Uncategorized

– Skyll inte klimatförändringarna på småbönderna i utvecklingsländerna, de har minst skuld av alla men drabbas hårdast. Ger ni dem ingen möjlighet att exportera, straffar ni dem till fortsatt fattigdom, säger Sonia Mwadime, chef för Biofresh i Uganda som exporterar frukt och grönsaker till Europa.

Sonia Mwadime är i Stockholm för att delta i en debatt som anordnas av Kooperation Utan Gränser. Debatten handlar om närodlat kontra import från långväga länder. Använder vi klimateffekten som en ursäkt för att stänga ute utvecklingsländernas bönder från vår marknad?

För de drygt 200 småbönder, de flesta kvinnor, som säljer sin frukt och sina grönsaker till Biofresh är exportmarknaden oerhört viktig.

– Den ekologiska exporten gör att vi kan betala mellan 50 och 100 procent högre pris till våra bönder än vad de får på den lokala marknaden. Det gör att de kan sätta sina barn i skola, betala sjukvård, bygga bättre hus – helt enkelt ta sig ur fattigdomen, säger Sonia Mwadime.

Jag har uppdraget att arrangera debatten och har tidigare hört talas om Sonia Mwadime. Kvinnliga företagsledare inom jordbruks- och livsmedelssfären är ovanligt i Sverige och ännu mer sällsynt i Afrika. Hon berättar att hon som kvinna ofta befinner sig i underläge, men samtidigt anser hon sig oerhört privilegierad.

– Min far var mycket ovanlig. Han ansåg att flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar och jag fick möjlighet att studera, säger hon.

Hon ser jämställdhetsarbete som ett av de viktigaste verktygen för att förbättra livet för Afrikas småbönder. Precis som i så många andra utvecklingsländer är det kvinnorna som gör jobbet ute på åkrarna, medan det är männen som äger marken, makten och har kontroll över pengarna.

– Även om jag ger kvinnan betalt för sina grödor, vet jag att mannen tar hand om pengarna. Skulle hon försöka behålla betalningen själv, riskerar hon att bli misshandlad och dödad.

Därför har Sonia valt att dela ut en del av ersättningen i form av en bonus. Det kan vara en vattentank, så att kvinnorna slipper att bära vatten varje dag, eller en cykel, så att kvinnorna har lättare att transportera sina grödor.

– Männen blir ofta väldigt glada för den här typen av bonus, de inser inte att det främst är kvinnorna som tjänar på det.

Likaså använder hon list för att även kvinnorna ska delta i utbildning i odling. Tar mannen med sin hustru till utbildningen, får han också socker eller tvål, varor som är hett eftertraktade.

– Om jag inte har något lockbete, skulle bara männen komma, trots att det är kvinnorna som gör jobbet och behöver utbildningen. Det krävs en del list, säger Sonia Mwadime och ler.

Så har det hänt igen. En journalist har gjort det jobb som vi journalister som jobbar gentemot lantbrukspressen, borde ha gjort. Det handlar om ännu en rond av grisskandalen som briserade förra året vid den här tiden. Då var det Daniel Öhman på Ekot som återigen visade på missförhållanden i svenska svinstall, denna gång med hjälp av smygtagna filmer av Djurrättsalliansen.

Nu är det Jesús Alcalá som i Svenska Dagbladet har studerat de juridiska turerna närmare i fallet Lars Hultström och en av hans gårdar, Blackstaby. Bilderna från Lars Hulströms gård, där bland annat grisar stod och åt på döda grisar, fick både Jordbruksverket och jordbruksminister Eskil Erlandsson att reagera mycket kraftigt. Flera av gårdarna, däribland Hultströms, polisanmäldes. Endast i ett fall blev det åtal, vilket resulterade i en friande dom. I Hultströms fall, beslöt åklagaren att lägga ner anmälan.

Alcalá hävdar i sin artikel att det har förekommit jäv, eftersom de veterinärer som på åklagarens uppdrag granskar Djurrättsalliansens film, också har uttalat sig positivt för grisproducenterna. Han visar också att åklagaren ljuger, när han hävdar att han försökt kontakta fristående veterinärer för att göra en mer oberoende granskning. Likaså visar han att det finns stora skillnader mellan hur länsstyrelsen uppfattade de filmade stallen och hur veterinärerna gör det. Där Länsstyrelsen skriver ”grisar med grava rörelsestörningar”, ser veterinärerna i stället en gris som ”förefaller ha ont” osv. Alcalá ifrågasätter också varför ingen polis eller åklagare har besökt gården och varför inget förhör har skett med Lars Hultström.

Jag kan inte bedöma om Jesús Alcalá har rätt i sin granskning. Men utan tvekan ställer han de rätta frågorna. Hur kunde det komma sig att dessa upprörande bilder av vanvård och som fick hela svenska folket att gå i taket lagom till jul, inte leder till åtal?

Det är en fråga som inte bara grisbranschen borde ha ställt sig, utan även alla vi som jobbar gentemot lantbrukspressen. Vi är många som inte har gjort vårt jobb.

Man ska inte överdriva elvaåringars trendkänslighet, men när jag sonens och hans klasskamraters skolarbete, så tror jag att de är något på spåret. I samband med valet har klassen fått i uppgift att forma sina egna partier. Där finns bland annat ”Värlfärdsdemokraterna”, ”Fritidspartiet” och ”Världspartiet” och bland vallöftena finns allt från ”bättre skolmat”, ”fler konstgräsplaner” till ”ingen rasism”. Men ett vallöfte finns i nästan alla partier, nämligen omsorgen om djuren och stopp för djuplågeri. Och det är där som trendkänsligheten kommer in.

I flera länder har det under de senaste åren vuxit fram djurrättspartier. Partierna finns i Kanada, Storbritannien, Spanien, Australien, Tyskland och Österrike. I Holland har till och med ”Djurens Parti”, Partij voor de Dieren, som världens första, lyckats ta sig in i parlamentet.

I våras la Marit Paulsen (fp) fram ett förslag till gemensam djurskyddslag inom EU. Parlamentet gav sitt bifall och nu återstår troligen många års av tröstlöst malande inom EU-byråkratin, men ändå. Vem hade för tio år sedan trott att man inom EU ens skulle komma på tanken?

Och orsaken är givetvis att konsumenternas omsorg om djuren har visat sig inte vara någon dagslända, utan ett krav som bara växer, både i Sverige och Europa. När mat förvandlas från födointag till upplevelse, måste även grisen ha ett drägligt liv innan den landar som fläskkotlett på din tallrik.

Morgondagens konsumenter kommer med stor sannolikhet inte nöja sig med att i otaliga konsumentundersökningar säga att djuromsorgen är viktig. De kommer förmodligen att i större utsträckning, göra något också.

Vem vet, kanske några av dagens elvaåringar är morgondagens politiker som kämpar för ett bättre liv, även för djuren?

Närproducerat är inte bara på allas läppar, utan även i mångas plånböcker. Det är fantastiskt ord, fyllt av positiv laddning och så kravlöst att även globala företag kan närma sig köttgrytan. Ett suffléord som kan fyllas med allt och ingenting. Men vad är det egentligen? Det är det ingen som vet.

Nyligen befann jag mig på jobb på Tjörn. Där mitt ute i obygden hade en äggproducent startat ett litet bageri som bakar alldeles lysande maränger. Kan man bli annat än glad?

Så där är det lite varstans numera, små producenter som bestämmer sig för att ta fram en god korv, ost, öl eller varför inte maränger. De är fortfarande i sådan förkrossande minoritet och utgör en så liten del av livsmedelsproduktion, men det är precis detta som vi behöver mera av, om det helt enkelt ska bli roligare att äta i Sverige.

Så all heder åt små, lokala producenter som gör mat av god kvalitet, de kan vi aldrig få för många av.

Men det jag vänder mot är ”närproducerat”, ett ord som egentligen inte säger någonting och som därför kan tas som gisslan av alla som vill tjäna pengar på trenden. Vi har inte ens någon definition av begreppet, till skillnad mot Storbritannien som satt gränsen inom fem mils radie. Det är därför som i princip alla livsmedelsföretag kan hävda att de är närproducerade, tja, de gör ju ”svensk” mat, brukar det heta. Det är därför som mejerierna nu skjutsar sin mjölk land och rike kring för att vi ska få ”närproducerad” mjölk. Och det var därför som Lantmännenägda Doggy marknadsförde sin hundmat som närproducerad, trots att den bara tillverkas på en enda ort i Sverige.

Men nu börjar begreppet närproducerat att synas lite mer i sömmarna. Doggy fick till exempel backning för sin marknadsföring av Marknadsdomstolen och i början av sommaren anmäldes Svenskt Sigill för vilseledande marknadsföring kring närodlat. Svenska Biodynamiska föreningen, som stod bakom anmälan, anser att ett livsmedel bara ska ska få kallas närproducerat om hela kedjan också är det och inte bygger på importerat kraftfoder eller konstgödsel.

Jordbruksverket kom också nyligen med en rapport där man sa att det inte alls är säkert att konsumenter får alla de värden som de förknippar med närproducerat, att de faktiskt riskerar att bli lurade. Vi köper nämligen närproducerat av en rad olika skäl. Vi vill ta ansvar för klimatet och miljön, gynna lokala producenter och sysselsättningen på landsbygden, stödja en god djuromsorg och köpa mat med hög kvalitet, god smak och en tydlig avsändare. Men enbart ”närproducerat”, så vidlyftigt som begreppet används i dag, ger inga som helst garantier för dessa mervärden.

De småskaliga matproducenterna gör en heroisk insats för att utveckla svensk gastronomi. Ibland blir resultatet lysande, ibland det mindre bra, men bara detta att de strävar att bryta hegemonin i våra butikshyllor är värt allt stöd. Är det något de inte behöver, så är det oseriösa företag som rider på närproducerat-vågen och urholkar begreppet. Det påverkar även de små företagens trovärdighet. Skit har som bekant en förmåga att stänka längre än man tror.

Ann-Helen Meyer von Bremen