Hopp i elfte timmen
Hopp i elfte timmen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Livsmedelsstrategi är ett rätt osexigt ord som inte brukar inge särskilt mycket hopp. Men när jag hör Sören Persson på Sigill/LRF berätta om hans pågående arbete med en ny livsmedelsstrategi för LRFs räkning, då är det precis detta jag känner – hopp för lantbruket och matproduktionen i det här landet.

Svenskt lantbruk håller på att gå ner i spagat. Å ena sidan försöker man producera ”mat med mervärden”, dvs en högre djuromsorg och miljöhänsyn än övriga Europa, men samtidigt har man väldigt svårt att kommunicera dessa mervärden och i en del fall skulle jag vilja påstå att det även har skett en uppluckring av dem. Å andra sidan ska man sälja sina produkter på en marknad som bara pratar om en enda sak – priset. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Alltså måste man välja väg, antingen är det bara pris som gäller och då får man göra sig av med allt ”konsument-lull-lull” som krav på att mjölkkorna ska gå på bete, att grisarna ska ha halm på golvet osv.

Eller så får man vända sig till en marknad som är beredd att betala mera för att få andra värden som miljöhänsyn, etik för folk och fä, närproducerat, ätkvalitet eller vad som efterfrågas.

Sören Persson tror att man måste välja två vägar. En liten grupp bönder kommer i framtiden ha möjlighet att producera på en prispressad marknad, förutsatt att man blir mer kostnadseffektiv än i dag. Men den stora skaran behöver inrikta sig på den marknad som handlar om andra kvalitéer än priset. Och då gäller det att tydligt säkra upp dessa mervärden och kommunicera dem ordentligt så att konsumenterna inte behöver tveka. Då gäller det också att både producenterna och livsmedelsföretagen förmår att diversifiera produktionen, att producera mat i olika kvalitéer, framför allt i de högre klasserna.

Och det gäller också att hitta nya försäljningskanaler, för annars rinner mervärdet ut i sanden när det väl når butikshyllan och hamnar i någon annans fickor än i böndernas, dvs handelns eller industrins.Och vi konsumenter måste vara med på tåget om vi vill få det lite roligare i våra kylskåp i framtiden.

Det är alltså ingen liten uppgift som väntar och det är sannerligen i elfte timmen. Men därmed inte sagt att det är omöjligt. Det här är precis vad Matlandet Sverige behöver för att kunna göra skäl för namnet och vi vet redan nu att det finns många kreatörer bland landets bönder som förmår att skapa varumärken med mervärden.

Det här är världens chans.

Ta den!

Dieselkramarna
Dieselkramarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

I ett pressmeddelande från LRF, dundrar man mot den föreslagna rödgröna politiken.

Det får man gärna göra, för det finns mycket man kan bli upprörd över där. Framför allt avsaknaden av en idé om hur man vill forma det framtida samhället och den gamla förkärleken från socialdemokraternas sida att enbart ägna sig åt procentsatser, plånboksfrågor och att skrämmas med ”högern”.

Men LRFs kritik är mest beklämmande. De rasar över förslaget om höjd dieselskatt och återinförande av skatt på handelsgödsel och kallar detta för ”grönsminkade skatteförslag”. Jag skulle nog vilja säga att det här inte bara handlar om smink utan om faktisk grön politik. Sedan kan man tycka att den är bra eller dålig.

Nog förstår jag om LRF skär tänder när det gäller båda dessa förslag, men om man samtidigt vill profilera sig som en yrkeskår som tar miljöansvar, ska lösa klimatfrågan och ”visar vägen”, då kanske man får hantera den här typen av klagovisor lite mer diskret. Jag kan förstå att LRF gärna vill fungera som valarbetare åt den borgerliga alliansen, men i dagens läge kanske man borde tänka mer på sin egen image och att putsa på sitt eget varumärke.

Vill man verkligen fortsätta att framstå som dieselkramare och övergödningsanhängare? För även om LRFs ordförande, Lars-Göran Pettersson, bedyrar att ”det finns ingen bonde som vill gödsla mer än vad grödorna behöver”, så kvarstår ändå faktum, att bönderna har ökat sin användning av konstgödsel.

Och det finns många möjligheter att angripa de rödgröna, utan att själv framstå som en fossil-ivrare. En sådan sak är att kritisera oppositionen för att inte lansera någon samlad livsmedelsstrategi, som en del socialdemokrater har argumenterat för. DET är sannerligen en brist och det hade varit en berättigad kritik som hade kunnat göra debatten intressant.

Men om detta skriver man bara två rader. Längst ner i pressmeddelandet.

Alla bär i samma korg
Alla bär i samma korg 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Anna Sjögren


En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.

Turkisk Peppar
Turkisk Peppar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Valborg på den lokala kvarterskrogen. Vi sitter och väntar på vår Biff Rydberg. ” Ska vi inte ha en snaps?” undrar en i sällskapet. Bra idé!

Servitören räknar upp husets snapsar: ”Absolut, Jägermeister, Gammeldansk och Turkisk Peppar.”

Vi känner oss som de frågetecken vi förmodligen ser ut som och försöker förtydliga oss:

”Vi hade tänkt oss någon form av kryddat brännvin.”

”Turkisk Peppar är ganska kryddad”, blir svaret.

Vi ger upp, tar en ren vodka och tänker att det svenska restaurangundret har inte riktigt nått alla krogar ännu. Och tur är väl det, annars hade vi aldrig fått vara med om detta.

Kemin vi inte slipper undan
Kemin vi inte slipper undan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Våra egna livs revisorer

Micael Dahlén, ekonomiprofessor på Handelshögskolan i Stockholm pratade nyligen i en intervju i Svenska Dagbladet om "siffrornas förbannelse". Trots sitt arbete och att han anser att siffror är ett viktigt verktyg, så varnar han oss också för att låta siffrorna ta överhanden. Vi vill gärna mäta och bedöma allt mer i vår tillvaro. Vi har stegmätare, pulsmätare, betyg och omdömen på allt från skolvärlden till "din butiksupplevelse". Det här gör att vi riskera att missa själva upplevelsen, att den blir mindre värd om inte siffran är den rätta. Siffrorna gör oss till revisorer över våra egna liv, menar Dahlén. Det är en intressant reflektion och det får mig att tänka på alla de siffror som jordbruket och matproduktionen alltmer fylls av. Inte minst när det gäller klimatberäkningar. Jordbruk, skötsel av vår natur, är i själva verket också i allra högsta grad levande. Siffror är inte oviktiga, men en övertro på siffror kan göra att vi missar just detta - det levande som inte låter sig räknas.

NY BOK UTE NU!

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

I begynnelsen var kossan…

Kon har varit människans följeslagare under många tusen år och haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av vår kultur, inte minst i Sverige. Det är kossan som ligger till grund för ordet kapital och det är mjölken som satt spår på himlavalvet i form av galax och Milchstrasse, Milky Way. Fortfarande spelar kon en stor roll i många samhällen och hon blir ännu viktigare i ett mer hållbart jordbruk, men då krävs det att vi slutar se henne som enbart en vara som ska köpas eller säljas. Tillsammans med Gunnar Rundgren har jag precis avslutat skrivandet av en ny bok om den fantastiska kon. Boken har nu kommit ut på Ordfront förlag.

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv