Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Lokalt tillhygge i mjölkkriget
Lokalt tillhygge i mjölkkriget 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Vi bönder har en förmåga att springa åt samma håll, och sedan dumpar vi priserna för varandra.”

Det säger en mjölkproducent när vi pratar om förändringarna på mejerimarknaden. Han är en av de bönder som under de senaste åren har gått samman och startat eget mejeri och som nu bekymrat ser hur även de betydligt större mejerierna hakar på trenden för “lokalt” och “närproducerat”.

Först ut var Milko med sin landskapsmjölk. Därefter har även Skånemejerier och Arla hakat på. I det upptrappade mjölkkriget mellan främst de etablerade mejeriföretagen, används nu lokaltrenden som ytterligare ett tilhygge. Skånemejerier har lyckats locka till sig ett antal Arla-leverantörer från främst Småland, för att kunna lansera sin nya lokala mjölk. Arla svarar nu med sin “Skånemjölk”, för att återigen göra ett rejält intåg i Skåne. Skåningarna har ju nämligen visat sig lojala med sina skånska bönder och fick bl a Coop att backa, efter att man hade bestämt att Arla skulle ersätta Skånemejerier som huvudleverantör i sina butiker.

Men låt de stora killarna hålla med sitt fäktande, inte rör det väl de små mejerierna som är allt detta som de stora vill utge sig för, både lokala och småskaliga? Nja, jag tror att det finns skäl för mjölkbonden i andra änden av telefonledningen att vara bekymrad när det kommer in företag med helt andra marknadsmuskler och alla ger sig ut för att vara lokala.

Ett intressant exempel är Gefleortens Mejeri, ett mejeri som nog får anses kvala in i lokal-ligan redan i befintligt skick, men som nu lanserat en “Upplandsmjölk”. Och detta trots att man är delägare i det lilla nystartade mejeriet Sju Gårdar och processar deras mjölk. Det är sådant som i andra branscher skulle kallas för konkurrerande verksamhet och leda till juridisk process. Men Sju Gårdar håller god min i elakt spel och ser Upplandsmjölken som “ett komplement”. Vad annat kan de göra, de är ju beroende av Gefleortens och även Milkos (som är andra delägare) goda vilja.

För enbart ett, Emåmejeriet, är egentligen helt fristående av de nystartade mejerierna. Alla de andra, Hjordnära, Östgötamjölk, Wapnö och Sju Gårdar, har samarbetsavtal och flera av dem är också medlemmar hos eller delägda av de etablerade mejerierna. Frågan är hur många av dem som skulle existera om de inte hade detta samarbete?

Jag önskar verkligen att det ska gå bra för de nya mejerierna, inte minst för att mejerihyllorna på sina håll i landet har blivit betydligt mer underhållande och för att det har blivit intressant att dricka mjölk igen. De lokala mejerierna har nämligen visat att det går att göra mjölk som inte smakar likadant, oavsett tid på året och plats i landet.

Men jag förstår att mjölkbonden oroar sig över att de bredaxlade pojkarna har slängt sig på lokal-tåget. Hittills har flera av de nya mejerierna lyckats ta ut ett högre pris för sin mjölk, men det kommer troligen inte dröja särskilt länge innan de etablerade mejerierna pressar priserna. Och bryr sig då konsumenten om i fall det är mjölk från 50 gårdar eller från fyra. Det är ju ändå “lokalt”.

Everything is more
Everything is more 150 150 Ann-Helen von Bremen

Hungry & Angry presenterar stolt:

Gästkönikör Peter Johansson

Kineser äter allt.

Kycklingfötter. Hund. Friterade gristarmar. Allt går ner.

Det är bra. Inget går till spillo.

Mat i Kina är av tradition miljövänlig. Hur skulle Kina annars kunnat överleva alla andra tidiga civilisationer? Kineser är till exempel sedan många tusen år bäst i världen på att odla fisk i dammar. Ett enkelt och miljövänligt sätt att få protein, under förutsättning att fisken som odlas inte matas med protein människor kan äta. (Norskodlad lax är i stort sett uppfödd på fisk.) Kinesisk fisk i odling äter mest bajs, gris och kinesbajs faktiskt. Över 70 procent av all fisk som odlas i världen odlas på det här viset i Kina. Och det ska vi vara tacksamma för.

Fisken är karp. Här en länk till ett intressant sätt att tillaga den. Ta det försiktigt annars är det lätt att bränna fingrarna.

http://www.youtube.com/watch#!videos=Lq1XxTaijs8&v=Y_51j1NRfu8

Svenskens växande avsky för att äta vissa arter och vissa styckningsdetaljer har blivit vår matkulturs undergång och snart kommer hela skiten att gå under om vi inte lär av kineserna.

Naturskyddsföreningens medlemmar borde föregå med gott exempel och äta grisknorrar och fiskhuvuden. Miljön skulle må mycket bättre av om Naturskyddsföreningen i stället för att försöka stoppa vargjakten ägnade sig år att lära svenska skolbarn att äta lungmos och mört.

Du kan ha skåpen fulla med ekologiskt odlade grönsaker, men äter du inte karp, lever, njure, grisfötter, kycklingskinn, blodmat, svål och kalvbräss är du ändå en miljöbov. Dessutom går du miste om en rad fantastiska matupplevelser.

Peter Johansson

Less is more
Less is more 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var inte vilken gris som helst, det var en Ibericogris med färserad grisfot som skulle landa på våra tallrikar. Grisfoten hade dock förvandlats till en korv, visserligen en god sådan, men trots allt en korv och inte en färserad grisfot.

Men den stora besvikelsen var själva grisen. Den anlände som två stubbar. Kunde det vara fläskfilé? Nej, de verkade för tjocka för det. Servitrisen upplyste oss om att det var utskuren karré, där fettet, dvs själva poängen med karrén, hade skurits bort.

Det var segt, smaklöst och ett helt obegripligt varför denna gris tvingats åka hit ända från Spanien.

Det var 310 kronor besvikelse.

Nästa dag – killing på en annan krog. En i och för sig rätt mör och trevlig filé, tar man udden av genom att servera den inlindad med parmaskinka, som om man inte riktigt vågar lita på att killingen kan stå på egna ben. Några månader tidigare har jag ätit get nästan varje dag under min reportageresa i Uganda. Den var ofta enkelt tillyxad, med mycket ben, ibland seg, kokt i sin egen buljong med några enkla grönsaker. Ändå var det oftast gott i sin enkelhet.

Ovan nämnda krogar i Stockholm rankas som några av stans bättre. Båda två lider dock av en sjuka som vi ser rätt mycket av, nämligen brist på kunskap om själva råvaran. I stället för att göra det enkla, gör man ofta det svåra , som att skära ur karrén eller linda filén med skinka.

Det är långt kvar tills dess att vi är ett matland i den dignitet som jordbruksministern Eskil Erlandsson drömmer om, han som vill att vi ska erövra förstaplatsen från Frankrike i gastronomins Europa. Men för att nå dit måste vi klara av grunderna för god mat, inte bara på krogarna utan även inom lantbruket som står för råvarorna.

Låt oss börja med det enkla. Det kan vara nog så svårt.

Scans tvättade hals
Scans tvättade hals 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under de cirka 10 år som Scan har sålt KRAV-grisar har det alltid hetat att det har varit omöjligt. KRAV-grisarna har legat på en procent av all grisförsäljning, år efter år. Inte ens när ekoboomen startade för några år sedan och vissa butikskedjor formligen skrek efter grisarna, var det möjligt att få fram några fler. Scans lösning blev då att lansera EU-ekologiska grisar, eftersom man ansåg att det var lättare för bönderna att ställa om, när grisarna bara behöver gå på betongplatta i stället för att böka ute på åkrarna.

Problemet var bara att man hade glömt att kolla med handeln, som sa blankt nej. Handeln ville ha KRAV-grisar, ingen eko-lightvariant.

Strax innan jul fick landets KRAV-grisproducenter nog, lämnade Scan och gick över till danska Friland och KLS Ugglarp. När jag nu några månader senare pratar med några av grisproducenterna är de nöjda med uppgörelsen. De har inte bara fått bättre betalt, de känner för första gången att de har fått inflytande och att det finns en vilja hos Friland och KLS Ugglarp att utveckla KRAV-grisproduktionen.

Nu står Scan kvar med enbart 3000 KRAV-grisar och dessutom 9000 EU-ekologiska grisar som ingen egentligen vill ha, medan Friland pratar om att öka KRAV-grisproduktionen. Och även om denna affär är liten, är det ytterligare en affär som Scan har missat.

Men det värsta av allt är kanske att bönderna upplever att de har mer inflytande i ett privat företag än vad de någonsin upplevt att de har haft i Scan, som i dag visserligen till stora delar är finskt, men som en gång för inte så länge sedan var helt och hållet ägt av bönderna själva.

Ofrihetens mat
Ofrihetens mat 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den amerikanska dokumentären Food Inc visar upp en matindustri som har gått överstyr. Där ett fåtal livsmedelsföretag företag kontrollerar merparten av marknaden, men som själva kontrolleras allt mindre. Det är så långt från ”The Land of Freedom” som man kan komma.

”Du kan förändra världen med varje tugga!”

Det är slutordet i Food Inc och den visar tydligt att en förändring är absolut nödvändig. Den bild som regissören Robert Kerner och författarna Eric Schlosser (Snabbmatslandet) och Michael Pollan målar upp, visar en industri som har blivit sin egen framgångs fånge. I jakten på billig mat har man utvecklat en matproduktion som har ett högt pris för miljön, djuren, konsumenterna och inte minst bönderna själva.

Food Inc är inte i första hand ute efter att skrämma oss med otäcka bilder på djur som behandlas illa, även om sådana inslag finns. I stället är detta en berättelse om makt och maktlöshet. Maktlösa är de papperslösa invandrarna från Mexico som utför de hårda och farliga jobben inom livsmedelsindustrin. Maktlös är den mamma, vars son har dött av en hamburgare smittad av e-coli, ett resultat av en visserligen lönsam, men inte särskilt sund majsdiet till korna. Och även bönderna själva, som inte vågar prata eller visa sina djurfabriker, framstår som fångade i systemet. Den amerikanska staten verkar dock ha abdikerat från sin makt och sitt ansvar som livsmedelskontrollant.

Makten finns i stället hos ett fåtal företag. Cirka 80 procent av den amerikanska köttmarknaden domineras av endast fyra företag. Kemiföretaget Monsantos genmodifierade majs och soja står för 80, respektive drygt 90 procent av majs- och sojaodlingarna.

Förutsättningen för denna maktkoncentration är ett storskaligt jordbruk. Likt ett matens löpande band producerar gigantiska majsfält i Iowa foder, som fraktas vidare till fånglägerliknande köttgårdar, för att slutligen tas om hand av enorma slakterier. Och ut kommer mat som ibland människor blir sjuka och dör av.

Är det detta som är framtiden, även för Sverige? Trots allt deltar också vi ivrigt i jakten på billiga livsmedel. En jakt som ger oss en allt mer koncentrerad livsmedelsindustri, där de tio största företagen idag står för hälften av hela livsmedelsförsäljningen på cirka 170 miljarder. Det leder också till ett allt mer storskaligt lantbruk som koncentreras till allt färre landskap. Vi producerar lika mycket mjölk som för 30 år sedan, men i dag från 5 000 mjölkgårdar i stället för 18 000. Och endast 120 gårdar producerar merparten av våra 75 miljoner kycklingar.

Även här ser vi, om vi vågar, att djuren, miljön, bönderna och vi som konsumenter betalar ett betydligt högre pris än det som står på prislappen. Food Inc visar att detta inte är en framgångsväg, det är en återvändsgränd.

Ann-Helen Meyer von Bremen