Ann-Helen von Bremen

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

LRF bjuder in till presskonferens nästa vecka för att diskutera de stora frågorna. Exakt vad det ska handla om är lite svårt att förstå, men det ska omfatta ämnen som världssvälten, livsmedelsförsörjningen men också vilken livsstil och vilka förändringar som dagens unga vill se. Inbjudna är företrädare för politiska ungdomsförbund, men även personer från Djurens Rätt och Bättre mat.nu.

– Jag vill möta den unga generationen och höra vilka livsstilsförändringar de vill se framöver, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och det låter ju alldeles utmärkt, ett möte och en diskussion med unga människor som kanske är morgondagens beslutsfattare. Det är precis sådant som lantbruket behöver, mer kontakt med konsumenterna, mer kontakt med omvärlden.

Men i nästan andetag säger LRFs ordförande:

– Jag upplever att kännedomen om vad vi bönder står för, hur vi jobbar och vilka visioner som driver oss är låg. Om detta vill vi diskutera med några av våra framtida beslutsfattare.

Återigen budskapet, ”Ni förstår oss inte, men om vi bara får förklara så kommer ni att förstå att det vi gör är rätt.”

Vilket annat företag skulle resonera på detta vis, att utebliven framgång beror på att man är missförstådd?

Inget ont om Lars-Göran Pettersson, han företräder bara en rörelse där denna åsikt är utbredd – ”Vi har en bra organisation, en bra produkt, men kunden förstår oss inte.”

Jag hoppas att jag har helt fel, att detta inte alls kommer att bli en uppvisning i allt gott som lantbruket står för, utan att det verkligen kommer att handla om att lyssna på vad de unga vill och att diskutera framtida förändringar.

Men jag har tyvärr haft fel förr.

Endast Sverige en svensk djurskyddslagstiftning har. Vårt lantbruk är världsbäst när det gäller miljöarbete och djuromsorg. Det budskapet har vi hört många gånger från näringens sida. Och i andra ändan, där vi konsumenter befinner oss, betonar vi i undersökning efter undersökning att god djuromsorg och miljön är väldigt viktigt för oss när vi köper vår mat.

Allt borde alltså vara frid och fröjd för det svenska lantbruket, men så är det inte. Ungefär hälften av vår livsmedelskonsumtion är importerad. Särskilt tydligt blir det om man tittar på köttkonsumtionen, där hälften av allt nötkött och nästan två tredjedelar av lammköttet är importerat.

Varför gör konsumenterna så här? Säger en sak och gör en annan. Det är en fråga som lantbrukarna och deras företag har funderat mycket på. Och svaret brukar vara att när konsumenten väl står där i butiken, då är det plånboken som styr. De fina idealen får ge vika för hushållskassans krassa verklighet.

Det ligger säkert något i detta, men jag tvivlar på att det är hela sanningen. Jag tror att en starkt bidragande orsak är att svenska konsumenter inte riktigt förstår varför svenskt lantbruk skulle vara bättre. Och det är inte så konstigt för i konsumentens ögon verkar nog skillnaderna mera handlar om centimeter än verkliga skillnader.

Ta kycklingarna till exempel. Kycklingproducenterna brukar framhålla att Sverige är det enda land som har satt en gräns för hur trångt kycklingarna får ha det. Enligt djurskyddslagen är det 20 kg per kvadratmeter, ja det är så man uttrycker sig – kg per yta och inte djur per yta, men de som uppfyller branschens eget djuromsorgsprogram har tillåtelse att ha 36 kg per kvadratmeter. Hur ska man kunna kommunicera något sådant? Det blir abstrakt och det låter dessutom inte särskilt rymligt. Vad spelar det då för roll om det är ännu trängre i de utländska kycklingstallen?

På samma sätt kan man gå igenom skillnaderna för de olika djurslagen. Ja, det finns skillnader som talar till fördel för den svenska uppfödningen, men går de att kommunicera och framstår de som tillräckligt stora för konsumenten?

Personligen tror jag inte det.

LRF håller nu på att göra en ny livsmedelsstrategi, en strategi där man ska satsa mer på mat med mervärden, som ursprung, ekologiskt och andra värden som konsumenterna efterfrågar. Syftet är att på det viset kunna ta mer betalt för maten. Det ska bli spännande att se vart arbetet leder och om det kommer att innebära att bönders lönsamhet förbättras, vilket är dem väl unt, men då måste skillnaderna bli tydliga och konkreta för konsumenterna. Är man redo för ett sådant systemskifte, som det då faktiskt är frågan om?