skafferiet

Att kunna men inte vilja
Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.

Skafferiet – en fet debatt
Skafferiet – en fet debatt 150 150 Ann-Helen von Bremen

Måndagens debatt på Skafferiet/Berns kommer att handla om fett. För inte särskilt länge sedan var vi livrädda för det, nu är vi som galna i det – lardo, märg, tjocka fettkappor, det insprängda gula, oljor, smör, grädde – vi kan inte få nog av det! Vi har kapitulerat för vårt genetiska program och fullständigt frossar. Men nåde den som blir fet!

På måndag får vi höra vad debattpanelen har att säga, men nu är det debattledarna som har ordet i en himla massa prat om fett

En liten försmak. Välkomna att lyssna!

 

Dela olika
Dela olika 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Ät upp, tänk på barnen i Biafra!”

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer

 

 

 

 

 

Att fiska i grumliga vatten
Att fiska i grumliga vatten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Förr skulle man äta fisk för att bli intelligent. I dag handlar det mer om dåligt samvete. Är inte fisken rödlistad, så gäller det att hålla koll på var, hur och när den är fiskad. Fel mått, fel vatten och fel fångstmetod och vi kan räkna med att hamna i Den Stora Skam-trålen. För evigt. Och lyckas vi ändå håva upp rätt fisk ur den stora fiskdammen, gäller det att fisken inte innehåller kvicksilver, PCB eller dioxin.

I somras drog sonen upp ett praktexemplar av asp. Stolt visade han upp baddaren, fick beröm av sportfiskare i fiskebutiken och ännu stoltare moder la givetvis ut bilden på facebook. Det tog mindre än en minut innan kommentarerna strömmade in – var aspen månne inte utrotningshotad? Svettig moder googlade och kunde med en suck av lättnad konstatera att just under sommaren var inte fisken förbjuden att fånga. Men ändå, förutom att vi var en hårsmån från evig fördömelse, så kändes det inte bra. Det var nästan trösterikt att fisken sedan smakade skräp som tillagad.

Att äta fisk har blivit komplicerat och även att fiska den själv. För att inte tala om den odlade, där vi ideligen får rapporter om de miljöproblem som fiskodlingarna orsakar och all foderfisk som odlingarna dammsuger.

Henrik Norström på Restaurang Lux i Stockholm har under fem år jobbat med att enbart tillaga fisk som antingen är fångad eller odlad på ett juste sätt, men även han tycker det är komplicerat.

– Yrkesfiskarna säger en sak och WWF en annan . Det känns inte som att man jobbar åt samma håll. Det är väldigt svårt att få fram fakta, säger han.

På måndag är det dags att diskutera det stora fisk-dilemmat på Skafferiet – gastronomisk debatt på Berns som anordnas av journalisterna Per Styregård, Anders Rydell och Johan Lindskog. Henrik Norström kommer tillsammans med Rune Wikström från Yrkesfiskarna Stockholm, Inger Näslund WWF och Björn Rising på Hav- och Vattenmyndigheten att gå en match i fiskfrågan.

Debattledare är jag och Stefan Jahge och vi tänker inte flyta medströms. Välkommen om du har vägarna förbi!

Allt kött är hö
Allt kött är hö 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kvällens debatt på Skafferiet på Berns handlar om kött. Varför äter vi alltmer kött, trots att argumenten emot bara blir fler och fler?

Köttet är vårt nya svarta. Sexköpen är förbjudna, rökningen undanträngd till balkonger och uteserveringar och knarket är fortfarande lika olagligt. Vid sidan om alkoholen seglar köttet upp som en alltmer åtråvärd last som dessutom inte är reglerad i lag men där motargumenten blir allt mer moraliska. Vi ska inte äta så mycket kött om vi vill vara rädda om miljön och djuren. Och vilken rätt har vi egentligen i vår välmående del av världen att sätta oss till doms över andra levande varelser och hålla dem i fångenskap, döda dem och äta upp dem? Ofta under rätt obehagliga former.

Och köttförespråkarna använder också moraliska argument. Vi ska äta SVENSKT kött om vi vill värna djuren, miljön och Det Öppna Landskapet. Och givetvis också Den Svenska Bonden, fast just det säger man inte så mycket om, även om detta egentligen är huvudskälet.

Och därmed är succén given, ladda ett beteende, en vara eller vad som helst med tillräckligt mycket moral och etik och du får en strömning som attraheras av det lite smått förbjudna. Särskilt om det dessutom står ett slag om huruvida rött kött är skadligt för vår hälsa, eller rent av nyttigt om vi kallar det för stenålderskost. Kanske är det därför som vi ägnar oss så ohämmat åt köttfrosseri just nu? Kanske är det därför som antalet köttkrogar växer upp som svampar ur backen?

Eller kanske äter vi bara mer kött för att det är gott och billigt?

Men egentligen borde köttmotståndarna och köttivrarna vara överens, i alla fall den del av köttmotståndet som handlar om att vi ska äta mindre kött. (Den grupp som tycker att vi inte ska äta kött överhuvudtaget är en annan diskussion.) Åtminstone den svenska köttindustrin borde inte ha några som helst problem med att vi äter mindre kött, särskilt inte med tanke på att hälften av allt nötkött är importerat.

Receptet borde alltså vara att äta mindre kött, men svenskt och dyrt. Då borde alla bli nöjda. Eller?

Vi får se under kvällens debatt.

 

  • 1
  • 2