Uncategorized

Kolla korna!
Kolla korna! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Runt omkring i landet pågår det kosläpp eller betessläpp för fullt. Om någon hade sagt för tio år sedan att kornas första vårbete skulle komma att bli en turistattraktion av rang, då hade den förmodligen blivit utskrattad. Men så är det. Förra året hade Arlas mjölkgårdar nästan 70 000 besökare, vilket är imponerande med tanke på att det bara finns knappt 4 000 Arla-gårdar.

Det är framför allt de senaste åren som det har skrällt till rejält och mjölkbönderna själva har fortfarande inte riktigt hämtat sig från förvåningen över att några sprittande kor på grönbete kan dra så stor publik. Jag blir uppringd av en mjölkbonde som, trots uselt väder, nästan fördubblade antalet besökare i år. Förra året var det 600 personer som kom, i år dryga tusen.

“Och det är inte bara stadsbor, det är väldigt många av våra grannar som kommer. De ringde redan i februari och undrade när vi skulle ha betessläpp. Kan du begripa vad det beror på?”

Nej det kan jag förstås inte. Min gissning är kosläppet hänger ihop med vår vurm för landet i form av surdegsbröd, “Bonde söker fru”, sticka & virka och drömmen om ett liten röd stuga. Och att detta också hänger ihop med att mjölkgårdar börjar bli en rätt sällsynt företeelse. Det finns knappt 5 000 mjölkgårdar i landet, de blir hela tiden allt färre och mer koncentrerade till vissa delar av landet, som Västra Götaland, Skåne, Kalmar och Jönköpings län. En av svensk sommars starkaste symboler, den betande kon på ängen, syns inte lika ofta längre.

Kanske är det också så att vi har ett behov av att vara med om något som är “på riktigt”. Vi konsumenter brukar ofta beskyllas för att ha en Astrid Lindgren-uppfattning om det moderna lantbruket, men Skansen drar betydligt färre besökare en genomsnittlig dag än vad många gårdar med kosläpp gör.

Och Säter kommuns största turistattraktion är inte Biografmuséet, utan en ekologisk grisgård.

Hade jag sagt det till mina grannar

Gamla synder dyker upp igen
Gamla synder dyker upp igen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vissa dumheter trodde man ändå var historia, men så dyker de plötsligt upp igen. Som till exempel kodressörer. Denna tekniska apparat som med hjälp av en elstöt tvingar korna att backa ut och bajsa i gödselrännan, har varit förbjuden i drygt 20 år. Icke desto mindre så lever de kvar.

I dagarna kom besked från Högsta Domstolen att man vägrar ta upp en överklagan som gäller en gård i Halland där man använt kodressör. Och det är inte svårt att förstå Högsta Domstolens beslut, det var som sagt var länge sedan de förbjöds.

Kodressörer används i stall med uppbundna kor, där djuren alltså står fastbundna vid sin plats. Med kodressörer förhindrar man att djuren ligger och står i sin egen skit, vilket minskar risken för vissa sjukdomar som klövröta. Men forskningen kunde visa att den eventuella hälsovinst som kodressörer innebär, väger lätt mot den ohälsa som de orsakar. Elstötar stressar inte bara korna, utan gör dem också sjuka.

Fallet som HD vägrade ta upp, har pågått under fyra års tid. Det var 2006 som tingsrätten dömde lantbrukaren till 3 000 kronor i böter. Jag har ingen aning om hur vanligt det är med kodressörer i svenska stall, i ett nyhetsinslag i Västnytt för ett år sedan, påstod lantbrukare att det inte alls var särskilt ovanligt.

Oavsett vad som är sant, borde verkligen kodressörer vara ett passerat kapitel för svensk mjölkproduktion. Det borde också vara en självklarhet från svenska mejerier att inte ta emot mjölk från producenter som bryter mot djurskyddslagen.

Gnällbönderna tar över
Gnällbönderna tar över 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var framtiden för svensk animalieproduktion som skulle diskuteras under gårdagens möte på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I stället blev det en uppvisning i den intellektuella härdsmälta som just nu verkar råda inom vissa delar av lantbruksrörelsen.

Det saknades inte frågor att diskutera. De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i form av strukturrationalisering, utländskt ägande av tidigare bondeägda företag, en allt mer internationell marknad och inte minst den senare tidens kritik mot djuromsorgen inom lantbruket. Men några större framtidsdiskussioner blev det inte. I stället var det mest bestående intrycket att böndernas företrädare från främst LRF och Sveriges Grisproducenter, återigen vevade igång den stora gnällvalsen.

Budskapet var att allt är någon annans fel. Det är Djurrättsalliansens fel, som med sina smygtagna bilder visade upp svenska svinstallar från en mindre solig sida. Det är medias fel, som gör attack på attack på de svenska bönderna. Det är handelns fel, som prisar ut maten. Det är konsumenternas fel, som inte förstår att bakom alla gulliga bilder av glada djur springande ute i beteshagar och som sprids av branschen själv, finns en helt annan verklighet. Och nu även myndigheternas fel, som i dag ägnar sig åt snudd på förföljelse när grisproducenterna för första gången blir kontrollerade av oberoende tredje part. Svenska bönder i allmänhet, och grisbönder i synnerhet, är däremot väldigt duktiga och framför allt – snälla mot djuren.

Om det är denna kommunikation som blir svaret på den kritik som kommit fram i media, då skulle jag som bonde i allmänhet och grisbonde i synnerhet, bli väldigt orolig för framtiden. Att skylla på alla andra och inte ta sitt eget ansvar är sällan en särskilt framgångsrik väg. I stället borde man fundera på varför svenska grisbönder får bland den lägsta betalningen i Europa, varför de bondeägda företagen inte klarar av att hävda sig på marknaden och vad man egentligen ska göra för att upprätta förtroendet bland konsumenterna. Framför allt borde man inte abdikera från sin roll som marknadsaktör.

I dagens Land Lantbruk framgår det av en artikel att det finns rätt många svinstallar som är från 60-70-talen och som kanske inte kommer att klara av den nya kontrollen. Att inte göra några investeringar under 30-40 år, vilken annan verksamhet skulle överleva så? I Skåne och Blekinge bedöms det handla om 200 000 svinplatser, totalt gissar slakterierna på 700 000 grisar per år, ca 25 procent av hela grisproduktionen.

Grisnäringen har problem och lösningen är inte att skjuta budbärarna.

Kronfågel och ekokyckling – att kunna, men inte vilja
Kronfågel och ekokyckling – att kunna, men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenskar kan fara till månen, stoppa in randig kaviar i tubar och utföra allehanda häpnadsväckande ting, men att föda upp ekologisk kyckling är nästan snudd på omöjligt. Jag säger nästan, för det finns ett envist företag, Bosarpskyckling i Skåne, som har kämpat på i drygt tio års tid och som har lyckats föda upp en KRAV-kyckling som dessutom smakar gott, vilket inte hör till vanligheten när det gäller kyckling i allmänhet.

För två år sedan gick Lantmännen via sitt bolag Kronfågel in som delägare i Bosarp. Kronfågel har tidigare försökt sig på ekologisk kyckling, men det gick inget vidare. Nu ansågs tiden mogen. Bosarps kunskap och Kronfågels muskler när det gäller försäljning och distribution, skulle äntligen få ekokycklingen att lyfta på allvar. Dagens marknadsandel på två promille skulle bli 4-5 procent inom några år.

Så här sa Lantmännens VD, Per Strömberg, i en pressrelase när affären blev offentlig:

– Vi är i dag marknadsledande på konventionell kyckling via våra varumärken Kronfågel i Sverige och Danpo i Danmark. Att nu ta steget in i den ekologiska kycklingproduktionen ser vi som ett naturligt steg i vår strävan att möta kundernas krav och önskemål.

Gången var krattad för succé.

Sedan dess har ingenting hänt. Lantmännen och Kronfågel vill i dag inte ens svara på frågor om hur det går med utvecklingen av den ekologiska kycklingen. Tittar man på deras hemsidor är det som att affären överhuvudtaget inte har ägt rum, här finns ingen kommunikation alls kring varumärket Bosarp eller ekopippin.

Om jag var en av ägarna till Lantmännen, skulle jag vara lite bekymrad över att företaget gör en affär som sedan enbart läggs på is, en affär som är en satsning på ett permiumsegment som Kronfågel så väl behöver. Förra årets historia med glasbitarna i kycklingen kostade Kronfågel runt 70 miljoner kronor och även om rapporterna säger att konsumtionen nu är tillbaka i samma nivåer som tidigare, har med all sannolikhet varumärket naggats i kanten. Därför kan det nu vara ett ypperligt tillfälle för en seriös satsning på en kvalitetsprodukt.

Frågan är om Lantmännen Kronfågel förmår att gripa tillfället innan det är borta. Hittills har det gått två år.

Kokbok för orädda
Kokbok för orädda 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Boken Långsam fisk är ett stillsamt samtal med de skärgårdsbor som fortfarande kommer ihåg konsten att spara fisk på andra ställen än i frysen. Inspirerad av boken prövar jag att äta en torkad mört. Smaken – inte konsistensen och priset – påminner om rysk kaviar. En ny smakupplevelse för mig, men urgammal.

Att långtidsförvara mat har inte bara hjälpt oss överleva kalla vintrar och missväxt. Förvaringstekniker har också gett oss en mängd fantastiska smaker: Öl, isterband, parmaskinka, ost och surströmming är olika sorters mat men också metoder för att lagra spannmål, kött, mjölk och fisk.

Författaren till Långsam fisk, Jan Selling, prövar själv de metoder han lär sig genom att intervjua fiskarefolk i skärgården. Med hänsyn till familj och grannar har han tyvärr hoppat över en metod, jäsning eller syrning av fisk. Ett intressant exempel på detta är annars isländsk surhaj. Håkäring – en ishavshaj – ”tillreds” genom att först begravas och sedan torkas i tre till fyra år. En nutida islandsresenär lär ha sagt: ”Om man jämför surströmming och surhaj så kan man konstatera att surströmming är för dagisbarn.”

All fisk kan torkas och nu i vår, när det är flugfritt, ska jag prova att torka gädda enligt Sellings anvisningar. Den blir klar till midsommar. Gäddor på ett par kilo går bra. Så här gör man: Fjälla gäddan. Skär av huvudet och skär upp gäddan via ryggen. Avsikten är att klyva den tjocka ryggen så att den torkar jämnare och att bukskinnet håller ihop gäddan. Två nytäljda pinnar används för att spänna ut köttsidan. Låt fisken ligga saltbeströdd i några timmar. Häng gäddan luftigt, gärna under taket på ett uthus, men passa på fåglarna. När gäddan har torkat förvars den på ett torrt ställe i en papperspåse. Serveras kokt med potatis och lingonsylt.

Jan Selling har gjort en berömvärd insats som dokumenterat den nordiska fiskmatens historia. Det publicerade resultatet har blivit en kärleksfull skildring av skärgårdens bofasta befolkning och en rolig etnologisk kokbok för orädda.

Smaklig spis!

Peter Johansson

Långsam fisk
Torkning, rökning och saltning på skärgårdsvis
Jan Selling
Ostkultur förlag 2009

Beställ från http://web.mac.com/sellingkultur och kostar 190 kr inkl frakt.