Close
Enter your
text here
City Gross gör bort sig
 City Gross gör bort sig 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den skallige, Nosferatu-liknande slaktaren böjer sig hotfullt över den lilla rara griskultingen med ett väsande, tyskt ”Jaaaa!”. Och vi förstår direkt att grisen är illa ute. De är inte bara slaver, de är tyskar också. De är inte bara slaktare, de är vampyr-nazister. Eller något ännu värre. Hemska är de, de där utlänningarna.

Tur att det bara är på film, rättare sagt reklamfilm från City Gross.

City Gross vill så väl, men så fel det blir. I sin stora kampanj går man nu ut och betalar en krona per kg griskött till bonden, utan att det ska kosta konsumenterna något mera. Ett hjältedåd? Ja det beror naturligtvis på hur man ser på saken. Uppenbarligen fanns det utrymme för ett högre pris till bonden. Borde då inte grisföretagen själva, eller deras företrädare, ha kunnat förhandla fram det priset redan från start? City Gross må ha vissa ambitioner när det gäller matkvalitet och en viss etisk hög svansföring, men butikskedjor drivs sällan för att de vill förändra världen, utan för att de vill tjäna pengar.

Höjningen skulle aldrig skett om inte det fanns ekonomiskt utrymme för den.

Men visst, kampanjen är smart och skulle säkert blivit en succé. Om det inte varit för den olycksaliga reklamfilmen. Det spelar ingen roll att man försöker skämta till det med vägskyltar hämtade ur Tintin-landet Bordurien. Budskapet går hem ändå. Polen eller det ”öststatliga utlandet” är grishelvetet på jorden, där står det övergivna bilvrak på landet och i slakterierna jobbar det tyska Dracula-typer. Endast i Sverige kan en liten gris vara trygg. Här springer lillgrisen frivilligt in i all den gosiga halmen i ladan. Och några stygga slaktare, eller ens slakteri, syns givetvis inte till.

Personligen måste jag stanna filmen flera gånger för att titta in i den borduriska slakteributiken, där en bastant dam, ägarinnan eller expediten, tittar ut genom fönstret när lillgrisen flyr förbi. Ett sådant vackert skyltfönster, med ett så fint griskött. Och en sådan förtroendeingivande Madame. Där skulle jag verkligen vilja köpa mitt griskött.

Men något sådant finns inte i Sverige.

Vilken tur att jag ska till Krakow i höst!

Att gå ner sig i märkningsträsket
 Att gå ner sig i märkningsträsket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Att slakta djur utan bedövning är betydligt vanligare inom EU än vad man hittills har vetat. Det skriver Svenska Dagbladets Henrik Ennart utifrån en rapport från EU-kommissionen. I Sverige är detta förbjudet, medan det är tillåtet i många andra EU-länder. Undersökningen visar att det inte går att skylla på de grupper bland muslimer och judar som av religiösa skäl säger nej till bedövning, slakt utan bedövning är betydligt mer utbredd än så. Den religiösa slakten motsvarar som mest åtta procent i vissa länder, betydligt lägre i andra. Ändå slaktas 75 procent av alla får och nötkreatur utan bedövning i Belgien, 41 procent i Frankrike och 34 procent i Irland. Slakterierna har satt det i system. Det blir mer rationellt så.

Nej, jag är ingen förespråkare för djurplågeri, men jag är heller inte övertygad om att halal- eller kosherslakt är det samma som djurplågeri, förutsatt att den utförs rätt. Men låt oss lämna den infekterade diskussionen åt sidan. Det som händer på europeiska slakterier har mycket litet med religion att göra. Det är lönsamhetskrav som gör att man hoppar över bedövningen och då finns det alltid en risk att det är djuren som får betala det faktiska priset.

EU vet inte vad man ska göra. Å ena sidan har man inte argumenten för att förbjuda slakt utan bedövning, å andra sidan är man orolig för att den ökade slakten utan bedövning innebär ökad plåga för djuren. Lösningen blir – en märkning! EU-parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet föreslår en märkning som talar om att djuret slaktats utan bedövning. Samma linje går vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson på. Återigen, när det blir lite knivigt, ursäkta ordvitsen, för politiken att fatta beslut, då överlämnas detta med varm hand åt oss.

Märkningar låter alltid bra, men tänker man ett varv till, inser man att det inte är riktigt så enkelt. Simon Cohen, förespråkare för shechita (kosher) slakt i Storbritannien sa i en artikel i The Telegraph:

”Visst kan man ha en märkning på köttet i butiken som berättar att djuret blev dödat utan bedövning, men låt oss då också ha en märkning som berättar att djuret blev gasat eller fick en elstöt innan det blev dödat.”

Plötsligt låter ”bedövning” inte riktigt lika kul.

Här är några fler förslag på märkningar:

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men vi använde elpåfösaren flitigt för att få djuret att gå dit vi ville.”

” Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men resan till slakteriet var inte helt kul.”

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men om uppfödningen finns ett och annat att säga.”

Och vad säger egentligen Jägareförbundet? För denna märkning måste givetvis sitta på allt viltkött. Inga älgar, rådjur, fasaner eller ripor har bedövats innan de dödades.

Frågan är med rätta knepig, men varför slussa den vidare till oss konsumenter?

Hitte-på-märkningar
 Hitte-på-märkningar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ett grönt löv med texten ”Bara mat och inget annat”, pryder numera Findus livsmedel. Jag lägger märke till det i samband med ett jobb. Vi ska shoppa ekologiska matkassar och jämföra priserna för tidningen Sveriges Natur. Tidningens praktikant ser märkningen först, reagerar på att det är ett grönt löv och tror först att det är ett nytt eko-märke. Men Findus gröna löv har inget med eko eller miljö att göra. Om sanningen ska fram så betyder det här märket absolut ingenting.

Det är inte ens en märkning. Det finns inga regelverk som är kontrollerade av en tredje part. Det här är bara något som Findus har hittat på alldeles själv, ett led marknadsföringen för att framstå som ett bättre företag än vad man faktiskt är.

Förra året fick Findus backning av Livsmedelsverket när man körde med märkningar av typen: ”Utan onödiga tillsatser”. Nu har man alltså hittat på sitt gröna löv i stället.

Men inte ett företag få tala om när de har gjort något bra, som i Findus fall, tagit bort sina tillsatser och nu enbart jobbar med ”bara mat”?

Jovisst, om det vore sant. För jag vet inte hur ni brukar göra, men när jag gör schnitzel är den inte en pressad produkt bestående av mald skinka och nötkött som läggs i min stekpanna. Jag brukar inte heller krydda den med kryddextrakt eller citronarom och min bearnaisesås klarar sig utan två sorters förtjockningsmedel.

”Bara mat och inget annat”? Nej, skulle inte riktigt tro det.

Vi översköljs av ”hitte-på-märkningar” och ”nästan- bra-koncept. Ett exempel på det sistnämnda är Terra Vitis, en sammanslutning av 400 franska vinproducenter. I början av året anordnades i Stockholm en vinprovardag tillsammans med Franska Ambassaden. Budskapet som trumpetades ut var att Terra Vitis tar ett större miljöansvar än de ekologiska producenterna.

Rent nys. Vad det handlar om är konventionella odlare som ägnar sig åt det som brukar kallas för integrerad produktion, IP. Det innebär att odlarna håller koll på hur mycket de sprutar och gödslar och att de också förbinder sig att inte använda kemikalier förrän det är risk för skadeangrepp. Det handlar alltså om konventionell odling, men med en viss kontroll och återhållsamhet. Alla producenterna kontrolleras också av en tredje part. (Den svenska IP-märkningen heter Svensk Sigill, den finns visserligen inte på vin men på en rad andra livsmedel.)

Det här är naturligtvis bra, men ekologiskt, det är det inte. Och mer uthålligt än ekologiskt är det heller inte. Det har Svenskt Sigill förstått, som hederligt nog väljer att inte marknadsföra sig som ”nästan-eko”, men den insikten saknas hos Terra Vitis. En annan skillnad är att Svenskt Sigill redovisar sitt regelverk på sin hemsida, till skillnad mot Terra Vitis, trots att fransoserna propagerar för öppenhet och transparens.

Upp flyga orden, tanken stilla stå.

”Bryt nacken, snabbt!”
 ”Bryt nacken, snabbt!” 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Snart är det första metardagen och jag vet sedan flera år tillbaka att jag inte behöver uppmana min son att snabbt bryta nacken av abborrarna. Det där har han lärt sig för länge sedan. Även om han njuter både bakom spöet och senare vid stekpannan så vet han, fiskarna ska inte behöva lida.

När vi köper fisk i butiken gäller helt andra regler. Fisken har för det mesta kvävts till döds. Är den odlad så har den kanske fått en någorlunda skonsam död, i bästa fall, men det korta livet i kassen var allt annat än vad en vild lax eller torsk kan önska sig.

Andra regler gäller också när vi själva tar upp nät. Då väntar vi med trassla ur och avliva fiskarna tills vi är uppe på land. Det är på något vis som att mängden gör att vi vill vara mer rationella och effektiva. Vi kan inte höra fiskarna skrika, men vi kan ändå se dem plågas där de kippar efter luft och förgäves försöker ta sig tillbaka till det räddande vattnet. Det är lite obehagligt, men samtidigt gläds vi åt vår fångst, de gånger vi har tur.

Trots att vi är amatörer, är jag beredd att göra detta avkall från en djurvänlig behandling av fiskarna. Skulle jag vara yrkesfiskare skulle jag förmodligen inte ens reflektera över en snabb avlivning.

När djurhållning förvandlas till industri så händer det något. Det handlar om att producera mycket, mycket kött, ägg, mjölk eller fisk. Samtidigt så försöker vi att ge djuren åtminstone någon form av skydd, i form av formella och informella lagar och regler. Men det går inte att komma ifrån, merparten av vår djurhållning sätter produktionen i första rummet, inte djurens välbefinnande.

Nej, jag är inte vegetarian, jag är en köttätare av stora mått även om jag har ett mål att äta mindre kött, ett mål som är långt från verklighet. Men vår behandling av djuren blir allt mer problematisk och även om KRAV-märkta animalier är ett stort steg i rätt riktning, så är det inte tillräckligt.

När detta skrivs, så ligger det en motion till riksdagen om att förbjuda djursex, nej inte mellan djur, det har man redan tack vare seminering i princip avskaffat, utan mellan människa och djur. Jag har ingen aning om hur utbredd detta är, men det känns ändå som en oerhört perifer fråga och lite symtomatiskt för att vi egentligen inte vill ta tag i det stora problemet, nämligen hur vi behandlar djuren.

Trots att Sverige internationellt anses ha en god djurhälsa lever vi i ett land där hälften av alla mjölkkor slaktas ut efter 4 år på grund av juverproblem och fertilitetsproblem, kycklingar som växer så fort att benen inte bär dem, grisar som har lunginflammation, bogsår och benproblem osv osv. Det är säkert bättre att vara en biff eller kotlett i vardande i Sverige än i många andra länder, men särskilt roligt är det ändå inte.

Jonathan Saffron skriver i sin tänkvärda bok ”Eating Animals” att vi aldrig skulle behandla våra sällskapsdjur på samma sätt som vi behandlar våra djur som ska bli livsmedel. Det har han helt rätt i. En nära vän fick för några år sedan sin älskade hund påkörd. Hade olyckan inträffat för 30 år sedan, hade nackskott varit lösningen. Nu blev det djurambulans och operation. Min vän blev ett antal tusenlappar fattigare men en hund rikare. Så skulle vi givetvis aldrig behandla en gris eller en ko och det är inte så konstigt, vi gör skillnader mellan djur och djur, en mygga smälls ihjäl utan en tanke, medan den som är elak mot en katt kan räkna med omvärldens hårda kritik.

Det finns ett starkt skäl till att vi gör skillnad mellan hunden och grisen, inte för att grisen är mindre intelligent eller inte upplever smärta på samma sätt, utan för att vi faktiskt äter upp grisen. Men just med tanke på att vi föder upp dessa djur för att de ska landa på vår tallrik, kanske vi borde behandla dem bättre än vi gör i dag, inte som våra sällskapsdjur, men drägligt?

(Publicerad som krönika i Mat & Vänner)

Baksidan av att hamna på Topp 50
 Baksidan av att hamna på Topp 50 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under våren har krogvärldens topplistor duggat tätt – svenska White Guide, Guide Michelin, Gault Millau och för några veckor sedan kom Pellegrinos lista över de 100 bästa restaurangerna i världen. Det är alltid lite spännande – vilka är med och vilka har klättrat, respektive rasat på listorna.

Men det finns en baksida också. Råkar ens favoritkrog ta sig in bland de bästa, kan man räkna med att tiden för spontanbesök är över. Det ska planeras, bokas, gärna månader i förväg. Det blir lite bökigt att gå dit och besöken blir allt mer sällan. Så var det till exempel med Mathias Dahlgrens Matbar. Innan strålkastaren och Michelinstjärnan hade hamnat där, gick det alldeles utmärkt att bara slinka in. Idag är det ofta fullsatt, vilket givetvis bara är att gratulera, men följden blir att man lite moloken får gå någon annanstans.

Förra sommaren tog några vänner med mig till en liten krogpärla i Rhendalen. Ägaren serverade och underhöll oss gäster på ett fantastiskt sätt, medan kocken, hans fru, trollade fram läckerheter från köket.

Min första fråga var om inte krogen fanns med i någon guide, den var ju så bra!

Jodå, min vän berättade att restaurangen hade haft besök av en testare för Gault Millau som var klart imponerad, men när ägaren förstod vem som var gästen, blev han rasande och hotade med att slänga ut honom – om han tog med restaurangen i guiden. Ja, ni läste rätt. Det finns krögare som har tagit livet av sig för att de har tappat i rankingen, men denna krögare ville för all Riesling i Rhendalen INTE vara med i någon krogguide!

Och förklaringen var enkel. Han och hans fru driver krogen för att de tycker om det och trivs med den som den är. Ett gott betyg i en guide innebär direkt fler gäster och eftersom de bara har sju-åtta bord, skulle stamgästerna riskera trängas undan. Dessutom skulle de drabbas av prestationsångest för att behålla eventuell stjärna eller poäng. Lusten skulle försvinna och det är lusten som är skälet till att de driver krogen.

Testaren lovade att inte skriva något och fick i gengäld sitta kvar och njuta av hela middagen. Krogen förblir onämnd och är fortfarande lika bra. Alla är glada.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv