Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Sorgen i ett dåligt sått fält
 Sorgen i ett dåligt sått fält 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland när jag återvänder hem till Värmland, inser jag att det finns mer bonnblod i mig än vad jag annars reflekterar över. Som nu senast när jag såg de dåligt sådda fälten, där den spirande grönskan blandades med stora kala fläckar. Inte vet jag vad som hade gått fel, om bonden missat vissa rutor när han kört över fältet eller om det blivit stopp någonstans i utmatningen av utsädet. Det enda jag vet är att det gör ont i mig när jag ser dessa fläckiga fält, precis som jag lider om fälten senare på sommaren fylls av ogräs.

För något år sedan blånade en av åkrarna som ligger lite längre bort. ”Blåklint”, sa grannen övertygad. Jag svarade emot. Kunde aldrig tänka mig att det skulle ha kunnat gå så fel att hela åkern var full av klint, hävdade bestämt att bonden måste ha bestämt sig för att pröva en nischgröda, alltså lin.

Grannen visade sig ha rätt.

Jag är uppväxt på en gård som alltid varit utarrenderad och jag har aldrig ägnat mig åt jordbruk. Min enda insats som barn var att ibland få hjälpa till och plocka sten, ett hedersuppdrag. Ändå har jag alltid älskat åkrarnas årstidsväxlingar. Från fiskmåsarnas skrikflaxande efter harven om vårarna till den gråkalla plöjda jorden sent i november, innan snön kommer. Jag har sprungit över åkrarna i mars och karschat isflaken som bildats i de vattenfyllda fårorna och jag kan fortfarande inte låta bli att repa av några korn, skala dem, smaka på dem för att försöka gissa om de är färdiga att skördas.

När jag lämnade min hemtrakt för 25 år sedan fanns det åtminstone 6-7 bönder kvar. I dag finns det bara en och han sliter ont. Så vem är jag att gnälla över några tunnsådda fält? Utan honom skulle det inte finnas några åkrar alls. Jag är väl medveten om det och jag är tacksam över att inte han också har givit upp.

Men sorgen över ett dåligt sått fält, den finns ändå kvar.

Klipp och klistra med Jordbruksverket
 Klipp och klistra med Jordbruksverket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under rubriken ”Vetenskap & Poltik” skrev jag för ett tag sedan om forskningsrapporten som Jordbruksverket bestämde sig för inte redovisa, trots att den innehöll mycket intressanta siffror. I rapporten visar klimatforskaren Christel Cederberg bland annat att det är en stor skillnad i klimatpåverkan mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk.

Cederbergs rapport var, enligt både hon själv och en av författarna till Jordbruksvekets slutrapport, tänkt att publiceras i sin helhet. Men en kvalitetssäkringsgrupp på Jordbruksverket grep in och bestämde sig för att enbart referera till vissa valda delar. Dock utan att nämna några av de intressanta siffrorna, nämligen att omläggningen till eko fram till 2006 hade minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent.

I stället satte Jordbruksverket igång att klippa och klistra tills man hade fått det resultat som man vile ha, nämligen att det inte är så stor skillnad i klimatpåverkan mellan de olika odlingsformerna.

Den stora skillnaden i usläpp av växthusgaser beror enligt Cederberg på produktionen och användningen av konstgödsel. I Jordbruksverkets rapport använder man sig också av Cederbergs formulering och skriver att utsläppen under den studerade perioden, 2006-2008, ökade inom det konventionella jordbruket, eftersom användningen av konstgödsel också steg.

Men sedan lägger Jordbruksverket till en helt egen mening,. Där hävdar man att usläppen egentligen inte alls ökade, eftersom det nu finns teknik att ta fram konstgödsel som bara orsakar 4 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve, mot de sju kg som Cederberg har räknat med.

Men den mer klimatsnåla tekniken existerade inte under denna period, ingen vet ens i dag hur mycket konstgödsel i Sverige som är producerad med denna metod.

I nästa nummer av tidningen Ekologiskt Lantbruk som kommer ut innan midsommar, kan man läsa om Jordbruksverkets pudel i frågan. Men varför Jordbruksverket ansåg det så viktigt att inte redovisa positiva siffror för ekologiskt lantbruk, utan i stället drog en rövare, den frågan hänger fortfarande i luften.

Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset
 Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag önskar att Djurrättsalliansen hade besökt Anders och Maria Engvalls smågrisuppfödning på Forsa Gård i Säter. Även om djurrättsorganisationen principiellt tycker all djuruppfödning är fel, så tror jag ändå att man hade sänkt kameran och i stället sett sig förundrad omkring.

Nej, Engvalls grisuppfödning är inget Astrid Lindgren-land eller månskenssysselsättning, det här är handlar om företagsekonomiska kalkyler och en produktion av drygt 3 000 smågrisar per år, men det är samtidigt ett bevis för att modern grisproduktion också kan ta hänsyn till grisen själv. Engvalls har nämligen valt att föda upp KRAV-grisar, inte för att det gör arbetet enklare, utan för att det helt enkelt blir roligare, både för dem och för grisarna.

Det är ett nämligen ett visst bestyr att låta grisarna gå utomhus året runt. Grisar rymmer, betet tar slut, det regnar för mycket, det regnar för lite och grisar måste flyttas och fångas in.

Men detta vet inte alla de 10 000 människor som varje år besöker Forsa Gård (som numera är Säters största turistattraktion). De ser bara grisar som leker, badar i gyttjepölar, ligger och slöar eller bökar efter maskar och tro mig – det är en syn som skulle kunna få den mest svårmodiga djurskyddsaktivist att dra på munnen. Och det borde vara en reklampelare för hela Sveriges grisproduktion som skulle slå all Bregottsfabriksreklam med hästlängder. Och dessutom – den är totalt sann.

I dag vann Engvalls Coops Änglamarkspris för god djuromsorg. Det var de sannerligen värda!

Grattis!

Att så visst handlar det om grisproduktion, men samtidigt är deras gård ett levande bevis för att det går att

Hunger – var detta allt?
 Hunger – var detta allt? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så har den då anlänt, sista delen i LRFs och fotograf Jens Assurs stora fotoprojekt ”Hunger”, samtidigt som utställningen påKulturhuset har öppnats. Två frågor infinner sig : Var detta allt? Varför missade LRF chansen?

Nej, jag hör inte till dem som tycker att det är slöseri med pengar att satsa på kultur och dokumentation inom lantbruket, tvärtom. Lantbruket har en intressant kulturellt arv med författare som Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Slas och Gerda Antti och fotografer som Sune Johnsson, ett arv som inte direkt har förvaltats särskilt väl under senare tid. Och folkrörelser behöver sin kultur, annars förtvinar de. Det var därför det kändes så hoppfullt med detta stora fotoprojekt. Äntligen ett nyvaknat intresse för kulturens betydelse inom lantbruksrörelsen.

Ambitionen var det inget fel på. Fotoböckerna och utställningen spänner över stora och komplexa frågor som växande megastäder, miljöförstöring, lantbruket, konsumismen, landsbygdens överlevnad, för att nämna något. Men resultatet blir förutsägbart och endimensionellt. Ja tyvärr, vi har sett det förut och vi har till och med sett det bättre. Lars Tunbjörk har exempelvis skildrat konsumismen och vad den gör med oss på ett betydligt mer brännade och obehagligt vis än vad Jens Assurs förmår att ens nudda vid.

Men på något vis är det den sista boken som egentligen gör mig mest irriterad, den som skildrar ett översnöat Bollnäs, där lutande lyktstolpar och snötäckta övergivna Volvobilar får symbolisera en av alla orter som tiden har gått förbi. Från Det Gamla Sverige.

Jag har ingen aning hur det är i Bollnäs, men jag vet att det hade gått att fotografera exakt samma bilder från stora delar av Stockholm under denna vargavinter som har förflutit. Flera gånger under denna vinter när jag gick genom Årsta, som hör till en av de mer expansiva närförorterna i Stockholm, slog det mig att det var som att vandra genom ett litet norrländskt samhälle, där snövallarna tornade upp sig meterhöga. Samtidigt så visste jag att tiden inte stod stilla på grund av snön. Tänk om det är så också i de där små, norrländska samhällena, att tiden inte alls står still?

Tänk om allt är mycket mer komplicerat, både i Bollnäs och Sao Paolo?

Och tänk om LRF hade tagit chansen och låtit en eller flera av alla de intressanta fotografer som vi har i Sverige, verkligen skildra dessa frågor ur nya vinklar.

Så oerhört spännande det kunde blivit.

Inget mumsande på pålle i matlandet Sverige
 Inget mumsande på pålle i matlandet Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Peter Johansson

Läser i min digra skörd av pressmeddelanden från jordbruksminister Eskil Erlandsson att han i dag (läs den 2 juni) är inbjuden av Hästnäringens Nationella Stiftelse för att inviga Hästnäringens dag som handlar om djurskydd, företagsfrågor, utbildnings- och forskningsfrågor samt spelpolitik.

Ingenting i PM:et om att man äter hästar eller att de är goda. Det om något är ju näring.

För självklart äter vi häst – även om vi inte vet det alla gånger – för var tar annars Mias, Annas och Sigrids ponnysar vägen när den dör? Inte begraver man dem i gödselstaden i alla fall. Kanske blir några kattmat men många hamnar på tallriken.

För oss hästfantaster är anrika restaurang Minerva i Stockholm ett vattenhål. Deras biffar och stekar är alltid garanterat från riddjur.

På restaurangens meny läser jag:

Barnmeny

Filet mignon nobis med bearnaise eller persiljesmör och pommes frites 32:-

Smaklig spis Mia, Anna och Sigrid.

Peter Johansson