även den övriga debatten i ämnet. Där hävdas att djurskyddsinspektörer är fanatiska djurrättsaktivister och veganer och att djurbönderna är rättslösa. Och själva djurskyddslagen är bara ett enda tokigt noll-åtta-påhitt som kom till för att göra sagotanten Astrid Lindgren glad på hennes 80-årsdag.

Jag ber bara en stilla bön att inte alltför många konsumenter följer denna debatt, för om de gör det så borde alla de lantbrukare som inte har några problem med djurskyddskontrollen, bli allvarligt bekymrade över den bild som nu sprids. Jag hoppas också att LRF, i sitt kommande arbete med djurskyddsfrågor, kommer att kryssa rätt och inte ge efter för den ibland huliganliknande debatten.

Sant är att den djurskyddslag som i dag gäller, symboliskt överlämnades av Ingvar Carlsson till Astrid Lindgren på hennes födelsedag, eftersom hon varit flitig i debatten om djuromsorg. Men sanningen är också att Lindgren var inte ensam. Det fanns en utbredd opinion som var kritisk till hur lantbrukets djur behandlades, som tyckte att det var barockt att kor inte fick beta, att höns satt instängda i burar, osv.

Och den opinionen är inte borta.

Jag är övertygad om att det sker övertramp när det gäller tillämpningen av djurskyddslagen. Det är också mycket möjligt att inspektionerna har blivit tuffare på senare tid och jag kan tänka mig att den omorganisation som skett inom djurskyddet har gjort att bedömningen ute i landet varierar och det är givetvis inte acceptabelt. Men flera av de röster som nu höjs i debatten verkar i grunden kritiska till djurskyddet och det är något helt annat. Att vara lantbrukare och djurskötare är inte vilket jobb som helst, det är ett av de mest ansvarsfulla och viktigaste arbeten som finns. Det handlar om ett yrke som är grunden för vår matproduktion och har en stor påverkan på miljön och vårt landskap, både bra och dålig beroende på hur lantbruket sköts. Dessutom innebär skötseln av djur ytterligare en ansvarsfull dimension.

Om det nu råder godtycke och rättsosäkerhet beträffande hur djurskyddslagen ska tillämpas, så måste man givetvis komma till rätta med detta. Men därifrån till att skälla all djurskyddskontroll av ondo, hota enskilda kontrollanter, ifrågasätta hela djurskyddslagen och allmänt bete sig som flåbusar – dit borde steget vara mycket långt.

Men det är det tyvärr inte.

 

Med livet som insatsmedel
 Med livet som insatsmedel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat. Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och ”safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)

Tveksamt köttfritt
 Tveksamt köttfritt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Köttfri måndag är budskapet som sprids allt mer. Vi ska rädda världen, djuren, oss själva och minska världssvälten genom att en dag i veckan avstå från biffen eller köttbullarna. Så vem vill vara en dålig människa och säga nej till allt detta goda som kan åstadkommas med en så enkel handling?
Hur många gånger har jag inte under det senaste året hört människor be om ursäkt för att de har för mycket kött på sin lunchtallrik? Eller omvänt, fälla beundrande kommentarer om bordsgrannens sallad. För vi har vetat det länge nu, kött är helt enkelt ett tecken på dålig karaktär, grönsaker däremot bevisar att vi är en sund själ i en sund kropp. Inte undra på att Stockholm under senaste året har fått ett antal nya köttkrogar som formligen frossar i välhängt raskött – köttet är det nya svarta.
Därför har också kampanjen för en köttfri måndag tagit fart på allvar under det gångna året. Kampanjen smögs igång försiktigt redan 2003, men det var först 2009 som det började hända saker, när två av världens mest kända vegetarianer, Paul och Stella Mc Cartney, ställde upp som frontfigurer.
Här hemma tog Jonas Paulsson, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Täby, tag i frågan och utsågs till Årets Miljöhjälte av WWF. Flera kommuner och även en del företag har hörsammat uppropet, däribland flygbolaget Malmö Aviation, en åtgärd som den elaka skulle kunna kalla hyckleri på hög höjd.
För även om vi är många som skulle må bra av att dra ner på köttet, så finns det utan tvekan en irriterande förenkling och ett visst mått av dubbelmoral i den här typen av kampanjer. Allt kött dras över samma kam, när vi i stället borde ställa oss frågan vad är det för kött vi egentligen äter?
Den stora miljö- och klimatbelastningen hittar vi i djurens foder. Ta kossan, som har målats ut som den stora klimatboven, en ekologiskt uppfödd ko som får äta mycket gräs, dessutom hämta sitt gräs själv genom att gå ute en längre period och beta, ger inte alls samma miljöbelastning som en ko som äter mycket spannmål som odlats med konstgödsel. Äter hon dessutom importerad soja och palmkärna, som ofta odlats på skogsmark som bränts ner, då blir ekvationen ännu sämre. Däremot gör kon en del nytta, dels som naturvårdare av den biologiska mångfalden, dels binder hennes beten koldioxid.
Bryr vi oss dessutom om djurens välfärd, ska vi också välja ett kött där vi kan garanteras någon slags nivå på djurskydd.
Men Köttfri Måndag tar inga sådana hänsyn. Likaså använder man sig av ett klassiskt, men tyvärr felaktigt argument, nämligen att om vi inte äter djur så frigörs en massa åkermark som används för att odla djurfoder, mark som skulle kunna föda världens svältande. Men ett sådant samband finns inte – mindre köttätande hos den rika världen innebär inte att den fattiga världen får mer att äta. Moderna tiders svält har hittills inte berott på matbrist, utan på brist på vettig politik.
Att inte vilja döda djur är fortfarande det starkaste argumentet mot att äta kött, och hälsan – forskning visar på ett samband mellan hög köttkonsumtion och hjärt- och kärlsjukdom/cancer. I Sverige äter vi idag 1,5 kg kött i veckan. Enligt Världscancerfonden bör vi halvera detta.
Att skippa kött en dag i veckan är givetvis enkelt. Svårare är det att skaffa sig kunskap och i stället välja vilket kött vi ska äta, men det är den läxan vi borde göra. V skulle åtminstone kunna börja med att äta ekologiskt kött och därmed få en bättre miljökalkyl. Då kommer vi troligen minska vår köttkonsumtion också, eftersom ekoköttet helt enkelt är dyrare.

Att sälja sig
 Att sälja sig 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vad är egentligen makt och inflytande värt? Ja i Skånemejeriers fall är prislappen redan satt, 700 miljoner kronor är vad Lactalis bud på Skånemejerier är värt, efter att alla skulder har betalas. Uppdelat på de 650 bönder som är medlemmar i Skånemejerier innebär det en drygt en miljon kronor per mjölkbonde. En miljon kronor kan man ha mycket kul för men frågan är om det inte ändå är väl lågt pris för att sälja sin själ? Första steget togs i går, när extrastämman sa ja till att sälja sig till världens största mejeriföretag och därmed också sälja sitt inflytande som ägare till att enbart bli leverantörer. Leverantörer till ett oerhört slutet och hemligt företag som har gjort sig känt som en stenhård förhandlare som inte lägger fingrarna emellan när det gäller prisförhandlingar med mjölkbönder.

Det finns många anledningar till att klaga på föreningsföretagen och jag har själv ägnat mig åt det, där finns en tröghet i besluten som inte minst gör att man ibland är steget efter på marknaden. Men det kanske allvarligaste är att många föreningskooperativ, inte bara mejerierna, har lidit och lider av allt för svaga och okunniga styrelser. Det saknas kompetens att förstå ekonomiska rapporter, att dra upp strategiska affärsplaner och ibland har det även saknats grundläggande affärsengelska, vilket blir särskilt pinsamt när det i vissa fall handlar om internationella företag.

Skånemejerier är ett alltför tydligt exempel på detta. En expansiv ledning, som hade kunnat vara en tillgång om styrelsen hade haft en affärsstrategi och hållit styr på ledningen, har i stället förvandlats till full galopp i ren Vilda Västern-stil och på samma sätt rider man nu rakt i armarna på Lactalis.

Föreningsföretagen har en unik styrka och det är möjligheten till makt och inflytande för varje mjölkbonde, där en man/kvinna räknas som en röst. Hur mycket den är värd såg jag för första gången i Storbritannien, där mjölkbönderna hade sålt ut sitt inflytande och nu är i händerna på privata mejerier, med låga mjölkpriser som följd. Även i oktober låg brittiska mjölkpriset i bottenligan. Jag såg det ännu tydligare i Uganda, ett land utan ett enda bondeägt företag och där bonden aldrig kan veta vad han får betalt för mjölken, om han får mjölken såld eller om det helt enkelt slutar med att företaget drar med hans pengar.

Det är inte så länge det såg ut just precis så i Sverige också.

Inte kan väl minnet i Skåne vara så kort?

Bregottfabriken utan gröna ängar
 Bregottfabriken utan gröna ängar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste numret av Lantbrukets Affärer Mjölk föreslår Arlas ordförande, Åke Hantoft, att man ska skippa den kanske starkaste symbolen för svensk djuromsorg – kravet på att alla kor ska gå ute och beta. Blir hans önskan verklighet innebär det ett riktigt triumfkort för ekomjölken ute på marknaden.

Betande kor på gröna ängar – det är sinnebilden av svenskt lantbruk, djuromsorg, ja rent av svensk sommar. Lagen om att alla kor ska gå på bete under sommaren är också en av de starkaste symbolerna i svensk djurskyddslag, en present som lämnades över till Astrid Lindgren i 80-årspresent av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Astrid Lindgren engagerade sig starkt i djurskyddsfrågor och just detta att kossan skulle få ägna sig åt det som hon är gjord för – nämligen att gå ute och beta gräs – var en av Astrid Lindgrens stora käpphästar.

Beteskravet har länge varit ifrågasatt av vissa bönder och det har med jämna mellanrum visat sig att en del mjölkproducenter bryter mot lagen och håller korna inne under sommaren. Anledningen till motståndet är oftast att flera av dagens mjölkgårdar är så stora och har så många kor att bönderna tycker att det helt enkelt inte fungerar att släppa ut korna på bete. Går korna lösa inomhus i lagården och kanske har möjlighet att gå ut i en liten rastfålla, så kan det räcka med det, lyder argumentet. Den linjen följer också riksdagsman Fredrick Federley (c), som nyligen skrev en motion om detta.

Men att ta bort beteskravet är en känslig fråga. Det finns en risk att konsumenterna skulle reagera starkt och anse att detta är bara ytterligare ett steg mot att industrialisera lantbrukets djur, att Bregott-fabriken blir en fabrik på riktigt, utan de gröna ängarna. Detta är många inom mjölkbranschen medvetna om. Men den enes eventuella konsumentstorm, den andres marknadsfördel – skulle beteskravet luckras upp eller försvinna får ekomjölken ett klockrent marknadsföringsargument — bara ekokor får gå ute och beta samtidigt som de bedriver naturvård och håller landskapet öppet.

Beteskravet är nämligen en av de största anledningarna till att ekomjölken i Danmark står för 30 procent av mjölkdrickandet, medan den ligger på knapp tio procent i Sverige. I Danmark går bara cirka 30 procent av de konventionella mjölkkorna ute på bete, till skillnad från alla ekologiska kor som måste vara ute och äta gräs på somrarna.

Vågar Sverige dessutom följa ett annat danskt exempel, nämligen att på mjölkpaketen marknadsföra fakta som att en liter ekomjölk innebär frånvaron av kemiska bekämpningsmedel i 200 liter vatten, ja då kommer vi få se en ekomjölksboom av Guds nåde!