Uncategorized

Det vurmas mycket för den småskaliga matproduktionen. Korvmakare, gårdsostar, lokala bryggerier och vinproducenter – alla håller vi på att nästan krama ihjäl dem. Men ute på den stora motorvägen i Matlandet Sverige är det ”business as usual ” som gäller och där fortsätter stor att bli större.

För bara några år sedan drabbades mejeriindustrin av den småskaliga och lokala trenden. Ett antal grupper av bönder lanserade sin egen mjölkportföljer, ofta legotillverkade hos några av de etablerade mejerierna. Även stora mejeriföretagen följde efter. Milko lanserade sin landskapsmjölk, Skånemejerier kom med en hel bukett lokala mjölklinjer och även Arla hakade på tåget.

Alldeles innan sommaren kom så beskedet om att mejeriföretagen Milko och Arla vill gå samman. Anledningen är Milkos dåliga ekonomi. Går affären igenom innebär det att Arla tar cirka 60 procent av den svenska mjölkmarknaden. Man kan tycka vad man vill om detta, för Milkos bönder handlar en fusion troligen om att överleva, men särskilt småskaligt är det inte.

Och det här exemplet är bara ett av flera. När det gäller den svenska köttbranschen är det Scan som står för drygt 40 procent av allt kött som slaktas i Sverige. På kyckling är det Kronfågel som har en marknadsandel på drygt 50 procent och åtta av tio av de mest köpta bröden kommer från Pågens, som har en marknadsandel på 35 procent. Coca-Cola står för hälften av vår läsk. När vi köper öl på Systembolaget väljer vi ofta ett öl från antingen Carlsberg eller Spendrups – de båda koncernerna står för cirka 46 procent av ölförsäljningen. Först på trettonde plats på Systembolagets lista hittar vi ett av de så i media omhuldade mikrobryggerierna, Jämtlands Bryggeri, som bara har 0,2 procent av ölförsäljningen.

Vidgar vi perspektivet ytterligare och tittar på själva matförsäljningen så vet vi att ca har nästan hälften (48,7 procent) av hela dagligvaruhandeln. Räknar vi även med Coop och Axfood, står dessa block för mer än 85 procent av livsmedelshandeln. Och i det sammanhanget kan det vara intressant att veta att trots att försäljningen av färdiga matkassar, ekolådor och annan mathandel på nätet har ökat mycket kraftigt de senaste åren, så utgör de bara 0,5 procent av hela marknaden. Gårdsbutiker och Bondens Marknad är naturligtvis också marginella företeelser.

När det gäller matförsäljningen till restauranger och storhushåll visar en liknande bild upp sig. Om Servera och Martin Olssons föreslagna fusion går igenom, kommer detta bolag att stå för cirka 50 procent av alla matleveranser.

Jakten på skalfördelar är med andra ord precis lika rådande inom matbranschen som inom vilka andra branscher som helst. Vi kan diskutera om det är bra eller dåligt, men en sak är säker – småskaligt är sannerligen inte det svenska matlandet.

Ibland står de en upp i halsen, alla dessa Solsidan-människor som under de senaste åren har omfamnat hembakat, hemstickat, hemstoppat och naturligt. I sin jakt på ständiga livsstilsmarkörer, hovrar de just nu över det ekologiska.

Jag har skurit tänder varenda gång jag har gått in i en typisk ”tjej-lurar-butik” där det är så där härligt ekologiskt, med mycket gröna små skott och mysig inredning i trä och kvinnorna (det är mest kvinnor som är kunder i den typen av butiker) står där och kuttrar och utan att blinka plockar på sig varor för en mindre förmögenhet.

Som om de förstod något. Som om inte det enda skälet till att de är där, är för att shoppa vidare på sina egna personliga varumärken och det just nu råkar omfatta ekologin.

Likt en drake har min näsa börjat ryka så fort jag har sett Renée Voltaires gryn och nötter, bulkprodukter som i hennes små fina förpackningar får hutlösa priser.”Golddigger”, har jag tänkt, även om jag inte kunnat låta bli att imponeras över hennes lysande affärsidé.

Eller kockarna, som plötsligt har blivit miljö-omvända och stammande av upphetsning över sina biodynamiska viner försöker framstå som miljöaktivister, fast vi egentligen vet att det bara handlar om att hänga med TRENDEN.

Eller bönderna, som bara har ställt om av krassa ekonomiska skäl, inte för att de tror att eko egentligen är ett bättre sätt att bruka jorden.

Men jag tar tillbaka allting nu. För även om det handlar om lycksökare som surfar på ekovågen, även om det finns en grupp köpstarka konsumenter som bara ser eko som ett av många blingbling som de MÅSTE HA, så har de drivit en ekologiska utvecklingen framåt. Bara det faktum att pengastarka, röststarka personer och företag har gjort entré på ekoscenen har fått media att tok-rapportera om eko. Dessutom har både produktionen och marknaden växt betydligt.

Innan eko blev trend var det inte alltid så lätt att välja grönt. Förutom hos Coop var det rätt skralt i hyllorna och ute på krogarna var det bara ett fåtal entusiaster som kunde servera något ekologiskt. Framför allt ansågs eko som något trist, brunt, alternativt som gärna krävde både partibok och ideologisk skolning.

Jag kanske inte sympatiserar med livsstilskonsumenterna, men denna grupp bidrar också till att göra världen lite bättre. Det har blivit lite mindre bekämpningsmedel, lite mindre konstgödsel (som är en stor faktor när det gäller jordbrukets klimatpåverkan), lite mindre tillsatser och lite bättre för djuren. Och för fattiga småbönder i utvecklingsländerna har Västvärldens efterfrågan på eko inneburit ett bättre liv.

Vad händer när trenden klingar av och det i stället är andra attribut som är mer attraktiva för statusjägarna? Förmodligen surrar en del vidare till de nya blommorna, men långt ifrån alla. Jag tror nämligen att det händer något med oss när vi väljer eko. Vi börjar fundera på hur livsmedelsproduktionen ser ut och vad som är viktigt.

Jag har mött många bönder som klev in i ekologin enbart för pengarnas skull, men som växt i kunskap och engagemang. De har sett hur jorden börjat leva av insekter och mikroorganismer, hur fåglar och växter återvänt och hur sjukdomarna har minskat bland gårdens djur. Och de har känt en oerhörd lättnad över att slippa åka ut med bekämpningsmedelssprutan. Efter en sådan upplevelse går det inte att backa.

I senaste numret av Filter levereras svidande kritik mot KRAV och den ekologiska matproduktionen. Det är en välskriven och intressant artikel eftersom man väljer att inte enbart rada upp kända ekohatares argument. I stället tar man fasta på KRAVS, men även till viss del ekolantbrukets akilleshälar, en debatt som förts under många år inom Ekologiska Lantbrukarna och övriga ekorörelsen.

Kritiken handlar främst om KRAV som har utvecklats från en ideell organisation som ville förändra världen till en byråkratisk koloss med ett regelverk som blir allt mer detaljerat och allt mer obegripligt. En organisation som verkar ha tappat sin inre ideologiska kompass och inte längre vågar lita på att de grundläggande mervärdena bär och därför väljer att i stället för att utveckla dessa, lägga till nya regler som egentligen mest framstår som kosmetika. För hur ska man annars förklara KRAVs förtvivlade arbetet att hänga på klimatsnålevågen vilket bland annat resulterat i konstigheter som ett regelförslag som skulle innebära en mer intensiv uppfödning av kor, något som ledde till starka protester från Ekologiska Lantbrukarna. I stället för att lyfta fram den klimatfördelar som man faktiskt har, och utveckla dem mera.

KRAV är en kompromiss, precis som det ekologiska jordbruket. Målet är att jordbruket ska vara mer miljövänligt, djurvänligt och även människovänligt, men samtidigt ska även en ekolantbrukare kunna försörja sig. Det innebär ständiga kompromisser. Kalven skulle exempelvis må bra av att stanna längre hos sin mor än de 3-4 dagarna som KRAVs regler föreskriver, det visar forskningen, men samtidigt anser man att det ekonomiska bortfallet i form av mindre såld mjölk, blir så stort att det skulle vara omöjligt att ställa ett mer radikalt krav.

Och detta är bara ett exempel.

Men det handlar inte bara om kompromisser, den som har följt ekologiska lantbrukets framväxt i modern tid, inser också hur svårt det är för alternativen att utvecklas, när den gängse normen är så förhärskande. Det finns exempelvis ingen ekologisk växtförädling, utan ekobönderna får hålla till godo med de sorter som verkar passa ekojordbruket bäst. På samma sätt förhåller det sig med de flesta djurraser som används.

Men artikeln visar också med all tydlighet det som många av oss har hävdat länge – ekolantbruket måste utvecklas vidare. I stället för fler eftergifter när det gäller djuromsorgen, krävs det en ordentlig skärpning som gör skillnaden tydligare för konsumenten. Fortsatt energieffektivitet och cirkulation av näringsämnen, inte minst mellan stad och land, är en annan stor fråga. Vi kanske också måste diskutera vilken roll som storleken spelar? Hur stor kan en gård bli för att den verkligen ska anses vara ekologisk, även ur en konsuments ögon?

Ekologiskt lantbruk har stora fördelar gentemot det konventionella lantbruket, där delar jag inte Filters slutsats som låter en ekobonde som slutkläm konstatera att KRAV mest handlar om att lura 08-or, inte om något väsentligt värde. Men det ekologiska lantbruket måste vidare och fortsätta att arbeta med den ursprungliga idén – att utveckla ett lantbruk som gör världen bättre, inte sämre.