Gästkrönikör Anders Munters, lantbrukare och ordförande i Naturskyddsföreningen Dalarna

Sverige skall marknadsföras som det nya matlandet. Regering och näringen satsar stora krafter på svensk mat skall bli intressant globalt sett och erövra nya marknader och ta tillbaka den förlorade delen av hemmamarknaden.

Redan på tidigt 90-tal tog LRF initiativ för att lyfta fram mervärden för svenskproducerade livsmedel. ”På väg mot världens renaste jordbruk” initierades och startades upp. Vi skulle visa omvärlden hur rena och bra de svenska livsmedlen producerades. De första åren fanns det vissa förhoppningar att det skulle kunna bli något. Vi låg bra till jämfört med andra länder i vårt närområde. Danmark använde mer än dubbelt så många doser bekämpningsmedel per hektar som vi i Sverige.

Vi började göra Miljöhusesyn, en enklare certifiering som vi själva gjorde på gårdarna. Det såg lovande ut för den svenska livsmedelsproduktionen. Vi var på gång att kunna bli ett matland att räkna med. Tyvärr så lyckades näringen aldrig föra ut budskapet och vi fick aldrig ut något merpris för vårt arbete med ”På väg” programmet”. Egentligen har Sveriges bönder aldrig helhjärtat ställt upp för att skapa en profil på vårt svenska lantbruk som skulle ha kunnat vara ett vinnande koncept.

Nu skall ”Det nya matlandet” skapas med hjälp från regeringen och samtidigt håller LRF på att arbeta fram en ny livsmedelsstrategi. Man kan fråga sig hur det här skall lyckas?

Vi har försökt att skrämma konsumenterna med att importerat inte är lika bra och miljövänligt som det svenskproducerade. Otaliga gånger har Danmark lyfts fram som varnande exempel. Läser man den svenska bekämpningsmedelsstatistiken 2009[1] och även föregående år får man sig en inte alltför uppmuntrande bild till livs. Enligt statistiken är vi på väg mot fördubblat antal hektardoser i Sverige jämfört med vad vi hade för 20 år sedan. I Danmark är utvecklingen den rakt motsatta, där är man på väg att halvera antalet doser per hektar.

Hur har vi hamnat i den här situationen? Är det näringen och den politiska attityden som slarvat bort vårt massiva försprång under det senaste decenniet? I lantbruksnäringens tidskrifter har mig veterligt inte funnits någon reaktion på det ökade antalet doser bekämpningsmedel per hektar. Inte heller verkar politikerna reagera!

Den danska borgerliga regeringen har ett politiskt program Grøn Vækst (Grön Tillväxt) som håller på att genomföras. Det innehåller flera nya åtgärder mot bekämpningsmedelsanvändingen och mål. Användningen skall minska med 28 procent, från dagens nivå som redan idag ligger långt under den svenska.

Skall det skapas strategier för livsmedel, som regeringens ”Nya matlandet”, och LRF´s egna strategi måste det finnas något bakom. Det är viktigt med bevarandet av kulturlandskapet men konsumenterna kommer att kräva mer! Det räcker inte med bara en svensk flagga på livsmedlen. Danmark med sin enkla men kommunicerbara strategi Grøn Vækst kommer att vara ett alternativ i de svenska butikshyllorna.

Det här håller på utvecklas ”Till kejsarens nya kläder” fast i livsmedelstappning.

Hem till gården var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung.

Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.