Ann-Helen von Bremen

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk skriver Peter Einarsson om forskningsresultaten som Jordbruksverket har valt att inte publicera. Det handlar om en studie, gjord av Sveriges kanske främste expert på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, Christel Cederberg. Resultaten från Cederbergs arbete är minst sagt intressanta, de visar nämligen att ekologiskt lantbruk har minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent och det stora huvudskälet till detta är att man inte använder handelsgödsel.

Resultaten är osäkra, beroende på att det saknas tillförlitliga grunddata, men Cederberg har tydligt visat vilken osäkerhet som finns och har även försökt gardera för denna, genom att bland annat räkna med mycket lägre användning av handelsgödsel inom det konventionella jordbruket, än vad som enligt SCB faktiskt används. Så även om vi inte inte kan veta de exakta siffrorna så är ändå tendensen tydlig – ekologiskt lantbruk minskar utsläppen av klimatgaser väsentligt.

Ändå har Jordbruksverket valt att inte publicera studien, den är visserligen offentlig och går att begära ut från verket, men det föresätter givetvis att man vet att den överhuvudtaget existerar, vilket Einarsson påpekar. Men det är inte så att verket själv anser att studien är så otillförlitlig att direkt skulle slängas i papperskorgen. I Jordbrukverkets rapport om ekoersättningens effekter, ägnar man nämligen rätt mycket utrymme mot att argumentera emot denna studie, som man alltså valt att inte publicera.

Låter det snurrigt? Ja, det är det också. Men allra mest beklämmande är att det fortfarande ägnas så mycket energi åt att motarbeta ett av flera sätt att bruka jorden.

Vad är det som är så farligt?

I ett pressmeddelande från LRF, dundrar man mot den föreslagna rödgröna politiken.

Det får man gärna göra, för det finns mycket man kan bli upprörd över där. Framför allt avsaknaden av en idé om hur man vill forma det framtida samhället och den gamla förkärleken från socialdemokraternas sida att enbart ägna sig åt procentsatser, plånboksfrågor och att skrämmas med ”högern”.

Men LRFs kritik är mest beklämmande. De rasar över förslaget om höjd dieselskatt och återinförande av skatt på handelsgödsel och kallar detta för ”grönsminkade skatteförslag”. Jag skulle nog vilja säga att det här inte bara handlar om smink utan om faktisk grön politik. Sedan kan man tycka att den är bra eller dålig.

Nog förstår jag om LRF skär tänder när det gäller båda dessa förslag, men om man samtidigt vill profilera sig som en yrkeskår som tar miljöansvar, ska lösa klimatfrågan och ”visar vägen”, då kanske man får hantera den här typen av klagovisor lite mer diskret. Jag kan förstå att LRF gärna vill fungera som valarbetare åt den borgerliga alliansen, men i dagens läge kanske man borde tänka mer på sin egen image och att putsa på sitt eget varumärke.

Vill man verkligen fortsätta att framstå som dieselkramare och övergödningsanhängare? För även om LRFs ordförande, Lars-Göran Pettersson, bedyrar att ”det finns ingen bonde som vill gödsla mer än vad grödorna behöver”, så kvarstår ändå faktum, att bönderna har ökat sin användning av konstgödsel.

Och det finns många möjligheter att angripa de rödgröna, utan att själv framstå som en fossil-ivrare. En sådan sak är att kritisera oppositionen för att inte lansera någon samlad livsmedelsstrategi, som en del socialdemokrater har argumenterat för. DET är sannerligen en brist och det hade varit en berättigad kritik som hade kunnat göra debatten intressant.

Men om detta skriver man bara två rader. Längst ner i pressmeddelandet.

Av gästkrönikör Anna Sjögren

En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.