Close
Enter your
text here

Miljöperspektiv

Bland månglare och dystergökar
 Bland månglare och dystergökar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland känns det lite svårt att fira jul. Tittar på TV en kväll och slås av den imbecilla reklamen som verkar ha reducerats till ett enda skrikande av prislappar. Har alla reklamfirmor drabbats av kollektiv skrumphjärna?

I andra ringhörnan står alla de som vill få mig att få dåligt samvete, för att människor svälter på jorden och för att vår miljö går under. Jag uppmanas att skänka pengar och i vissa fall, inte heller fira så mycket jul alls. Och även om jag blir mer trött på köphysterin, så blir jag också lite matt av de rättfärdiga dystergökarna.

Förstå mig rätt. Vi måste självklart bli bättre på att dela med oss av våra pengar och resurser till dem som har några. Vi vet alla att vi måste dra ner på konsumtionen för att den stora ekvationen ska gå ihop, både när det gäller miljöfrågan och rättvisan i välden. Vi vet också att det aldrig går att shoppa sig lycklig och att när vi fyller det där hålet inom oss med ständigt nya saker, så hinner vi inte riktigt med att fundera över vad som egentligen skulle kunna stilla vår längtan. Så visst, vi har alla anledningar att inte gå på den kommersiella julmyten om att en riktig jul förutsätter ett glödhett kreditkort som vi sedan kommer få ägna hela våren åt att kyla ner.

Så långt är jag med.

Men ibland kan jag tycka att delar av miljörörelsen är som den festförstörande grannen som vill att det ska vara tyst i huset efter kl nio och som ändå ingen lyssnar på, när man uppmanar till alternativ jul. Varför är det just vid de tillfällen när vi har anledning att fira som vi ska dra ner på konsumtionen? Vore det inte vettigare om vi i stället gjorde det under resten av året? Problemet är väl kanske snarare att vi beter oss som om nästan varje dag vore julafton?

Det är bra om vi genomskådar krämarnas lockrop och verkligen inser att inte lyckan sitter i en resa till Thailand eller en ny läsplatta. Men det finns faktiskt ingen anledning att skämmas för om vi några gånger om året bestämmer oss för att fira lite grann. Jul till exempel.

Världen i ditt kylskåp
 Världen i ditt kylskåp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För 20 år sedan var det lätt att äta frukost. Det var smörgås med ost eller leverpastej och en kopp te. I dag ryms hela världen i mitt kylskåp och det börjar också märkas ute i landskapet. Bönderna, gårdarna och djuren blir allt färre.

Lufttorkad skinka från Italien, spansk fårost, norsk hårdost, fransk yoghurt, spanska apelsiner, ananas från Centralamerika, avokado från Chile – ja så där bullar jag upp vissa frukostar. Och jag är inte ensam om det. Vi har hela världen framför våra fötter, oavsett om vi kliver in i en matbutik eller gläntar på den egna kylskåpsdörren. Och i kylskåpet hittar jag länder som jag kanske inte tänker på, som soja från Brasilien oljepalm från Malaysia och Indonesien som har blivit foder för svenska kor, grisar och kycklingar.

Vi har snabbt outsourcat vår matproduktion, utanför Sverige. Det syns i landskapet . 1980 fanns det drygt 40 000 mjölkgårdar och 600 000 mjölkkor. I dag finns det bara 5 000 gårdar kvar och cirka 300 000 kor. Det innebär att det bara är halva styrkan kvar av en av våra viktigaste landskapsvårdare, nämligen kon. I spåren av hennes mule och även hennes dynga frodas många små växter, insekter, daggmaskar, fåglar och andra djur. Det är det där som miljökramarna brukar kalla för biologisk mångfald och som ingen egentligen vad det gör för nytta annat än att det är fint. Ungefär som med landsbygden, bönderna och korna.

Men det finns några poänger med den biologiska mångfalden. Finns det inte tillräckligt med bin och humlor, blir det dåligt med bär och frukt. Finns det inte tillräckligt med insekter och mikroorganismer som bryter ner döda växter, dröjer förmultningen och jorden fylls inte på med ny jord. För att nämna några exempel. Dessutom tror många forskare att just den biologiska mångfalden är det viktigaste verktyget vi har för att kunna parera framtida klimatförändringar, bara en rikedom av liv ger oss möjlighet att anpassa oss till ett varmare klimat.

Och ett kanske ytligt, men sannerligen inte oviktigt argument, är att biologisk mångfald gör Sverige vackrare. Blåklocka, kattfot, gökärt är till exempel örter som trivs bra när kossans mule idisslande har gått förbi.

Det går rasande snabbt. Snart kommer vi bara ha 2 000 mjölkgårdar kvar. Kossan kommer att försvinna från ännu fler platser i Sverige. Måste jag återvända till min tråkiga limpsmörgåsfrukost för att vända den utvecklingen? Nej jag tror inte det, inte minst för att det faktiskt hänt en hel del i det svenska matutbudet också, men däremot ska vi vara medvetna om att våra mattallrikar sätter stora avtryck i landskapet. Vad är det vi väljer egentligen? Och vill vi verkligen ha det?

Kalhyggen? Jajamen!
 Kalhyggen? Jajamen! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den annars så medialt slipade, jovialiske och värnande om det småskaliga och idylliska Sverige, Eskil Erlandsson, visar i dagens DN upp en helt annan sida när skogen kommer på tal. Eskil Erlandsson ser inga problem med kalhyggen, annat än i tätorter och han tycker inte att det finns någon poäng i att ge ekonomiskt bidrag till skogsägare som vill gallra mer försiktigt än att ägna sig åt kalhyggen. Något ytterligare bidrag till naturreservat behövs heller inte.

Intervjun görs som en uppföljning av Maciej Zarembas utmärkta reportageserie ”Skogen vi ärvde”. En serie artiklar som har kritiserat skogsbolagens och Skogsstyrelsens härjningar i de svenska skogarna som inte bara leder fram till gigantiska kalhyggen utan också till att skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Trädslag som kortsiktigt inte anses lönsamma, rensas helt enkelt ut.

Eskil Erlandsson betonar äganderätten, varje markägare ska få bruka sin skog som han eller hon själv vill och därför vill han inte göra någon förändring som skulle stimulera mer mångfald i skogarna. Det kanske låter vackert att värna skogsägarens rättigheter, men alla som äger skog vet att det är rent ut sagt rena nyset. En skogsägare kan inte alls bestämma över sin egen skog, det finns en mängd regler kring skötsel, plantering, avverkning osv. Jag kan inte vara ensam om erfarenheten att med andan i halsen stå och planta tvåtusen tallar innan tidsfristen går ut.

Zarembas fall med skogsägaren Holmberg som åtalades för ”förberedelse till miljöbrott” när han ville avverka mer skonsamt, visar med all tydlighet att markägaren i stället är maktlös, särskilt om markägaren vägrar att kalhugga.

Erlandsson väljer att ducka för detta, han väljer att låtsas att skogsskötsel är en fråga om valfrihet. Det är det inte och kanske ska det heller inte vara så. En lantbrukare får inte sköta sitt lantbruk hur som helst så varför skulle skogsägaren få göra det, särskilt inte som skogsägarens skog faktiskt delas av oss alla? Däremot kan man ifrågasätta varför det bara är vissa kortsiktiga ekonomiska intressen som ska få härja fritt i skogen.

Avslutningsvis säger Erlandsson i artikeln att han själv kan tänka sig att framöver kalhugga sin egen skog, eller ”trakthyggesbruk”, som han använder som term. ”Men det är klart att runt husen och byggnaderna är man lite mer försiktig. Jajamen.”

Närskjutet, någon?
 Närskjutet, någon? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Inget är så rätt som närodlat och stadsodlat i dessa dagar, men hur är det egentligen med närskjutet? I en tid när allt fler stadsbor vill odla sin egen mat, borde väl även viltet ingå i kostcirkeln? Dags att göra en Runar?

Så här års ser de rätt rara ut när de vykortslikt trampar runt i snön utanför min balkong i Stockholm. Men bara om någon månad eller två kommer rätt många av mina grannar börja hata rådjuren när de likt fyrbenta slåttermaskiner går loss bland krokusar och tulpaner.

Och hatet kommer att spira allt starkare i takt med att den växande grönskan skövlas av bambisarna. Det är då man kan höra hur de mentala revolvrarna osäkras i kolonilottsområdena. Och då brukar alltid någon fälla den årliga kommentaren: ”Man borde göra en Runar!”

Själv har jag också funderat på detta med att göra en Runar, dvs att skjuta ett rådjur direkt från balkongen. Inte för att jag inte står ut med att de mumsar i sig min och mina grannars gemensamma trädgård, jag kan faktiskt bjuda på det, utan för att jag ändå är från det gamla Sverige. Och har man rötterna i landsbygden och i en annan tid, då tycker man att rådjur inte enbart är gulliga, utan att de också är mat. God mat dessutom.

Problemet är bara att jag saknar både bössa och jaktlicens, men däremot inte insikten om att det faktiskt är förbjudet att bedriva jakt från sin balkong, något som även Runar Sörgard fick erfara. Men tanken har ändå levt kvar. Många varma sommarkvällar har jag och mina grannar ägnat åt att diskutera hur man skulle kunna fälla ett rådjur utan gevär. En bra slangbella kanske? En fälla? Ett nät? Pilbåge?

Och efter ett tag har vi börjat fundera på lättare byten. Hararna kanske? De skulle man väl rent av kunna fånga med håv? Och duvorna? Änderna? Och hur smakar egentligen en stekt björktrast?

Än så länge har det inte blivit några viltstekar av något slag. Vi är visserligen flera i min grannport som är ”utsocknes”, men som stadsbor är vi vingklippta som jägare.

Vingklippta är däremot inte rådjuren. De har i stället anpassat sig till ett liv i staden, fullt ut. De vet hur man går över en trafikerad gata, precis som de vet att de inte behöver oroa sig särskilt mycket för människorna bland de höga husen. Ett visst säkerhetsavstånd behövs visserligen, men inte alls samma radie som på landet där människan fortfarande jagar och därför är ett större hot. De har lärt sig att ta sig en andra frukost genom att tilta fågelfröautomaten och att de kan lugnt ligga och sova middag i det höga gräset, även om några människor ligger i närheten och läser bok.

Vi kanske tror att vi har flyttat från naturen, men stora delar av naturen har flyttat med oss in till stan och den verkar dessutom klara sig bättre än vi.

För några år sedan var två av våra rådjuren fulla av skabb, en av dem var så svårt angripen att den mest låg i det höga gräset, mager och eländig. Jag ringde Stockholms Stads jägare. Snabbt, effektivt, tyst och utan att någon märkte det, avlivades de sjuka djuren. En fantastisk insats, men samtidigt kände jag ändå den där vingklippta känslan, det lite absurda i att anlita professionella avlivare. Och med jämna mellanrum ser vi notiser, om hur vildkaniner har skjutits av vid St Görans Sjukhus, eller ett antal duvor har avlivats på något torg i Söderort.

Och det är då man tänker tanken varför denna jakt egentligen inte skulle kunna skötas av olika jaktlag i stadsdelarna? Självklart med genomförd jägarutbildning där stadsjakt är ett obligatoriskt inslag i utbildningen och där jägarlicensen inte räcker livet ut, utan för varje år måste förnyas.

Närodlat och stadsodling är i dag trendiga sysselsättningar, varför inte också närskjutet? Vilt är dessutom det mest klimatvänliga köttet, så vad väntar vi egentligen på? Naturen är här, trots att vi försökte flytta ifrån den.

(Texten har publicerats som krönika i senaste Mat & Vänner)

Med livet som insatsmedel
 Med livet som insatsmedel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat. Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och ”safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)