Close
Enter your
text here

mjölk

Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs?
 Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Han är ung och ska ta över föräldragården och för att lösa ut sina syskon behöver han 10 miljoner kronor. Lågt räknat. Gården ligger vackert och har fina betesmarker, men själva lagården är allt anat än modern och rationell. Välskött, ombonad med gardiner i fönstren, men modern är den som sagt inte. Antalet kor är knappt 50  stycken och det här räknas alltså som en liten gård.  Ändå behöver han tio miljoner. Kanske rent av 20 miljoner kronor. Det är pengar som inte finns och som han kommer tvingas låna och för att få de lånen, kommer han tvingas öka antalet kor och då sannolikt också behöva köpa två mjölkningsrobotar och bygga en ny lagård. Så lägg på 10 miljoner till. Snacka om negativt startkapital!

Sedan behöver han skaffa sig en partner med hög inkomst och dessutom checka in i ett hysteriskt mjölkningsrace. Sannolikt kommer han få svårt att sköta om de fina naturbetesmarkerna, för det tar för mycket tid och kostar alltså för mycket. Han kommer att bli inriktad på att korna ska mjölka och då kommer det handla om motionsbete, dvs en gräsplätt i närheten av lagården där korna kan sträcka lite på benen, men inte ägna sig åt att beta gräs. Sannolikt kommer han fasa ut den fina kobesättningen med de olika raserna och inrikta sig på den högmjölkande rasen, holstein.

Eller så blir det kanske ingenting. Jag säger inte det till honom, men jag tänker det. Hur ska han få ihop alla dessa miljoner och om han lyckas med det, är det verkligen den här typen av mjölkbonde som han vill bli? Föräldragården har ju så många andra värden.

Generationsskiften är en återkommande diskussion inom lantbruket.  Bondekåren fortsätter nämligen att krympa, från att 2013 ha varit 67 000 jordbruksföretag till att tio år senare vara 56 000. Samtidigt blir de också allt äldre. Enligt Jordbruksverkets senaste statistik ligger nu medelåldern på 59 år. Fler än en tredjedel av bönderna är 65 år eller äldre, samtidigt som andelen lantbrukare som inte är pensionsmässiga, alltså har minskat sin andel. Bland de specialiserade mjölkgårdarna är medelåldern lägre, 53 år.

Den stigande åldern och generationsskiften har diskuterats länge inom bondevärlden. En del menar på att problemet är unga människor inte attraheras av att bli bönder, med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ofta obefintlig semester, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Visst har bonderiet sina nackdelar, men det har också stora fördelar. Närheten till djur och natur, omväxlande och konkreta arbetsuppgifter där resultatet syns, möjligheten att jobba med kroppen och utomhus, att vara sin egen chef och att följa årstidernas rytm – det är sådant som brukar lyftas fram av alla de unga människor som bestämt sig för att satsa på livet på landet och som familjetidningen Land regelbundet berättar om.

Andra pekar på de ekonomiska hindren och det ligger sannolikt betydligt närmare sanningen. Det krävs försäljning ett par riktigt feta bostadsrätter eller villor i Stockholm för att ha råd att investera i ett lantbruk.  Visst finns det investeringsstöd och startstöd för unga lantbrukare (under 40 år) men det rör sig i sammanhanget om små belopp. Därför har det föreslagits mer fördelaktiga lån, ett slags studielånsmodell för bönder. Men så vitt jag vet finns det ingen som tycker att studielån på 10 eller 20 miljoner kronor skulle vara en särskilt bra idé.

Andra menar att man måste göra förändringar i jordförvärvslagen så att företag kan äga lantbruk och man på det viset får in mer kapital i lantbruket. Det skulle innebära att finansbolag, banker och andra ekonomiskt starka aktörer skulle kunna äga och driva lantbruk. Det skulle inte bara vara slutet för familjejordbruken, utan även innebära att bönderna själva skulle förvandlas till lantarbetare. Det är en modell som vi känner till från flera andra stora jordbruksnationer som USA och Brasilien och det är inget som direkt inspirerar. Enorma monokulturer som producerar billig bulkråvara, matöknar och en död landsbygd. Ledarskribenten Edvard Hollertz har i ett antal texter ifrågasatt den här modellen för Sverige.  Han har i stället pekat på att Sverige inte enbart behöver större gårdar, utan även fler och mindre gårdar och att vi då helt enkelt behöver en jordreform.

Just detta med en jordreform är en intressant fråga som jag hoppas få möjlighet att skriva mera om i ett senare inlägg.

För med den nuvarande utvecklingen, där siktet hela tiden är inställt mot internationell konkurrenskraft och därmed att producera mat så billigt som möjligt, är det enbart färre och större gårdar som gäller. Och då är det snarare en fördel om den unge mannen som jag skrev om inledningsvis, inte klarar av att ta över sin föräldragård. För strukturrationaliseringen innebär ju faktiskt att antalet gårdar hela tiden ska minskas. På mjölksidan har det under lång tid skett en halvering av antalet mjölkgårdar ungefär vart tionde år. Peder Tuborgh, VD för Arla, har flera gånger påpekat att strukturrationaliseringen i Sverige behöver gå betydligt snabbare.

Utifrån den här logiken är det bra om de gamla envisa stötarna bland mjölkbönderna kan förmås att lägga av lite tidigare, särskilt som flera av dem också har mindre gårdar och alltså inte är någon särskilt bra affär.

Och utifrån samma logik behöver inte svenskt lantbruk några nya, unga lantbrukare.

Nej, jag håller naturligtvis inte med om detta. Och nej, jag tror inte heller att det är någon naturlag att gårdarna ska bli färre och större. Det här går att ändra på. Om man vill. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Elefanter är större än kor
 Elefanter är större än kor 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kor är stora djur, men elefanter är ännu större. Trots det så är det sällan som elefanterna nämns i den annars så heta diskussionen om korna ska få beta eller inte, trots att de står där mitt i rummet, fullt synliga. För det är inte kornas bete som gör att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Det är inte kornas grundläggande behov, att i all anspråkslöshet få beta gräset när det växer. Det är politiken i sällskap med marknaden som driver på för fortsatt konkurrens och utslagning. Men på detta är det ingen som klagar. Alla sjunger den internationella konkurrensens lovsång.           

Det har varit många turer kring kornas rätt att gå ut och beta och det är svårt att påstå att det alltid har rört sig om en intellektuellt hederlig debatt. Några av bottennappen har handlat om att kor har det bättre inomhus, att fler kor skulle komma ut på bete om lagen tas bort, att det blir lättare att ta betalt för mervärdet betande kor om lagen tas bort eller att allt egentligen handlar om att konsumenterna inte fattar att Emil i Lönneberga inte bor här längre.

En del argumenterar för en mer flexibel lagstiftning, som Joakim Borgs, mjölkbonde och styrelseledamot i LRF, i SVTs inslag. Precis som Borgs säger så låter det ju vettigt att bonden själv ska få avgöra om en ko ska få stanna inne om det är storm eller regnar, men riktigt så stelbent är inte beteslagen. Mjölkbonden får bland annat hålla sina djur inomhus om det är allvarliga insektsangrepp, fara för rovdjursangrepp, för att skydda djur och mark från skador om det exempelvis kommer skyfall eller andra onormala väderleksförhållandena, om djuren måste skötas, vårdas eller behandlas på ett sätt som inte är lämpligt utomhus, om kvigor ska semineras eller om djur ska slaktas innan 15 juni. Allt enligt Greppa Näringens information. Det finns med andra ord redan flexibilitet.

En av de få som har tagit bladet från munnen och sagt vad det egentligen handlar om är Anders Birgersson på gården Vikingstad utanför Linköping och det ska han ha all heder för. Han är mjölkproducent och har 1 000 mjölkande kor och ett antal hundra kvigor, så kallad ”rekrytering”. Det här är alltså en av de allra största mjölkgårdarna i Sverige och Birgersson har tidigare sagt att han vill bli ännu större. Han siktar på 2 000 mjölkande kor framöver.  Han säger rent ut att det inte går att följa lagen om bete om man har så många kor som han har och han menar att det gäller för alla de större gårdarna

– Jag vet att jag sticker ut hakan där. Men i min värld är det så att alla vet beteskravet är något som inte fungerar för oss. Det betyder inte att jag är för ett betesförbud, men kravet är svårt att förena med en rationell och effektiv mjölkproduktion, säger han till tidningen ATL.

Och detta har han förmodligen alldeles rätt i.

Ett skäl till att det i debatten ofta framhålls att korna har det lika bra när de kan gå fritt inne i de stora stallarna och bli mjölkade av robotarna, är att flera av de större gårdarna har rationaliserat bort betet till att bli ett ”motionsbete”, dvs en plätt i närheten av stallet där det knappt finns något gräs kvar att beta. Visserligen definierar Jordbruksverkets föreskrifter bete som att ”växterna ska finnas i sådan mängd och ha sådan kvalitet att det är möjligt för alla djuren att kunna beta samtidigt på ett naturligt sätt.” Det handlar alltså inte om att de ska kunna gå ut och lufta sig lite. Korna ska kunna beta gräs.  (KRAVs regler går ännu längre och anger hur stor del av kossans dagliga mat som ska bestå av gräs som hon betat själv.)

Därmed inte sagt att det är enkelt att sköta betet så att alla blir nöjda. Även om vi på vår lilla gård Sunnansjö har dikor och inte högavkastande mjölkkor som kräver stora mängder energirikt foder, så är det även för oss ett visst pyssel att se till att korna har gott om mat, att inte parasittrycket blir för stort och att korna samtidigt betar och naturvårdar även de områden av naturbetesmarken där de inte tycker att gräset är så smakligt och att de samtidigt inte betar andra områden där de gillar gräset extra mycket, alldeles för hårt. Eftersom vi också har blöta marker, vilket innebär att vi på våren och hösten får jobba en del med att stängsla tillfälliga beten på torrare områden, så blir det ett visst jobb. Och då pratar vi om endast 13 djur, inklusive kalvar och låne-tjuren från granngården.

Utifrån den egna erfarenheten vet jag alltså att betet inte är gratis. Själva gräset är ju visserligen det, men det är flyttandet  och stängslandet som tar tid och alltså kostar pengar. Och även om korna enbart skulle beta åkerbeten, vilket ofta är betydligt mer rationellt och tidsbesparande, så tar det också tid. Och för en gård med flera hundra kor, eller dryga tusen som På Vikingstad, blir det en väldigt stor apparat, inte minst att överhuvudtaget ha tillgång till betesmarker i närheten av stallet (korna ska ju ett par gånger om dagen gå in och bli mjölkade i mjölkningsroboten). För att inte tala om det jobb som behöver läggas ner på ordentliga drivgångar som håller för både regnväder och klövtramp av tusen kor. Därtill kommer också att se till att de får i sig tillräckligt näringsrikt foder så att de inte tappar i produktion. Vikingstads kor mjölkar i snitt hela 13 000 kg per år.

– När det handlar om holstein och mjölkproduktion är det mikromanagement som gäller. Jag säger inte att det skulle vara helt omöjligt att få det att fungera men det skulle innebära djävulska kostnader. Och vem ska ta dem? Konsumenterna? Knappast! säger Anders Birgersson till ATL. 

Det är svårt att veta hur det är med konsumenterna och deras betalningsvilja eftersom det trots allt inte är de som sätter priserna. Det gör istället Arla som i sin tur påverkar de andra mejeriernas pris, i egenskap av marknadsledare. Arla, som har verksamhet i flera andra länder, styrs i sin tur av världsmarknadspriset och jobbar inte med något särskilt ”svenskt” pris till bönderna. Det spelar alltså ingen som helst roll ifall svenska bönder och svenska konsumenter är världsbäst. Det är ändå världsmarknadspriset som styr. (Enskilda gårdar kan givetvis nischa in sig gentemot vissa konsumentgrupper, men då jobbar man också på en helt annan marknad.)

Anders Birgersson och de andra mjölkbönderna som har bestämt sig för att konkurrera på den internationella marknaden, de vet vad som gäller där. Då handlar det enbart om att producera så mycket mjölk som möjligt till lägsta möjliga pris. Inget annat. Det är den industriella logiken och det är samma logik som gör att amerikanska mjölkbönder använder tillväxthormoner för att få korna att mjölka mer och som får danska mjölkbönder att slå ihjäl tjurkalvarna direkt vid födseln. Och som nu får en del svenska mjölkbönder att vilja ta bort det kanske allra mest grundläggande behovet för korna, nämligen detta att gå ut och beta.

Det märkliga är att ingenstans i debatten om kornas bete har jag hört någon argumentera mot det egentliga problemet, den internationella konkurrensen som oundvikligen leder till allt färre och större gårdar, eller snarare mjölkindustrier. Jag hör ingen som efterlyser en annan politik som i stället för utslagning, främjar framväxten av fler mjölkgårdar. Inte ens nu när det diskuteras livsmedelsberedskap och där nog mjölken får sägas ha en mycket viktig roll som allsidigt livsmedel, förs detta fram.  Inte heller har jag i samband med betesdiskussionen hört någon kritisera Arlas affärsidé och prispolitik, inte heller det faktum att en stor andel av mejeriimporten kommer från danska Arla. Däremot har jag hört många bönder klaga på de svenska konsumenterna, att de inte köper svenskt i tillräckligt stor utsträckning. Att sälja danska mejerivaror går alltså bra, men inte att köpa? I stället fortsätter man att ordinera mer av samma medicin – nämligen ökad konkurrenskraft. Det var ju också detta som var anledningen till att regeringen startade utredningen om djurskyddsbestämmelserna och dess påverkan på konkurrenskraften, vilket snurrade igång den här omgångens debatt om betet.

Kommer svensk mjölkproduktion att räddas kvar och växa ifall beteslagen tas bort, vilket LRF hävdar? Knappast. Snarare kommer det att få strukturrationaliseringen att rulla på ännu snabbare. Om korna får stängas in på heltid, kommer de stora gårdarna att bli ännu mer konkurrenskraftiga gentemot de små gårdarna, mjölkpriset kommer att sjunka, nya gårdar slås ut och så kommer det fortsätta. Det ingen bortre gräns. Det slutar inte förrän den sista svenska mjölkgården ligger i Danmark.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
 Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Branschen missar öppet metan-mål
 Branschen missar öppet metan-mål 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Svenska kors metanutsläpp bidrar inte till någon uppvärmning av klimatet. Jo du läste rätt. Det här beror inte på att svenska kor är av någon unik ras eller äter något magiskt foder, utan på att de under de senaste hundra åren har blivit hälften så många och att deras sammanlagda metanutsläpp har minskat med 35 procent. Det borde vara ett fantastiskt argument för mjölk- och nötköttsbranschen, men så är det inte. 

För ett tag sedan skrev jag om mjölkbranschens forskningsseminarium om den hållbara mjölken i ett inlägg. Flera av föredragshållarna lyfte bekymret att man hittills fokuserat alltför mycket på mjölkens klimatpåverkan och då missat en rad andra viktiga aspekter när det gäller hållbarhet. Eftersom drygt hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan utgörs av metan om man använder sig av livscykelanalys som metod, så har mycket av klimatdiskussionerna handlat just om metanet. Det är heller ingen avancerad gissning att kornas metan kommer att diskuteras en hel del under det kommande året. Det är en sk lågt hängande frukt som många intressen bekvämt kan enas kring, istället för att göra något åt det verkliga problemet, användningen av fossila bränslen och inte minst den metan som läcker vid utvinningen av naturgas.

Jag har tidigare skrivit i flera sammanhang att just kornas metan inte borde vara något problem ur ett svenskt perspektiv. Jag har bland annat skrivit om det här. Jag och Gunnar Rundgren skrev om det i vår bok Kornas planet. För tidningen Husdjurs räkning gjorde jag en serie om kornas klimatpåverkan och intervjuade bland annat Astrid Kander, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, som var en av de första att räkna historiska kor och metanutsläpp och jämföra dem med dagens. Så här sa hon i intervjun:

– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.

Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.

– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning. För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte ska bidra till fortsatt temperaturökning. Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte tempe­raturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka.

Astrid Kanders beräkningar visade på att metanutsläppen hade minskat med 39 procent. Det innebär att metanutsläppen från dagens hjord av svenska kor, inte bidrar till uppvärmningen.

I somras kom en studie som styrker Astrid Kanders resonemang. Rebecca Danielsson, forskare vid institutionen för husdjurens utfodring och vård på SLU, jämförde antalet kor och metanutsläpp mellan 1937 och 2019 i en rapport gjord på uppdrag åt WWF. Hon kommer precis som Astrid Kander fram till att dagens metanutsläpp ligger på samma nivå som på 1870-talet. Jämfört med 1937 har utsläppen minskat med 35 procent, enligt Danielsson.

Antalet kor (både mjölkkor och köttdjur) har minskat dramatiskt. Under det senaste århundrandet har varannan kossa försvunnit. Man får gå tillbaka till 1700-talet för att hitta en lika liten population kor som vi har i dag. Samtidigt har den totala mjölkproduktionen i Sverige nästan halverats (från 4,9 miljoner ton 1937 till 2,7 miljoner ton 2019).

Tjugohundratalets högmjölkande kossa kräver förstås betydligt mer energi och insatsmedel. Dagens ensilage är mellan 30-65 procent mer energirikt än det hö som kossan åt 1937. Då fick de flesta kor inte heller särskilt mycket kraftfoder jämfört med idag. Bara i kossans mat finns det mycket fossila bränslen inbäddat, inte bara som drivmedel för att skörda fodret, utan främst som konstgödsel. Lägg sedan till alla byggnader i stål och betong, all teknik, de alltmer långväga transporterna när oerhört många mejerier har försvunnit och summan av energi, mycket i form av fossila bränslen, blir rätt stor.

Det finns alltså mycket för mjölk- och köttbranschen att åtgärda om man vill göra sin produktion mer klimatvänlig och hållbar ur fler aspekter. Men kossans metan borde inte vara ett av huvudspåren. Ändå verkar inte branschen själv ha förstått detta. Går man in på LRF Mjölk och söker på ”metan och kor”, får man tvärtom intrycket att metanet fortfarande är ett stort problem och under rubriken ”Går det att minska mängden metan som bildas i kon?” handlar tre av fyra punkter om fodertillskott som ska minska kossans metanbildning. Ingenstans står det att metanet från svenska kor inte bidrar till någon uppvärmning av klimatet.

I nästa inlägg tänker jag tjejgissa lite kring varför mjölkbranschen är så ointresserade av att rulla in bollen i öppet mål när det gäller den här frågan.

Under tiden kan du också läsa Gunnar Rundgrens debattartikel som han skrev innan jul (om du inte redan har gjort det) om metankampanjen av Greenpeace här.

Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut?
 Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Mjölkbranschen håller på att tappa bort sin hållbarhet. Man lägger för stor vikt vid klimatpåverkan och missar andra viktiga samhällsnyttor som landskapsvård, biologisk mångfald, markbördighet och djuromsorg. Ungefär så kan man sammanfatta intrycken från gårdagens mjölkkonferens hos SLU.

”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”

Frågan ställdes av agrarhistorikern Carin Martiin under gårdagens mjölkkonferens på SLU, Ultuna. Temat var en hållbar produktion och konsumtion av mjölk och presenterade resultat från det större forskningsprojekt med ett antal olika arbeten som pågått sedan 2019. Diskussionerna kom att spänna över en rad olika frågor som handlade om vart svensk mjölk är på väg och om det är rätt väg.

Carin Martiin hade läst 40 000 sidor av mjölknäringens husorgan, tidningen Husdjur, under 40 år. under den tiden har mer än 90 procent av mjölkbönderna försvunnit. Idag är det bara 2 700 gårdar kvar. Eller som en bänkgranne sa: ” Vi är fler som går på sådana här konferenser än som mjölkar.”

Och det är inte bara gårdarna som försvunnit, antalet mjölkkor har halverats samtidigt som de mjölkar mer än dubbelt så mycket som för 40 år sedan. Betande kor har blivit något sällsynt, det är för det mesta köttdjur eller ibland ungdjur/sinkor som inte mjölkas.

Under här fyra decennierna har strukturrationaliseringen fortsatt med full kraft. I början av 1980-talet fanns det cirka 43 000 gårdar och merparten av dem, 37 000, hade max 24 kor, varav 17 000 hade högst 10 kor. Carin Martiin beskriver hur de intervjuade bönderna i tidningen Husdjur och även hon själv, hela tiden tror att framtidens utökning bara handlar om några kor till. Tanken på gårdar med många hundra kor, var då främmande för många av mjölkbönderna.

”Mjölkbranschen måste vara rädda om sina värden och jag tycker att pratar för lite om att vara människa tillsammans med djur. Den hållbarhetsaspekten saknar jag i dag och jag hoppas att den inte försvinner i automatiseringen. Det finns kor som blir gladare av en traktor än av att se en människa”, sa Carina Martiin.

Hon var inte ensam om att lyfta fram andra värden än hög mjölkproduktion till ett lågt pris. Christel Cederberg, professor i hållbara jordbrukssystem på Chalmers och Pernilla Tidåker, lektor och forskare på SLU som forskar om hållbara livsmedelssystem, lyfte båda fram vikten av ett småskuret mosaiklandskap med variation i grödor, djur och naturtyper som grund för biologisk mångfald. De kritiserade också ett ensidigt fokus på klimatfrågan.

”Både forskning, näring och industri har lagt alla ägg i en korg, nämligen klimatet”, sa Pernilla Tidåker.

Pernilla Tidåker hade tittat specifikt på kolinlagring. Precis som tidigare studier visat var hennes slutsats att en hög andel vall och stallgödsel ger en hög kolhalt och vill man stimulera detta från politiskt håll ska man satsa på vallstöd. Däremot var hon betydligt mer tveksam om det går att säga något om hur mycket kol som enskilda gårdar lagrar in. Det skulle kräva många mätningar under lång tid i en omfattning som skulle bli för kostsam.

”Däremot kan detta gå att följa inom regioner och sektorer”, sa hon.

Christel Cederberg ansåg att det saknas ett vetenskapligt underlag för att säga hur en hållbar kost ska se ut och pekade bland annat på att många studier mäter utsläpp av växthusgaser men sällan användning av kemikalier. Hon visade också på den stora skillnaden i system när det gäller uppfödningen av kor och därmed också de resultat man får när det gäller klimatpåverkan.

Även Johan Karlsson som forskar om hållbar matproduktion och markanvändning på SLU, var övertygad om att levande landskap och biologisk mångfald kommer att bli viktigare områden framöver.

”Nu har mycket handlat om klimatet, vilket passar bra ihop med den pågående effektiviseringen inom mjölken”, sa han.

Flera talade om att man tycker sig märka en ängslighet inom mjölkbranschen, att man inte styr debatten utan mer ägnar sig åt att reagera på andras påståenden. Klimatdebatten är ett tydligt exempel på detta. Ingen hade dock något svar på vad detta kan beror på, vilket var lite förvånande. Personligen tycker jag att det är uppenbart att en bransch med 2 700 mjölkbönder jämfört med de dryga 40 000 som fanns för 40 år sedan, inte har en möjlighet att bära upp den stora propagandaapparat som man tidigare förfogade över. För bara några decennier sedan fanns mjölken överallt. Man bedrev omfattande forskning, marknadsföring gentemot konsumenter, kommunikation och påverkan gentemot dietister och kostrådgivare inom vård och omsorg. Mjölk på skola och dagis var självklara inslag. Vem tänker i dag på att det var mejerierna som bidrog till att kaffet på fiken blev snordyrt för att man började hälla mjölk i det? Eller att den gastronomiska utvecklingen kanske inte hade varit lika framgångsrik utan kocktävlingen Årets Kock som mejerierna startade under 1980-talet? Mejerinäringen har tvingats göra sig av med en stor del av sin intellektuella kapacitet. Och det märks.

Men på samma sätt som man kan beskylla branschen för att vara ängslig, kan man rikta en liknande kritik mot en del av forskningen på mjölkområdet. Även här har man varit, och är fortfarande, upptagen av klimatet, för som flera sa: ”Det finns så mycket data för klimatet.” Och det må vara sant, men att forskare på mjölkområdet har köpt metanparadigmet, dvs påståendet att metanet är ett problem för svensk mjölkproduktion, är obegripligt. Med tanke på att antalet kor i allmänhet och antalet mjölkkor i synnerhet, har minskat så kraftigt under de senaste hundra åren, skulle man vetenskapligt kunna hävda att metanet är en icke-fråga. Med lite mindre ängslighet skulle man dessutom kunna föra en diskussion om biologiskt metan verkligen ska jämföra med växthusgaser med fossilt ursprung. Problemet med fokuseringen på kornas metan är också att man inte uppmärksammar den klimatpåverkan som mjölkproduktionen åstadkommer som har fossilt ursprung. Jag tänker då inte bara på traktorkörning, utan mer på konstgödsel, inköpt foder som är odlat med konstgödsel, transporter i hela kedjan och all fossil energi och därmed växthusgaser som ligger inbäddad i maskiner, teknisk utrustning, byggnader osv. Detta flyger helt under radarn när man fokuserar på den växthusgas man egentligen borde kunna hävda inte är något större problem – kornas metan.

Desto mer positivt att strålkastarljuset i stället för klimatet nu riktades mot just sådant som levande landskap, biologisk mångfald, resilient livsmedelsförsörjning, markbördighet och kolinlagring, djuromsorg och samspelet mellan djur och människa. Positivt också att Margareta Emanuelsson, koordinator för hela forskningsprojektet på SLU, ställde sig frågande till om tanken att försöka föra samman alla hållbarhetsparametrar till ett index, verkligen leder rätt.

”Ska vi producera mer mjölk i Sverige så behöver det ske hållbart och kanske behöver vi då också styra om inriktningen”, sa hon.

Ulf Sonesson, expert på hållbara livsmedelssystem hos Rise, menade att mjölkproduktionen bidrar till många nyttor, men att de här nyttorna samtidigt kan skapas på andra sätt. Andra djur kan exempelvis beta naturbetesmarkerna. Men det skulle samtidigt kosta mycket att ordna de här nyttorna på ett annat sätt.

”Mjölkens roll i ett hållbart livsmedelssystem bestäms av vilka nyttor som skapas – och att mjölkproduktion är bästa sättet att skapa dom”, sa han.

Han ville också att relationen människa djur lyfts fram mycket mera och menade att det är inte sannolikt att unga vuxna skulle reagera särskilt positivt om de klev in i en modern lagård.

Diversifiering i stället för specialisering, den fortsatta strukturutvecklingen, den ökade ekonomiska risken när allt mer kapital ansamlas på gårdarna och om små gårdar har någon möjlighet i framtiden var andra frågor som var uppe.

Helena Hansson, professor i nationalekonomi med inriktning på jordbruksekonomi på SLU, lyfte några olika perspektiv på ekonomisk hållbarhet. Handlar det då enbart om avkastning på kapital eller ska man även inkludera naturresurser eftersom det handlar om en verksamhet som använder sig av naturresurser? Eller ska man inkludera de externa effekterna, både positiva och negativa?

Vem ska då driva utvecklingen av ett hållbart livsmedelssystem, frågade moderatorn Malin von Essen.

”Låt inte oss forskare sköta det”, replikerade Ulf Sonesson blixtsnabbt.

Christel Cederberg menade att det här i stället är en demokratifråga som måste diskuteras av betydligt fler än en liten klick människor i städerna.

”Det här är en demokratifråga och i grunden en värderingsfråga.” 

Det enda jag egentligen saknade var perspektivet den goda maten och matkulturen vilket också är en viktig del i ett hållbart livsmedelssystem. Mjölken, i alla sina former, har varit en viktig grund för den goda matkulturen men har kraftigt tappat sin roll där. För trots att butikernas mejerikylar har förvandlats till stora mejerisalar med alla upptänkliga (och otänkbara) smaker och halter av fett, protein och laktos så är det rätt mycket som är smakmässigt ointressant. Tänk bara på den utförslöpa som hårdosten har gått igenom.  Återigen snurrar den gamla Springsteenlåten på repeat i mitt huvud – 57 Channels (And Nothin’ On).