Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Alla bär i samma korg
 Alla bär i samma korg 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Anna Sjögren


En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.

Turkisk Peppar
 Turkisk Peppar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Valborg på den lokala kvarterskrogen. Vi sitter och väntar på vår Biff Rydberg. ” Ska vi inte ha en snaps?” undrar en i sällskapet. Bra idé!

Servitören räknar upp husets snapsar: ”Absolut, Jägermeister, Gammeldansk och Turkisk Peppar.”

Vi känner oss som de frågetecken vi förmodligen ser ut som och försöker förtydliga oss:

”Vi hade tänkt oss någon form av kryddat brännvin.”

”Turkisk Peppar är ganska kryddad”, blir svaret.

Vi ger upp, tar en ren vodka och tänker att det svenska restaurangundret har inte riktigt nått alla krogar ännu. Och tur är väl det, annars hade vi aldrig fått vara med om detta.

Kemin vi inte slipper undan
 Kemin vi inte slipper undan 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Gourmet 30 år – gravöl för en folkbildare
 Gourmet 30 år – gravöl för en folkbildare 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

Ica trollar
 Ica trollar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Anna Sjögren:


Häromdagen fick jag veta att Joe Labero underhållit när Ica Viksjö firade 25 år. Han åkte taxi från Paris eftersom det var aska i luften. Jag har ingen aning om vad Joe Labero tar betalt för att komma och trolla i Viksjö och jag behöver inte lägga mig i hur en lönsam Ica-butik firar sitt 25-års jubileum. Jag kanske bara är avundsjuk. Men jag kan inte sluta tänka på att samtidigt som många av dem som producerar mat har svårt att få sina små företag och jordbruk att gå runt, finns det andra längs matens väg mellan åker och köksbord som verkar dra in väldigt mycket pengar.

Och kan skicka Joe Labero i taxi från Paris.