Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Närodlat och det rosa fluffet
 Närodlat och det rosa fluffet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Förut var det eko som var trenden, nu är det närodlat som gäller.”

Det slår DN fast i sin artikel om närodlat som växande trend. Förutom att man kan ifrågasätta hur stor trenden egentligen är, det här handlar ändå om en livsmedelsförsäljning på marginalen om vi tittar på vår totala livsmedelsmarknad, så är ändå den stora frågan – vad är egentligen närodlat?

I själva begreppet ligger att maten ska vara nära. Men vad är nära? Ja, i delar av Värmland och Jämtland är exempelvis Norge nära, i Skåne är det nära till Danmark och Tyskland, i Haparanda ligger inte Finland så långt bort, osv. Men det är inte det vi menar. Nära är framför allt svenskt. Och det är därför som Scan anser att närproducerat är allt kött som kommer från Sverige. Precis som närodlade grönsaker för det mesta också handlar om Sverige, eller rättare sagt Skåne. Såvida vi inte pratar potatis och bor i Stockholm, för då är det Gotland som gäller.

Närodlat, närproducerat och lokalproducerat är begreppen ”für alle” och de används också så. De enda som har fått på tafsen var Doggy när de hävdade att deras enda hundmatsfabrik tillverkade närproducerad hundmat. Det gillade inte marknadsdomstolen.

Men annars är det fritt fram.

De enda som mig veterligen försökt sig på en definition är Bondens Marknad, som sätter 25 mils radie som gräns. Det är ett rätt stort område. För en bondemarknad i Göteborg innebär det att maten kan komma från delar av Skåne, Småland och även Oslo.

Man kan givetvis hävda att nära handlar om något annat än avstånd. Att det handlar om att ha en närhet till matproduktionen, att själv se hur kotletterna och äggen har fötts upp, att känna förtroende för bonden bakom arbetet, färskhet, god smak osv. För olika studier har visat att det är precis detta som vi söker, men att det är ganska oklart om vi verkligen får något av det.

Var och en sitt eget varumärkes lyckas smed, men vi har ett problem om närproducerat per definition presenteras som något allmänt gott, inte minst ur miljöhänseende, utan att vi egentligen har en enda aning om vad det är. Risken finns att det leder till ännu mer misstroende mot en bransch som redan brottas med bristande trovärdighet.

Det finns en grupp växande konsumenter som söker efter något som kanske kan kallas för hederlig mat och även om vi ofta utmålas som korkade, trolösa och plånboksfixerade, så finns det nog ändå en gräns för hur länge vi kan födas med enbart rosa fluff.

 

”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”
 ”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig” 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Senaste Veckans Affärer pryds av en argsint frustande Arla-ko. ”Den köpgalna kon”. Maktspel, fiffel och hot” är några av rubrikerna. Artikeln beskriver den pågående fusionen mellan Milko och Arla som ett riktigt tjyv- och rackarspel. där Arlas och Milkos ledningar har kommit överens om att köra Milko i botten för att Konkurrensverket ska godkänna fusionen. Det finns nämligen en risk att Konkurrensverket säger nej, eftersom Arla då får en alltför stor marknadsandel, men om alternativet är att Milko helt går i kvav, gäller inte den regeln. En marknadsledare får köpa en konkurrent om konkurrenten riskerar att gå i konkurs.

Och vilket är då Milkos motiv? Jo, feta avgångsvederlag för ledningen, enligt artikeln.

Det har förekommit och förekommer intrikata affärsuppgörelser inom mejerivärlden, inget snack om det, men att en VDs längtan efter fetare fallskärm skulle vara det drivande skälet till att fusionera med Arla, känns lite långsökt, för att använda ett understatement. Det är mycket möjligt att det finns pikanta detaljer i överläggningarna mellan Milko och Arla, men det är samtidigt oerhört svårt att förstå vilken substans det finns i alla påståendena, eftersom de kommer från källor som alla har sina personliga skäl att hata Arla. Eller Milko för den delen.

Och oavsett hur svängarna har sett ut under fusionsförhandlingarna går det inte att komma ifrån det faktum att skälet till att förhandlingarna överhuvudtaget har inletts är att Milko tyvärr har drivit sig själva mot ruinens brant. Milkos fall är ännu ett exempel på att jordbruket och deras kooperativa företag inte har klarat av att leva på en mindre reglerad marknad. Nästa mejeri på tur är troligen Skånemejerier som dras med samma problem.

Det finns ett gammalt talesätt inom jordbrukskooperation som lyder: ”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”. Och det säger kanske något om hur svårt det är för dessa företag att klara sig på en friare spelplan, trots att det nu är rätt många år sedan deras marknad var totalt reglerad.

Och visst har Arla konkurrerat på marknaden och visst vill Arla växa sig större och visst har företaget större muskler än de andra, men att måla ut företaget som en maktgalen bov är att inte inse hur marknadsekonomin fungerar. Alla mejeriföretagen har konkurrerat med varandra, med mer eller mindre fina metoder och det är okej, så länge man inte själv drar det kortaste strået. Då blir det annat liv i skällan.

Och utvecklingen är inte svensk, i hela Europa och övriga världen pågår precis samma utveckling, det fusioneras i rask takt. Inom tio år är det inte säkert att vi längre säger Arla Foods, då kanske det heter Arla-Campina, Parmalat eller Danone. Det är en utveckling som inte går att hejda. Samtidigt ger detta utrymme för lokala, regionala uppstickare, men då är det bra om affärsidén inte bygger på hämnd och bitterhet, som så ofta inom denna världen, utan på en genomtänkt idé och affärsintresse.

Närodlat – på marginalen
 Närodlat – på marginalen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det vurmas mycket för den småskaliga matproduktionen. Korvmakare, gårdsostar, lokala bryggerier och vinproducenter – alla håller vi på att nästan krama ihjäl dem. Men ute på den stora motorvägen i Matlandet Sverige är det ”business as usual ” som gäller och där fortsätter stor att bli större.

 

För bara några år sedan drabbades mejeriindustrin av den småskaliga och lokala trenden. Ett antal grupper av bönder lanserade sin egen mjölkportföljer, ofta legotillverkade hos några av de etablerade mejerierna. Även stora mejeriföretagen följde efter. Milko lanserade sin landskapsmjölk, Skånemejerier kom med en hel bukett lokala mjölklinjer och även Arla hakade på tåget.

Alldeles innan sommaren kom så beskedet om att mejeriföretagen Milko och Arla vill gå samman. Anledningen är Milkos dåliga ekonomi. Går affären igenom innebär det att Arla tar cirka 60 procent av den svenska mjölkmarknaden. Man kan tycka vad man vill om detta, för Milkos bönder handlar en fusion troligen om att överleva, men särskilt småskaligt är det inte.

Och det här exemplet är bara ett av flera. När det gäller den svenska köttbranschen är det Scan som står för drygt 40 procent av allt kött som slaktas i Sverige. På kyckling är det Kronfågel som har en marknadsandel på drygt 50 procent och åtta av tio av de mest köpta bröden kommer från Pågens, som har en marknadsandel på 35 procent. Coca-Cola står för hälften av vår läsk. När vi köper öl på Systembolaget väljer vi ofta ett öl från antingen Carlsberg eller Spendrups – de båda koncernerna står för cirka 46 procent av ölförsäljningen. Först på trettonde plats på Systembolagets lista hittar vi ett av de så i media omhuldade mikrobryggerierna, Jämtlands Bryggeri, som bara har 0,2 procent av ölförsäljningen.

Vidgar vi perspektivet ytterligare och tittar på själva matförsäljningen så vet vi att ca har nästan hälften (48,7 procent) av hela dagligvaruhandeln. Räknar vi även med Coop och Axfood, står dessa block för mer än 85 procent av livsmedelshandeln. Och i det sammanhanget kan det vara intressant att veta att trots att försäljningen av färdiga matkassar, ekolådor och annan mathandel på nätet har ökat mycket kraftigt de senaste åren, så utgör de bara 0,5 procent av hela marknaden. Gårdsbutiker och Bondens Marknad är naturligtvis också marginella företeelser.

När det gäller matförsäljningen till restauranger och storhushåll visar en liknande bild upp sig. Om Servera och Martin Olssons föreslagna fusion går igenom, kommer detta bolag att stå för cirka 50 procent av alla matleveranser.

Jakten på skalfördelar är med andra ord precis lika rådande inom matbranschen som inom vilka andra branscher som helst. Vi kan diskutera om det är bra eller dåligt, men en sak är säker – småskaligt är sannerligen inte det svenska matlandet.

 

Sänkt krogmoms – rakt ner i fickan, som alltid.
 Sänkt krogmoms – rakt ner i fickan, som alltid. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag älskar att gå på krogen, vem gör inte det? Och med samma logik borde jag därmed älska en regering som föreslår sänkt krogmoms. Billigare för mig och mer pengar-in för krögarna som sliter hårt för att få affärerna att gå ihop.

Och med all respekt för alla hårt arbetande, seriösa människor inom restaurangbranschen, för ni finns därute, det vet jag, så måste jag ändå tyvärr säga – nej tack! För problemet är nämligen att det inte bara är hårt arbetande och seriösa människor i denna sektor, det är också en bransch som är tyngd av fiffel, svarta pengar, kriminalitet och rätt många utnyttjade människor som slavar i disken, köket och i serveringen till usla löner.

Krogbranschen behöver ingen skattesänkning, den behöver en sanering så att de som kör med vita papper slipper den ohederliga konkurrensen.

Förslaget om sänkt restaurangmoms jämförs ibland med ROT- och RUT-avdragen, där man pekar på att skatteavdragen har minskat den svarta sektorn. Det är mycket möjligt, men hur det egentligen står till med den saken är det faktiskt ingen som vet. Byggbranschen, som har haft avdraget längst, gick nyligen ut med ett pressmeddelande om minskat intresse för svartjobb. Det byggde på en undersökning som Dagens Industri har gjort och där visade sig att andelen av de intervjuade som kunde tänka sig att jobba svart hade sjunkit från 57 procent till 42 procent. Visst, det är en sänkning men fortfarande handlar det alltså om en rätt stor grupp som kan tänka sig att jobba svart, trots flera års ROT-avdrag.

Men även om det finns belägg på att ROT och RUT minskar svartjobbandet så är det nu inget MAT-bidrag som föreslås, utan bara en sänkning av momsen.

Pengar som kan gå rakt ner i fickan på de ohederliga, precis som alltid.

 

En annan aspekt på förslaget lyfter Gunnar Rundgren upp i sin blogg:

http://tradgardenjorden.blogspot.com/2011/04/krogmomsbidrag-till-de-redan-rika-och.html

Han skriver bl a:

”Trots det så är min främsta invändning mot krogsubventioner att de är ett verktyg för att föra in ännu mer verksamhet till den sk marknaden. Hela poängen är ju att du och jag skall laga mindre mat och ha färre egentillverkade matlådor och i stället låta professionella sköta det. Redan utan subventioner så har mer och mer av vårt liv blivit marknadsstyrt (säg nu inte att det är efterfrågestyrt, det är bara en förskönande omskrivning). Att regeringen skall ägna sig åt att manipulera detta ännu mer för att tvinga ut oss från våra hem till att äta micrad industrimat är upprörande. Vi behöver inte fler markandsstyrda områden. Vi behöver inte mer marknadstänk. Vi behöver frizoner från marknaden.”

 

 

Livsstilsshopparna behövs också
 Livsstilsshopparna behövs också 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland står de en upp i halsen, alla dessa Solsidan-människor som under de senaste åren har omfamnat hembakat, hemstickat, hemstoppat och naturligt. I sin jakt på ständiga livsstilsmarkörer, hovrar de just nu över det ekologiska.

Jag har skurit tänder varenda gång jag har gått in i en typisk ”tjej-lurar-butik” där det är så där härligt ekologiskt, med mycket gröna små skott och mysig inredning i trä och kvinnorna (det är mest kvinnor som är kunder i den typen av butiker) står där och kuttrar och utan att blinka plockar på sig varor för en mindre förmögenhet.

Som om de förstod något. Som om inte det enda skälet till att de är där, är för att shoppa vidare på sina egna personliga varumärken och det just nu råkar omfatta ekologin.

Likt en drake har min näsa börjat ryka så fort jag har sett Renée Voltaires gryn och nötter, bulkprodukter som i hennes små fina förpackningar får hutlösa priser.”Golddigger”, har jag tänkt, även om jag inte kunnat låta bli att imponeras över hennes lysande affärsidé.

Eller kockarna, som plötsligt har blivit miljö-omvända och stammande av upphetsning över sina biodynamiska viner försöker framstå som miljöaktivister, fast vi egentligen vet att det bara handlar om att hänga med TRENDEN.

Eller bönderna, som bara har ställt om av krassa ekonomiska skäl, inte för att de tror att eko egentligen är ett bättre sätt att bruka jorden.

Men jag tar tillbaka allting nu. För även om det handlar om lycksökare som surfar på ekovågen, även om det finns en grupp köpstarka konsumenter som bara ser eko som ett av många blingbling som de MÅSTE HA, så har de drivit en ekologiska utvecklingen framåt. Bara det faktum att pengastarka, röststarka personer och företag har gjort entré på ekoscenen har fått media att tok-rapportera om eko. Dessutom har både produktionen och marknaden växt betydligt.

Innan eko blev trend var det inte alltid så lätt att välja grönt. Förutom hos Coop var det rätt skralt i hyllorna och ute på krogarna var det bara ett fåtal entusiaster som kunde servera något ekologiskt. Framför allt ansågs eko som något trist, brunt, alternativt som gärna krävde både partibok och ideologisk skolning.

Jag kanske inte sympatiserar med livsstilskonsumenterna, men denna grupp bidrar också till att göra världen lite bättre. Det har blivit lite mindre bekämpningsmedel, lite mindre konstgödsel (som är en stor faktor när det gäller jordbrukets klimatpåverkan), lite mindre tillsatser och lite bättre för djuren. Och för fattiga småbönder i utvecklingsländerna har Västvärldens efterfrågan på eko inneburit ett bättre liv.

Vad händer när trenden klingar av och det i stället är andra attribut som är mer attraktiva för statusjägarna? Förmodligen surrar en del vidare till de nya blommorna, men långt ifrån alla. Jag tror nämligen att det händer något med oss när vi väljer eko. Vi börjar fundera på hur livsmedelsproduktionen ser ut och vad som är viktigt.

Jag har mött många bönder som klev in i ekologin enbart för pengarnas skull, men som växt i kunskap och engagemang. De har sett hur jorden börjat leva av insekter och mikroorganismer, hur fåglar och växter återvänt och hur sjukdomarna har minskat bland gårdens djur. Och de har känt en oerhörd lättnad över att slippa åka ut med bekämpningsmedelssprutan. Efter en sådan upplevelse går det inte att backa.