Close
Enter your
text here

Matlandet Sverige

Matlandsvision. Och verkligheten
 Matlandsvision. Och verkligheten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I regeringens satsning på Matlandet Sverige utlovas 20 000 nya jobb, men under den period som satsningen har pågått har i stället antalet arbetstillfällen inom lantbruket och livsmedelsindustrin minskat med cirka 10 000 jobb. Matlandet har alltså ännu inte rått på den pågående strukturrationaliseringen.

Exporten har visserligen under samma period ökat rätt kraftigt, men importen fortsätter samtidigt att stiga. Förra året exporterade vi livsmedel till ett värde av 54 miljarder kronor och importerade för 95 miljarder.

Så hur ska landsbygdsdepartementet egentligen vända trenden? När kommer de utlovade jobben? Och är verkligen Matlandet-satsningen rätt verktyg, eller borde regeringen i stället ägna sig åt att bedriva jordbrukspolitik på allvar?

Det är några av de saker som i dag ska diskuteras på Hushållningssällskapets Framtidsforum i Skara. Förutom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, kommer även LRFs ordförande Helena Jonsson att delta i debatten och hon har all anledning att vara bekymrad, böndernas del av matmarknaden krymper allt mer. Hon har tidigare kritiserat Matlandet för att mest handla om export och turism och tycker även man borde satsa mer på bredden och inte bara på eliten inom krogvärlden.

I debatten deltar även Peter Svensson, landsbygdsdirektör på Länsstyrelsen i Västra Götaland och Anna-Lena Brage som driver ett eget knäckebrödsbageri.

Mitt uppdrag är att som moderator försöka få lite fyr under debattgrytan. Återstår att se hur det går. I Matlandet Sverige sitter vi alla i knäet på varandra.

Höger eller vänster i grytan?
 Höger eller vänster i grytan? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Finns det höger och vänster i matpolitiken? Det är en av frågorna som ikväll ska diskuteras hos ”Skafferiet” på Berns i Stockholm, en ny debattscen för mat.

Frågan är bra och inte särskilt lätt att svara på. Tittar man längst ut på kanterna, hittar man en liten högergrupp som tycker att man bara ska lasta av hela batteriet av GMO, tillväxthormoner och antibiotika så att det äntligen går att producera livsmedel på lika villkor i det här landet. Blickar man i stället åt motsatt håll, så långt vänster ut det går att komma, hittar vi människor som vill stoppa all djurhållning, pläderar för vegansk kost och som dessutom tycker att all livsmedelshandel med andra länder är av ondo. En åsikt som de för övrigt delar med den yttersta högern också.

Men annars får man nog lov att säga att skillnaderna inte är så stora. Mp, S och V är mer positiva till ekologiskt lantbruk och värderar miljöfrågor tyngre, medan man är mer skeptisk till GMO. Alliansregeringen vill generellt se mindre politik och det gäller även inom lantbruk, livsmedel och miljöområdet. Men i det stora hela så finns en tyst överenskommelse om att Sverige inte riktigt lämpar sig för någon industriproduktion enligt exempelvis dansk modell.

Problemet är kanske snarare inte skillnaderna mellan de politiska partierna, utan att så få politiker överhuvudtaget visar något intresse för lantbruket och matproduktionen. Undantagen är väl egentligen bara landsbygdsministern själv, Eskil Erlandsson (c), och Jens Holm (v) i jordbruksutskottet.

Inte ens Miljöpartiet, som verkligen borde vara på tå när det gäller jordbruket eftersom det påverkar så många miljöfrågor, har någon politiker på riksnivå som är riktigt slipad. Att företrädare för andra partier kan sitta och humma år ut och år in i jordbruksutskottet utan att förstå särskilt mycket, det må vara en hänt, men för Miljöpartiet borde detta vara en hjärtefråga.

Kanske är det för mycket begärt att det ska finnas tydliga höger-vänster-skillnader inom matpolitiken när Moderaterna i dag är vårt nya ”arbetarparti” och allt flyter.

Men lite intresse för en av våra viktigaste frågor – maten – kanske inte vore för mycket begärt?

 

Revival för bruna bönor?
 Revival för bruna bönor? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Vi har en döende kundkrets”.

Vi står i gryningsljuset ute på åkern, i Gynge på södra Öland. Rune är en av landets 40-talet odlare av bruna bönor och nu är det dags för skörd. Ett arbete som sker i flera moment och tidigt på morgonen, medan daggen fortfarande finns kvar och gör baljan seg och skyddande runt bönan, är det dags att skära upp bönplantorna med rötterna. Tröskningen sker på eftermiddagen, när solen torkat baljan och lätt spricker upp och släpper ut de rara bönorna.

För rara är de, bönorna som bara odlas i Sverige, närmare bestämt på Öland, i Finland. USA och Kanada.

I Sverige känner vi dem nästan bara som den sötsura stuvningen i plastkorv som äts i sällskap med stekt fläsk. Men de som äter denna klassiska husmansrätt, blir allt äldre och allt färre. De dör helt enkelt av. Därför Runes kommentar, om att konsumenterna långsamt men säkert dör bort. Själv äter han klassiska bruna bönor varannan vecka, minst. Men han är medveten om att rätten försvunnit från skolmatsalarna och militären, som varit en av husmanskostens fanbärare, är som bekant bara en marginell företeelse i dag.

Vi befinner oss på Södra Öland för att göra reportage för tidningen Turist om något av det svenskaste bland råvaror, en böna som borde ha en självklar hedersplats i Matlandet Sverige, men som alltmer hamnat på åldershem. Men nu ska det bli ändring på det. Går allt som planerat kommer den bruna bönan snart att dyka upp i burk bland all borlotti, kidney, black eyed, soja och vita bönor. Det blir den enda svenskodlade bönan av dessa ”torra” bönor och man får väl säga ”bättre sent än aldrig”, med tanke på att vi odlat bönan under cirka 600 år.

 

PS. Under året publiceras ett större reportage om den bruna bönan i tidningen Turist med fantastiska bilder av fotograf Jens Lasthein.

Närodlat och det rosa fluffet
 Närodlat och det rosa fluffet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Förut var det eko som var trenden, nu är det närodlat som gäller.”

Det slår DN fast i sin artikel om närodlat som växande trend. Förutom att man kan ifrågasätta hur stor trenden egentligen är, det här handlar ändå om en livsmedelsförsäljning på marginalen om vi tittar på vår totala livsmedelsmarknad, så är ändå den stora frågan – vad är egentligen närodlat?

I själva begreppet ligger att maten ska vara nära. Men vad är nära? Ja, i delar av Värmland och Jämtland är exempelvis Norge nära, i Skåne är det nära till Danmark och Tyskland, i Haparanda ligger inte Finland så långt bort, osv. Men det är inte det vi menar. Nära är framför allt svenskt. Och det är därför som Scan anser att närproducerat är allt kött som kommer från Sverige. Precis som närodlade grönsaker för det mesta också handlar om Sverige, eller rättare sagt Skåne. Såvida vi inte pratar potatis och bor i Stockholm, för då är det Gotland som gäller.

Närodlat, närproducerat och lokalproducerat är begreppen ”für alle” och de används också så. De enda som har fått på tafsen var Doggy när de hävdade att deras enda hundmatsfabrik tillverkade närproducerad hundmat. Det gillade inte marknadsdomstolen.

Men annars är det fritt fram.

De enda som mig veterligen försökt sig på en definition är Bondens Marknad, som sätter 25 mils radie som gräns. Det är ett rätt stort område. För en bondemarknad i Göteborg innebär det att maten kan komma från delar av Skåne, Småland och även Oslo.

Man kan givetvis hävda att nära handlar om något annat än avstånd. Att det handlar om att ha en närhet till matproduktionen, att själv se hur kotletterna och äggen har fötts upp, att känna förtroende för bonden bakom arbetet, färskhet, god smak osv. För olika studier har visat att det är precis detta som vi söker, men att det är ganska oklart om vi verkligen får något av det.

Var och en sitt eget varumärkes lyckas smed, men vi har ett problem om närproducerat per definition presenteras som något allmänt gott, inte minst ur miljöhänseende, utan att vi egentligen har en enda aning om vad det är. Risken finns att det leder till ännu mer misstroende mot en bransch som redan brottas med bristande trovärdighet.

Det finns en grupp växande konsumenter som söker efter något som kanske kan kallas för hederlig mat och även om vi ofta utmålas som korkade, trolösa och plånboksfixerade, så finns det nog ändå en gräns för hur länge vi kan födas med enbart rosa fluff.

 

Hur litet får lantbruket bli?
 Hur litet får lantbruket bli? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Gårdagens LRF-debatt i Almedalen blev mer än fullsatt, men om vi blev så mycket klokare är väl rätt oklart. Uppenbarligen är det en fråga som intresserar många – ”Ska Sverige ha en livsmedelsproduktion?”.

Men vad det egentligen handlar om är om Sverige ska ha ett lantbruk och hur litet vi tycker att det ska få bli? För det är precis där vi befinner oss nu – hur mycket kommer egentligen att bli kvar av den svenska primärproduktionen? Lönsamheten är usel, inte bara för grisproducenterna, och även om vi alla i panelen var överens om att i framtiden, om 20-30 år, då kommer lantbruket att befinna sig i ett betydligt bättre läge. Oavsett om vi tror att det är klimatförändringen och andra miljöproblem, ökad efterfrågan på mat i världen eller ett skyhögt oljepris eller alla faktorer i samverkan som kommer att vara ett faktum då, så kommer detta att innebära ett betydligt större lantbruk än i dag.

Men det är då det, om 20-30 år. Hur ska lantbruket överleva tills dess?

Den modell vi har i dag fungerar uppenbarligen inte. Jordbruket i södra Sverige och på de stora slätterna klarar sig, men för det övriga landet är det milt sagt kärvt. Som jag ser det finns det två håll att gå åt. Antingen bestämmer vi oss för att plocka bort alla regelverk när det gäller miljö och djurskydd och som vi anser fördyrar produktionen, plus att vi kanske också går in och subventionerar diesel och andra insatsmedel. Men den vägen tror jag är politiskt körd, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inom EU finns det nu förslag på att ”förgröna” jordbrukspolitiken, om en del av dessa förslag går i kraft kommer konkurrensläget stärkas för de svenska bönderna.

Men det handlar inte bara om politik. Det handlar också om konsumenterna som med all sannolikhet hade valt importerad mat i ännu större utsträckning än vad de gör i dag, just för att de tror att svenskt faktiskt är bättre när det gäller miljöhänsyn, kvalitet och djurskydd.

Den andra vägen handlar om att i stället tydligare förstärka de svenska mervärdena, att ta ytterligare några kliv ”mot världens renaste lantbruk.” Exempelvis ställa om hela mjölk- och nötköttsproduktionen till ekologiskt (vilket skulle gå hyfsat lätt), att satsa på sortering och god ätkvalitet när det gäller all köttproduktion, att sätta upp nationella mål för att minska bekämpningsmedelsanvändningen och att aktivt arbeta för att minska kvävetillförseln.

Jag vet inte om det jordbruket blir mer lönsamt, men den nuvarande modellen fungerar inte och ett intensivt jordbruk utan några hänsyn, är inte möjligt. Ska vi börja förbereda oss för den framtida omställningen som vi tror kommer, där vi måste cirkulera näringsämnen, minska på oljan, parera klimateffekten så är det åt det här hållet vi måste gå.

Och i dag kan vara en bra dag att börja.