Mat handlar allt mer om bajs
Mat handlar allt mer om bajs 150 150 Ann-Helen von Bremen

Gästkrönikör: Peter Johansson

I början av 80-talet var det fibrerna som var det intressantaste i maten, eller hur man nu ska utrycka det och vi kunde läsa att engelsmännen hade den långsammaste tarmgenomströmningen av alla folk. Fyra dagar tror jag det tog i snitt för en Heinz baked bean att passera ett engelskt tarmsystem.

Nu är sedan några år tarmfloran det viktigaste att tänka på när man äter. I konsumbutiken där jag är medlem har vi varit tvungen att bygga ut mjölkdisken för att ge plats till alla fil- och yoghurtsorterna som ska ge en mer regelbunden genomströmning och rätt konsistens.

Tyvärr, för miljön skull, slutar ofta matskribenter att behandla maten ungefär i höjd med midjan. Dock inte så för den ekologiskt inriktade journalistiken. Där intar bajset sin naturliga plats, och heter då gödsel och kommer främst från kor och inte från människor.

Så är det så klart inte i Kina där en fjärdedel av jordens befolkning bor – och bajsar. Där är slutprodukten av ätandet en egen grej sedan mycket lång tid tillbaka.

Kineserna har under drygt två årtusenden förfinat tekniken att odla fisk i dammar – gödslade med bajs från främst grisar och människor. En karp fördubblar lätt sin vikt på ett halvår i en sådan näringsrik soppa.

Fiskodling är framtidens stora proteinkälla och då har vi inte råd att vara petiga . I Sverige odlar vi i dag öring, röding, regnbåge och lax som matfisk. De arterna är inte, som karp, förtjusta i färskt grisbajs och vegetabilier. Laxfiskar gillar att äta annan fisk (pellets). I våra odlingar är därför (fisk)bajset en risk – övergödning – och inte som i Kina en tillgång.

I framtiden blir det av miljöskäl därför nog mest karpfiskar på tallriken även här hos oss i Sverige, igen: Så sent som 1916 uppskattades den sammanlagda dammarealen för karpodling i Sverige till ca 1 600 hektar.

Det finns en mängd matlagningstrick för att få bort den karaktäristiska smaken av dy från karp, sutare och braxen. Sumpa fisken i badkaret och mata den med kokt ris.(Då kan man också ha den hemma i flera månader. Ta bara upp den i en hink när du ska duscha.). Du kan också lägga fiskköttet i ättiskvatten innan tillagning. Det kinesiska tricket att använd så mycket chilipeppar att tunga domnar är 100% säkert för att få bort bismaken av dy. Det finns flera bra kinesiska fiskrecept på nätet. Här är ett som är ganska milt:

http://www.kinesiskmat.se/recept/recept-chilibraserad-roding-med-hel-vitlok/

Byt dock ut den miljöovänliga odlade rödingen mot någon annan fisk som karp eller braxen.

Till sist ett tips: När du handlar kinesiska råvaror, som till receptet ovan, i en asiatisk butik ska du alltid tala med personalen. Du får tips och du går därifrån med rätt grejor.

Smaklig spis och tänk på både magen miljön!

Minsta motståndets lag – eller ekoluret
Minsta motståndets lag – eller ekoluret 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag har sett det förut och jag kommer att se det igen – mondäna och urbana butiker eller krogar som kör grönt sortiment för att det ligger “sååå i tiden”. Och visst, där finns säkert ett lager av ömmande världssamvete, men det är ör det mesta av det tunna slaget. Det stora engagemanget hittar man oftast i deras plånböcker, inget ont i det, men hyckleri är alltid hyckleri, ‘även om man försöka måla över det med miljövänlig vattenbaserad jordfärg.

Senast jag stötte på det var för några dagar sedan inne på Hermans Ekohandel, numera Eat! Ekoaffären. Butiken har funnits i lite drygt ett år och gav i början intrycket att vara seriös och köra ett ekologiskt utbud rakt igenom. Fortfarande är majoriteten av utbudet ekologiskt, men det finns ett intressant undantag, nämligen köttet. Tittar man i kyldisken för kött, finns inte ett enda ekologiskt alternativ. Det finns lamm, nöt och gris att välja på, flera olika styckningsdetaljer, men inget ekologiskt, trots att plastdekalen tydligt informerar om att här finns ekologiskt kött.

Orsaken är, enligt personalen, att ekoköttet inte sålde, det blev för dyrt och logistiken fungerade inte.

Okej, big deal? Jo faktiskt, för vad Eat! Ekoaffären säger är att ALLT i butiken är ekologiskt. Så sent som i början av mars skickar man ut pressmaterial där man just påstår detta, och nämner då bland annat köttet.

Det finns ett namn för sådant och det är brott mot marknadsföringslagen.

Eller helt enkelt lureri.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Madrid Fusión – utan svenska kockar
Madrid Fusión – utan svenska kockar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Gästkrönikör Anna Sjögren:

Eskil Erlandsson är jordbruksminister i Sverige. Han har en vision om att Sverige ska vara Europas bästa matland. Jag kom att tänka på honom när jag satt i publiken på det stora kockmötet Madrid Fusión som hölls i den spanska huvudstaden i slutet av januari.

Här diskuterades matlagning på hög nivå. Superkocken Ferran Adriá från elBulli som anses vara världens bästa restaurang berättade om sin syn på tekniken i köket, René Redzepi från Noma i Köpenhamn visade hur den snörika danska vintern tvingat fram nya kreativa rätter med lök och danska morötter.

Legenden Alain Ducasse kom till Madrid för att prata om nya vindar som blåser i det franska köket. Han uppmuntrade franska kockar att resa utomlands för att hämta hem influenser som berikar det franska köket.

Kockarna talade och lagade mat från den gigantiska scenen. Publiken bestod av journalister och kockar från hela världen.

Madrid Fusión 2010 var en uppvisning i konsten att ta vara på råvarorna som finns i regionen som man lever och arbetar i.

Naturlighet, kunskap, kreativitet och nyfikenhet var orden som hördes ofta från den stora scenen, och de uttalades på flera olika språk. Orden beskriver egenskaperna hos den kock som vill lyckas på 2010-talet.

Med den svenska jordbruksministerns idé om matlandet Sverige långt bak i mitt huvud undrade jag bara varför det inte fanns en enda svensk kock på denna internationella scen. Eller i publiken.

Lokalt tillhygge i mjölkkriget
Lokalt tillhygge i mjölkkriget 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Vi bönder har en förmåga att springa åt samma håll, och sedan dumpar vi priserna för varandra.”

Det säger en mjölkproducent när vi pratar om förändringarna på mejerimarknaden. Han är en av de bönder som under de senaste åren har gått samman och startat eget mejeri och som nu bekymrat ser hur även de betydligt större mejerierna hakar på trenden för “lokalt” och “närproducerat”.

Först ut var Milko med sin landskapsmjölk. Därefter har även Skånemejerier och Arla hakat på. I det upptrappade mjölkkriget mellan främst de etablerade mejeriföretagen, används nu lokaltrenden som ytterligare ett tilhygge. Skånemejerier har lyckats locka till sig ett antal Arla-leverantörer från främst Småland, för att kunna lansera sin nya lokala mjölk. Arla svarar nu med sin “Skånemjölk”, för att återigen göra ett rejält intåg i Skåne. Skåningarna har ju nämligen visat sig lojala med sina skånska bönder och fick bl a Coop att backa, efter att man hade bestämt att Arla skulle ersätta Skånemejerier som huvudleverantör i sina butiker.

Men låt de stora killarna hålla med sitt fäktande, inte rör det väl de små mejerierna som är allt detta som de stora vill utge sig för, både lokala och småskaliga? Nja, jag tror att det finns skäl för mjölkbonden i andra änden av telefonledningen att vara bekymrad när det kommer in företag med helt andra marknadsmuskler och alla ger sig ut för att vara lokala.

Ett intressant exempel är Gefleortens Mejeri, ett mejeri som nog får anses kvala in i lokal-ligan redan i befintligt skick, men som nu lanserat en “Upplandsmjölk”. Och detta trots att man är delägare i det lilla nystartade mejeriet Sju Gårdar och processar deras mjölk. Det är sådant som i andra branscher skulle kallas för konkurrerande verksamhet och leda till juridisk process. Men Sju Gårdar håller god min i elakt spel och ser Upplandsmjölken som “ett komplement”. Vad annat kan de göra, de är ju beroende av Gefleortens och även Milkos (som är andra delägare) goda vilja.

För enbart ett, Emåmejeriet, är egentligen helt fristående av de nystartade mejerierna. Alla de andra, Hjordnära, Östgötamjölk, Wapnö och Sju Gårdar, har samarbetsavtal och flera av dem är också medlemmar hos eller delägda av de etablerade mejerierna. Frågan är hur många av dem som skulle existera om de inte hade detta samarbete?

Jag önskar verkligen att det ska gå bra för de nya mejerierna, inte minst för att mejerihyllorna på sina håll i landet har blivit betydligt mer underhållande och för att det har blivit intressant att dricka mjölk igen. De lokala mejerierna har nämligen visat att det går att göra mjölk som inte smakar likadant, oavsett tid på året och plats i landet.

Men jag förstår att mjölkbonden oroar sig över att de bredaxlade pojkarna har slängt sig på lokal-tåget. Hittills har flera av de nya mejerierna lyckats ta ut ett högre pris för sin mjölk, men det kommer troligen inte dröja särskilt länge innan de etablerade mejerierna pressar priserna. Och bryr sig då konsumenten om i fall det är mjölk från 50 gårdar eller från fyra. Det är ju ändå “lokalt”.

Everything is more
Everything is more 150 150 Ann-Helen von Bremen

Hungry & Angry presenterar stolt:

Gästkönikör Peter Johansson

Kineser äter allt.

Kycklingfötter. Hund. Friterade gristarmar. Allt går ner.

Det är bra. Inget går till spillo.

Mat i Kina är av tradition miljövänlig. Hur skulle Kina annars kunnat överleva alla andra tidiga civilisationer? Kineser är till exempel sedan många tusen år bäst i världen på att odla fisk i dammar. Ett enkelt och miljövänligt sätt att få protein, under förutsättning att fisken som odlas inte matas med protein människor kan äta. (Norskodlad lax är i stort sett uppfödd på fisk.) Kinesisk fisk i odling äter mest bajs, gris och kinesbajs faktiskt. Över 70 procent av all fisk som odlas i världen odlas på det här viset i Kina. Och det ska vi vara tacksamma för.

Fisken är karp. Här en länk till ett intressant sätt att tillaga den. Ta det försiktigt annars är det lätt att bränna fingrarna.

http://www.youtube.com/watch#!videos=Lq1XxTaijs8&v=Y_51j1NRfu8

Svenskens växande avsky för att äta vissa arter och vissa styckningsdetaljer har blivit vår matkulturs undergång och snart kommer hela skiten att gå under om vi inte lär av kineserna.

Naturskyddsföreningens medlemmar borde föregå med gott exempel och äta grisknorrar och fiskhuvuden. Miljön skulle må mycket bättre av om Naturskyddsföreningen i stället för att försöka stoppa vargjakten ägnade sig år att lära svenska skolbarn att äta lungmos och mört.

Du kan ha skåpen fulla med ekologiskt odlade grönsaker, men äter du inte karp, lever, njure, grisfötter, kycklingskinn, blodmat, svål och kalvbräss är du ändå en miljöbov. Dessutom går du miste om en rad fantastiska matupplevelser.

Peter Johansson

NY BOK UTE NU!

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

Elitidrottare ska inte ut på grönbete

"Den forntida kon betade ute och fick en kalv som den skulle försörja med mjölk. Men en högproducerande holsteinko är ett produktionsdjur, inget betesdjur. Den är att jämställa med en elitidrottare", säger en av mjölkbönderna som vill att beteslagen ska tas bort. Men behöver inte elitidrottare också komma ut på grönbete ibland?

I begynnelsen var kossan…

Kon har varit människans följeslagare under många tusen år och haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av vår kultur, inte minst i Sverige. Det är kossan som ligger till grund för ordet kapital och det är mjölken som satt spår på himlavalvet i form av galax och Milchstrasse, Milky Way. Fortfarande spelar kon en stor roll i många samhällen och hon blir ännu viktigare i ett mer hållbart jordbruk, men då krävs det att vi slutar se henne som enbart en vara som ska köpas eller säljas. Tillsammans med Gunnar Rundgren har jag precis avslutat skrivandet av en ny bok om den fantastiska kon. Boken har nu kommit ut på Ordfront förlag.

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv